Om minnesrunor ...
Hemtidningen har en avdelning bland familjeannonserna, där man får ta del av minnesord från anhöriga till någon som inte längre är i livet. Så gott som alltid finns ett fotografi av den döde med och det är så intressant det här, tycker jag.
Ofta när jag ser någon med en viss blick .., eller en slags energi som strålar ut ur bilden, blir jag extra intresserad och klickar mig in och läser om just den människan. Tänk, det slår nästan aldrig fel .., då visar det sig vara någon som kanske vuxit upp fattigt och eländigt bland många syskon, men som lyckats här i livet (eller helt enkelt haft ett spännande liv) och det har varit massor med intressen och så där fortsätter det.
Idag stannade jag till vid bilden av en till synes glad man med just sån blick. Han hade arbetat på hemtidningen, mest troligt i styrelsen.
Barnen stod som undertecknare av texten och ett stycke fick mig verkligen att le. Så här löd det: "Sina sista år tillbringade han och mamma på Höjdens vård- och omsorgsboende, där de månade om varandra och snabbt blev kända bland personalen för sin goda aptit. Utöver aptiten satt även gamla takter från ett helt arbetsliv på Norran i; pappa försökte vid flertalet tillfällen ha "styrelsemöten" med andra boende men lyckades till sin frustration aldrig klubba igenom några beslut!"
S o m jag log! Detta var nog en man som alltid tagit sitt värv på stort allvar och dessutom hade barn utrustade med humor och stor värme, så där så man för sitt inre kunde se leendet (jo, av just värme) hos den som författade texten. Det kanske inte är minnesord som man skulle hitta i Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet, men att jag fann dem hemmavid förvånar mig inte det minsta.
Och jag kom osökt att tänka på mamma som - trots svår demens - gick omkring på boendet och tog pulsen på andra i samma sits eller gick in i något rum där någon var sjuk .., kände på pannan och kom med någon diagnos som till personalens förvåning visade sig stämma. Att mannen i sängen behövde tapppas på urin, bland annat.
Inga minnesord, men väl en underbar dödsannons, till mig tillsänd av en lika underbar människa, nämligen bettan i Lund.
6 kommentarer:
Härligt! Det funkar nog bäst för riktigt gamla med en så skojfrisk dödsannons.
Vår lokaltidning har tyvärr tagit bort alla minnesord (men sport i alla former har de plats och tid för!)
I fredags var jag på en fin begravning. Vid samlingen efteråt sjöng vi den dödes favoritnubbevisa … och det serverades förstås snaps … Bloggblad (den döde var makens roliga och glada morbror på 94 år.)
Ja, självklart! (Tänker på ålder). Det du berättar om låter helt underbart! När pv:s morbror dog (han hade alltid hängslen), önskade jag att alla män kommit till minnesstunden/lunchen i just hängslen till kostymbyxorna, men det var nog bara pv som tyckte att det hade varit ett fint sätt att hedra denne härlige Gösta. Elisabet
Det här är så fint. Jag tänker mycket hellre på pappas dödsannons än på honom i nuvarande läge... Jag vet vad jag ska skriva och vilken bild, återstår bara att få bilden som är en teckning i nedskalat skick så att den kan tryckas. För ingen annan i familjen har vi valt något annat än ett enkelt kors, men då var det ovanligt att välja något personligt, nu är det mer regel än undantag. / annannan
Jag läste också runan i Norran, och då tänkte jag på dig, att du skulle gilla den. Annonsen med fordonet, påminner om nåt som biskop Gierts sa en gång: att bli gammal är som att bo i en rivningskåk och vara uppsagd för flytt: den ena funktionen efter den andra stängs av, el, värme, vatten osv. ellem
Ja den minns jag.
Jag läste en som jag tyckte var föredömligt kort,
"Tack och adjö
Nu är jag död"
Jag har tänkt mig något motsvarande kort i pappas annons. / annannan
Skicka en kommentar