Elisabet

Lillrundan i  snålblåst ...

 

Att promenera utan hund, det är så enbarmligt trist och enjängt, så det är inte sant. (Bilderna togs idag).

Hela tiden tänker jag på hur roligt det var när Harry lullade på femtio, hundra meter framför mig, - eller som efter covid när jag mer eller mindre stapplade fram - och hur han inte höll sig längre bort än kanske 20 meter. 

Och så stannade han och väntade in matte .., "ja, jag kommer!" sa jag och översköljdes av kärlek och tacksamhet för den där svanslöse kompisen. 

Idag var det vansinnigt kallt ute. Iiiiisvindar. Tänkte på pv som skulle cykla hem från Gullbrandstorp. Visserligen i varma kläder, men ändå. 

Han var illröd om kinderna när han kom hem!

Passerade Ecke och Britts sommarhus där en kranbil nu plockade upp precis all bråte/köksinredning/golv etc som låg på i en hög på tomten. Tre män såg jag och nu återstår mängder med säckar med isolering, vilket nog inte rymdes på flaket. 

På andra sidan vägen, står popplarna som jag tyckte så mycket om, men det gjorde inte Annelie och inga andra grannar heller. Nu står dom likt soldater på vakt och ganska fint ändå, men inte kommer det att dofta övermåttan ljuvligt utan bladen. 

I skrivande stund sitter pv framför kaminen och värmer händerna mot luckan och strax ska vi äta nästan det godaste jag vet: hans lever med mycket sås .., kokt potatis/blomkål/morötter och lingonsylt. Halleluja!