Idag i Skallkroken .... 

Eller rättare sagt, ikväll i Skallkroken. Klockan närmade sig sju och det var då som båten med de två hummerfiskarna kom och lastade av hummertinorna vid kajen och sedan iväg till ordinarie båtplats. 

Alldeles tomt var det i burarna, icke ett liv! 

För den som har vuxit upp i inlandet, är detta med hummerfiske något väldigt annorlunda och exotiskt. Och hemskt. Det finns inte på kartan att jag skulle kunna koka humrar/kräftor/krabbor levande, jag får ångest enbart vid tanken, men det kanske har med ens uppväxt att göra? 

I unga år fick jag göra pappa sällskap i skogen för att vara med på harjakt. Det blev första och enda gången, kan jag säga. S o m  jag grät när den lilla harpalten föll död till marken, allt på grund av ett skott från pappas gevär. Men ett skott och pang - död, det kan jag ändå ta .., men att kokas levande, nej, hu, så hemskt!

Har jag då aldrig ätit hummer eller kräftor? Jodå, så det är dubbelmoralen i ett nötskal.

Frånsett detta med humrarna, så blev det två dopp i havet. Kanske var det sexton grader? Om det finns ETT enda ord som beskriver hur det är att bada när vattnet blir svalare, så är det ordet LIVGIVANDE. 

Efteråt satt jag länge i vindskyddet med solen i ansiktet och bara tog in allt det fina. 

Klappade en stor, grå pudel som visade sig heta August och höll honom i kopplet medan hans matte tog ett dopp i bara mässingen. Ja, hon tog också två dopp, bara för att det var så skönt och ofta är ju det andra doppet skönare än det första.

Sista timmen tillbringade jag i klubbstugan där pv och kvällens hamnvakt (den senare börjar när hamnvärden går hem, dvs kl.19.00 och blir där till 02.00 på natten) språkade om eventuella gästbåtar eller om det hänt något särskilt, vilket det i n t e  hade gjort. Alla tio ställplatser var bokade och upptagna; alla svenskregistrerade.

Dagens fönster ... 

 

Ett skyltfönster som kanske håller på att putsas (tänker på hinken nedanför stegen), det fångade den idoga annannan. 

Flera fönster kom samtidigt och jag svarade att nu tycktes hon verkligen i toppform. 

Så här svarade hon: "Det är att jag har gått lite andra vägar än vanligt. Typ en parallellgata, eller som nu, bara på andra sidan gatan! Då ser man annat."

Tack! säger jag.

Efteråt ...

Så här såg det ut när surströmmingarna lämnat burkarna och hamnat i fem av sex magar .., ja, det är pv som sitter där och pustar ut. 

Han fick i stället kalasa på rökt eller gravad lax, samt det goda tunnbrödet från Släppträsk utanför Malå, ja, det brödet hade Maria skickat ner då hon ännu bodde i Malå och så fick denna delikatess vila i frysen tills igår. 

Så trivsamt det är med lunch eller middag tillsammans, även om jag blir aningen stirrig inför såna här begivelser .., jag kände hur det började sticka lite i hjärttrakten och log för mig själv .., ja, det var timmarna innan det hela tog sin början. 

Och här sitter Annelie, granne två hus bort, på samma sida av vägen. Ja, som där vi bor. 

Annelie har alltid så fina stickade tröjor; enkla i modellen och aldrig mönstrade! 

Hon hade dessutom med sig en smulpaj till efterrätt, samt glass! Sååå gott! 

Birgitta hade - förutom att koka mandelpotatisen - tagit med sig en burk hemgjord plommonsylt. Den smakade vi på igårkväll .., mums!

Och Britt kom med den alla sötaste lilla bukett med små Fairy-rosor, vilka nu står i ett lika litet glas i uterummet. 

"Jag tog dom sista jag hittade i trädgården!" sa hon leende.

Och Birgittas vänstra hand.  

Birgitta (1 år från nittio) är den mest tekniska av oss alla, det konstaterade vi samfällt igår och i alla fall när det gäller lösenordshantering på våra mobiler/laptops etc.

En fena på att sy på kreativt sätt är hon också och måla, ja, det är mycket den kvinnan kan.

Förlåt att min fot kom med, det tänkte jag nog inte på.

Och Eckes högra hand. En hand som varit med i snart nittionio år! 

Ecke berättade förresten om ett ögonblicksminne från sin - om det var barndom eller ungdom må vara osagt - jo, men Ecke är född 1927 och det han kom ihåg hände hösten 1935, då var han alltså 7 år (född i december) ! 

Jo, Ecke hade befunnit sig utomhus och hade då, förmodligen genom ett öppet fönster, hört Frédéric Chopins "Sorgemarsch" och den mäktiga musiken hade påverkat Ecke så starkt. 

Marschen hade spelats med anledning av svenskfödda Drottning Astrids begraving i Belgien. 

Britts händer? 

Nej, nej, hon tyckte absolut inte att dom var nånting att visa upp, nej, hennes hand gömdes i tröjärmen.

Under ett loppisbesök någonstans i vårt land, köpte jag för länge sedan ett antal exemplar av gamla Husmodern. 

Tidningen var från 1935 och detta var omslagsbilden. 

Och så här skrev jag då om detta. 

Nåväl ..,  tre timmar senare (efter lunchen) skjutsade jag först pv till hamnvärdskapet i Skallskroken .., därefter Ecke och Britt hem till sig i Halmstad. 

Tanken var ett dopp i havet vid 19-tiden när pv:s pass var avklarat, men det skippade vi. 

Solen hade för övrigt gått ner när jag svängde in på parkeringen och vi kunde konstatera att nio av tio ställplatser var upptagna.

Idag är det båtupptagning och pv gav sig av redan vid 7-tiden i morse. Härmed är det definitivt  slut på seglingssäsongen, den som för vår del blev till nästan ingenting. En säger en .., seglats till Torekov med övernattning, det var allt. Nåja, det kommer hopefully nya båtäventyr vad det lider.

Dagens fönster ...

Flera fönster på en bild .., och bilden togs av Sofia Lindmark, då på besök i San Sebastian, i Spanien. 

Så här bland annat, skrev hon: "Vi tog en glass och strosade igenom stan. Sa till varandra att San Sebastian är en stad en gärna kommer tillbaka till utan barn för att kunna gå all in i på deras restauranger och barer."

Sofia (med ursprung i Norrbotten)är sambo med pv:s brorson Hannes och driver restaurangen Fiskydockan i Västra Hamnen i Malmö och så har dom ju dessa "food-trucks" som åker runt i Skåne och säljer fisksoppa och annat som har med fisk att göra. Vilket d r i v dom har! (Glömde nämnda restaurangen på Hanö i Blekinge!)

Bilden togs i våras, men kom till Facebook först igår. Jag tyckte bilden var såå läcker och frågade om lov .., jodå, det gick bra! Tack Sofia!

Surströmming på agendan ...!

Idag ska här öppnas jästa burkar med fermenterad fisk, det vill säga .., här ska kalasas på surströmming! Bilden togs för många år sedan när vår älskade Harry var i livet och där står han på bilden och slickar sig om nosen ..., kanske tyckte han att det doftade gott, ja, måhända hade han - utan att vi visste om det - norrländska gener? ("Norrländska"  ...? Västerbottniska, kanske.)

Gemensamt har vi förberett en hel del. Pv åkte på att finhacka röd lök, jag har gjort det mesta inför mina små västerbottenspajar som ska i ugnen och därefter göras fina .., salladen är klar .., det är dukat i uterummet .., snapsglasen (inhandlade hos Antikkulan hitom Ängelholm) får debutera och står på bordet ..., ja, men ungefär så. 

Till den ende som inte tjusas av denna delikatess (surströmmingen) finns lav - gravad och kallrökt - och lite annat. Jo, men det blir nog bra. 

Anar ni doften ...? Å, så gott det ska bli! Det är Ecke och Britt, Birgitta och Annelie som kommer hit och så vi då. Kattrna, som känner att något är på gång, har redan flytt till övervåningen.

Dagens fönster ...

Sprattlade det i fönsterhåven hos annannan, så var det likadant i somras när turtlan/Annica och hennes M var på besök hos Selma Lagerlöfs Mårbacka. Titta, så fint arrangerat med röda pelargonior (pelargoner, välj själv) och det vita som jag inte har en susning om vad det är! 

Tack Annica!

Det stillsamma livet ...

Onsdagmorgon. Plus tio grader ute och inte mycket till varmvatten i tanken, så medan jag fixar frukosten, eldar pv i vedpannan och även i kaminen. U n d e r b a r t! 

Paddan som legat och sovit i "ombyggnadsrummet" (jag ställde in en trädgårdsstol och en mjuk dyna kom på plats och där trivs Paddan som allra bäst, trots att så mycket återstår att göra där inne) och Vickan stod på parad vid ytterdörren och det var mörkt ute vid kvart över sex. 

Nu, tjugo i åtta, har ljuset tagit över. 

Började titta på Över Atlanten igårkväll och det är som vanligt .., krångel redan från dag 1. Nå, vi fortsätter att titta ..., pv kanske ser det som lite tröst i bedrövelsen, ja, att det inte blev någon seglats till Anholt eller Fjällbacka .., nu får han i alla fall se vågor och segel. 

Några bekanta ansikten är Tomas Ravelli, Lasse Kronér, Therese Alshammar, Cissi Forss, medan Jonas Fagerström och Filip Berg är helt obekanta för mig. 

Nu ska jag leka Färdtjänst och skjutsa friherrinnan till reumatologen i Halmstad, var det nu ligger. Jo, nu vet jag, nära Sturegymnasiet där pv arbetade i ett tjugotal år.

Dagens fönster ...

Tittar vidare i den portugisiska håven ., jo, men se där, här ett fönster som också är del av en dörr! 

Texten "Festival International de Poesia do Porto", talar väl för sig själv. 

Aha, det var den 26:e juli, alltså. 

Tack du idoga annannan!  Jo, jag hör hur det sprattlar i håven ..,  fler fönster är alltså att vänta.

Nån slags resumé ... 

Är det inte stora fält med fodermajs, så är det samma sak, men med solrosor!

Jag såg mängder med solrosfält i Skåne och inte långt från Skallkroken växte i somras honungsfacelia, men där är nu solrosor i mängder! 

Och i närheten av Stensjö Ägg .., ett jättefält helt i gult!

De som kom med på bild, fanns i Bohuslän för flera år sedan.

Underbart, är det!

Hörde och såg tre svanar vilka flög förbi just ovanför tomten .., schwosch - schwosch lät det! 

Och hur lycklig blir man inte när man på avstånd hör ljudet av tranor på ingång .., och detta hur ljudet närmar sig allt mer och man står och spanar upp mot himlen och undrar från vilket håll dom ska komma. Aha, därifrån! Det har hänt att jag vinkat till dem och önskat lycka till, vart nu färden än går.

Och nyheterna berättar om misstänkt valfusk (!!!) i Borlänge, ja, det är knappt att man tror sina öron och Charles Spencer har skrivit en bok om sin syster Diana och nu blir det nog oro hos den brittiske kungen ..,  och i morgonbitti ska  jag agera färdtjänst och köra in friherrinnan till reumatologen i Halmstad. Därefter väntar inköp inför surströmmingslunchen på torsdag. 

Pv har åkt iväg och är nu hamnvärd i två timmar. Så kommer det att fortsätta veckan ut. Själv somnade jag i trädgårdsstolen ute på gården .., med solen i ansiktet. Sov  d j u p t, med Paddan i mitt knä. Det kan bara inte bli bättre.

Tisdagmorgon i landet Halland ...

+ 6 grader ute .., kallt om barfotafötter när jag släpper ut katterna. 

Hela natten har Vickan legat vid min sida och från fyratiden har hon trampat runt, runt på min höft ., ansåg väl att nu var det nog .., nu var det dags att stiga upp. Det gjorde jag  i n t e. 

Två timmar senare går jag ner, släpper ut de båda fyrbeningarna .., fixar frukost och tittar på Nyhetsmorgon. Tänker att meteorologen Ulrika Envik alltid ser ut att vara så snäll och fin, tänker också att det kanske har att göra med att jag i min barndom träffat på någon snäll kvinna som påminner om denna Ulrika? Mary Magnusson, kanske .., mamma till Åsa och Lasse och bodde några hus bort på vår gata. 

Idag är det dags att ta ner masten på segelbåten. Det är ett antal herrar som hjälper varandra och det kan vara ett ganska tungt jobb. 

På bilden är det Björn - ansvarig för det hela - och pv som tar bort vindmätaren och vindexen från någons båt. 

"Var försiktig gubbar, den kostade totalt sexton tusen!" ropade båtägaren. 

Bilden togs i fjol.

Dagens fönster ...

Det blev triss i fönsterhåven när annannan befann sig i stadsdelen Foz de Douro i Porto. (Googlade nu, foz betyder mynning .., ja, det är ju logiskt.)

Här kommer fönster nr 2. 

Kanske en frukt,- och grönsakshandlare som skyltat så fint. Nästan som ett stilleben. 

 

Tack! säger jag.

Just då .... 

...när jag körde hem från Skåne och ringde pv

berättade han att 

nu såg han tranorna - ett hundratal - 

på väg söderut.

Dag 5 i landet Skåne ...

Var det solsken såväl ute som inne igår, blev det tvärtom idag. 

Jag föreslår att vi ska duscha nu på morgon .., min syster kan väl hoppa in först, så tar jag vid när hon är klar och redo för frukosten, ja, men det blir väl bra?

Inget händer. Efter ett bra tag hittar jag R sittandes på sin säng. 

"Jag mår väldigt illa, du kan duscha i stället", säger hon. 

Någon dusch blir det inte, däremot  frukostbricka framför tv:n i vardagsrummet och det mesta är på tok. Värken i min käke börjar kännas av igen, men jag tänker att snart är jag hemma och då kommer detta att vara glömt.

Innan det är dags att ge sig av,  går jag fram till henne, böjer mig fram och ger henne en kram och säger att hon alltid varit en sån snäll storasyster och tack att jag fick vara hos henne i hela fem dagar. 

"Jodå ....", säger hon.

Kinderna är röda och ögonen blanka. 

I bilen, på väg till kortbesök i Bunkeflostrand, tänker jag på hur det måste kännas för henne .., detta att jag plötsligt dyker upp och går där som någon slags vårdare och kommer med frukost och medicinen och borstar hennes silkestunna hår, vilket hon tycker är helt onödigt. Och så förstås, det där med duschen. Säkert känner hon sig kränkt; hon som alltid varit den äldsta av oss tre systrar och nu är det så här. Mest troligt är detta vad som en gång väntar mig själv.

Väljer väg 11 till Bunkeflostrand och det är vägomläggning och tar längre tid än jag tänkt mig. Väl framme kommer båda pojkarna springande och kramar om och Maja bjuder på spaghetti med sin alltid så goda köttfärssås (med kanel i ) och där är också pojkarnas mormor och morfar och deras farfar som tillbringat tio dagar i Portugal, kom hem sent i natt, hämtades av Anders och så iväg nu på förmiddagen, hem till Bjäresjö. Och jag får veta att Elliot tänker bli scout; å, det tycker jag är bra!

Klockan 13.00 tackar jag för mig och kör hemöver. Något som liknar smörblommor växer vid motorvägskanten ..., jag lyssnar till Lundströms Bokradio där Babben Larsson och Christoffer Carlsson pratar om den här boken.  Därefter blir det P4-lyssnande och hur glad blir man inte när det på displayen står vem som sjunger så vackert, nämligen First Aid Kit.   Så fint .., och jag kommer på mig med att - helt oavsiktligt - öka hastigheten, 

Med bara 4 mil kvar av laddningen på bilen, stannar jag till vid återvinningen, den vid affären i Havedal. En äldre man kliver ur sin bil och ropar "Hej Bettan!" När någon säger Bettan, då vet man att det är någon kund från affären. Efter någon minut slår det mig att det ju är ..., ja, men det är ju mannen som jag upptäckte på hjärtavdelningen, då i september 2021, då, när jag blev så innerligt glad att se ett bekant ansikte! 

Nu är samme man en skugga av sitt forna jag. Tjugotre kilo har han tappat och med magen är det ett enda eländeskrångel .., all föda och allt drickbart går rakt igenom magen och helt omöjligt är det att våga sig ut .., att gå på bio eller någon konsert .., att våga tacka ja till en middagsbjudning .., knappt att han vågat sig hit till återvinningen. 

- I natt var jag uppe nio gånger och skyndade mig till badrummet .., man blir ju helt dränerad på energi, säger han. 

En bra stund står vi där och det är mest han som pratar .., och så säger vi hej och tack, jag får en sån  varm kram och tänker på hur orättvist det ändå är (eller "orättvist" .., det handlar förstås inte om rättvisa), att somliga människor drabbas av allt möjligt eländigt och det tar liksom aldrig slut. I fem års tid har han kämpat på.

Kommer hem. Gläds åt blomlådan och blommorna som pinnar på .., hösten till trots. Nu har ännu fler små penséer dykt upp, eller återuppstått. Rosorna är vissna och skruttiga, det mesta sjunger på sista versen och ikväll ska vi på bio och se filmen Amrun.  

Så var det.

Måndagsfönstret ...

... finns hos min syster ute på landet, sju kilometer från Hörby. 

Där bakom gardinerna är gästrummet och där har jag nu sovit i fem nätter. 

Men nu är det slut på hela. Idag återvänder R:s dotter och dotterdotter från dagarna i Arvidsjaur.

Begravningen av min före detta svåger Robert är nu ett minne blott.

Bortglömd är däremot inte själva minnet av Robert .., denne genomsnälle man som hade ett sånt härligt skratt.

Vi som är kvar, vi lever vidare.

Reflektioner .... 

Kursukangas, Saadio, Raninen, Lethtola, Karsikko ..., är efternamn som nu förekommer bland hemtidningens dödsannonser. 

Många är födda i början av 40-talet. 

Kan det möjligen vara före detta finska krigsbarn vilka vuxit upp i Västerbotten som nu inte längre är i livet?

Sånt kan man fundera på.

Dag 4 och Dagens fönster ...

Vaknar till solsken - såväl ute som inne -. Underbart! 

Medicinering och annat avlöper utan problem och enda bekymret är när jag ska torka golvlisten i köket och samtidigt råkar komma för nära elkontakten .., då går huvudsäkringen. 

Hjälp! 

Var är nu proppskåpet, men se det har husets äldsta full koll på - "i lilla rummet till vänster i köket!"säger hon - och efter visst letande lyckas pv få igång elen igen. 

Det här är en skånelänga med många rum och skrymslen (övervåning och stalldel och Gud-vet-allt) och är det som nu solsken ute, är det härligt med altanen där oregano växer som en stor buske!!

Så snart Andreas Almgren vunnit halvmaran i Köpenhamn (vansinnigt kul!) skjutsade jag pv till bussen som går till Lund .., passade samtidigt på och handlade lite på Ica Kvantum som är en såååå fin butik. Där utanför sitter alltid (iaf när jag är där) en äldre kvinna i skräddarställning och hennes leende går raka vägen in i mitt hjärta; ja, jag vet nog ingen nu levande människa som jag mött som har ett så varmt leende. Sååå många gånger har jag tänkt ta ut lite kontanter, men när jag väl passerat kassan, ja, då har jag glömt det hela. Inte idag. Det kändes  b  r  a. och den äldre kvinnans händer är inte bara lena, dom är också så varma, ungefär som friherrinnans. 

Tidigt på morgonen satte jag mig ute på altanen .., såväl pv som min syster låg och sov. 

Det var småfågelkvitter och någon bil som körde längs grusvägen här alldeles intill ..,  (förmodligen till ridskolan) ..., och väg 13 ligger ju inte långt härifrån, så ibland hör man trafiken. 

Nu har min syster och jag druckit 12-kaffe ute på altanen (bilden från i morse) ..., men i skrivande stund har hon gjort natt och gått i säng. 

Det lilla fönstret som kom igårkväll, gjorde mig så glad. Så här skriver avsändaren: 

"Fönster från Porto, stadsdelen Foz de Douro, som är allra längst ute vid havet."

Tack annannan! Ett sådant skåp skulle jag vilja ha hemma.