Elisabet

I city ... 

Först ett besök på polisstationen som ligger nära Lilla Torg. Det tog en stund innan jag fattade hur jag skulle skanna den kod jag tilldelats via mejlen.., kände mig så  d u m   och till sist bad jag en ung tjej att visa mig och hon var sååå rar! Ah, då förstod jag ju! Tur att man inte är rädd att erkänna att man inte begriper.Det var ganska mycket besökare där inne i det som mest liknade ett väntrum. Några talade engelska, några var från typ forna Jugoslavien och så var där en blond kvinna som av min dialekt förstod att här var någon norrifrån och det visade sig att hennes mamma minsann var från Piteå. Från Malå till Piteå är det kanske sexton mil. Så blev det lite småprat, så där.

Utanför fönstren såg jag tre polishästar med ryttare som just klivit av och den blonda kvinnan visste att det hade varit en stor övning inne i stan, med piketbilar, vanliga polisbilar och så rytteriet. Aha, det hade vi noll koll på. 

En sån otroligt vänlig kvinna tog emot mig för att ta passbilden. Min hårborste låg kvarglömd i bilen och jag sa "förlåt, håret är nog rufsigt nu när jag tagit av mig sticketröjan, men jag är alltid rufsig, så egentligen borde en rättvis bild visa just detta ...", och då log hon så varmt och vissskade "du är så fin, så fin !" Det var inte långt ifrån att jag började gråta.

Efteråt promenerade vi till Best of India och åt underbart god och smakrik mat och där var också nästan fullt. 

Vid ett bord en bit ifrån oss satt två kvinnor i kanske 45-årsåldern; båda hade knallgröna jackor vilka hängde över deras stolsryggar. 

Det som förvånade mig var hur högljutt dom pratade, även om alldeles personliga saker. En av kvinnorna berättade om bekant som var i det närmaste en mansslukerska och därefter om någon annan som hon absolut inte tyckte om. 

Man förstod att dom inte kände varandra så värst bra, ty den ena frågade om prata-om-allt-kvinnan hade barn i förskoleåldern.

En man i min egen ålder kanske, stod intill mig vid buffén och när jag tog från en av grytorna, log han och sa .."ja, du kommer då inte att vara nästäppt efter att du ätit detta ..". 

Nej, det var jag verkligen inte, men oj, så gott det var.

Sist av allt till frisören, medan pv besökte biblioteket. Det tog mig sextiofem år att acceptera att jag har jättelockigt hår, ja, att till och med tycka om det, men se, frånsett Sussi i Upplands Väsby, får övriga frisörer för sig att draaaaa ut lockarna!

Så även idag. Nu fick jag någon slags bob-pagefrisyr och av lockarna finns icke ett spår. Frisörskan, som för övrigt är så rar, droooog håret rakt med en rund borste och det tog tid och efteråt tog hon fram en flaska hårspray och jaha, då fick jag för första gången i mitt liv testa detta också. 

Kom hem. Däckade totalt, som vanligt någon timme på eftermiddagen. Nej, sov inte, men däckade. Pv smorde in hela mitt högra ben med ormsalva och nu doftar det Vademecum/liniment i hela vardagsrummet. Själv åkte han till sin kusin för att hjälpa henne med en balkongdörr och nånting annat och senare i veckan ska han hjälpa henne att installera en ny tvättmaskin. Och när vi åker till Litauen, hjälper hon oss (och friherrinnan) med Sigge. Och när vi kommer hem därifrån, ska vi kolla till och utfodra hennes två katter. Det här med vänskap och tjänster och gentjänster, det är sannerligen inte dumt.