Elisabet

Minnesorden ... 

I en kommentar i föregående inlägg skriver bettan i Lund bland annat följande:  "Så fint berättat om Nils-Erik. Ibland tänker jag på om och hur jag kommer bli ihågkommen. Det får man inte veta."

Nej, det kanske man inte får, men själv har jag gjort så här till människor som betyder mycket för mig och kanske känner sig ..., ja, inte alltför pigga och kanske är rejält komna till hög ålder: Jo, jag har t.ex sagt till Sonja att "sätt dig ner nu kära Sonja, så ska jag tala om för dig redan nu vad jag kommer att säga vid kaffet och minnesstunden om du dör före mig!"

Om hon satte sig? Jodå. Och så har jag gjort just det. Berättat om allt det jag tycker så oerhört mycket om hos henne och vad hon kom att betyda för mig när jag kom hit till Halland. Hur snäll och omtänksam hon alltid är. Och gladlynt. Varm och trygg. 

Jag har gjort likadant med väninnan i Falun, men skrivit ned det i ett brev, eftersom hon har svårt med minnet. 

Säkerligen med några andra också.

Den här första strofen ur dikten "För sent" av Erik Lindorm, högläste mamma ibland. Den börjar så här. 

"Allt som är vänligt ment,
kommer för sent,  
målas med guld på kransars band,  
lägges som blomma i kallnad hand." 

Och bettan, jag ska minsann tala om för dig också allt det finna som är du. Så det så.