Elisabet

Tre gånger, maximalt fyra ...

Mellan varven när jag räfsar nere vid vägen -alldeles i närheten av den gamla segelbåten - slår jag mig ner i trädgårdsstolen och drar efter andan. 

Då börjar kråkan att  kraxa. 

Hela tiden sitter den i den höga björken på andra sidan vägen - längst uppe i toppen - och efter ett tag kan jag konstatera att den oftast kraxar tre gånger i följd och kanske var tredje gång, drar den till med fyra krax. 

Jag tycker verkligen om kråkor. Eller egentligen tycker jag så mycket om alla våra stannfåglar .., alla dom som håller ut och blir kvar genom hela långa vinterhalvåret. Nåja, numera har vi ju knappt någon meteorologisk vinter, men ändå. Kråkorna blir kvar.

Nej, den här kråkan på bilden är kanske någon helt annan, men att närma sig med mobilen och rikta den uppåt, ja, då kan man vara helt säker på att kråkorna flyger iväg. Försiktiga .., är vad dom är. 

Skator tycker också om att sitta högt uppe och hålla koll. 

Dessa upptäckte jag när vi parkerat bilen hos Ecke och Britt. 

Om en annan kråka än den jag hörde idag, skrev jag den 5:e september 2021. Det var då jag fick stents inopererade i mitt hjärta och texten löd så här: 

"Vaknar som alltid vid 4-tiden. Alldeles tyst och lugnt är det. Lyssnar till reprisen av Naturmorgon i P1 vilket sänds från Pite-Rönnskär. Vilket underbart program som idag mest handlar om fåglar. 

Vid halv 6 knackar det på dörren. Det är den storvuxne underskötaren - han som känns så lugn och trygg - som ska ta sedvanliga prover. Vi viskpratar lite om nattjobb. För,- och nackdelar. Proverna ser bra ut. 

Sakta kommer ljuset. Väggklockans minutvisare tickar fram tiden. Fönstret på glänt.

Det är då jag hör kråkan."