Det här med tiggeriet i vårt land, det är inte alldeles enkelt och i den här familjen, har vi helt olika strategier .., ja, jag har väl ingen direkt "strategi", det blir som det blir.
Pv - som för övrigt har ett hjärta av guld - ger av princip inte till människor som sitter utanför affärer och tigger. Själv gör jag det ibland, men inte alltid.
Däremot, till Valentin som sitter månadsvis utanför vår affär, gör jag det minst ett par gånger per vecka. Inga stora summor, nån tjuga då och då. Ibland mera.
Varför?
Tror jag på det här systemet?
Nej, det gör jag inte, men jag klarar helt enkelt inte av att gå förbi med en säck solrosfrö till fåglarna och inte ge människan som sitter där. Jag skulle skämmas ögonen ur mig. Det är kanske lika mycket för mitt eget samvete?
Pv däremot ger ibland till såna som spelar musik; det tycker han om och då anser han att man gör nånting för den lilla inkomsten. Rökare får inga pengar. (Jag ler när jag skriver det här ..., och tänker på riktigt goda vänner som gärna tar sig ett bloss .., jo, men jag lovar att bidra efter förmåga om ni blir utfattiga och hamnar på gatan!).
För en vecka sedan kom i alla fall husets herre hem och sa att nästa vecka - idag alltså - ska Valentin som sitter utanför butiken i Haverdal, komma hit och jobba, jo, han hade frågat honom och på knagglig engelska sa Valentin att han förstod och tackade ja. Det handlar om att hjälpa till med segelbåten.
 |
| Den här båten är det som ska fixas till ... |
Båten ska snart sjösättas i en ny hamn (i Haverdal, där det är djupare, i vår lilla hamn går den inte in) och det är mycket annat på programmet, så nu ska den skrapas och gud-vet-allt.
Då var ju frågan den .., hur mycket tjänar den som sitter utanför affären under en dag, för man vill ju inte att han/hon ska gå med förlust? Får han eller hon in mer än hundra kronor i timmen?
Nu är Valentin i alla fall här och han loooog sååå varmt och gott när vi träffades och jag frågade hur gammal han är .. (33 år, jag berättade om min tre barn på 44, 40 och 30, själv har han två, en son och en dotter som bor hemma hos mormor i Rumänien eller om det är Bulgarien) och nu har Valentin och pv gått ner till båten och ska jobba (det är bevattningsförbud, så det blir aningen krångligare, dom har hinkar) och så blir det lunch och nån kaffepaus.
Hela dagen ska han vara här.
Hur gör ni?
15 kommentarer:
Jag är som pv då. Lite smått skeptiskt till hur det fungerar med runt alla som sitter och tigger. Pv:s initiativ är tummen upp.
Mycket sporadisk givare. Dels för att jag så gott som aldrig, och jag menar aldrig, har några kontanter på mig. De nya mynten har jag aldrig sett och de nya sedlarna har jag bara sett ett fåtal av. Men det har hänt att jag av någon anledning fått en sedel i något sammanhang. En gång gav jag en ung kille en hel hundring bara för att han sjöng så bra. Förmodligen rumänsk folkmusik. Så vackert.
Däremot köpte jag en extra påse clementiner åt en kvinna som brukar sitta utanför ICA. Sedan händer det att vi donerar tomflaskor och burkar med pant. Det uppskattas.
Men ... Jag hälsar alltid på dem med ett hej och får alltid ett tillbaka plus ett leende. Jag skulle aldrig bara passera en halvmeter ifrån och låtsas som att jag inte sett.
Till folk som spelar musik ger jag alltid, och de hemlösas tidning köper jag även om jag redan har köpt den av någon annan.
Till någon som sitter tyst och håller fram en mugg ger jag ibland. Till någon som klagar och ber ger jag aldrig. Och till någon som har barn med sig ger jag aldrig - att använda barn som lockbete och att uppfostra dem i den rollen tycker jag är så förfärligt. Ser man lyckligtvis inte i Sverige eller i Portugal, men tyvärr är det inte ovanligt i Bryssel.
Turtlan: tack som berättade!
Bert: det där med att ge mat åt dem, det har jag försökt med, men då tackar många nej, då dom får en hel del av den varan och V. hos oss, utanför affären, vill absolut inte ha mat, säger han.
Jag hälsar också, men känner mig tämligen falsk .., mitt leende lär inte hjälpa långt.
annannan: musiker skulle jag gärna ge till, men jag ser ju aldrig någon, det är så inte många ggr per år jag är inne i Halmstad och handlar. Däremot har jag varit med om när jag åkt pendeltåg i Sthlm att någon kommit fram med en skylt där det står att hens barn är svårt sjuk i cancer eller nånting annat och att man ska ge pengar.
Jag ger aldrig till någon som tigger. Passerar i snitt sju tiggare i mitt lilla centrum. Tyvärr ser jag inte dem längre eftersom de blivit ett naturligt inslag i miljön. Hemskt men sant.
Jag är glad över att inte ha konfronterats med den här problematiken. I min by och i omgivande orter finns inga tiggare, tror att det är mycket sporadiskt i hela Frankrike. I Aix-en-Provence såg jag för några år sen på den stora boulevardgatan en man som satt på en bänk med en hatt framför sig. På en skylt stod det: "Tacksam för bidrag till ostron och champagne!". Då log jag stort men gav ingenting och han svarade med ett lika glatt leende och en flörtig fransk blick tillbaka. På en tvärgata stod en man och vevade på ett gammaldags positiv och där la jag en slant i hatten. För att det påminde om min barmdoms positivhalare och zigenarna (som det hette då)!som kom in på bakgården och sjöng och spelade så fint. Då virade man in femöringar i papper och kastade ner tilldem från köksfönstret. Kan inte påminna mig att det var så särskilt uppseendeväckande då mer än att man förstås såg dem för det annorlunda folk de var.
Gillar stort pv:s inititativ att se till att en ung 33-åring får ta ett ordentligt tag och göra nytta istället för att sitta still hela dagarna och förvänta sig att folk ger pengar. Och ha mage att säga nej till mat? Det gör mig faktiskt upprörd och jag skulle inte ge ett öre till en sån person mer. Många jag känner, särskilt i Stockholm är jättearga och irriterade på dessa tiggare och ger absolut ingenting och det verkar som att de blir färre och färre och har insett att det inte lönar sig längre. Vet inte hur det är hos er.
Jag förstår om du känner som du gör eftersom du tvingas möta den här Valentin mer eller mindre dagligen och i samband med ditt jobb. Du kan ju inte undvika kontakt och det är förstås jättesvårt att inte beröras, särskilt om det är kallt och eländigt. Men att ge så mycket pengar som du gör regelbundet skulle jag aldrig göra. Hälsa förstås - det är ju ändå en medmänniska - men inte känna samvete för att du köper fågelmat ochnintebger honom. Svår fråga förstås, glad att jag slipper detta. Frankrike är jättetuffa mot romer och rumäner/bulgarer, här kan man inte bara komma hur som helst, man ska lära sig språket, söka jobb och barnen har skolplikt. Annars hänvisas man tillbaka och det verkar fungera.
bettan: nej, det är väl så det blir. Jag ser bara honom - och ibland kvinnan som sitter utanför Maxi -. De få gånger jag promenerar i Sthlm blir det för många .., då tappar jag bort mig.
Monet: men att han tackade nej till mat, det förstår jag, för han hade med sig egen matlåda och åt i sin bil. Och inte tycker jag att jag ger mycket pengar inte! Mamma gav tionde av sin inkomst - bruttoinkomsten - till församlingen, då kan man prata om bidrag,-)
Och jo, jag skäms om jag går och köper mat till småfåglarna, men inte hjälper en medmänniska. Man kan ju göra både-och.
Men .. jag inser också att det ju är ohållbart i längden att leva så - på enbart tiggeri - det blir ju ingen förändring.
Nej, det är sant. Det blir ingen förändring. Snarare hjälper man till att upprätthålla ett system som är osunt på alla plan. Men jag förstår dig samtidigt som jag skrev tidigare. Men... varifrån kommer matlådan? Vem lagar maten och varifrån kommer de pengarna? Och han åt i "sin bil"? Jag som inte konfronterats med detta blir både konfunderad och upprörd igen. Mat och egen bil har de och tycker det är ok att som 33-åring sitta sysslolös dagarna igenom och be om pengar? Inlärt hjälplösbeteende - tack och lov att han inte för detta vidare till ev. barn. Säg åt honom att lära sig svenska och/engelska under sina många sysslolösa timmar och sätt studiematerial från internet i handen på honom - det är EN av många vägar ut ur detta destruktiva livsbeteende.
Monet: bilen är en skruttig variant, inköpt i Bulgarien och där lagar dom mat - dom har ju ett spritkök - och hans fru eller han själv fixar väl det, det är ju inte så svårt. Pengarna kommer förstås från såna som delar med sig och det är ju självklart att dom måste äta!
I tre månader brukar dom vara här och åker sedan hem till dom två barnen som bor hos sin mormor.
Valentin är enligt mitt sätt att se det en fin människa.
Det är nog inte så lätt alltid göra det vi tycker är det rätta.
Och jag håller med - tiggeri är ingen lösning -, annat än tillfälligt.
Klart de har en bil och mat, och glad för det är jag.
Det är *människor* vi pratar om här.
Naturligtvis är tiggeri ingen bra lösning för någon, men den som sitter där är ändå en människa. En medmänniska.
Och det är inte som att de här människorna har så mycket bättre att välja på i sina hemländer eller här heller för den delen.
Jag hälsar alltid. Har jag en tjuga på mig så ger jag den. Pantkvitton ger jag ofta, eller påsarna med pantflaskor. Till ett par damer som sitter där och stickar och sedan säljer sina alster, tar jag med garn.
Jag har inte alltid mat på mitt eget bord varje dag men har jag något, om än aldrig så lite, så delar jag med mig. Till vänner, till grannar, till den som sitter och tigger. Jag har inte alltid så jag kan, men om, ja då får dom.
Tiggeri är ett problem på många sätt, men det löses INTE genom att spotta på dem (om än "bara" verbalt) som görs av vissa, eller genom att låtsas som de inte finns osv.
Det måste lösas på ett större plan. Under tiden finns det desperata människor som verkligen inte har något annat.
För mig är det självklart. Ja kanske en och annan tiggeri av lathet eller i ligor eller vad 17 som helst, kanske t.o.m. alla gör det! Vem vet? Inte jag. Och för mig är "risken" värd att ta, om det betyder att jag annars kanske missade en som verkligen är i nöd.
Jag ger inte när jag inte kan, och inte till den som är otrevlig (men det är ovanligt). Men annars, om jag kan? JA.
För mig handlar det om vilken sorts människa jag vill vara. Kanske blir jag grundlurad? Ja, då får det vara så. För jag vet vilken sorts värld jag vill leva i och den skiljer sig något OERHÖRT från SD:s syn och de som ens kommer i närheten av den, eller fisförnäma damer som sitter med näsan i vädret och fnyser åt den som befinner sig i botten. Tvi vale! (Och nej, jag menar inte dig, Elisabet, men det vet du.)
Det finns en jääädrans bra "regel" att leva efter:
"Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem."
Sedan tiggarna kom så har jag haft lite olika strategier.
I början förfärad över att se tiggare i Sverige.
Gav ofta några slantar.
Sedan kom fasen när jag skulle försöka förhärda mig, och inte upprätthålla ett system. Då gav jag ingenting.
Sedan tillbaka till tankarna om vilken slags människa jag vill vara.
Kan inte, vill inte bli avtrubbad och inte se dem.
Känner mig så enormt privilegierad som är uppvuxen i Sverige, jag vill dela med mig av mitt relativa överflöd.
Jag tänker på det som Ulrika skrev: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem."
Kan man tänka tanken: Det kunde varit jag - då blir det lättare att ge.
Jag kan beskyllas för att vara naiv, bli lurad osv - men jag bryr mig inte, det är ett slags val. Som jag har gjort.
Men mitt handlande idag har alltså föregåtts av många tankar hit och dit, inom mig. Vet inte om jag har tänkt färdigt än...
Ulrika och Barbro: ja, det är verkligen inte bara enkelt det här. Man får hitta en lösning som känns bra för en själv. Jag tycker inte att pv är sämre som aldrig ger (ja, till musikanter då), men själv kan jag inte gå förbi V hur många gånger som helst utan att dela med mig.
Det går bara inte.
Och bäst det är händer nånting och man sitter där på gatan själv. Så lite vet man om vad livet har i beredskap.
Fy fasen. Har de mage att äta? Det är ju skandalöst. Och då kan de ju inte vara så fattiga som de påstår.
.........
Jag håller mig till Ulrikas linje.
Dinah: hur gör du?
Det är eventuellt så att det har blivit färre i Stockholm och i så fall beror det väl på att givarna tappat sugen och det inte längre är så lönsamt (allt är relativt). Det skedde något under året vi bodde i Kina, alltså 2013-14 - när vi kom tillbaka var det oerhört många fler och det är ett reellt problem när de bor i lekparker och uträttar sina behov, skräpar ned i naturen och så vidare. Ännu värre när de bosätter sig på annans mark och inte kan avhysas eller att mark-/fastighetsägare får betala dyra pengar för sanering. Det funkar helt enkelt inte, och inte gäller det bara tiggare från andra länder heller. Det är ju inte precis så att husvagnsläger/kåkstäder med våra egna hemlösa missbrukare och andra existerar utan problem heller.
Jag ger inga pengar. Jag köper ibland saker eller blombuketter. Ibland ger jag pantflaskor. Hälsar gör jag, för det tycker jag är folkvett om det är en person som jag dagligen möter. Förra vintern betalade jag ett par vinterkängor och en täckväst åt en gammal tant på Stadsmissionen. Hon försökte betala med en tjuga; jag misstänker att hon inte hade full koll på skillnaden kronor/euro. Det blev för jobbigt att se.
Att människor hellre vill ha pengar än mat och kläder (fast kläder kan säljas vidare och tas med till barn också), det tycker jag inte är det minsta konstigt. Det är som sagt var människor med en egen vilja, utblottad eller ej. Jag kan liksom inte med den där synen att jag som givare ska VILLKORA. Ger jag så ger jag - då får jag stå ut med att någon köper folköl för pengen istället för en limpa bröd. Det gäller andra som ber om pengar också förstås. Den missbrukare som tigger pengar till nattlogi redan på förmiddagen har givetvis annat i kikaren, och det får jag räkna med när jag ger. Jag vill inte moralisera på det planet.
Dock: Jag är för ett tiggeriförbud, faktiskt. Där har jag svängt. Jag är helt med på att det inte går att förbjuda bort fattigdom, men jag kan inte med att vi sanktionerar och faktiskt uppmuntrar tiggeri. Barnen behöver sina föräldrar, föräldrarna behöver ta hand om sina barn i vardagen och se till att de kommer till skolan och så vidare. Det finns diskriminering som är hemskt och ingenting är lätt. Men det finns också lagstiftning i hemländerna och det finns organisationer som hjälper till med folkbokföring, registrering av eventuell egendom och så vidare, sånt som behövs för att kunna kräva de rättigheter man faktiskt ändå har. Jag stöttar hellre den sortens initiativ och organisationer med mina pengar.
Skicka en kommentar