Elisabet

Om Sigge ...., ett långt inlägg.

Så är nu våra sexton år tillsammans med denne lille Sigge Nilsson tillända. 

Det har varit en vecka fylld av så mycket ångest och bedrövelse, bara detta att veta att "på onsdagmorgon klockan 9.00 kommer veterinären Anna och sen är det slut."

Natten mot igår låg Sigge hos mig - hela natten -. '

Det var första gången på månader som vi inte behövde stiga upp vid tretiden på natten för att släppa ut honom (vi har turats om, tagit varannan natt) och han låg hos mig fram till sextiden, när jag själv steg upp. 

Han hade ätit dåligt de sista veckorna och åt ingenting alls igår och i uterummet, där det hela skulle ta slut, stod två matskålar med ännu inte uppäten mat -. Friherrinnan, som varit den som sett till och gett Sigge mat när vi varit ute på seglats eller annorstädes - hade bett att få vara med ända till slutet, så pv hämtade henne och så satt vi där och bara  v ä n t a d e  på att veterinären skulle komma.

Minuten innan vi hörde veterinären köra fram längs vår uppfart, såg det ut så här. Efter en stunds prat - mest om Sigge - fick han en spruta som gjorde honom dåsig och efter ytterligare kanske tio minuter, den avslutande injektionen. 

Där låg han intill pv och med pv som strök honom över ryggen och det var så ledsamt så det var inte sant, som det väl är när man tar avsked av någon - även någon med fyra ben i stället för två - och som blivit som en familjemedlem. 

Veterinären - en lugn kvinna som kunde ha varit min dotter, rent åldersmässigt - frågade var jag kom ifrån och jag sa Västerbotten. Det visade sig att hennes mamma var från Sorsele, bara åtta mil från Malå och den vetskapen fick mig att gråta ännu mera, men fråga mig inte varför. 

Så tog då allt slut. Sigge fick ligga kvar på soffan Ektorp i uterummet och jag ringde till en av grannarna som tyckt så otroligt mycket om Sigge och berättade vad som hänt och hon tog sig hit och satt hos honom och grät nåt så hemskt, så ledsen var hon och kanske mest över att han inte kommit till henne på såååå lång tid. 

Nej, så var det, de senaste två åren kanske, lämnade han aldrig tomten, hela hans tillvaro var här .., i uterummet vår, sommar och höst och för övrigt inomhus.

I sexton år fick vi ha Sigge hos oss. Han föddes i Skåne, hamnade i Halland, växte upp med pElle (som var måttligt förtjust i att få denne lille ligist som sällskap .., han som puttade ut pElle från korgstolen och liksom tog kommandot), Nelly och Harry och lärde även känna Meja, Charlie och Steven! 

Sigge kunde vara så kaxig mot Harry och när vi hade varit ute på promenad, hände det mer än en gång att Sigge kom utfarande från syrénhäcken och bet Harry i bakhasorna.

På senare år blev det annorlunda, då kunde dom ligga tillsammans på soffan Ektorp och blev riktigt fina vänner.

Idag ska Sigge hamna i den "grav" som pv grävt så fint, bara någon meter ifrån där pElle hamnade, till vänster om växthuset. 

Jag har redan varit ute och klappat om honom (Sigge) lite och jag sade till pv att nu - äntligen - kan jag tänka mig att låta Harrys aska komma ut ur sin förpackning.

Jaaa. Så var gårdagen. 

Ett från hjärtat STORT och innerligt TACK till er som hjälpt oss med Sigge och pElle under årens lopp! Ni är många! 

Till exempel min f.d. svägerska Elenor (bodde här i 10 dagar och tog hand om hus och katt), Annika Engström med son som också tillbringade någon vecka här (sonen tog död på hundratals mördarsniglar!), grannarna Birgitta, Ecke och Britt och inte minst Annelie, pv:s kusin Mia Pehrson med sönerna Elliot och Alfred (postade små mobilfilmer som visade hur Sigge hade det) .., Eva och Ulf från Tyresö, Hildas mamma Mymmel som tillbringade två veckor här när vi var ute och seglade .., grannen Margret som i all välmening brukade ge Sigge mat hemma hos sig när han kom på besök .., och såklart friherrinnan Lena och hennes A-M, vilka troget ställt upp under alla sexton år!

Men nu är det över.