Elisabet

Spridda skurar från en känslosam eftermiddag ...

Detta har sannerligen varit en vecka sprängfylld av känslor! I onsdags hejdå till Sigge och sååå mycket ångest .., i går seglatsen ut till havs där före detta grannens aska sänktes i havet och idag var det så dags att träffa Linda, Thomas (allmänt kallad Tompe) och Kerstin vid skogskyrkogården i Falkenberg, för att se graven där Lindas man Magnus nu är urnsatt. (Linda längst till vänster). 

Magnus gick i samma klass som pv och Tompe (den långe) i Ljungby, kom senare att ta busskort tillsammans med pv i Sthlm, dom delade lägenhet där och körde buss såväl där som i Lund och därefter var det mest seglatser tillsammans. Magnus läste till systemvetare och kom att arbeta på Tetra Pak i Lund, medan pv blev lärare och hamnade här i Halmstad.

Så blev det som det blev .., Magnus drabbades som så många andra av cancer i magen och avled i september, blev urnsatt för några veckor sedan och det var alltså där vi var idag. Att pv står med skyffeln, det är för att det grävts en grop för rosorna som skulle planteras på graven, den som ännu saknar sten (ska bli natursten från Småland), men den kommer när Linda hittar någon passande. 

Det slog mig att här var gravstenarna placerade framför själva "graven", hemma är det ju tvärtom, gravstenen bakom och så blommor framför den. Kanske är den äldre delen av kyrkogården på det andra sättet .., ska titta mera noga vid nästa besök.

Det slår mig nu att det är förstås för att själva gravstenarna är platta, inte stående uppräta.

Och vilken otroligt vacker kyrkogård!! Så enkel och "ren" .., höga tallar .., mjuka kullar .., en damm med enorma ormbunkar där solljuset silades .., (alldeles t.h om Magnus grav), ja, det påminde om Skogskyrkogården i Stockholm.

En så vacker minneslund finns där också! Vatten porlade ., och rhododendronbuskarna var jättelika! Vi besöker ju ofta återvinningen i Falkenberg och nu blir det enkelt att sätta en blomma på Magnus grav och då ska vi verkligen se mera av den här kyrkogården.

Efteråt åkte vi till Grimsholmen, kanske 1 mil söder om Falkenberg, där Magnus och Linda för ett tiotal år sedan köpte ett lagom litet eller stort sommarhus (ja, man kan bo där året om förstås, men deras fasta bostad är i Lomma) och det var som att komma till .., ja, jag vet inte vad. Himmelriket, kanske.

Från altanen kunde man sitta och titta ut över havet, höga enbuskage gjorde att  man upplevde det som om man satt uppe i träden .., allt medan småfåglar flög fram och åter och hämtade frön på altanen .., och där var ekorrar och större fåglar och rödstjärten huittade lite tjatigt precis hela tiden, men det kan man ju ha överseende med. 

På altanräcket .., en liten kanin. 

Vi bjöds på en silltårta utan sill (helt ljuvlig), Västerbottenspaj, italiensk skinka, samt lax med olika kryddning + romsås. 

Min tallrik var ljust grön. Och underbar.

En god grönsallad med bland annat clementiner på burk (klyftor) fanns i salladen och det var så gott. Nytt för mig. 

Linda arbetar som sjuksköterska på barnintensiven i Lund och stortrivs med sitt arbete. Några månader efter att Magnus dog, skulle hon cykla till sjukhuset, men dråsade i backen på grund av svart-is på gatan .., knäckte lårbenet och har först nu börjat arbeta heltid, om jag minns rätt.

Hon är nog en av de mjukaste människor jag har mött. 

Till dessert en Dajmtårta som gav oss många skratt, ty det var inte det enklaste att få loss en bit .., ty bakplåtspapperet liksom gjorde sällskap med själva tårtan. 

Underbart god var den!

På väggen i vardagsrummet fanns fotot av katten Sara, som precis som Sigge uppnådde den aktningsvärda åldern av sexton år. 

Kom hem vid vid femtiden, då jag däckade  t o t a l t. Sov kanske två timmar natten mot idag (i båten, pv ville i mörker kolla om topplanternan lyst - ja, det gjorde den -) och slocknade direkt. 

Ja, så har den här dagen varit. Många tårar, men också mycket skratt och tillsammansglädje.  Och ja, jag vet att jag berättat om detta på Instagram, men det är till bloggen jag återvänder när jag själv vill titta tillbaka på vad som hände. 

Nu ska det väl bli lite lugnare. 

På onsdag är vi i alla fall bjudna till Tylösand, tillsammans med Ecke och Britt. Där, i ett pyttelitet sommarhus, bor änkan till mannen vars aska sänktes i havet och vi ska även hämta upp Ecke och Britt, under många år trogna sommarhusgrannar till den döde och hans hustru. Och Ecke, som tidigare i veckan dråsat i golvet och slagit sig rejält i huvudet, men som tack och lov klarade livhanken. Vilken tur!

Ajöken, sa fröken.