Vilken dag det här blev!
Egentligen börjar jag inte arbeta förrän kvart i nio varannan torsdag, men oftast är jag på plats redan klockan åtta och så även idag. Och för Anne-Marie i charken berättar jag om hur genialiskt jag förbereder mig kvällen innan, ja, jag lägger fram arbetskläder, nycklar, plånbok och vad som nu ska med. Ja, men det är ju jättebra!
Nu visar det sig att jag har glömt kjolen hemma!
Det är nämligen så att jag nästan alltid åker till jobbet i mina egna kläder och byter om där, men nu hade jag lyckatslanda ihop kjolen med ett par tights och det blir till att köra hem och hämta rätt utstyrsel och Anne-Marie smajlar stort ...., ( ja, det var ju det där med mina förberedelser ...). Men tänk, jag hinner såväl fylla in allt lösviktsbrödet, köra hem och hämta kjolen, klä om och ändå är jag klar innan min ordinarie arbetstid ska ta sin början! Härligt!
Hjälp med brödet - limpor och sånt - får jag av den vänlige mannen som nu arbetstränar hos oss, efter att ha varit rejält svedd i vingarna under några år.
Och underbara Anne-Marie har gräddat såväl wienerbröd, som cinelle-bullar, samt pecan-wienerbröd medan jag körde hem! Vilken pärla hon är!
Sen blir det det vanliga förmiddagsjobbet.
Mejeriet, avlösning i kassan, postkillen kommer med säcken med rekommenderade brev och dom vanliga varubreven ..., det blir kassaräkning, datumkoll och lite annat.
Joakim som egentligen är ledig torsdagar, tittar in och fixar fruktordern (Erik är i Mexico) och det är så trivsamt i personalrummet vid frukosten .., där är Jocke, Brooks (som i Eriks frånvaro sköter frukten med den äran!), mannen som arbetstränar och jag själv.
Och Mange dyker också upp!
Ååå, så roligt att ha så många arbetskamrater när man har frukost!
Det är är den enda korta rasten vi har på dagen.
Den som arbetar heltid (dvs nästan ingen!) har sedan lunch, men sen är det ingen mer kafferast.
I Halmstad har man blommiga och sååå fina påslakan! |
Vid elvatiden bestämmer jag mig för att ringa till ortopedmottagningen i Hässleholm och prata med operationsplaneraren. Inte för att be om förtur - det kommer jag aldrig i hela livet att göra! - men för att kanske få en liten hint om n ä r det blir dags för operation, mest för att den som gör schemat i affären ska få en vettig chans att planera framåt, men även för min egen del.
Döm om min oerhörda förvåning när den vänliga kvinnan säger .."ja, Elisabet .., vad tror du om tisdagen den fjortonde mars, eller den sextonde kanske ..?"
Det låter ungefär som när man beställer tid hos frisörskan!
Jag väljer den fjortonde.
Så nu är det alltså bestämt.
Den fjortonde mars blir det byte av min högra knäprotes.
Glädjen och tacksamheten vet liksom inga gränser!
Så här var det första gången en knäprotes kom in i min lekamen. Det var då pv agerade bloggmadame, eller kanske mera bloggmonsieur! Bilden togs under utskrivningsdagen .., här står den alltid så vänlige kirurgen som bryter på danska och undrar hur det står till med min medpatient från Lund.
På sängbordet tronar icke använda kräkpåsar.
Det gäller att vara alltid redo.
Bodil vid sängkanten ... |
Fem år senare får det vänstra knäet en protes, nu i Halmstad.
Dagen efter operationen ligger jag raklång på sjukhussängen ... jag har min limegröna älsklingsklänning på mig och är aningen förvirrad när jag vaknar .., ty vid sängkanten sitter chefens fru Bodil som varit så snäll och väntat i dagrummet då jag - enligt henne - "tycktes sova så gott"!
Så omtänksamt.
Nu sitter hon där alldeles tyst och ler så vänligt mot mig när jag vaknar och jag fylls av sån innerlig hjärtevärme. Jo, men jag känner mig som en del av det där livspusslet.
Så här var det då.
Helt annorlunda!
Efter förmiddagspasset hämtar jag så upp pv i stan .., och någon timme senare ramlar jag ihop på soffan Ektorp, sover/vilar i flera timmar, är totalt kraftlös och utslagen! Iskall om ben och fötter .., het upptill. Men nu är det så, att vid sextiotre års ålder känner jag min egen kropp. Stackars liten!
Det här var nog inget annat än en rejäl mental urladdning.
Nu mot sängen!
6 kommentarer:
Åh, vad skönt att du inte behöver vänta så länge. Vi åker till Thailand den 14 mars, så tyvärr kommer jag inte att kunna ringa dig som du gjorde till mig (och som jag blev så glad för).
Däremot kommer jag att tänka på dig och hoppas att det går riktigt bra och att du inte behöver må så illa.
Kramar!
Ska man säga grattis, då?
Jo. Jag gör det.
GRATTIS!
Anna-Lena: ja, det är som ett mirakel, tycker jag. Helt fantastiskt!
Bert Bodin: absolut! Och tack!
vad härligt att du fick ett datum. varmt lycka till!
Och jag ligger på det franska operationsbordet dagen före dig, på förmiddagen den 13 mars. Vi får skicka varandra välgångsönskningar. Jag lär dock inte hamna i samma opp och hoppa program som du utan blir nog kvar mellan 8-10 dagar. Hoppas allt går bra den här gången. Eller, det gör det förstås!!
Evas blogg: tack snälla!
Monet: då får jag önska dig lycka till! Eftersom jag brukar kräkas våldsamt efter narkos, tror jag inte så värst mycket på att jag får åka hem dag 1 efteråt - att träna när man kräks - njaaa?
Skicka en kommentar