Elisabet

Efteråt ....

I tre dagar har sigge hållit sig borta.
Det gör han alltid när andra hundar kommer på besök och oftast kurar han då i carporten, längst uppe på den där karljohansoffan som jag köpte på auktion och som inte kommit längre än just dit.

Men sigge är expert på att veta när hundfrämmandet givit sig av .., så i morse kom han jamande och meddelade att han gärna kunde tänka sig lite kokt fisk till frukost, jo, det hade smakat som bäst .., och det fick han såklart.
Efteråt hoppade han upp i den tomma bananlådan i pannrummet, den där pv mest haft spån och annat att elda med och som sigge  ä l s k a t  att ligga i - nu har jag lagt en fleecefilt i botten - och där har han legat och mått gott i ett par timmar.

Lite senare gick han ut och lade sig i trädgårdsstolen.
Det går bra det med.
Och så skööönt att slippa oroa sig för en hundvalp med sylvassa tänder - även om dom aldrig hann träffas på riktigt - bara med någon meters mellanrum!

Och igår fick jag mitt sommarschema.
Alldeles enkelt kan det inte vara att agera  schemaläggare när någon blir sjukskriven och inte riktigt vet hur det blir?
Med mitt nya knä är det så här: ena dagen känns det helt okej, nästan så att jag skulle kunna tänka mig att vandra i fjällen.
Nästa dag (igår t.ex) gick jag lillrundan med harry och precis hela tiden mumlade jag för mig själv ..."ååå, så ont! åååå, så ont!" och jag tittade mest ner i marken för att ta ett steg i taget och då ska ni veta att lillrundan inte är lång, kanske 800 meter.

Antiinflammatorisk medicin gör att jag kan gå nerför en trappa precis som vanliga människor, bara liiite långsammare; det är som ett mirakel!

Och jag tror verkligen att det kommer att fixa sig med jobbet.
Två veckor med nån slags arbetsträning (för att vänja knäet), sedan som vanligt.

Tänk, om man nu lever och har hälsan, så är det här mitt livs näst sista sommarschema!
Det är nästan ofattbart.

Veckorna 30, 31 och 32 har jag semester!