Elisabet

Onsdag .....

Det blir tidiga kvällar och tidiga morgnar. Upptäcker att jag helt har missat nyheterna den senaste veckan och ser nu förfärliga bilder där kor lever i misär och elände. 

Ibland undrar man hur det så kallade djurskyddet fungerar. Uppenbarligen inte alls i det här fallet. Sååå bedrövligt!

Pv räknar ner dagarna tills han kommer hem. Åtta dagar kvar. 

Sonja ringer. Hon är bekymrad över hur allt förändras när man blir äldre, bland annat drabbas hon av synvillor/hallucinationer och tycker sig se personer inne i lägenheten nattetid och ibland berättar hon om tv-personligheter som hälsat på. 

Det händer att vi - tillsammans - kan le åt det hela, särskilt när jag säger att hon ju tycks få ett rikt inre liv med alla nya kändisar som kommer på besök. Om detta - det som hon upplever händer på riktigt - pratar vi länge och väl. Jag berättar om mamma, som i början av sin demens upplevde såna här fenomen. 

Plötsligt när vi satt i trädgården i Bjäresjö rusade hon upp och ropade att "Å, nu kommer hästarna rusande!" eller så kunde hon, till Anders oerhörda förvåning, säga att hon såg en apa i trädet intill. När hon väl hade hamnat på gruppboendet, tyckte hon sig nattetid se sin fars kista i rummet. Hon var fyra år när hennes far dog; men oj, vilka spår det måtte ha satt i hennes hjärna. 

Ja, hu, det måste vara förfärligt, när hjärnan börjar göra lite som den vill; när kopplingarna får spader och tillvaron blir svår att få grepp om. 

"Tänk på att din hjärna har varit med länge .., det är ju inte underligt Sonja om den börjar ta sig friheter ..", säger jag.

Idag ska hon tillsammans med sin dotter på läkarbesök. 

Idag ska även min äldsta syster på läkarbesök, tillsammans med sin dotter. 

Kanske känns det så här, som på bilden? Ja, apropå när hjärnan börjar trilskas, att man liksom är fångad i något som man inte kan styra? Och tänk, så förvirrande det måste vara!

Ska idag ägna mest hela dagen åt Nobelfirandet. Enligt mitt sätt att se det, är SVT mästerliga på inför-programmen .., där man som tittare får "lära känna" nobelpristagarna och får ta del av deras väg fram till priset. Det förunderliga är att så många inte varit genier från början .., en del har haft det struligt i skolan och ja, jag tycker att det är så fascinerande! 

En som verkligen tog sig in i mitt hjärta var den japanske pristagaren Susumu Kitagawa och inte minst hans fru! Eller tänk, kemipristagaren Omar Yagi - född i en flyktingfamilj, ursprungligen från Palestina - som vid 15 års ålder och alldeles ensam, skickades till New York för att utbilda sig; helt ensam var han och att inte lyckas, fanns inte på kartan! Vilka  livsöden!

Det här blir nog en bra dag, det tror jag.