måndag 28 november 2016

Kniven .....


Jo, men det är verkligen så att man inget begriper av vad som går rakt in i ens hjärta.
Och jag har sagt det hur många gånger som helst att det här med vad man minns, det är också så där konstigt .., att det ofta handlar om småsaker, sånt som egentligen inte är av nån större vikt - tror man -.  Samma sak med dofter. Eller möten. En millisekund av igenkänning och man hajar till, men kan inte förstå vad det var som hände?

När jag igår tog en längre promenad på instagram (som jag älskar instagram!) kom jag först till ett för mig dagligen besökt konto som tillhör en rödhårig kvinna som bor i det som mest liknar urskogen i Oregon, USA. Ofta berättar hon om utflykter uppe i bergen, tillsammans med sina hundar, gevären är också med och bilderna är underbara. Ett liv så helt annorlunda än mitt eget.

Hos henne hade en annan kvinna (wildhair_homestead) kommenterat och jag tittade in på hennes konto och upptäckte bilden här ovanför. Och då hände det där jag berättade om längst uppe i texten; nån slags omedelbar igenkänning, nåt som gick rakt in i mitt hjärta!

Och jag funderade på vad det handlade om?
Det var bilden av kniven förstås och tankar på småflicksdagar då jag fick följa pappa till skogen och sitta där vid elden bland skogshuggarna och med nån rimfrostig häst i närheten som stod och tuggade på hö. Eller pappa som gjorde upp eld vid nån bäck och kaffepannan som var kolsvart av sot?
Hans sätt att kupa handen när han lade på kaffet i pannan?
Och så det här med att det var en Morakniv som hittat till Oregon, USA.
Det också.



Och jag blev så obegripligt stolt - precis som när jag i Ghana upptäckte en jättelik annonstavla i en rondell och på annonstavlan kunde vi läsa om Bolidens batterier -, eller i Argentina hos mamma, när bussarna vi åkte i nästan alltid var tillverkade av Volvo och från bussarnas högtalare hördes hela tiden musik av Abba.

Nu på morgonen kontaktade jag Moraknivskontoret och hörde mig för lite om det här med export av just moraknivar. Jodå, den allra största exporten går till våra skandinaviska vänner och tjugofem procent går till USA.  (Svaret kom inom en halvtimme - det kallar jag service -!).

"Hej Elisabet,

Hälsningar från Mora såhär på måndagsmorgonen!

Kul att du hör av dig och att du hojtar till när vi dyker upp! Blev förstås nyfiken och kollade ditt konto, verkligen en fin bild.

Ja, USA är verkligen en stor, viktig och växande marknad för oss. Utanför Skandinavien är de helt klart vårt största export-land, ca 25 %.

Återigen tack för att du hör av dig!

Ha en riktigt härlig måndag!"

Emelie Bröms heter denna snabbsvarande människa!


Sen skrev jag till denna för mig okända kvinna i Oregon - hon som lagt upp bilden av kniven - och frågade om jag hade tillåtelse att visa bilden på min blogg?

Jodå, det var helt okej.

Så .., just så .., var det med den här bilden av Morakniven.
Det ena gav det andra.

7 kommentarer:

Tony sa...

Kul och visst är instagram trevligt.

Eva sa...

ja visst är det kul. Jag hittade en så fin liten keramikängel från Queensland, och jag skrev att jag tyckte en var så fin. damen svarade rask att de minsann skickar över hela världen. Får se om jag slår till!
Sedan ett antal år köper jag en ängel om året, allt för att få plats.
Eva

Bert Bodin sa...

Det där med doftminne känner jag igen. Det lär vara ett av de förnämsta minnesfunktioner vi har, att koppla händelser till dofter.

Här är ett exempel från min första bloggarhöst.

cruella sa...

Elisabet i ett nötskal: Sagt och gjort:-)!

Eva i Tyresö sa...

Så fint du skriver om morakniven!!!
Jätterart!
Kul att den är omtyckt i andra länder!!!
Skönt att tomtetiden o ljusen kommer o lyser upp!

Ruta Ett sa...

hahaha, du är för härlig! Aj lavv jo!

Elisabet. sa...

Tony: ja, jag verkligen älskar Instagram! Och fina bilder ,-)

Eva på Frösön: hittade du den på Instagram, eller ..?

Bert: ska genast titta in hos dig och läsa!

cruella: ,-)

Eva i Tyresö: ja, ljuvligt med alla ljusen!

Ruta Ett: det är ömsesidigt!