Sprida skurar från en måndag i september ...
Då blir det en cykeltur till affären. Det är en kylig morgon och fingervantarna kommer till användning.
Inte e n enda cyklist möter jag och det är helt otroligt, i jämförelse med i somras när det var med risk för livet man trängdes med lycracyklister - ofta i bredd -, strosande turister på väg till eller ifrån Göstas Café .., eller alla som gick med barnvagnar eller hade cykelkärror på släp och mängder med packning!
Nu är det som en helt annan tillvaro.
En gång för flera år sedan - på väg hem från jobbet - mötte jag en älg som kom hoppande över en stenmur och ibland tänker jag hur nära det var .., då körde jag moped men hann bromsa in i tid.
Utanför affären blev det en stunds småprat med M som blev änka för fem år sedan. Hennes makes död, den bidrog i allra högsta grad till att jag bestämde mig för att tacka för mig i affären, ja, ett halvår innan själva pensionsdagen. Mannen (som var pappa till fyra av mina arbetskamrater - alla hade under olika perioder arbetat i affären) avled helt plötsligt bara och det blev som en chock för alla .., han hade ju varit så pigg! Kund i affären .., så rar och trevlig.
Då tänkte jag, som så många gånger förut (men då mer påtagligt!), ja, vad vet man egentligen om hur långt eller kort ens liv blir? Ingenting. Och så meddelade jag Magnus och Bodil att .., nej, jag struntar i om jag förlorar pengar på det, jag går lite i förtid.
M vittnar om hur jobbiga somrarna är.
Alla dessa ständiga grillfester .., grannar som sitter ute tillsammans och små eller större sällskap på stränderna .., ja, men all denna gemenskap och "jo, jag har många vänner och jag har ju barn och barnbarn, men det är ju ändå inte samma sak ..", säger hon.
Sen cyklar jag hemåt. Det är motvind.
Därefter har jag suttit här i soffan och följt sändningen från London och Drottning Elizabeths begravning.
Såå mäktigt det har varit!
Och igårkväll visades det allra första avsnittet av "Tunna blå linjen", tv-serien som skildrar malmöpolisens arbete.
Jag fullkomligt älskade den första omgången som visades, men igårkväll tyckte jag att det var rörigt och spretigt, men det kanske tar sig.
Och att den här sure polisen som är så kär i sin kollega ., ja, att han skulle sura även nu ., nej, det tycker jag är för mycket.
Vår granne två hus bort - Annelie Wemstad - hon skötte scenografin i serien och när jag nu känner till den saken, ja, då tittar jag på så mycket annat runt omkring. Intressant.
Nu ska jag i alla fall ta Harry med mig på promenad. Solen flödar. Himlen är ljust blå. Och i Skåne har treåringen varit på sin nya förskola nästan hela dagen och utan någon mamma eller pappa som funnits i bakgrunden.
Inskolningen har gått bra och trygga - lite äldre pedagoger - har tagit emot honom på allra bästa sätt, till farmors oerhörda glädje!
Over and out!
Ajöken, sa fröken.
