torsdag 17 december 2020

Igår tog jag mig an ...


... Auguste Renoir - det var i ett svt.play-program och handlade mest om en av hans tavlor  "Flicka med blått hårband" . 

Jag får kanske fördjupa mig i något annat program som mer tar upp konstnärens eget liv (inte enbart tavlan), men intressant var det ändå. 


Och arme man, så förvärkta hans fingrar var! I slutet av hans levnad band man liksom fast penseln vid handen! 


Nej, det här är inte den tavlan programmet handlade om, men jag tycker om den, så den får komma med här. "På terassen", är titeln på verket.


Sååå vackra färger! 
Tänk, så fantasin kan skena iväg när man låter blicken vila på en sån här bild! 
Nästan så man kan ana  d o f t e r n a  och känna hur det är att gå på grusvägen.


Och här är herr Renoir till åren kommen. 
Han föddes i Frankrike och blev sjuttioåtta år gammal.
(Tre barn fick han; en av dem  - Jean - flyttade till USA och blev framgångsrik filmregissör).


Och tänk, att ligga i en sjukhussäng och ha en sån tavla på väggen framför sig. 
Eller egentligen, om jag nu befunnit mig i sal 14, då hade jag kanske ännu hellre tittat på tavlan med grusvägen som slingrar sig. 


Tavlans titel: Roddarnas frukost.

På Wikipedia läste jag följande.  Renoirs målning Roddarnas frukost (Le Déjeuner des canotiers, 1881) spelar en viktig roll för handlingen i 2001 års Oscar-nominerade film Amelie från Montmartre. I filmen upptas rollfiguren "Glasmannens" liv till stor del av ett troget kopierande av tavlan.] Målningens centralt placerade flicka med dricksglas är också föremål för olika spekulationer och jämförelser med filmens titelfigur.

En glimt av sommar ...


Nej, jag går inte och drömmer om sommar .., som friherrinna är det betydligt enklare - tycker jag - att leva i nuet. Det spelar ingen större roll om solen inte strålar varje dag. Den där stressen att semestern kan bli fördärvad om det är grått och mulet ute, den håller sig borta. Förhoppningsvis kommer det fler dagar. 

Lyssnar just nu till ett program (Kropp och Själ i P1) som handlar om hur vi människor tål kyla. Om fördelarna med vinterbad - eller kallbad utomhus - handlar det också. 

Och jag förundras över hur allt kan förändras. 
Hur man under ett par års tid blev - i det närmaste dumförklarad - när man vittnade om glädjen och känslan efteråt .. när man badat i ett iskallt hav. 
Nu, är det helt annorlunda!

Torsdag och det regnar ...


Det underliga är att det ofta regnar mera i Steninge än här - i alla fall tycks det vara fallet när jag pratar med friherrinnan -. 

I allt detta gråa är det som om energin tackar för sig. 
Man känner sig som pElle när timmarna efter att han blivit kastrerad och då såg det ut så här. 
Jag minns en annan bild .., hur han satt vid ytterdörren, så moloken och med ett kroppsspråk som klart visade att det här nya, annorlunda livet, det var minsann inget han ville vara med om.

Men det ordnade sig ju. 

Det här är mer som ännu ett testinlägg. 
Hur kommer nu högersidan att visa sig när jag klickar på publicera? 
Kommer den att ha halkat ner till botten, eller ...?

Ja, den som lever får se.



Nej, jag ger upp. 

Det  b a r a  krånglar när jag gör ett inlägg. 

Förhandsgranskar jag, då ser allt bra ut. 

När det är på plats och publicerat, då har högersidan försvunnit och befinner sig plötsligt längst ner på sidan.

Och det är liksom ingen konsekvens. 

När jag går i säng ser allt bra ut, när jag vaknar är det förändrat.

Dagens fönster ....


.... fångades i Ystad, det var länge sedan och mesd troligt fanns det på innergården där jag då bodde, ja, jag bodde ju inte på innergården, men ja .., ni förstår.

onsdag 16 december 2020

Och så ett kvällsfönster ...


... från Raggarön och där bor ju numera ingen mindre än Babsan - tidigare Barbro i Uppsala" -. Även hon har gått i pension och blivit friherrinna och vad jag kan utläsa av hennes inlägg här och där, så stortrivs hon med tillvaron! 

Härligt Barbro och tack att du tog dig tid att ta upp håven!

Testar ännu ett inlägg ...


Som vanligt när man surfar runt, kan man hitta annat. 
Stanely Spencer, till exempel. 
Född 1891,. död 1959. 
Engelsman.
Tre självporträtt. 


Man märker att åren går - såklart - men gropen i hakan är kvar.
Och skärpan i ögonen.
Blicken.


Fem månader innan han dör, är detta vad han ser när han tittar i spegeln. 

Nu länkar jag inte till honom, av rädsla att det krånglar.

Till er som kommenterat ....


Ja, när det gällde Edward Hopper, så var jag tvungen att ta bort inlägget, då det på något helt obegripligt sätt gjorde så att högersidan med blogglänkar och annat bara dråsade iväg. 

Tack ni som hade skrivit vad ni tyckte .., Bert i Luleå var en, Vonkis en annan, Monet skrev också och har jag nu missat någon så förlåt! 


Jag skrev också att jag egentligen har svårt att peka på vad det är jag egentligen tycker så mycket om .., färgerna förstås, men det är kanske att det på nåt vis är "filmiskt". Som frusna ögonblick. Tjopp, bara! 

Nu blir det här bara ett kort inlägg; jag blev nästan knäckt när halva sidan försvann och jag förstod liksom inte vad det berodde på. Kan det vara att jag länkat mycket, bland annat till Wikipedia?  Ja, jag vet inte. 

Ska jag nu våga klicka på publicera? 
Ja, jag gör väl ett försök. 
Och förlåt att era kommentarer försvann!

tisdag 15 december 2020

Dagens fönster ...

Jag låg på soffan och pillrade på Harrys ben - vilket är det bästa han vet - och jag hade tänt flera ljus .., fåglarna hade fått mat, sigge likaså och harry förstås .., och jag tänkte att nu ska jag titta klart på dokumentären om konstnären Edward Hopper (den jag började se igårkväll men valde att pausa; jag blev för trött), men just då plingade det till i min mobil! 

Det var ett fönster från den numera superflitiga madamen i Portugal och vilken läcker bild! 

Ja, men jag blev såå glad! 


Och bara några minuter innan det plingade till, hade jag själv fångat trädgrenarna här hos oss och tänkt att det blir nästan "grafiskt" .., med det här ljuset och träden mot himlen.

Så var det den här morgonen, den femtonde december.

måndag 14 december 2020

En hel del krångel ....


... med Google idag, men det ordnar sig väl vad det lider. 

(Jag kan t.ex inte klicka på länkar som jag lagt in, inte heller kan jag kommentera från min dator på egen sida, däremot om jag går in från mobilen).

Håller för övrigt på att bli komplett galen. När jag sitter i soffan i vardagsrummet hör jag hur tydligt som helst hur det låter som om nån  g n a g e r  på nånting .., men jag blir inte klok på var ljudet kommer ifrån?

Smyger in i köket .., i hallen, stänger dörren till pannrummet (utifall att) och vågar inte titta in i tvättstugan. Stampar i golvet. Ropar högt. 

Harry blir förskräckt. 


Sen stänger jag även dörren in till hallen och lyssnar till en högljutt (jag höjde volymen) pratande Louise Epstein - jag vill helt enkelt inte höra mera av gnaget -! 

Problemet är att pv hör så illa, så han kommer väl knappt att tro mig. 
Men på fredag .., får han sina hörapparater ., då kanske! 

Nånting annat?
Bert i Luleå  tipsade om ett väldigt intressant SVT-program "Överlevarna", där man får följa fyra covid-sjuka patienter under flera månaders tid, ja, deras familjer också. Det hela är inspelat på Kings College-sjukhuset i London; det var där suveräna dokumentären "Akuten" spelades in!  Nu missade jag det igårkväll, men har tittat på play idag. 
Sååå mycket värme i det programmet! 
Om någon människa är intresserad, så finns en länk till programmet här.

Dagens fönster ...


Ja, jag fortsätter att ta en titt i fönsterhåven från Portugal! 
Och detta är ju som ett Kinderägg .., tre fönster och en dörr - allt på en gång -!

Är det en klädbutik där nere?
Och undrar vad det är för klistermärken på stupröret ..?

Tack annannan som tog fram mobilen!

söndag 13 december 2020

Summering ....


Lite blev ändå gjort idag. 
Vi tittade på skidskytte .., det bakades kanelbullar och bröd (pv), jag vaskade golven och dammsög delar av övervåningen .Vi köpte en julgran som togs in i uterummet och där står den nu så fin och grön och grann. Bilden är från något tidigare år, många, många år, men det är för mörkt för att ta en bild just nu.


Vi löste DN:s korsord - nu är såväl fredagskrysset som gårdagens avklarade - och vi åkte till Skallkroken och tog ett dopp i ett vindstilla hav. 
Solen visade sig, om än inte precis just då. 

Det här med att ligga i vattnet i fem minuter, tänkte jag inte på just då. 
Termometern visade även idag sex plusgrader. 
Helt klart uthärdligt.
Harry brydde sig inte i att gå i .., han stod och höll koll.


En sväng till Sonja hann vi med, då hon bett oss inhandla fyra dubbla julkort.
Harry blev galen av glädje av att se Sonja och sprang raka spåret till hennes säng och rufsade om lite där, precis som han gör när vi kommer till min syster i Hörby. 

Sonja var så glad.
Hon berättade att hon hade gått med sin rullator till Matöppet 200 meter från hennes lägenhet och där hade rullatorn rullat iväg nerför vägen och stannat på en gräsmatta och Sonja, som dittills inte vågat släppa vare sig krycka eller annat gåstöd, glömde  h e l t  bort sig, och stapplade iväg och hämtade rullatorn. Utan problem! 

"Det gjorde inte ens ont!" sa hon och tycktes så lycklig. 
Lättad.

Sen hemåt.
Tittade på reprisen där människor står och sjunger julsånger inne på Sthlms Centralstation (helt underbart .., ska det verkligen kunna bli så igen, att man kan stå hundratals människor intill varandra och sjunga!), därefter "Jakten på en mördare" och nu ska i alla fall jag gå i säng, medan pv tittar  på något annat mördarprogram. 
Sista veckan för honom innan det vankas jullov.

Finaste morgonen ...

Det  vinns vissa SVT-program som jag absolut inte vill missa och det är ofta program som på något vis fyller mig med varma känslor inombords. 

Förutom nyårsdagens traditionella konsert från Wien - den som jag så sällan kunde se, eftersom jag då nästan alltid var på plats på jobbet - så är det Last Night of The Proms från Albert Hall (väldigt mycket glädje!), och så backhoppningen från Garmisch Partenkirchen, den som inte längre är så intressant, det är nästan ingen spänning kvar - alla står på benen -. Det programmet såg man tillsammans med pappa.

Ett program med balettdansande paddor och grodor, jo, nu kommer jag på det, det är baserat på Beatrix Potters sagor, fick mig också på fall!! Ååå, så jag tyckte om det programmet och så mycket julkänsla det gav mig! Här kan man se en liten snutt!

Och så är det ju det här med luciamorgonen och sändningen från SVT. Underligt är det ju att det sitter som fastgjutet i hjärtat .., den där bli-varm-känslan, för är det nånting jag verkligen inte ville vara när jag var liten, så var det lucia. Inte tärna heller, för den delen. Men titta på andra som sjunger vackert och har vita linnen .., det gjorde - och gör jag - gärna! (Jag är verkligen en iakttagare mer än en deltagare, det förstår jag ju).

Den här gången hade luciaprogrammet spelats in i Jukkasjärvi i Norrbotten och det var nog den i särklass vackraste produktionen jag sett, vad gäller Lucia. Det hela finns att se på svt.play och kan ses i hela världen. (Ska tipsa min syster i Australien!). Såååå vackert!  Tack för det svt!


Sist av allt - lite handlar det också om känslor - en ögonblicksbild från här och nu. 
I köket står pv och bakar bröd .., jag ska strax ut och ge fåglarna mat och det inramade fotografiet från en sommardag i Skåne .,. det kan ha varit 2001 kanske, värmer också hjärtat, precis lika mycket som alla filmer jag skrivit om. 

En bild. 
Ett fotografi. 
Ja, det känns som om jag har dem alla runt omkring mig!
Småtomtarna köpte jag på loppisen, väckarklockan hos Antikkulan utanför Ängelholm och julkortet från Ulrika är väl bara helt underbart!

Dagens fönster ...


En riktigt stor fönsterhåv, ja, det måtte annannan ha haft med sig, ty via rymden landade en hel svärm med portugisiska fönster i min mobil! 

Jag börjar med det som jag föll pladask för! 
Grönt är ju som bekant skönt! 

Tack! säger jag och länkar till hennes senaste (iaf just nu) inlägg! 
Läsvärt och klokt!

lördag 12 december 2020

Kväller ....


Idag blev det premiär med munskydd, ja, i offentliga sammanhang. Vi hade nämligen bestämt oss för ett besök hos Erikshjälpen lite i utkanten av stan och jag tänkte att där är det nog packat med människor! (Tänk, det tycks som att jag skelar lite på mitt vänstra öga!)
Nej, det var det i n t e. Packat, alltså.

Det var lååååång kö utanför .., vi fick stå med två meters avstånd från varandra och så när tio gått ut, släpptes tio in och det var hur luftigt och rymligt som helst där inne. Rent föredömligt anordnat och jag fattar fortfarande inte varför restauranger (inte nödvändigtvis krogar där det mest dricks alkohol) kan ha öppet? Det slog mig också att det inte var många svensktalande människor i kön; nästan alla tycktes ha flyttat hit till vårt land. 
Återbruk är dom verkligen bra på!

Gjorde vi några fynd?
Jo. 


Två styck Kosta Bodas ljuslyktor (40:-/st) fick mig på fall. Likadana fanns hemma i Malå och hos oss i Kungsängen, men nu köpte jag dom här. 
Klassiska och sååå fina, tycker jag. 

En Bodum salladsskål (eller vad man nu vill ha i den) med korkunderlägg, köpte jag också för samma pris; 40:-. 
Pv hittade flera pussel och nåt slags memory till Edvin, en julgransfot + belysning till den eventuella granen, men H hade redan gjort så fint med granris en kruka, så "foten" får väl vila i hennes förråd, tills det blir dags - om hon så vill - för en riktig gran. 


Innan vi styrde kosan hemöver, svängde vi förbi Hemköp. 
Ser ni posthyllorna till vänster i rummet en bit bort?
På motsatta sidan finns exakt lika  många hyllor och så i mitten också; dels hyllor och så står en hel massa på golvet. 

Tänk er nu, först packa upp alla paketen från stora pappkartonger eller burar, sen scanna in .., så välja ut en hyllplats, lyfta på plats..,  (och ni kan ju tänka er hur knepigt det kan vara att få ner dom som finns längst uppe), därefter ska samma varor plockas ner igen och ges till kunden. 
Jag läste ett inlägg från en kollega på Ica i Västerås ., där hon skrev om det totala shoppingvansinnet som råder just nu. 


Det här är ju min dagbok, så jag fortsätter skrivandet.
Mellan allt annat (DN:s korsord .., lite quizzande och skidskytte), så har vi fejstajmat med exet och hans fru och lilla Lykke; valpen som är så go så man kan äta upp henne! Imorgon ska hon få träffa minstingen. Ni förstår så roligt det ska bli! 

Sååå fin är hon! En blandning mellan bordercollie och golden och tycks så trygg och nöjd med sin nya tillvaro, bara någon mil drygt från där hon föddes. 


Bilden visar läckra Ålösund. 
Den har jag lånat från nätet och tyvärr vet jag inte vem som tagit bilden.

Sist av allt ringde AP. 
Hon hade varit på trivsam träff ute på Djurgården (i duggregn och med rar väninna/kollega) och nu var hon på väg till bilen i Alvik .., hon promenerade alltså och det kan jag säga, att under tjugoniotusen steg hann vi surra en hel del. Så glad jag var efteråt; som alltid när någon av ätteläggarna har ringt. Vad pratade vi om? Jo, om Ålesund, om starka kvinnor i allmänhet och i släkten i synnerhet, lite om hästar och om att känna sig älskad. 
Sånt. 

Nu ska jag quiza lite.

Dagens fönster ...


... fångades av Kerstin i Dalarna och det var några år sedan. 

Var? 
Jo, på Clarion Hotell i Visby.

Lördag i december .....


Gråväder även idag, men här inne vimlar det av tända ljus och jag undrar om inte producenter av kron,- och värmeljus kommer att slå alla tiders försäljningsrekord i år?
Först detta att så många arbetar hemifrån .., men också att solen knappt visat sig! 

Förmiddagen går i lugnets tecken. 
Pv målar skohyllan i samma gröna nyans som stolarna i köket .., det är 
Brittiska Antikrundan hos SVT (där någon köpt en fyndlåda på en bakluckeloppis i Frankrike och kom nu med en liten dosa i rent guld, 24 karat, värt femtontusen pund - vilken lyckad loppis!) och så blir det en titt i tv-tablån .., jo, skidskytte senare idag och då blir man ju lycklig! 


Igårkväll besök hos H i Halmstad i hennes lilla lägenhet. Den var såå fin med lite gammaldags charm. Trägolv, t.ex. Sen hemåt i kolsvarta mörkret och det är för mig ett mirakel att inte en hel drös med människor ligger påkörda längs vägarna, ty vi mötte hur många som helst som kom cyklande - utan lyse förstås - och människor  i mörka kläder - utan reflexer - och det var bara så hemskt. 

Annat som är roligare: att På Spåret är tillbaka! 
Å, så jag tycker om Louise Epstein! Och Carina Bergfeldt dök upp som kvällens middagsgäst i Gokväll och denna västgötska är ju alltid intressant att lyssna till.

DN:s Nutidstest gjorde vi igår och det var mitt hittills i särklass sämsta resultat! Bedrövligt, helt enkelt. Pv vann rejält! 

Så var det. 


Och så en bild från igår. 
Grått. Grått. 
Och ändå så .., vackert, tycker jag.

fredag 11 december 2020

Förmiddag ....


Och den segaste av morgnar på evigheter!
Kolsvart ute långt fram på morgonen. 
Duggregn. 
Gråväder. 

Det blir det vanliga, om än senare än vanligt. 
Och när klockan är halv elva, tar jag fram gårdagens grönkålssallad och fyller en mindre skål med allt detta goda. 

Hackad grönkål, apelsin, - och äppelbitar, strimlad rödkål, pumpa, - och solroskärnor, pressad citron i massor och solrosolja som mjukar upp kålen. Flingsalt. Nu äter jag det som det är .., men gott till vore ju t.ex. stekt halloumi  (ser jag i syne ...? snöar det ???) och ett gott bröd till, om man nu tycker om bröd. Finns det hemma (och det gör det nu) är granatäpplekärnor gott och vackert till. (Köper Garants paket och har enbart innerförpackningen i plast i kylen).

För övrigt översvämmas Halland just nu av grönkål!

Dagens fönster ...


Har jag verkligen tagit den bilden .., jag, som aldrig tittade på det programmet med dom svenska fruarna i Hollywood? Och var tog jag den i så fall? 

Men så kommer jag ihåg! Det var när jag passerade stadens bokhandel (inte Bokia), jag hoppas verkligen att den är kvar. Efter ett besök i en annan bokhandel, nära köpcentret, tappade jag sugen helt, ty mer oengagerad personal har jag väl sällan mött. Nå, dom kanske en dålig dag och vem har inte haft en sån på jobbet .., jag är garanterat inget undantag. 

Skyltningen tyckte jag verkligen om ., den var påhittig och den får faktiskt bli fredagens variant. 

Tack för det Elisabet, det var inte dåligt. Nej, just det.

Ps: Idag kom dom första julkorten. Stor glädje! Ds.

torsdag 10 december 2020

Samtalet ...


Upptäckte igår att jag hade sex icke avlyssnade meddelanden på min mobil. 
Två av dem visade sig vara från min kusin - det skiljer ett år mellan oss, han är yngre -. 

Under hela hans uppväxt bodde han, faster och farbror i Norrbotten, för att sedan flytta till Östergötland. 
När jag lyssnar av meddelandet hör jag tydligt kusinens östgötska dialekt. 
Jag fattar det inte; han var ju ändå sexton år när flyttlasset gick söderut.
Han säger att om jag vill, får jag gärna höra av mig.

Så det gör jag. 
Det blir ett långt prat. 
Han är i det närmaste helt ensam. 
Frånskild sedan länge, ena barnet är inte längre i livet, med det andra har han noll kontakt. 
Inte med sin före detta fru heller. 

Nu bor han i huset där han en gång hade familj. Han är pensionär och berättar att en gång, på ett bygge i Stockholm, träffade han en arbetskamrat som sa sig vara från Malåträsk, det som sen blev Malå. 


Två halvsystrar har han, men den äldsta kände han inte till förrän han var vuxen. 
Noll kontakt. Lever hon ens? 
Den syster som fanns i hans uppväxt ., där skar det sig av någon anledning och när jag berättar att hon ju är död sedan flera år tillbaka, säger han att det hade han ingen aning om.

Han har ingen dator.
"Är det möjligt?" säger jag häpet. 
Jo, det är möjligt.  

Vi pratar om gemensamma minnen. 
Sommardagar i Kalvträsk. Slåtter hos släkten; hos hans mammas (och min pappas) kusin Sigge. Vi pratar om lekstugan där på gården .., hästen Ingo (döpt efter Ingemar Johansson, då världsmästare i boxning) .., om hur kusinen brukade fiska i sjön och alla näckrosorna och om tidningsbuntarna som fanns i lekstugan, pianot i finrummet och vattenskopan vid diskbänken, den där hemska luckan i köksgolvet och hunden, han som hette Lubbe. 
En katt fanns också. 


Vi pratar också om förfäder. 
Min farmor som var hans mormor. 


Och min farfar - hans morfar -. 
Det blir som prat-trådar att hålla sig till, då, när man inte har nånting annat gemensamt. 
När det har gått alldeles på tok för många år sedan vi sågs, kusinen och jag. 
Femtio, kanske?
Han säger att han saknar sin mamma nåt hemskt. 
Hon hette Anna-Maria.

Jag berättar om en super-8-film som fanns när jag växte upp. 
Det visar fladdrande bilder från min storasysters realexamen i slutet av 50-talet och vi har kommit hem från skolgården och nu ska det bjudas på middag .., släkten är på besök, kusinen är fyra år och har sjömanskostym och jag själv klänning och jag klappar min ena syster i baken - hon har en fin volangklänning - och det är sommar, kanske försommar mer än sommar. Min syster skrattar. Pappa ler mot kameran. 
Och faster - kusinens mamma - är finklädd och glad, så där som  hon ofta var. 
(Att hon var en hejare på att baka drömmar, det kommer vi båda ihåg).

Och så säger vi att vi måste träffas, kanske när vi åker norrut till äldsta dottern med familj, då kan vi svänga av från E4:an, titta in och hälsa på hos honom.
Ta en kopp kaffe.
Ja, så där i all enkelhet.

Han frågar om jag är lika mörk som när jag var ung?
Nej. Jag är gråhårig, svarar jag. 
"Helt otroligt!" säger han.
Jag säger att det inte alls är otroligt .,. om tre år blir jag sjuttio, om jag får leva till dess.

Så var det med det samtalet.

Dagens fönster ...


Ja, Emma kan få vara med två dagar på raken. 
Underbara, goa Emma som stod i fönstret - iklädd pyjamas - och väntade på att mormor skulle komma hem med färskt bröd från Möllers Bageri. Högst troligt fanns det någon pepparkaka i påsen också. Eller kanske en lussekatt? 
Och kanske en Milanokaka till mormor? 
Ja, man vet aldrig. 

Allt detta var i Ystad, förstås. 
Och bageriet låg tio sekunders promenad från Regementsgatan 19 A där jag då bodde.

onsdag 9 december 2020

Såja ....


(Bilden har inget att göra med texten). 

Då är nittofem procent av alla julkort/julbrev postade och det känns så ljuvligt. Ändå är detta det nästan roligaste jag vet! Återstår så några där det ska bli lite mer än julkort, men där finns det ju gott om tid. 

Har hämtat pv från Gullbrandstorp, då han fick punktering på sin cykel  i morse och då fick lämna den vid busshållsplatsen i Haverdal. Därifrån buss till jobbet. 
Han såg ut att vara trött och slut på där han satt på passagerarsätet och jag kan ana varför. Kanske satt jag i bilen i tjugo minuter och hela tiden kom högstadieelever och kanske yngre också på väg hem och oj, oj, oj vad det surrades och hojtades! 


Upptäckte detta på twitter (där jag bara tittar in) och även om jag ska låta mig vaccineras så snart möjligheten finns (eftersom man inte tillhör dom som står i första ledet, hinner man kanske få lite koll på eventuella biverkningar ...), så loooog jag så  h ä r  mycket när jag läste Kent Wistis rader. Jag liksom såg utländska medier gå i taket! 

Nu ska jag tända ljus och inte göra ett enda skvatt på en timmes tid.

Dagens fönster ...


Ja, han känns väl igen, den stilige Tiger, som jag idag hela tiden kallade för Shejken. 
Mötte friherrinnan vid återvinningen och hon frågade om vi skulle ta elvakaffe tillsammans och så blev det. 

Vi kurade utomhus i kylan, men det gick det med och Tiger hade hoppat upp i köksfönstret och satt där och höll koll. Rena spaningspatrullen. 

tisdag 8 december 2020

Tidsomställning ...


Natten mot igår dråsade Hildas mamma Mymmel i golvet i sitt badrum och slog sig fördärvad. Det blödde ymnigt från huvudet och blev ett elände. När hon ringde 1177 skickade dom en ambulans (kanske för att hon lever ensam och vem vet vad som egentligen hänt?) och alla möjliga prover togs av vänlig personal och så tackade dom för sig och åkte sin väg. 
Igår var hon febrig och eländig och håret fullt med intorkat blod. 
Att leva som ensamseglare är inte så tokigt - jag trivdes bra, även om jag gärna ville träffa någon sympatisk man - men när man är sjuk, kan det inte vara roligt. 

Det är Mymmel som är till höger på bilden, den som togs i somras. Jag tycker sååå mycket om henne! 


Bilden från bageriets facebooksida. 

Idag har jag därför lekt hemtjänstpersonal och kört till "patienten" med kokt kyckling med ris och currysås och lite grönsaker till (från gårdagens middag) och jag svängde förbi ljuvliga Feldts bageri och inhandlade patientens favoritbröd och en saffransbulle och efter utfört värv, ja, bar det av hemåt igen. Det var samma expedit som på bilden och som klippt och skuren för sitt jobb var hon..
(Alltså vänlig, lite lagom pratig, det kändes som om även jag varit kund i butiken tidigare).
Mymmel visade mig såret .., hjälp, det borde ju ha sytts, tycker jag.
Och nej, jag gick inte in .., vi möttes utanför järngrinden till innergården och vidrörde inte ens varandra.


Det där med tidsomställning ., vad menade jag med det?
Jo, att dagarna bara susar iväg! 
Kanske beror det på att mörkret ligger kvar så länge på morgnarna, att det därför blir en kortare dag. Eller känns kortare.

När det här skrivs är klockan snart tre. 
Om två timmar drygt är pv hemma. Men han åkte ju nyss?
Man kan faktiskt fundera över om tiden ökar takten innan jul?

Och så kan jag meddela att råtta nummer 7 mötte döden igår. 
Vi har inte sett skymten av vare sig möss eller råttor på nästan på två veckor, men det har jag hela tiden tänkt att inte är dom försvunna inte. Fy, faderullan!
Nej, vi får nog skaffa oss en terrier.

Återvändsgränd ...


Tittade igårkväll på alltid så intressanta Vetenskapens Värld; det handlade om årets Nobelpristagare i kemi och fysik. Kemipristagarna är ju två kvinnor: Emmanuelle Charpentier och hennes kollega Jennifer A. Doudna. 
Då handlade det om gensaxen; detta att klippa och klistra bland våra gener. 


Ofta när nobelpristagare intervjuas, slår det mig vilken otrolig  e n e r g i  dom uppvisar! Så var det också med dom här båda kvinnorna, särskilt den sistnämnda. Och säkerligen är det just oceaner av energi - och kanske ännu mera: tålamod - som erfordras, ja, om man ska orka forska år ut och år in och måhända inte se resultat förrän man nästan är färdig för pensionering - om forskare nu alls tackar för sig -?

Pristagarna i fysik presenterades också; två män och en kvinna. ¨
Expressen skrev så här: 


"Den andra hälften tas emot av Roger Penrose, Reinhard Genzel och Andrea Ghez ”för upptäckten av ett supermassivt kompakt objekt i Vintergatans centrum.

De upptäckte att något osynligt och extremt tungt styr stjärnornas kretslopp, och att ett supermassivt svart hål idag är den enda kända förklaringen till det.


”Deras pionjärinsatser har försett oss med de mest övertygande bevisen hittills för att ett supermassivt svart hål finns längst inne i Vintergatan.”, skriver Nobelkommittén i sin motivering.

– I dag accepterar vi att de här objekten har en avgörande roll i hur vårt universum byggs upp, sa Andrea Ghez i samband med presskonferensen.



Obs! 41:30 in i programmet berättar Roger Penrose (bilden) om sin skolgång och om hur han räknade matematiska tal - inte med siffror - utan med tecknade bilder! Det var (är) ju helt sanslöst! 

Ja, och det var när det här med det svarta hålet diskuterades, som jag kom att tänka på bilden längst uppe i det här inlägget. Återvändsgränden nere på ängen, inte långt från havet. 

Men .., också en symbol för att det blev totalstopp i min hjärna när vi hamnade i det avsnittet av programmet. Till min glädje erkände även pv att "nej, nu hänger jag inte med längre!"


Här finns en länk till programmet, om någon känner för att tappa lite självkänsla.

(Kan ses i hela världen, fram till den 6:e juni nästa år). Lycka till!

Dagens fönster ...


... kommer från Mimmi i Motala. 

"Från ett regnigt Motala med 3.9 plusgrader kommer mitt oputsade fönster, men titta hellre på den lysande röda virkade stjärnan som min mamma i himlen gjort. 
Den hänger alltid i köksfönstret." 

Så skrev hon, Mimmi. 

// Elisabet skriver lite mera: jag var aldrig nån dansmadame .,. tyckte inte om att stå längst framme vid scenen och bli synad och vald, nej, det var inte min melodi. Det kom jag att tänka på när jag googlade på Motala för att se vad som kom upp ., jo, då blev det detta. Casanovas på Statt och en massa olika dansstilar, somliga mer vågade än andra. En långbent herre övar sig nog inför nattens eskapader, det är vad jag tror.
Ja, det var rent av spännande det här.

måndag 7 december 2020

Sånt som gjorde mig glad ...


Bilden från Maja till familjechatten. 
Å, så den fick mig att le. 
Och längst uppe i granen sitter en dinosaurie. 
Älskar att någon är så frigjord i sinnet! 


Hos Antikkulan brukar jag alltid hitta nånting som jag faller för. 
Det gjorde jag nu också - en hel del - men det blev den här lille grönfinken av manligt kön, som liksom talade till mig. 
Och jag svarade "ja, men du vill kanske få en annan utsikt än den i lilla butiken ..?"

Man kanske kan tänka så här att "fy, att uppmuntra till att stoppa upp djur!"
Å andra sidan äter jag gärna kyckling och tjäder och orre (åtminstone förr i tiden). 
Om nu herr Grönfink ändå är död och uppstoppad, kan den lika gärna få bo hos oss. 

Först tänkte jag sätta den med utsikt över gården, men det blev nästan ångestfyllt. 
Så där så att den är fången där på pinnen och tvingas titta ut över all frihet och andra fåglar som flyger fram och åter.
Nej, den får titta in mot köket och mot mig, när jag diskar. Det här är ett gammalt och tämligen luggslitet exemplar. På undersidan pinnen har någon skrivit fågelns namn med blyerts och vacker handstil, även det latinska namnet. 

Här kan man läsa lite om grönfinken och att den numera är rödlistad som hotad art, mest på grund av sjukdomen "gulknopp".


Och så en stilla reflektion. 
Kommer vi någonsin att hamna i det läget som vi var innan pandemin; det vill säga, att vi står nära varandra? Eller blir det här - per automatik - normaltillståndet?

Det här var när pv hjälpt Tommy med båten och vi var på väg hemåt. 
Mannen i permobilen visade sig vara en till åren kommen före detta anställd inom marinkåren och han var långt mer pratglad än jag själv, vilket inte vill säga lite. 
En trevlig prick som nog pratade med herrarna Göransson och Eikedahl i säkert minst tjugo minuter!