Sommarpratarna ..., so far.
Timbuktu, Henke Larsson, Carl Bildt och Babben Larsson .., är några som fick mig att lyssna mer än vanligt.
Besviken blev jag på Jan Carlzon som radade upp alla sina meriter, samt vilka priser han hade tilldelats.
Det kändes så o n ö d i g t.
(Senare, klockan 13:11. När jag lyssnade till sommarprogrammet av J.C. tappade jag lusten att lyssna mer uppmärksamt, ja, vid uppräknandet av alla utmärkelser. Nu har jag lyssnat om igen på programmet och får aningen dåligt samvete när jag hör hans kärleksbudskap. Förlåt J.C. Men det där meriterandet, det hade jag kunnat avstå.)
Längtar gör jag att lyssna till Alice Bah .., Ghita Norby (med danskt ö som jag inte fixar att få till), Yukiko Duke .., Leif GW Persson, Cecilia Uddén .., samt inte minst den här mannen.
Uppdaterat:
Nu vet jag varför detta med Jan Carlzon blev så fel för mig.
För några dagar sedan skrev jag om säpoexperten som satt i tv om kvällarna och pratade om terror, men hela tiden hade ett snett leende i mungipan.
Han var liksom inte synkroniserad.
Precis så var det - enligt mitt sätt att se det -, med herr Carlzon.
En man som pratar om vikten av att behandla alla lika; att alla delar i en organisation är lika viktiga .., att en sån man börjar vifta med alla titlar och utmärkelser han har fått .., nej, då tror jag inte längre på det.
14 kommentarer:
Karin Broos (!) och Mark Levengood lägger jag till på listan.
Timbuktu är en stor favorit!
Babben har jag inte lyssnat på än, ska bli snart!
Härlig radio tycker jag!
Turtlan: å, Karin Broos glömde jag .., det programmet var fantastiskt!
Jan Carlzon var jättebra tycker jag! Min favorit nästan. Jag tyckte också om Babben, Timbuktu, jägmästaren sm inte ville få sitt slott målat svart och Lars Ohly.
Steel City Anna: Lars Ohly var också bra och C-G W, jägmästaren -,-)
För mig blev fallet så stort med J.C. Han var den s i s t e jag hade förväntat mig skulle vifta med sin egen gloria. Säkert ville han preseentera sig för en yngre publik, en publik som inte har en aning om vad han har åstadkommit, men ändå, för mig trillade hans gloria tvärtom rakt ner på backen.
Jag förstår inte varför det är så fult avv "vifta" med sina titlar? Att få en titel innebär att man uppmärksammas i mängder av andra sammanhang, sammanhang som kan vara otroligt viktiga det affärsmässigt men även förebildsmässigt. Tycker absolut det kan ha sitt värde att berätta om detta. Inte minst om programmet handlar om just personen som fått titlarna i fråga. Sen kan jag tycka att i Sverige är det "Fint" att inte värdera utmärkelser och andra framgångar, varför? Ingen reagerar när Henrik Larsson berättade om sina framgångar i fotbollen?
AP: jag satt just och funderade över om detta att jag inte tycker om titelviftande har att göra med att jag själv inte har någon fin sådan att visa upp?
Nej, det är det inte.
Titelviftande är för mig ...., ja, jag tycker att det är så fånigt.
Allra mest om man som Jan C. har varit en sån som - på många sätt - predikat motsatsen.
Men hur är det då med idrottarna? Där bryr jag mig inte.
Ja, det är inkonsekvent tänkt, men kanske för att där förväntar jag mig att dom ska vifta ,-)
Jag har inte lyssnat på en enda sommarpratare hittills, MEN jag har laddat ner dem i min Ipod. (Ehrm, jag har fått hjälp att ladda ner dem i min fem år gamla IPod som jag också fått hjälp med att sparka igång. Så jag SKA lyssna.)
Vafd jag främst ville säga var att jag också retade mig på Säpokillens leende. Det blir kalaskrock när en person ler och pratar om något allvarligt. Vad ska man tro?
Har du sett den svartvita bilden på en polisman på 60-talet som "brottat ner ett bus" på Kungsgatan i Stockholm? Han har skärmmössa (polisen alltså), stensvarta solbrillor - och ett bländande vitt och brett leende. Det ser inte klokt ut! En journalist blev så förundrad i nutid att han letade upp ovan nämnda polisman för att fråga hur han kunde sitta där på förövaren och smajla så glatt. Svaret? En reflex när han såg att en kamera riktades mot honom. "Man ska ju skratta på bild." Uj, uj, uj!
Monika Nyströms sommarprogram kommer alltid att finnas med mig.
Det måste du bara lyssna på men tårkanalerna får jobba ordentligt.
Kram/Solan
Kesu: det är som Reinfeldt, för mig FÖRSÖKER han se statsmannamässig ut .., det stämmer inte. Anders Borg, finansministern, han tycker jag är helgjuten.
Apropå Norge var det en ung kvinnlig reporter som - just när det hade hänt - lät som om hon rapporterade från en semesterort .. men hon kanske var i chock, så jag ska inte döma henne alls.
Sen kom en "äldre" kvinnlig reporter - om det nu var i tv eller radio - och hon var KANON.
SolBritt: (jo, du .. nu vet jag!) Jag hörde bara delar av hennes program, men ska nog lyssna på hela, jag tror vi hade besök då?
Jag lyssnade pa Jan Carlzon i bilen pa vag till vackra Ystad. Visst radade han upp meriter men jag tolkade det sa att han ville forklara just varfor han jobbat sa hart och darmed fatt sa manga meriter pga av hans barndom. 3 syskon hade dott innan han foddes. Han ville skydda sina foraldrar fran fler sorger i livet och forsokte darfor bli deras perfekte son. Mycket intressant. Det ar forst pa aldre dagar som han borjat ova sig pa att gora saker for sig sjalv och inte for andra. Jatteintressant tycker jag.
Ulrika från England: jo, jag hörde det också när jag reprislyssnade till programmet.
Men rent ALLMÄNT är jag ingen fantast av rabblande av meriter, lika lite som jag aldrig går husesyn i andras hem ,-)
Glömde du inte Nanne Grönwall och Dilsa Demirbag-Sten nu? De var också bra. Nanne överraskade mig och hon berättade inte vad jag trodde jag skulle få höra (vad nu det var..)
Och jag förstår precis vad du menar om det där upprabblandet av meriter Elisabet. :)
Nu har jag kört från Småland till Skåne och under tiden lyssnat på dagens sommarpratare Helena Bergström. Henne hade jag sett fram emot att lyssna på. Efter att ha bott utomlands i så många år var hennes namn ett av de få jag kände igen från sommarpratslistan. Fast jag blev lite besviken och tyckte att hon var lite tråkig...Vad tyckte du?
Jessica: Nanne Grönwall har ett program i radio som jag inte uthärdar att lyssna till - jag tycker att det är så skrikigt -, så .., helt ärligt, lyssnade jag bara strövis, om jag råkade komma in i köket. Men jag vet att många tyckte oerhört bra om det programmet.
Dilsa D-S lyssnade jag till - alltihopa - och fann det intressant, men inget som fastnade i hjärtat.
Ulrika på besök i Sverige: låg på soffan Ektorp med Harry vid mina fötter och lyssnade precis hela tiden. Tänkte efteråt ..., "ja, på den där skalan ett till tio .., så säger jag fem. Max."
Ibland kändes det som att läsa Hänt i Veckan, men utan bilder.
Skicka en kommentar