Elisabet

En tisdag ....

Och inte vilken tisdag som helst, utan fettisdag. 

Ännu har jag inte köpt någon semla och har heller inte  r i k t i g t  bestämt mig om jag ska köra till Solhaga bageri, för är det någon dag det kan vara evighetslånga köer till kassan, så är det väl ändå idag? Svårt med parkering brukar det också vara. 

Låg vaken till tre natten mot idag och kunde omöjligen somna. 

Hade dessutom råkat klicka in mig på något som hette Creepy-podden (Hos Sveriges Radio) och innan jag upptäckte att det var fel podd; ja, det var det underligaste jag lyssnat till. Men uppläsaren, tillika producenten för programmet, hade en verkligt behaglig röst. 

Bristen på sömn till trots, känner jag mig ändå pigg. 

Klockan 06:26 kom följande till min mobil: "Godmorgon! Jag undrar om du vill och kan hjälpa till som barnvakt i morgonkväll. Claes och Monica (pojkarnas morfar och mormor) ligger sjuka. M arbetar natt och jag kommer hem 01:00, så barnen sover. Du får stanna hur länge du vill."

Klockan 06:41 kom nästa meddelande, det var från AP. Det handlade om katterna och att hon nog skulle komma ner med dem snart. 

Jag läste och log. Ja, det är tur att man kan fylla en uppgift i alla fall. Svaret till dem båda blev: "Självklart!".

Tidigare idag tog jag bilen och åkte till affären. I morgon är jag bjuden på lunch hos Ecke och Britt. Jag håller köttfärsbiffarna och lite annat och Britt tar hand om potatis, sallad och efterrätten. Därefter åker jag raka spåret till Bunkeflo, så jag hinner träffa pojkarna lite. Kanske blir jag kvar tills på fredag .., men vem ska då ge fåglarna mat? Det kan man fundera på. 

Svängde förbi Skallkrokens hamn på idag på förmiddagen, mest för att se hur där ser ut nu i dessa bistra tider. Jo, nu var även delar av inloppet - alltså förutom själva inre hamnen - frusen och på piren låg mängder med tomma blåmusselskal .., det är väl sjöfåglarna förstås som krossat dem och fått sig lite mat. Det liksom "krasade" under skorna när man gick där ute. Är det månne detta som kallas för tallriks-is?

Jag ställde mig så nära kanten som möjligt när bilderna skulle tas, men trots att det inte är någon höjd att prata om, får jag nästan hålla i mig. Det är väl skräcken att ramla ner .., hu! 

Jag har nog skrivit om det tidigare, att det här året och kanske de senaste dryga två åren, har varit som hela havet stormar, rent mentalt, i alla fall för mig. Inte hela tiden, men spridda delar av den. 

Först den äldstas flytt från Upplands Väsby till Malå .., nytt arbete på sjukstugan .., hjärtesorg .., AP:s separation och försäljning av huset och nytt boende .., bilkraschen just innan jul .., och nu igår kom nästa omgång: Maria har sagt upp sig och återvänder till Sthlm till hösten. Det är väl avsaknaden av vardagskontakt med barnen som gör det .., och det kan jag förstå. 

Efter samtalet igår upptäckte jag att jag satt som förlamad i soffan och stirrade på texten på tv-skärmen. Ja, ja. Enahanda blir det då inte. 

Nu åker jag till Solhaga och köper mig en semla, att kalasa på lagom till herrarnas stafett i skidskytte. 

Ajöken, sa fröken.