Elisabet

Den här dagen ....

I slutet av augusti 2014 hade någon ägnat sin tid åt att göra en labyrint med hjälp av stenar, plockade intill stranden. En morgon var alla borta. Stenar, alltså. 

Ja, sånt kan man tänka på när tv visar bilder från jordskreden i Nepal och Tibet. Tv och internet visar filmer som påminner om science fiction .., ja, som den allra, allra värsta skräckfilm. Såg en ko som höll på att drunkna .., hörde någon ropa "maaaaamma!" ..., såg män stå alldeles på tok för nära skredet för att titta .., det tog liksom aldrig slut. 

"Det här är bara början.., med det allt varmare klimatet är detta något vi varnat för under lång tid .." säger en klimatexpert. 

Pv har sagt samma sak. 

Men i en annan värld kan man en torsdag i slutet av augusti sätta sig i frisörstolen och få en svart cape som något slags förkläde och aldrig ser man väl så förfärligt anskrämlig ut som när man sitter i frisörstolen och ser sig själv i spegeln. På riktigt, alltså. Nästan så man kväljs. 

Det blir liiite bättre allt eftersom lockarna faller och när allt är  klart och frisörskan (som är från Bosnien egentligen och har berättat att hon har två yngre systrar och att föräldrarna lever och att hon alltid längtar hem, men nu är hon gift med en svensk man som inte alls vill flytta), ja, när hon tagit betalt och jag tänkt att "varför klippte jag mig från allra första början, så mycket billigare med ett frisörbesök per år!), ja, då känns det ändå bättre. Jag tror att det beror på den där svarta capen, den som liksom snarar åt runt halsen och har man inte begåvats med lång hals, ser man nästan halshuggen ut. 

Kommer hem .., ttitar på ännu mera tv .., nu handlar det om Kung Harald i Norge som jag först tror har gått hädan, men det har han tydligen inte. Tänk, om han piggnar till! Blommor läggs vid slottet .., människor är ledsna. Jag förstår dem .., denne Kung Harald verkar vara en gemytlig man. 

Pv fixar med fönstren i nya rummet .., tar en cykeltur till havet för ett kvällsdopp och därefter blir det gräsklippning. Själv tog jag en längre simtur tidigare idag, n ä s t a n  till stora stenen. På den lilla stenen satt en måsunge och en skarv, liksom tillsammans. Som kamrater. 

Tungt på tillbakavägen. Motvind. Trötta ben. 

Väl hemkommen tog jag två Paracetamol i förebyggande syfte .., anade att jag skulle få värk i vänster knä, kanske i båda, ja, efter simmandet.

Så blev det också.

"Tänk om du någon enda gång kunde ta det lite lugnt och inte simma iväg så långt på en gång!"  säger pv. 

"Ja, ja ...", svarar jag.