Elisabet

En fredag och en lördag ...

Fredageftermiddag.
Jag tror att jag som vanligt ska börja arbeta halv tre och cyklar iväg vid kvart i två och är framme tjugo minuter senare. Då visar det sig att schemat har börjat återgå till det gamla vanliga, nu ska jag börja klockan tre igen!
Det är strålande sol ute och jag tänker att fyrtiofem minuter av ytterligare frihet är ändå ganska mycket, så jag äntrar cykeln och ger mig av ner till stranden i Haverdal .., parkerar cykeln hos Eva och Långe Maken .., pratar lite med en äldre man som har köpt sig en urläcker Porsche - en dröm som uppfyllts på äldre dar - och så blir det en stund hos Eva som bjuder på nyplockade björnbär och sen tillbaka till affären.

Och så går arbetsdagen.
Kamperar tillsammans med hon som är bara lite över trettio och har MS, men klarar det hela bra.

Ringer hem till pv och frågar om det har kommit någon post?
Jo, det har det.
"Från Region Halland .., till mig? säger jag.
Det också .., och jag ber honom öppna kuvertet och läsa vad där står.
Åå, så nervöst det är .., det är som om man har femtio procents chans att ha livet kvar, eller tvärtom.
Och jag ler när han läser upp raderna; tänker att någon har tänkt till och redan i första raden får man veta! Men dom andra; dom som får ett brev utan den där första raden där ordet friskbrev finns?
Hur känns det för dom?
Hur ser deras helg ut?
Hur mycket ångest ryms inte dom här breven?

Sen blir det lördag.
Vi äter frukost ute på altanen.
Solen strålar.
Se där kommer sigge jaaaamande och får smaka alspånrökt skinka i små bitar och harry som älskar att få mackor ("kom får du macka-packa!" säger jag) kan omöjligen hålla sig och så får han, meja och nelly dela på en polarbrödsrund macka och lyckan är fullkomligt.
Och ja, jag vet att man inte ska ge hundar mat vid bordet.

Sist av allt, en så ljuvlig bild som sonen tagit!
Han är även anställd inom försvaret och nu pågår en tre veckor lång övning och två av dom veckorna tillbringas i fält. Tänk, om jag hade kunnat visa filmen som han tagit, den där rävungen håller sig nära, nära och är så nyfiken och kommer skuttande och tittar på dom där underliga typerna som legat så länge på samma plats .., vad gör dom där ..., är det några nya lekkamrater? kanske den tänker.
Så långe får det bli en stillbild.
Visst är den helt underbar, den lilla krabaten!
(Och om jag ska säga en sak som är gemensam för barnen, så är det att dom är såna djurvänner och det är nånting som jag är så oändligt glad för).