En vanlig tisdag ...
%20(3).jpg)
Under en period - det var innan bröstoperationen - då, när man inte visste om man skulle behandlas för bröstcancer eller inte, kändes varje dag som en enda stor present.
Nu visade sig resultatet vara positivt; allt var bra, knutan som kallades för tumör och framkallade kallsvett, var ofarlig. Benign.
Men allt eftersom månaderna och åren går, glömmer man den där känslan. Det blir nästan så att man tar den för given. Och kanske skulle man bli galen, ja, om man varje morgon skulle jubla om man råkar slå upp ögonen och känner att man har livet inom sig.
Så man lullar på som vanligt.
Tänker att det är himla fint med ett vintrigt landskap, man bjuder sig själv på Arvid Nordquists kaffe och sitter i soffan och skriver brev till sin syster i Australien och lite tittar man på fotbollen från Qatar och det går dåligt för Argentina och då kommer man ihåg hur oerhört stolta argentinarna var - det var i den vevan när mamma just hade lämnat Sverige för Puntana i just Argentina. Och det var då - 1978 - som dom blev världsmästare i fotboll. Nu är det andra bullar. Tre minuter kvar av ordinarie tid och Saudiarabien leder med 1-0.
%20(5).jpg)
Tidigare idag promenad med Harry längs havet.
Det är en nackdel med snö som ligger kvar och det är att alla spår av andra djur syns så tydligt.
Det tar evigheter för Harry att undersöka vem som gått var .., att nosa igenom alla avtryck .., och där är harar som skuttat på gräsmattan och där är klövspår längre ner - mot havet till - kanske rådjur?
Och spretiga spår av fasanerna här på tomten.
En enda människa möter - eller ser vi - och det är Nina som bor i det där vackra huset .., det som min äldsta dotter är så förälskad i.
%20(6).jpg)
Här skymtar man huset, där till vänster på bilden.
Men .., när man går där i allt det vintriga (som väl snart försvinner), då kan man nästan ana den där känslan av oändlig tacksamhet. Det är nånting så vanvettigt vackert där ute!
Sen hemåt ..., småpratar och klappar en av unghästarna och harry draaaar i kopplet och vill INTE komma nära stängslet (eller hästen - eller både-och) och byggarna är igång hos Ecke och Britt (eller deras son, det är ju han som bygger ut och om och till), nej, aldrig har vi skådat mer flitiga byggare och sen är vi hemma.
9 kommentarer:
Jag vet precis vilken känsla du menar! Varje gång jag pustar ut efter mammografin eller andra undersökningar som gett enkla och ofarliga diagnoser tänker jag att jag ska vara tacksam varje dag. Och det ÄR jag. Varje dag som jag kan ta mig ur sängen, skickar jag tacksamma tankar till vår Herre.
Dessutom gör jag det varje gång någon i min närhet drabbas av något och jag slapp undan en gång till... samt när någon i familjen haft det tufft och det har lättat.
Med åren tar jag allt mindre för givet när det gäller hälsan - men jag jobbar verkligen på det jag kan påverka själv.
Bloggblad: Är det inte så också, att ju äldre man blir, desto mer tacksam blir man. Då vet man ju att livet sannerligen inte är oändligt .., och man märker hur många som i n t e har samma tur, precis som du skriver.
Bloggblad igen: ja, jag ser nu att det var just det du skrev i sista meningen.
Men spår i snön är ju hur kul som helst! Då får man verkligen se vad som rör sig i naturen. Men det är klart jag behöver ju inte sticka näsan i dem. ;-)
Grattis till snön. Vi har ingen. Jo, 1 cm kanske.
Bert: underbart är kort .., det började regna på eftermiddagen :-(.
Samma här. Känner tacksamhet varje dag. Fokuserar på det jag kan och försöker ta det med ro det jag märker blivit svårare att utföra. Detta att inte kunna gå/promenera så som jag kunnat är frustrerande. Men ändå, jag kan gå.
Intressant med genetik och hur det lever vidare på olika vis i våra kroppar. Autoimmuna sjukdomar är och har varit ett gissel i våra arvsanlag. Hittills är det dessa arvsanlag som drabbat oss värst.
Njuter av att kunna känna glädje och tacksamhet
Ja detta med bröstcancer finns ofta i tankarna. Det är ju den mest förekommande cancern hos kvinnor så sannolikheten att få den finns ju utan tvekan. Pustar ut efter varje mammografi. Jag liksom mer eller mindre tänker att det kommer säkert hända mig för eller senare. Sån är jag. Trots mitt yrke är jag inte bra på att hantera mina egna symtom och krämpor. Tror att jag varit med ett antal gånger där en till synes frisk människa går ut genom dörren med en allvarlig sjukdom. Nej nu får jag ge mig… inget positivt inlägg detta. Yrkesskadad!!!
Turtlan: ja, jag är nog likadan, tänker att "varför skulle just jag skonas ..., när så många andra drabbas?" Jag ser det inte som orättvist heller, tvärtom kanske. I det stora hela har man ju haft en oändlig t u r som fått leva så länge utan allvarligare sjukdomar. Man får hålla tummarna ,-).
Bettan: det är nog det allra bästa förhållningssättet; att inse att allt inte är som förr och utifrån detta …, göra det som fungerar bra (eller iaf fungerar). Ända sedan jag hade covid har jag såå svårt att gå där det är mycket uppför - luften tar slut -. Nåja, jag får väl ta det lugnt då och skippa det allra brantaste. / Elisabet
Skicka en kommentar