Minst en gång per dag - ofta mer än så - frågar någon kund var jag kommer ifrån, allt med hänvisning till dialekten. Senast igår. Och det är alltid i positiv anda.
Det tänkte jag på när jag läse Anna-Lena Lauréns krönika, den här ovanför.
13 kommentarer:
Dinah
sa...
Jag frågade ofta varifrån folk kom. Av rent intresse att höra vad de tyckte om sitt land t.ex. Men sen fick jag höra att man absolut inte får fråga varifrån människor kommer. Så nu skiter jag i det. Man får heller inte titta på människor, för då tror de att man tittar på dem för att de ex än invandrare. Men jag har svårt att se vilka som är svenskar och vilka som har flyttat in. Här om dagen när jag handlade stod en så otroligt vacker människa före mig i kön. Hon handlade - som jag tror lunch till jobbet - Hon såg ut som Waris Dirie på omslaget till En blomma i Afrikas öken. Då kunde jag inte hålla mig utan sa hur otroligt vacker jag tyckte hon var. Och hon blev glad och tackade mig flera gånger. Så kanske det bara är surisarna som inte vill att man pratar med dem och försöker få en bild av dem som människor....
Ja, jag frågar fortfarande, fast man inte får det och gör precis som du, fast många tycker att man inte ska kommentera utseendet. Däremot försöker jag göra det i smyg, så inte nästa som står i kö blir ledsen :)
Fast jag kan faktiskt förstå att exempelvis adopterade blir irriterade över att få frågan om varifrån de kommer om och om igen bara för att någon tycker att de ser ut att komma från exempelvis något asiatiskt land trots att de kanske kom hit när de var 6 månader och därmed är uppvuxna i Sverige...
Håller helt med Rexxie. Och för den delen Ribbing om hon nu uttalat sig i frågan. Det är faktiskt xtremt oartigt och ett oskick att förhörasig varifrån man kommer. Här i Frankrke efter snart nio år frågar INGEN var vi kommer ifrån trots att alla förstår att vi inte är infödda fransmän. Det är upp till oss att berätta och gör vi det uppstår ett naturligt intresse för våra respektive länder men det är en helt annan sak. Jag har nu två ursöta barnbarn med en brittisk mamma med asiatiskt ursprung. Hur kul är det för henne och min son att ständigt få frågor om ursprunget och min svärdotter som får leva med stt hon ev kan vara någon form av thailändsk yngre importkvinna till min något yngre son.
Vi har också ett antal nu medelålders vänner till våra barn, adopterade just från Indien och Thailand som var vanligt på sjuttiotalet och som HATAR den här sortens frågor, svenskar som de är i själen. Så de av er som inte kan stlla er nyfikenhet och tror att det är socialt acceptabelt att bete sig på det här sättet har helt fel. Fundera på egen kant kring människors ursprung men tvinga dem inte av ren vänlighet att gå in på sitt ursprung. Men säger man däremot det helt urmodiga "tös" på skånskt maner men med norrländsk accent får man kanske finna sig i att folk blir förvirrade och ställer en fråga.
Rexxie och Monet: tror ni verkligen att jag är helt bakom flötet? Jo, det måste ni tro. Det är så här; jag ställer inte frågan var nån kommer ifrån om jag har ungdomar som jag antar är adopterade, jag ställer frågan t.ex till människor som stapplar sig fram på svenska och visar sig vara flyktingar och ni anar inte hur glada många blir att få berätta var dom kommer ifrån! Jag ställer också frågan om någon pratar "norrländska" och verkar pratglad; särskilt om dom pratar västerbottniska. Jag frågar INTE varenda människa som inte ser ut som en svensk. Och jag mår inte ett skvatt dåligt om någon frågar var jag själv kommer ifrån, tvärtom. Och Monet, är tös ett ord förbehållet endast infödda skåningar? Efter arton år i Skåne känns det för mig helt naturligt, men hur många gånger per dag tror du att jag använder det ordet? En? Två? Knappt det. Och skulle jag göra det, så inte tror jag att det förvirrar någon .., det hörs tydligt på min dialekt var jag kommer ifrån.
Visst måste det väl handla om att intressera sig för andra människor. Idag satt jag på bussen hem när en ung kvinna med slöja satte sig bredvid. Vi växlade några ord, det hördes då att hon var nyanländ, så jag började fråga henne om bakgrund. På sin knaggliga svenska kunde hon berätta en del om sig själv och sin bakgrund i Damaskus, Syrien. Hon såg verkligen glad ut över att någon pratade med henne, som nyanländ och när man går på språkintroduktion är det kanske inte så många "gammelsvenskar" som pratar med henne. Det blev väl inga djupare personliga resonemang om slöja, religion, flykten hit eller annat, men hade hon själv tagit upp det så.... Dialekter, annat språk eller annat som kan inbjuda till samtal, allt är välkommet. Vill sedan inte vederbörande bjuda upp till dans så lägger man så klart ner försöket till samtal. Men att kalla det för oartigt tycker jag är trams, liksom det mesta av Ribbings idéer om vad som är rätt o fel. Det viktiga är väl att man pratar med varandra, intresserar sig för varandra. Och jag vet nog ingen som så genuint och fint intresserar sig för andra människor än darling E, som Rexxie brukar säga. Tycker PV
Näe, jag tror absolut inte att du är bakom flötet! Och ja, jag tror att det finns många som blir glada att någon är intresserad, men...
...ursprungsfrågan hos Magdalena Ribbing (som är min husgud för övrigt) var en person som drog sig för att åka på konferenser/tillställningar bara för att ALLA hela tiden frågade varifrån hon var, och jag kan faktiskt förstå att det kan upplevas som jobbigt när innehållet i konferensen blir överskuggat av varifrån någon kommer!
Rexxie: ja, jag förstår hur du menar och jag kan också förstå den som har skrivit till Magdalena Ribbing och alla som upplever det så, MEN .. jag kände det som om ni trodde att jag ställer den frågan till varenda människa med icke-nordiskt-utseende. Det gör jag inte alls. Däremot frågar jag ofta turister var dom kommer ifrån och det blir alltid trevligt småprat, särskilt om man själv har varit i deras trakter. Prat om var man kommer ifrån blir det också när jag hör en antydan till min egen dialekt, och med flyktingar, som - och nu överdriver jag INTE - alltid tycks bli glada att någon öht pratar med dem. På samma sätt som skribenten hos Ribbing får jag ofta frågan "och det är förstås kärleken som fått dig att flytta så långt söderut?" Det är såklart annorlunda för mig, men egentligen spelar det ingen roll, det enda jag kan irritera mig på, är att människor inte tror att man kan fatta egna beslut att flytta, utan att det nödvändigtvis måste vara en karl med i sammanhanget, även om det var så för min del. Ja, ja. Tack Rexxie att du tror mig om att inte vara helt tappad bakom tunnan :)
Jag tror förstås inte heller att du är bakom flötet. Och mitt svar handlade inte om adopterade tonåringar utan om de nu sedan länge vuxna barn som adopterades på sjuttiotalet och som fortfarande måste tampas med frågan om sitt ursprung. På samma sätt som min svärdotter, som i de fall hon orkar svara, säger England för det är där hon är född. Av en kinesisk mamma. Vilket förstås förvånar dem som tror att hon är en thailändsk lycksökerska, gift med min"ursvenske " son som hon mötte i Tyskland apropå dessa internationella tidevarv. Delar av hennes drag går förstås igen hos mina barnbarn och de oartiga frågorna har förstås redan börjat dyka upp. Är barnen adopterade? Vilket land kommer de ifrån, hur länge har de varit här etc. INGEN har med detta att göra, det är en ren privatangelägenthet och den som ställer den typen av förment intresserade frågor är både oartig och indiskret och det är jag säker på att Ribbing påpekat. Hennes "idéer" är dessutom bland de vettigare som finns när det gäller att förklara hur människor ska agera mot varandra för att möten och relationer ska fungera så bra och vänligt som möjligt, inte om man stoppar kniven i munnen. Att byta några vänliga ord med en slöjförsedd kvinna på bussen är en helt annan sak. Allmän vänlighet kan vi alla ägna oss åt, men det var inte det detta handlade om. Inte om töser heller -själv född och uppvuxen i Skåne och ofta där är det ett ord jag aldrig amvänder och heller aldrig hör numera. Uttalat på västerbottniska undrar man förstås. Men aldrig att jag skulle ställa frågan!
Men jag kan ju fråga också de som ser svenska ut varifrån de kommer. Varför måste vissa människor tro att man "är ute efter dem" på nåt sätt? Om nån frågar mig varifrån jag kommer väljer jag ju att säga att jag kommer från Adak inte så långt från Arvidsjaur (som de flesta av nån anledning har nån sorts förhållande till) eller jag kan säga att jag kommer från ort nära huvudstaden där jag faktiskt bott i 2/3 av mitt liv. Frågar någon den adopterade så får hen väl säga Linköping eller varifrån hen nu kommer. Alla människor i Sverige är inte rasister. Jag har vänner från olika länder och jag har frågat runt bland dem (när det förra gången var ett sånt rabalder över att man pratar med folk) och ingen av dem blir upprörda över frågan. En del av dem är födda i landet av hitflyttade föräldrar och då säger de det.
Min svärdotter har bott i Stockholm de senaste tio åren. Hon går nu sin sista terminen på Karolinska Institutet för en avancerad utbildning samtidigt som hon fött och tagit hand om två barn. Hon får DAGLIGEN frågor om varifrån hon kommer och det kan inte annat än bero på hennes asiatiska utseende och ganska starka brittiska accent. Hon talar f.ö utmärkt svenska och skulle inte klarat den här utbildningen annars. Hon är också numera svensk medborgare av egen kraft, inte genom giftermålet med min son. Hon har otaliga gånger fått frågan om hon är från Thailand, hur gammal,hon är (tio år ymgreän min son som inte är mer än 46 år och ser ut som en ung Brad Pitt). Rent uttalade spekulationer har handlat om at denna brittiska unga kvinna är thailändska som valt att komma till Sverige för ett bättre liv med äldre svensk man. Hela familjen har lärt sig stt hantera detta till vardags men mindre roligt är stt det nu spiller över på mina ursvenska barnbarn, födda på.Södersjukhuset och Karolnska), de är osedvanligt söta och det gpr man ju gärna kommentera om man vill. Men följdfrågorna kring detas ursprung komme alltid, i synnerhet om min son är ensam ute med dem. Så de av er dom gortfarande tycker stt det är OK att dt Lla den här soryens utterst indiskreta frågor tycker jag kan tä ka till ett barav till. Och läs föralldel Ribbing som ger en mycket bra förklaring. Detta är inte en fråga om rasism, det är ren och skär ohövlighet och brist på förståelse för vad det gör med dem som dagligen råkar ut för detta. Och DM sagt, vi vet hur det varit för båra barns adopterade nu 40-pluskompisar från Korea, Indien och Thailand genom åren. Aldrig insläppta har de känt sig och det minsta vi som medmänniskor i kan göra är att sluta upp med den här typen av frågor och funderingar!
13 kommentarer:
Jag frågade ofta varifrån folk kom. Av rent intresse att höra vad de tyckte om sitt land t.ex.
Men sen fick jag höra att man absolut inte får fråga varifrån människor kommer. Så nu skiter jag i det. Man får heller inte titta på människor, för då tror de att man tittar på dem för att de ex än invandrare. Men jag har svårt att se vilka som är svenskar och vilka som har flyttat in.
Här om dagen när jag handlade stod en så otroligt vacker människa före mig i kön. Hon handlade - som jag tror lunch till jobbet - Hon såg ut som Waris Dirie på omslaget till En blomma i Afrikas öken. Då kunde jag inte hålla mig utan sa hur otroligt vacker jag tyckte hon var. Och hon blev glad och tackade mig flera gånger.
Så kanske det bara är surisarna som inte vill att man pratar med dem och försöker få en bild av dem som människor....
Ja, jag frågar fortfarande, fast man inte får det och gör precis som du, fast många tycker att man inte ska kommentera utseendet. Däremot försöker jag göra det i smyg, så inte nästa som står i kö blir ledsen :)
Fast jag kan faktiskt förstå att exempelvis adopterade blir irriterade över att få frågan om varifrån de kommer om och om igen bara för att någon tycker att de ser ut att komma från exempelvis något asiatiskt land trots att de kanske kom hit när de var 6 månader och därmed är uppvuxna i Sverige...
Håller helt med Rexxie. Och för den delen Ribbing om hon nu uttalat sig i frågan. Det är faktiskt xtremt oartigt och ett oskick att förhörasig varifrån man kommer. Här i Frankrke efter snart nio år frågar INGEN var vi kommer ifrån trots att alla förstår att vi inte är infödda fransmän. Det är upp till oss att berätta och gör vi det uppstår ett naturligt intresse för våra respektive länder men det är en helt annan sak. Jag har nu två ursöta barnbarn med en brittisk mamma med asiatiskt ursprung. Hur kul är det för henne och min son att ständigt få frågor om ursprunget och min svärdotter som får leva med stt hon ev kan vara någon form av thailändsk yngre importkvinna till min något
yngre son.
Vi har också ett antal nu medelålders vänner till våra barn, adopterade just från Indien och Thailand som var vanligt på sjuttiotalet och som HATAR den här sortens frågor, svenskar som de är i själen. Så de av er som inte kan stlla er nyfikenhet och tror att det är socialt acceptabelt att bete sig på det här sättet har helt fel. Fundera på egen kant kring människors ursprung men tvinga dem inte av ren vänlighet att gå in på sitt ursprung. Men säger man däremot det helt urmodiga "tös" på skånskt maner men med norrländsk accent får man kanske finna sig i att folk blir förvirrade och ställer en fråga.
Rexxie och Monet: tror ni verkligen att jag är helt bakom flötet? Jo, det måste ni tro. Det är så här; jag ställer inte frågan var nån kommer ifrån om jag har ungdomar som jag antar är adopterade, jag ställer frågan t.ex till människor som stapplar sig fram på svenska och visar sig vara flyktingar och ni anar inte hur glada många blir att få berätta var dom kommer ifrån!
Jag ställer också frågan om någon pratar "norrländska" och verkar pratglad; särskilt om dom pratar västerbottniska.
Jag frågar INTE varenda människa som inte ser ut som en svensk.
Och jag mår inte ett skvatt dåligt om någon frågar var jag själv kommer ifrån, tvärtom.
Och Monet, är tös ett ord förbehållet endast infödda skåningar?
Efter arton år i Skåne känns det för mig helt naturligt, men hur många gånger per dag tror du att jag använder det ordet? En? Två? Knappt det. Och skulle jag göra det, så inte tror jag att det förvirrar någon .., det hörs tydligt på min dialekt var jag kommer ifrån.
Visst måste det väl handla om att intressera sig för andra människor. Idag satt jag på bussen hem när en ung kvinna med slöja satte sig bredvid. Vi växlade några ord, det hördes då att hon var nyanländ, så jag började fråga henne om bakgrund. På sin knaggliga svenska kunde hon berätta en del om sig själv och sin bakgrund i Damaskus, Syrien. Hon såg verkligen glad ut över att någon pratade med henne, som nyanländ och när man går på språkintroduktion är det kanske inte så många "gammelsvenskar" som pratar med henne. Det blev väl inga djupare personliga resonemang om slöja, religion, flykten hit eller annat, men hade hon själv tagit upp det så....
Dialekter, annat språk eller annat som kan inbjuda till samtal, allt är välkommet. Vill sedan inte vederbörande bjuda upp till dans så lägger man så klart ner försöket till samtal. Men att kalla det för oartigt tycker jag är trams, liksom det mesta av Ribbings idéer om vad som är rätt o fel.
Det viktiga är väl att man pratar med varandra, intresserar sig för varandra. Och jag vet nog ingen som så genuint och fint intresserar sig för andra människor än darling E, som Rexxie brukar säga.
Tycker PV
Näe, jag tror absolut inte att du är bakom flötet! Och ja, jag tror att det finns många som blir glada att någon är intresserad, men...
...ursprungsfrågan hos Magdalena Ribbing (som är min husgud för övrigt) var en person som drog sig för att åka på konferenser/tillställningar bara för att ALLA hela tiden frågade varifrån hon var, och jag kan faktiskt förstå att det kan upplevas som jobbigt när innehållet i konferensen blir överskuggat av varifrån någon kommer!
http://blogg.dn.se/etikettfragan/2016/03/21/13072/
Rexxie: ja, jag förstår hur du menar och jag kan också förstå den som har skrivit till Magdalena Ribbing och alla som upplever det så, MEN .. jag kände det som om ni trodde att jag ställer den frågan till varenda människa med icke-nordiskt-utseende. Det gör jag inte alls. Däremot frågar jag ofta turister var dom kommer ifrån och det blir alltid trevligt småprat, särskilt om man själv har varit i deras trakter.
Prat om var man kommer ifrån blir det också när jag hör en antydan till min egen dialekt, och med flyktingar, som - och nu överdriver jag INTE - alltid tycks bli glada att någon öht pratar med dem.
På samma sätt som skribenten hos Ribbing får jag ofta frågan "och det är förstås kärleken som fått dig att flytta så långt söderut?"
Det är såklart annorlunda för mig, men egentligen spelar det ingen roll, det enda jag kan irritera mig på, är att människor inte tror att man kan fatta egna beslut att flytta, utan att det nödvändigtvis måste vara en karl med i sammanhanget, även om det var så för min del.
Ja, ja.
Tack Rexxie att du tror mig om att inte vara helt tappad bakom tunnan :)
Jag tror förstås inte heller att du är bakom flötet. Och mitt svar handlade inte om adopterade tonåringar utan om de nu sedan länge vuxna barn som adopterades på sjuttiotalet och som fortfarande måste tampas med frågan om sitt ursprung. På samma sätt som min svärdotter, som i de fall hon orkar svara, säger England för det är där hon är född. Av en kinesisk mamma. Vilket förstås förvånar dem som tror att hon är en thailändsk lycksökerska, gift med min"ursvenske " son som hon mötte i Tyskland apropå dessa internationella tidevarv. Delar av hennes drag går förstås igen hos mina barnbarn och de oartiga frågorna har förstås redan börjat dyka upp. Är barnen adopterade? Vilket land kommer de ifrån, hur länge har de varit här etc. INGEN har med detta att göra, det är en ren privatangelägenthet och den som ställer den typen av förment intresserade frågor är både oartig och indiskret och det är jag säker på att Ribbing påpekat. Hennes "idéer" är dessutom bland de vettigare som finns när det gäller att förklara hur människor ska agera mot varandra för att möten och relationer ska fungera så bra och vänligt som möjligt, inte om man stoppar kniven i munnen. Att byta några vänliga ord med en slöjförsedd kvinna på bussen är en helt annan sak. Allmän vänlighet kan vi alla ägna oss åt, men det var inte det detta handlade om. Inte om töser heller -själv född och uppvuxen i Skåne och ofta där är det ett ord jag aldrig amvänder och heller aldrig hör numera. Uttalat på västerbottniska undrar man förstås. Men aldrig att jag skulle ställa frågan!
Monet: men var bor din son och din svärdotter, som får såna frågor så ofta?
I Tyskland?
Ps. Monet igen: "thailändsk lycksökerska"? Ds.
Men jag kan ju fråga också de som ser svenska ut varifrån de kommer. Varför måste vissa människor tro att man "är ute efter dem" på nåt sätt? Om nån frågar mig varifrån jag kommer väljer jag ju att säga att jag kommer från Adak inte så långt från Arvidsjaur (som de flesta av nån anledning har nån sorts förhållande till) eller jag kan säga att jag kommer från ort nära huvudstaden där jag faktiskt bott i 2/3 av mitt liv.
Frågar någon den adopterade så får hen väl säga Linköping eller varifrån hen nu kommer. Alla människor i Sverige är inte rasister.
Jag har vänner från olika länder och jag har frågat runt bland dem (när det förra gången var ett sånt rabalder över att man pratar med folk) och ingen av dem blir upprörda över frågan. En del av dem är födda i landet av hitflyttade föräldrar och då säger de det.
Min svärdotter har bott i Stockholm de senaste tio åren. Hon går nu sin sista terminen på Karolinska Institutet för en avancerad utbildning samtidigt som hon fött och tagit hand om två barn. Hon får DAGLIGEN frågor om varifrån hon kommer och det kan inte annat än bero på hennes asiatiska utseende och ganska starka brittiska accent. Hon talar f.ö utmärkt svenska och skulle inte klarat den här utbildningen annars. Hon är också numera svensk medborgare av egen kraft, inte genom giftermålet med min son. Hon har otaliga gånger fått frågan om hon är från Thailand, hur gammal,hon är (tio år ymgreän min son som inte är mer än 46 år och ser ut som en ung Brad Pitt). Rent uttalade spekulationer har handlat om at denna brittiska unga kvinna är thailändska som valt att komma till Sverige för ett bättre liv med äldre svensk man.
Hela familjen har lärt sig stt hantera detta till vardags men mindre roligt är stt det nu spiller över på mina ursvenska barnbarn, födda på.Södersjukhuset och Karolnska), de är osedvanligt söta och det gpr man ju gärna kommentera om man vill. Men följdfrågorna kring detas ursprung komme alltid, i synnerhet om min son är ensam ute med dem. Så de av er dom gortfarande tycker stt det är OK att dt
Lla den här soryens utterst indiskreta frågor tycker jag kan tä ka till ett barav till. Och läs föralldel Ribbing som ger en mycket bra förklaring. Detta är inte en fråga om rasism, det är ren och skär ohövlighet och brist på förståelse för vad det gör med dem som dagligen råkar ut för detta. Och DM sagt, vi vet hur det varit för båra barns adopterade nu 40-pluskompisar från Korea, Indien och Thailand genom
åren. Aldrig insläppta har de känt sig och det minsta vi som medmänniskor i
kan göra är att sluta upp med den här typen av frågor och funderingar!
Skicka en kommentar