Elisabet

Summering ...

Ja, vad blev det av den här dagen?
Jo, det blev frukost/brunch tillsammans med friherrinnan. Inte på stranden som det var tänkt,
men i vårt växthus, där det var lä och skönt och gott att vara!

Och två hundar och en katt gjorde oss sällskap och vi pratade om allt möjligt; bland annat om att jag borde lobotomeras, för jag KAN verkligen inte släppa tankarna på jobbet fast jag är ledig.
När jag tittar in i affären tänker jag ibland .."oj, har dom inte gjort fint i fruktdisken ännu?" eller "är det slut med frontningen?" och det är ju fullkomligt vansinnigt, dessutom ska jag om ett och ett halvt år träda in i pensionärernas skara och innan dess  m å s t e   jag ha lärt mig att koppla bort jobbet. 

Friherrinnan skrattar gott åt detta mitt bekymmer.
Hon tillhörde den lyckliga skaran som - i samma stund hon stämplade ut - tänkte på annat än jobbet.
Ja, så var det i alla fall när hon arbetade och för att må bra, så är det väl så det ska fungera också,
men så här har det alltid varit för mig.

Nåväl.
När friherrinnan tackat för sig, tog jag mig an växthuset.
Planterade sticklingar i större krukor, sopade golvet och röjde lite allmänt .., jo, det kändes bra.
Stöp som vanligt vid ettiden .., samma procedur dag efter dag, men piggnar till några timmar senare.

Påskduken får ligga kvar på bordet så länge och i bakgrunden skymtar grannen Ingers sommarhus.
Här, där vi bor, finns inte många året-runt-boende och det är inte många bilar per dag som passerar längs vägen, som för övrigt är en återvändsgata.

Men idag .., eller ikväll .., kom trettioen mullrande motorcyklar och körde ner mot havet till, där det blev fika på hällarna!

Det finns fyra byggnader på grannens tomt. Först själva boningshuset, så två mindre (dom på bilden) och så ett avlångt som kanske en gång varit stall och så finns förstås den där mossbelupna jordkällaren som är så fin!

Och vinkrankan har vaknat till liv!

Mera?
Ja, jag körde till Slöinge och hämtade ut ett Adlibris-paket i matbutiken och inte långt därifrån ligger Sia-glassbutiken (och fabriken) och eftersom pv är en stor glassälskare (inte jag) blev jag ombedd att köpa hem andrasorterings-varianter som säljs till halva priset.

På väg ut ur butiken låg självaste frestaren och lurade och jodå, jag åkte dit och köpte mig ett rån med två kulor lemoncurd. God, men vansinnigt söt! Flera gånger på väg hem tänkte jag slänga ut glassen genom fönstret, in i skogen, men jag hade en bil bakom mig och nja, glassen fick ätas upp.

Vad var det då för bok jag hämtat ut?
Jo, den här. 
Det var nämligen så att jag i ett inlägg berättade om min morbror Ivan Westerlund i Dikanäs, han som var blind och drabbad av epilepsi och så småningom hamnade på Umedalens sinnessjukhus och där dog han, bara knappt tjugo år.

Om denne Ivan vet jag egentligen nästan ingenting, annat än små fragment som mamma berättat när jag var yngre och hon ännu levde.
Att Ivan alltid grät när han skulle sättas på bussen till Umeå .., att han ibland gick vilse när han besökt utedasset i lagården och hur dom hittade honom gråtande i någon snödriva.
Denne Ivan som syns på olika svartvita fotografier och som alltid tittar åt fel håll, eller åt ett annat håll än alla dom andra.

Här står han i mitten i den översta raden.
Denne unge man som jag inte vet just nånting om och det gör mig så ont .., det är som om han inte har funnits.
Ivan .., Ivan Bernhard .., vad tänkte och kände du? 
Hur ensamt blev ditt liv på Umedalens sjukhus?
Vad dog du av?
Ingenting vet jag och boken som jag nu har liggande här på bordet, den tar upp just det här .., alla barn som hamnade på sinnesslöanstalter som det då hette.
Och den som tipsade om boken, det var Rexxie och till dig säger jag: stort tack!

Nu blir det bingen och i morgonkväll åker pv tåg till Skåne för att övernatta hos goda vänner och på lördag väntar toughest-tävlingen, med start 14.45 för hans del. Fyrtio hinder ska han ta sig över.

Ajöken, sa fröken.