torsdag 23 februari 2017

Idag ....


... om några timmar bara, ska vi från affären följa finaste Gunilla till slutet.

Friherrinnan har erbjudit mig att åka med henne och sen samlas vi alla i Trönninge kyrka,
en bit utanför stan. Det blir ingen minnesstund, utan det hela avslutas efter akten i kyrkan, men åtminstone vi arbetskamrater tänker åka och ta en kopp kaffe någonstans - tillsammans - mer som för att sätta punkt och kanske få prata av oss lite.

Sånt som vi kommer ihåg.

#livet

8 kommentarer:

Anonym sa...

Det gör ni rätt i! Det är vid kaffet efteråt som man sätter punkt och livet går vidare. ellem

Elisabet. sa...

ellem: det tror jag också. När min pappa dog bara lämnade vi kistan i kyrkan och det var bara så hemskt. Sen gick vi alla hem till oss - och alla - det var närmaste släkten bara. Jag hade önskat att vi haft en samlingsstund i församlingshemmet tillsammans med pappas vänner, men mamma var så forcerad just det .., det skulle bara vara över!

Bert Bodin sa...

Minnesstunden blir ofta en vändning.

mossfolk sa...

Hoppas att det blev en fin begravning. Jag håller också med om det, att minnesstunden efteråt är så viktig.

cruella sa...

Jag har aldrig styrt om en begravning själv, så jag vet inte hur begravningsentreprenören förhåller sig till den som säger sig inte vilja ha en minnestund eller samling efteråt. För det är som ni säger - det är s å viktigt. Och ännu viktigare för de närmaste, tror jag, för hur sorgligt och tungt det än är med ceremonin och alla tårar - och hur den sorgen kommer i vågor sedan, om och om igen - så är minnesstunden som ett fönster som slås upp en stund. I det tunga finns en lätthet som kommer sig av en anspänning som släpper. Människor träffas som kanske inte ses så ofta. Man tar något att äta tillsammans, allt är omtanke och det finns plats för leenden och till och med skratt. Tids nog är man ensam med sorgen och tankarna medan andras liv går vidare på avstånd. Att ha fått dela en längre stund, höra vad en kusin berättar om en episod för länge sedan eller en rolig historia från en arbetsplats är något att ta fram. Det blir ett minne i sig.

Stor kram till er som mistat er arbetskamrat!

Elisabet. sa...

mossfolk, Bert och cruella: det är ju naturligtvis olika för oss alla och finns olika anledningar till att man väljer det ena eller det andra, men personligen tror jag verkligen på det här med att samlas efteråt. Mammas begravning fick jag styra upp precis som jag ville; pingstpastorn i Ystad var underbar på det viset! Jag hade hade gjort en jätteladdning med kycklingsallad och så hade vi bröd och dryck och kaffe förstås och goda vänner och kollegor till mamma hade - på min uppmaning - skickat brev eller mejl där dom berättade om sånt dom kom ihåg om mamma. Ljusa minnen som fick oss att le när dom lästes upp.
Sånt. Och även om det var ledsamt, så var det också så ...., ja, det betydde så mycket. Och framför allt kanske att få veta att den som inte längre fanns, ja, att den människan hade kommit att betyda nånting även för andra! Man fick olika infallsvinklar. Det betydde så mycket och kändes så ...., omtänksamt och varmt.

Bloggblad sa...

Jag har lärt mig av många begravningar och kloka äldre som förklarat hur viktigt det är att efter begravningen få något att äta, få prata vardagligt, minnas den döda och skratta åt glada minnen. Det betyder mycket för alla som är med, men mest för de närmaste. När min pappa dog och det kom massor med folk, blev det en så hjärtligt glad fest att mamma bara önskade att han hade fått vara med och hört alla historier från förr och fått skratta med själv. Det var befriande.

Jag har bara varit på två begravningar utan kalas efter, och det kändes så tomt och dystert att bara gå hem efter så starka känslor.

Själv har jag sagt till om ett rejält kalas. Och bara mina låtar får spelas - sista chansen för en rejäl egotripp.

Bloggblad sa...

Ska väl tillägga att jag förstår om många inte har råd, det kostar alltid mer vid begravningar. Men jag beklagar om de avstår för att de tror att det blir tungt och jobbigt.