Och så plötsligt kommer han där, jaaaamande och försiktigt gående uppför grannens gräsmatte, lille sigge! Inte det minsta död eller skadad eller ormbiten eller skelettmager, tvärtom, han ser välmående ut och jag stänger in nelly i bilen och hämtar kattskrället som hållit oss så undrande .., bär in honom och pussar och pussar ännu mera och säger att nu ska han få riktigt god mat och så ställer jag ner fatet (pv:s fina porslin ...) och han äter och jag går ut med hundarna och sen är han försvunnen igen.
Nåja.
Nu vet vi att han mår bra.
Och här sitter jag och smajlar.
6 kommentarer:
Underbart! Nu får du skämma bort honom :)
Underbart ❤️❤️Men det där är nog en herre som gör som han vill.Kan det vara för att Meja kommit måntro?
Steel City Anna: han gick ut lika fort som han kom ,-) Men han ska få kokt fisk nästa gång han uppenbarar sig!
Babsan: nej, hon kom efter att han försvunnit - det är kanske tio dagar han varit borta -? Eller vi har i alla fall inte sett honom och maten har stått orörd. Kanske nån sommarstugeägare har matat honom och så har dom givit sig av nu, när hösten börjat ...?
Å så skönt!
Jag hann bli riktigt orolig där igår kväll när jag läste. Och hur ni haft det då i tio dagar orkar jag inte sätta mig in i.
Den där Sigge Nilsson han går sina egna vägar. Så skönt att han kom hem om i-alla-fall. :)
Cecilia N, bettankax: ja, tio dagar är ju inte hela världen, inte halva heller, men han brukar aldrig vara borta mer än någon enstaka dag. Nu känns det skönt. Nån gps tror jag inte att han ska behöva ha runt halsen, vi har ju klarat av sex år hittills. Eller han har ,-)
Skicka en kommentar