Mr Tolston Wilds vänstra hand ...

Mr Wild´s vänstra hand.

På väg hem från långa promenaden, träffar vi den här vänlige mannen från USA.

När han först förklarar vad han heter, tror jag att namnet är Torsten och tänker då genast att hans föräldrar såklart har nordiskt ursprung.

Så är det inte alls.

Torsten visar sig heta Tolston och jag borde förstås tvätta öronen, så jag hör lite bättre.

Men vad gör Tolston här, i Stensjö, i landet Halland?


Tolston är 38 år, Tvilling och har höger tumme upp.

Jo, i mars månad lämnar nämligen Tolston USA, han har siktet inställt på Frankfurt i Tyskland och i flygplanets bagageutrymme finns hans cykel, ett tält, arbetskläder, skor och lite annat.

Han har nämligen beslutat sig för att utforska delar av Europa.

Är han miljonär?

Nej, detta är vad han har tänkt sig att syssla med.

Han ska, mellan cykelturerna, arbeta hos bönder i de olika länderna, i utbyte mot mat och husrum.

Tolstons cykeltur börjar i Frankfurt och så tar han sikte på Marseille, i Frankrike.

Och så cyklar han vidare .., till Provence där han arbetar med plantering av jordgubbar .., på en annan lantgård lär familjens småttingar honom franska glosor ...- "åå, det var härligt!" säger han leende .., han cyklar till Italien .., snirklar sig fram längs den vackra kusten .., i Ligurien stannar han hos en farmare i 55-årsåldern och där finns inga maskiner alls, arbetet är tungt, men människorna underbara.

Allt möjligt får han vara med om!

Han hjälper en tysk bonde med handmjölkningen av de tio korna .., hos någon annan arbetar han med grisar, getter, hästar .., det är en gammal bondgård, "verkligen jättegammal", säger han.

I genomsnitt stannar Tolston två, tre veckor på varje lantgård.

Arbetspassen är olika långa .., ofta sex timmar per dag, men hos någon - då är det höbärgning tolv timmar per dag - får han även betalt i pengar.

Mest hela tiden regnar det, men på Tolstons födelsedag den 22:a juli - då cyklar han längs Rhendalen - då kommer solen och värmen!

Tala om lycka!
Det är väl som om livet kommer åter?


Tältet är en gåva av föräldrarna och Tolston visar hur fint det är.
Alldeles strax ska han ge sig av, men först ett dopp i havet

Och nu är han alltså i Stensjö.

Han har kommit susande på sin cykel, från Stehag i Skåne, hit till landet Halland, och nu har han slagit läger för natten, bara några hundratal meter från det gula huset på kullen.

Det lilla tältet är uppslaget alldeles intill bäcken.

Och det är tisdagkväll och här kommer Jan, Mian, pv och jag själv gåendes och plötsligt lämnar pensionatsvärden oss och går fram och pratar med den för oss alla helt okände mannen.

"Vad handlade det om ..?" frågar jag.

Och pv berättar om den amerikanske mannen som i fem månaders tid har varit ute på vift och nu är på väg till Norge och jag tänker att detta hade kunnat vara Anders eller någon av mina döttrar i ett annat land, i en annan världsdel .., och så vänder jag genast om och går till tältet, tar i hand och hälsar och frågar om han möjligen vill äta frukost med oss, ja, och så det där med vänsterhanden, förstås.

Det vill han gärna.

Och jag känner hur oändligt mycket jag tycker om pv som genast är med på noterna .., vilken inuti-generös människa han är!

Så vid niotiden på morgonen - som är idag - kommer den amerikanske mannen hit och tillsammans med Jan och Mian dricker vi kaffe och kalasar på nyss uppvärmda gifflar och det blir en sååå intressant pratstund.

Efter allt berättandet (läs: utfrågandet ...) lånar han min dator och mailar till någon god vän .., själv hämtar jag hämtar frusna räkgryte-rester från gårdagkvällen - och några kanelbullar får han också med sig.

Nu har han såväl middag som något gott till kaffet, när han ikväll slår nattläger i trakten av Kungsbacka.

Ett härligt möte blev det.

Ja, ungefär så var det med mr Tolston Wild från Lexington, Kentucky, USA.

Jan och Mians vänsterhänder ...

Det här, mina damer och herrar, är Jans och Mian vänsterhänder.

Herrns till vänster.

Jan är Skorpion och lillebror.

"Hur han är ...? Ja, han är oerhört omtänksam, han ställer alltid upp för andra och han är en duktig fotograf, verkligt duktig, han är fågelskådare och odlar världens godaste färskpotatis!" säger Mian.

"Och inte bara det .., han lever nästan helt och hållet på frukt och grönsaker, ja, koka ägg kan han förstås .., han är snäll och ingen man av stora ord och så han är ganska envis, jo, det är du visst .., jo, lite envis är du allt ...!" fortsätter Mian.

Jan har höger tumme upp.



Här, till höger, syns Mians vänstra hand.

Mian är Kräfta, hon är dessutom storasyster och har vänster tumme upp.

"Ja, analytisk är jag nog .., ni anar inte vad jag skriver upp i min handdator och förut i min filofax, det är allt möjligt, så där .., ja, jag kommer nog att notera det här med frukosten här på pensionatet, det tror jag", säger hon Mian leende.

Mera ..?

"Ja, jag tycker om att vara utomhus och jag tycker verkligen om trädgårdsodling (hon är bra på växter, har gott minne när det gäller såna saker .., säger Jan) och så är jag impulsiv, jag vill att det ska hända saker fort (knäpper med fingrarna och visar ...) och så är jag ganska dominant, nä, skriv inte det förresten, det ser inte bra ut!" säger hon gapskrattande.

Och bloggmadamen .., hon tycker att Mian är varm och go och oerhört generös och omtänksam.

Just så.

Med posten ...

... kommer ett lite tjockare vitt kuvert med skramligt innehåll.



Och när jag försiktigt öppnar det, ramlar jag nästan baklänges!!!

Cocosprickar!

Det bästa som finns!!

Nu säger jag bara en sak: I l o v e Y o u!!!!!

Tack, tack, tack, tack, tack!

Och hur ska man kunna återgälda detta ...?

Det måste bli en natt på pensionatet med pv:s goda gifflar till frukostkaffet!

Du är välkommen!

Tolston from Kentucky ...

Inte hette han Torsten inte, nä, Tolston.
Här sitter han vid frukostbordet.
Mr Tolston Wild from Kentucky, USA.

Så här är det.

Mannen som tältade nere vid naturreservatet, han som vi mötte igårkväll, han kom verkligen knatande in på gården vid niotiden i morse och vi slog oss ner kring matbordet och i säkert en och en halv timmes tid - minst -, blev han här.

Vi drack kaffe och kalasade på pv:s goda gifflar, allt medan Tolston berättade om sin hittills fem månader långa cykeltur genom bland annat Tyskland, Frankrike och nu Sverige.

Allt möjligt fick vi veta.


"Igår, well .., då cyklade jag från Eslöv till Halmstad", säger Tolston.
Fast på engelska, förstås.

Han vittnade om glädjen i att arbeta på en fårfarm i Frankrike där familjens småbarn lärde honom franska glosor .. .., och han berättade hur det var att arbeta med höbärgning tolv timmar om dagen och hur han cyklade omkull i bergen och skadade sin vänstra axel och om hur han på en annan bondgård fick hjälpa mannen i familjen att handmjölka dom tio korna.



Allt sånt.

Så mycket har han berättat om, att det måste få sjunka in innan jag kan skriva ner det.

"Å, vilket härligt möte det här blev!" säger vi - Mian, Jan och jag själv -, när vi har tagit farväl av honom och önskat lycka till på färden.

Nu ska den vänlige Tolston vidare, norrut, mot Bohuslän och sedan in i Norge.

Vilket äventyr!

Tänk ....

Titt ut genom fönstret.
Kl. är 7.00


... om det ville hålla i sig!

Ja, tänk, om gästerna från Västergötland kunde få en solig och fin dag!

Torsdagsfönstret ...

... är fångat av lundafarmor och visar en interiör från Vallåkra krukmakeri.

På pensionatet ..

Västgötafrämmandet.

... har det ikväll ätits räkgryta, tillsammans med den rara Mian och hennes vän Jan.

Såååå trevligt!

Rena julafton blir det när Mia och Jan kommer in i köket .,. där är en påse med kålrötter, rödbetor, vaxbönor och potatis ..., en ärtgrön äppelklyftare och en liten fågelholksgrej och två böcker till pensionatets blivande bibliotek!

Och en flaska vin!

Och en sååå vacker liten ljuslykta från Mians mamma!

Tack snälla ..., du må tro att den redan har kommit till användning!

Där ser ni, det är sannerligen spännande att ha pensionat!

Och vi har promenerat längs havet och mellan sädesfälten och det har pratats om allt möjligt och basilikan som vi fick av Mian i fjol, det är inte alls en sådan, utan en klematis, sa hon.

Ojdå, kära nån.

Och nu är klockan snart elva och alla, utom bloggmadamen, har gjort natt.

Pensionatsvärden ska upp i ottan och cykla till stan .., vi andra tar det lugnt.

Och har vi tur, får vi frukostsällskap av en man som tältar alldeles i början av själva naturreservatet.

Den mannen är från USA och har varit ute och cyklat i fem månader och pv gick genast och pratade med honom där han satt vid tältet och fixade nån slags fika .., och när jag hörde hur det var fatt, gick jag sedan dit och frågade om han ville ha frukost med oss i morgonbitti och jag sa att om det börjar åska, kan han bara knacka på, så finns ju ett ledigt rum och alldeles gratis är det också.

Dessutom .., frågade jag om han ville berätta om detta sitt äventyr och ja, ni vet .., det här med vänsterhanden?

Jodå.

Han skulle nog komma.

"Vad heter du ..?" frågade jag, fast på engelska.

"Torsten ..", svarade han och log.

"T o r s t e n ...!" utbrast jag och undrade om han hade svenskt eller norskt påbrå.

Nej, så var det inte .. men hans far hade haft en god vän med just det namnet.

Så var det.

Rätt man på rätt plats ...


Har ni läst om spårvagnsföraren som ...?

Jaså, det har ni.

Men ni som inte har ..., gör det!

Ho-ho ...!!

Vi pratar jobb och detta att söka nya arbeten.

Och då tänker jag att så här skulle jag vilja göra: jo, jag skulle vilja skriva en annons som lyder ungefär så här.

"Här finns en 56-årig madame som gärna vill arbeta och gärna som någon slags mormor i ett företag .., att få göra frukost och fint och skriva ut papper som ska skrivas ut och ta emot kunder eller gäster och pyssla om och svara i telefon, typ nån slags receptionist .., och hade yrket sjukhusvärdinna funnits nu, hade det varit PERFEKT, det är jag helt övertygad om.

Och nej, jag kan inte ha miljoner bollar i luften, men jag har andra goda egenskaper, ja, om jag nu får säga det själv.

Jag tycker om att ge service, faktiskt så älskar jag den biten!

Och jag är ganska snabb av mig; det händer att jag har för bråttom, jo, det ska erkännas.

Och så är jag rätt snäll också, mellan varven.

Heltid behövs inte alls, men minst halvtid.

Svar till 56-årig madame allt uti landet Halland."

Rummet är bäddat och klart ...


Ikväll får pensionatet gäster.

Bloggvännegäster.

Då kommer nämligen den här rara madamen och hennes vän.

Hon är på flykt; ja, undan det eviga regnandet i Västergötland.

Vad hon inte vet, är att det just nu ösregnar även i landet Halland.

Nåja, vi ska trösta henne med räkgryta, vitlöksbröd .., och lite annat smått och gott.

Kanske en uppvärmd giffel till kvällskaffet?

Det blir nog bra.

Idag ...

... har jag postat två jobbansökningar.

Och vet ni vad .., när jag skriver dom orden, skriver jag det smajlande.

En chansning är vad det är.

Och jag har varit orubbligt ärlig med vad jag kan.

Och inte kan.

Bed & Breakfast för en person ...

Gästrummet .., snart färdigt.

Ååå, pv har stora planer för det gula huset på kullen!

"Vi kan bygga två större Friggebodar och hyra ut .,. ha kajaker och cykeluthyrning och ...!" säger han lyriskt.

Och jag säger att vi kan ha Bed & Breakfast också.

Lilla gästrummet blir idealiskt för en person och det som har varit Hildas rum, det kan man fixa till så det blir för två .., och så blir det frukost med hembakat bröd och ägg från bonden en bit härifrån och ...



Och blir man trött, kan man slå sig ner i rottingfåtöljen, inköpt på loppis i Ystad.

Där brukar sigge nilsson sova lunch.

Det jättestora bruna skåpet åker nog ut; där blir det bokhylla - ett smörgåsbord för den läshungrige - så att säga.

Nåja, ännu återstår lite att fixa med.

En matta ska inhandlas .., sänglampan sättas på plats.

Och kuddarna, ja.

Lite sånt.

Jo, men det blir nog bra.

Och ....

... medan människor dränks av lera i Kina och Pakistan

och hundratusentals människor har förlorat sina hem

letar jag efter ett försvunnet strykjärn.

och ....

medan röken från skogsbränderna närapå kväver människor i Ryssland

berättar Aftonbladet

- på gårdagens löpsedel -

att Leif GW Persson anser Björn Ranelid vara girig.

Människor som vågar ...


Annika, hon har en förmåga att i cyberrymden hitta små glittrande guldkorn.

Och till alla människor som ibland - eller ofta - tycker att "nä, nu har jag fått nog!", kan såna här guldkorn bli till rena medicinen.

Synnerligen upplyftande läsning är det hur som helst.

Här hittar ni dem!

Det handlar om Steven och Jenny

Dagens fönster ...

Hej Elisabet!

Under denna fantastiska sommar har vi kuskat runt i sthlms skärgård och besökt ett stort antal öar.
Från Utö i syd via Möja i mellanskärgården och slutligen Arholma, slutpunkten för norra skärgården.

Och just på Arholma ö finns dessa fönster, närmare bestämt på Arholma båk, ett fast sjömärke byggt 1768.

Det sägs att man, från båkens topp, vid klart väder kan se ända bort till Åland.

Vi åkte med div Waxholmsbåtar, drack vin och åt gott. Och satt och mindes alla gånger vi utforskat skärgården med egen båt!

Kram kram
Hemifrån-Kerstin och S-G

En tisdag i augusti ...

På eftermiddagen tar jag bilen in till Halmstad och hämtar upp pv.

Det har varit varmt, rent av hett i skolans lokaler, och nu vill han få sig ett dopp, men först blir det en tur till Grötvik där hans dotters mamma hyr en liten stuga - ja, mitt inne i skogen - och där har det fällts träd (av pv) och när vi åker därifrån, finns det gott om björkved i bagageluckan.


Piprankan .., så vacker!

Inte långt från stugan finns ett stenbrott med en liten "sjö" i mitten och från branta klippor kastar sig oförvägna ungdomar rakt ut i luften och ner i vattnet.
(Länk nr 2 .., spola fram till 3.01 ..., jag blir kräksjuk!)

"Usch, så hemskt ...!" säger jag som är höjdrädd när vi passerar och jag ser klipporna och markeringarna som någon har gjort längs stupsidorna.

Allt slutar inte heller lyckligt.
För en tid sedan omkom en ung man just vid ett sånt här hopp.



Men Grötvik är inte bara stenbrottet, utan också en liten båthamn, och där finns små, små, små stugor inte långt från vattnet och här och var sitter solbrända människor och dricker kaffe eller leker med barnbarn.



Vi badar .., och vattnet är varmt, säkert tjugotvå grader!
Inte en manet så långt ögat når.
Ljufvligt .., är bara förnamnet!



"Om en vecka åker vi till Samos, ja, det var väl där ni var i fjol ..?" säger mannen som vi träffar på piren.

Jaha, det är han .., han den pratglade mannen som är med i samma kör som pv och som ringde och pratade Grekland med mig i vintras, då, när jag hoppade omkring med kryckor och råkade svara i det gula husets telefon.

Hans son står intill och väntar ., dom ska bada och jag tar en bild på en av sonens många tatueringar.

"En samuraj, det är en samuraj ...", säger han.



Intill Rotundan.
Inte långt från trädet sitter ett ungt par och slår världsrekord i mun-mot-mun-metoden.

Sist av allt kör vi in till stan igen .., parkerar nära en vacker park, äter thai-mat och går därefter och sätter oss vid Rotundan, där Hilda och några av hennes klasskamrater från Fridhems Skrivarlinje i Svalöv, ska idka högläsning av egna alster.



Och så är det Hildas tur.
Ååå, så nervös jag skulle vara om det hade varit jag som skulle stå på scenen!



Till vänster om mig sitter Hildas pappa med knäppta händer.

Säkerligen omåttligt stolt över sin dotter.

Flyglektion ... del 1 och 2.

Idag var det flyglektion för hundratals små svalor!

På den första lektionen var det lågflygning som gällde, ja, fram och åter och upp och ner mot det stora rapsfältet!



Efter en liten rast då alla sval-eleverna sitter uppradade på luftledningar och småpratar och berättar om hur läskigt det hela var, - ja, men tänk, snart ska man flyga till Afrika också .., ååå, det nästan pirrar i magen!" - blir det ny lektion, nu på högre höjder.

Då må ni tro att det skriks det ännu mera!

Förmiddag i landet Halland ...

Frukosten avklarad .., två förfärligt morgontrötta katter .., sång på franska - jag tror att det handlar om kärlek ..., ett öppet fönster .., och en vit linnegardin som fladdrar lite i vinden.

Mer behövs inte.

Det är det som är livet.

Yesterday .., when I was young ...

... så ljuvligt bara.

Vilka bilder!

(Monsieur Aznavour, min store/lille favorit sjunger ...).

Dagens fönster ...

"Här kommer ett fönster från Fattigskogens Vildmarksby ( i Avradsberg söder om Malung, Dalarna).

U n d e r b a r plats!

Kraaaaaaam från en trött men lycklig en, nyss hemkommen från stickläger på ovan nämnda plats. :-)

Ulrika."


// Det här med stickning .., det tycks vara nästan som en frälsningsupplevelse, tänker jag som aldrig har lika många maskor på det tjugonde varvet, som på det första. Och då är det inte meningen att det ska utökas. Ja, för den delen kan jag ha färre maskor också, hälsar Elisabet.

Igår ....


... berättade jag om hur Anna och Bernie kom och hälsade på och hur vi - ja, inte Bernie, han satt mest och tiggde kattmat - , satt här vid slagbordet och tittade på olika webbsidor och när vi kom till en av dem, blev det totalt tyst här inne .., ja, rent av andlöst tyst.

Jag hade tidigare, men det var flera år sedan, läst hos "Silverfisken", en svensk kille - Jonas Peterson -, som i alla fall då, arbetade på en reklambyrå i Australien .. men så tappade jag väl bort den helt enkelt ..., och nu var det just den sidan som Anna klickade fram och det visade sig att den lilla fisken som alltid hade så oerhört många kommentarer på varje inlägg, hade förvandlats till bröllopsfotograf med hela världen som arbetsfält.

Han hade liksom sprattlat sig ut ur akvariet och simmar nu omkring i stora havet.

Och vi satt där och tittade på just ett av bröllopen där han hade tagit bilderna och det blev verkligen andlöst tyst i rummet.

Idag när jag öppnar mailen, finns där en liten hälsning från herr fotografen där han berättar att bruden från just det bröllopet som jag länkade till, hon har en egen blogg .., nämligen den här.

Och när man har man klickat in sig där, så förstår man .., att den vackra kvinnan som "köpte en enkel biljett till andra sidan jorden" .., hon som stod brud i Svärdsjö i Dalarna, ja, hon har minsann blivit mamma.

Så kan det gå.

Och nu ska jag, som bor i ett gult hus på en kulle i landet Halland och med havet inom dofthåll, göra mig frukost.

I sängkammaren, på var sin säng, ligger två katter och sover.

Livet känns bra.

// Jonas sida finns här.

På stranden ...

Nu, när hösten närmar sig .., är det som om stranden blir sin egen igen.




Bara spåren finns kvar.

Äntligen!

Nu är en av mina favoriter tillbaka.

Det tackar man för.

Annas vänstra hand ...

Det här är alltså Anna från Helsingborg, men som numera bor i Linköping.

Bloggerska sedan länge!

Anna är tjugonio år , fyller år i oktober (är alltså Våg) och arbetar sedan fem år tillbaka som brandman.

Hon är storasyster, har sambo (D) och hund (Bernie, 3 år).

Hur hon ser ut?

Tja, hon är 1.83 lång, har tjockt, ganska rödfärgat hår och så har hon gott om fräknar på armarna.

När jag frågar henne vilken egenskap hon själv tycker är mest kännetecknande för henne, så svarar hon ganska genast ..."det är nog envisheten".

Eller att hon helt enkelt är målmedveten, kanske?

(Och om man har en mamma som är barnmorska och en pappa som är narkossköterska, då tror jag att man får något slags mod med i modersmjölken ., för båda dessa yrken fordrar ju utövare som har en slags grundmurad tillit till sitt eget kunnande -, så måste det vara.)

Jämsides med brandmansyrket är hon fotograf, och det sist nämnda vill hon satsa mycket, mycket mera på.

Hon är, i mina ögon, enastående duktig!

Och så har hon tävlat i undervattensrugby och nästa år blir det brandmans,- och polis-VM i New York ("jag ä l s k a r New York!" säger hon lyriskt ..), där hon ska springa 1 mil.

På den där skalan från ett till tio, hur bra hon trivs med tillvaron just nu, svarar hon ..., "åtta och en halv".

"Jo, men jag trivs, det gör jag .., det är KUL just nu, ja, med firman (fotograferandet)", säger hon leende.

Just så var det med Anna, som förresten har höger tumme upp.



Och här är för övrigt Bernies vänstra tass.

Bernie som är en Fransk Bulldogg och 3 år gammal eller ung.

"Han är född i Ljungsbro ..,. du vet, där Cloettafabriken ligger ...", säger Bernies matte.

Nä, se det hade jag minsann ingen aning om.

Anna & Bernie ...

Annas vänstra hand.

Nej, jag vet inte när Anna började läsa på min sida eller tvärtom, men i många år har vi tittat in hos varandra och när hon, som lätt kunde vara min dotter, ringer och säger att ..., "nu tycker jag faktiskt det är på tiden att vi träffas ..", då blir jag lite nervös.

Tänk, det är ju så stor åldersskillnad och om hon stannar flera timmar .., ja, men vi kanske inte har nånting alls att prata om?

Sånt tänker jag på.


Bernie.

Men när hon väl kommer vid tolvtiden och har Bernie med sig, då är det förstås precis som det är alltid är när man träffar en bloggvän ., det bara flyter på.

"Jaha, här är du, ja .., ja, vad trevligt!"

Hon är längre än vad jag trodde och väldigt vacker.

Och så utstrålar hon ett l u g n.


Det ska sägas att sigge nilsson fick sitt livs chock när han - glad i hågen - sprang in i köket och där mötte denne krabat! Om jag säger att sigge hoppade rakt upp, minst 2 dm, och i ordets rätta bemärkelse hade stå-päls .., då överdriver jag inte.

Och vi går på promenad - den vanliga - mellan sädesfälten och in i hagen och där är hästarna och Anna fotograferar och jag norpar mig mogna björnbär och Bernie, han skuttar på.

En bra stund stannar vi nere vid vattnet.

Ååå, så han skuttar och har sig i vågorna, men fy, vad han tycker att det är läbbigt med all tång!

"Han ser ut och låter som en liten gris!" säger Anna och jag protesterar.

Men när jag tittar på bilden, så här efteråt, är det nästan så att jag håller med.




Och det blir lunch ute på altanen - under det gröna parasollet - och allt möjligt pratas det om.

Efteråt visar Anna - som inte bara är brandman, utan också en helt underbar fotograf - (hur ofta har jag inte länkat till hennes sida ..?!) fotobloggar och bröllopsfotografer och vi sitter i matrummet som förresten mer är ett datarum .., och tittar och kommenterar.

När vi kommer till detta, blir det nästan andlöst tyst i rummet.

Och tänk .., det blir en såååå trevlig dag!

Om den rödhåriga Anna, ska jag berätta lite senare .., när jag fixat middag till pv.

Ett extra-måndagsfönster ...

"hej,

jag fotograferar ju nästan aldrig fönster så mycket bilder jag tar.

Men häromveckan så hittade jag de här skojiga fönstrena med "boktapet" i Simrishamn!"


// Och eftersom det ena fönstret bara var med till hälften, så kapade bloggmadamen helt sonika bilden .-)

Ännu mera upphittat ..

Kortets framsida.
I går diskuterade vi vykort, Hilda, Patrik och jag själv.
Men se detta, det kan man väl säga är ett vykort med handling ...

Röjer och städar så där lite allmänt.

Hittar ett stort, vitt kuvert med en massa vykort, fyllda med text från fröken Göransson.

En ung liten fröken .., 11 år, tror jag, på utflykt i Skåne.

På Österlen.


Och så baksidan.

"Här är sjögräs som inte är halt, det är mjukt som farmors matta under vardagsrumsbordet."

Och så lyser solen fel också.

Guldkorn ...

Bilden från DN.


T a c k Christina och Härs och Tvärs, för tipset om Pija Lindenbaums sommarprogram.

Ååååå, så ljuvligt, underbart, härligt bra!

Så m ä n s k l i g t!

Så mycken klokskap!

Halv sju ...

... cyklar pv iväg till jobbet.

Tjugofyra kilometer enkel väg.

Och jag, som varit så trött och seg dom senaste morgnarna, drabbas av någon obegriplig energi när jag nu är ensam hemma i det gula huset.

En bokhylla kånkas ut från gästrummet .., det röjs i tvättstugan .., återvinningsgrejs hamnar i bilens bagagelucka .., och dammsugaren träder i tjänst.




Nu blir det frukost och repris av ett sommarprogram, nämligen detta.

Och hennes bok Gittan och gråvargarna har jag nog läst hundra gånger för Emil och Emma!

Jag älskar den!

Dagens fönster ...

"Hej!

Jo, det är ett fönster.

Ett fönster på dasset på den ö där vi sov inatt med båten.

På många öar där vi åkt finns det dass men det här var det första dasset med fönster.

Bildkvaliten är inte den bästa, fotat med kameran i lite motljus. Men jag kunde inte låta bli fånga det och skicka iväg det till dig.

Du får avgöra bildkvaliten också om den går att visa.

På hemväg nu.

Turtlan."

Sånt här ...

... är det bästa jag vet!

Och det har jag pysslat med idag.

Fem stycken vykort som ska postas i morgon.

Och nu har ...

... pensionatsvärden börjat spela andlig musik på pianot.

Ja, så här kvällen innan han ska börja arbeta.

Nån slags insikt .....


I morgon påbörjar jag min sista semestervecka.

Den femte.

Det är första gången på sjutton år som jag har fem veckors semester och då menar jag semester och inte att hoppa omkring på kryckor, äta Citodon och ha ett svullet knä; jag menar inte heller att gå hemma med en bruten handled.

Nej, jag menar verkligen s e m e s t e r.

Fem veckor.

Nästan magiskt är det.

Men för pensionatsvärden är det slut på det roliga.

"Ojojoj .., ja, om man skulle packa ryggsäcken ...?" säger han som ska stiga upp klockan femochtrettio och sedan cykla iväg de tjugotvå kilometrarna söderut, till stan.

Till jobbet.

Det låter inte som om han direkt slår volter av glädje bara vid tanken.

Och tack vare god hjälp från Hildas Patrik har vi fått igång skrivaren och nu har jag inget att skylla på .., det är bara att sätta igång och skriva brev där man berättar vad man kan och duger till och sedan bifoga diverse handlingar, lägga i kuvert, frankera och sist av allt: lägga på den gula postlådan, den som står bland många andra nere på slingervägen.

På tidigare arbetsplatser har jag sett ansökningshandlingar som kommit till min chef och alla sökande berättar om hur energiska, begåvade och socialt kompetenta dom är och hur många bollar dom kan hålla i luften på en och samma gång - stresstålig är bara förnamnet - och alla är såklart positiva och gladlynta.

Ingen enda kräks när dom blir nervös, så där som jag själv har gjort.

Och nu är det min tur.

Tänk, om man skulle skriva som det är .., tänk, om man skulle skriva att ååå, jag skulle gärna tillbringa resten av livet i ett gult hus på en kulle .., sittandes på en stentrappa och då och då låna böcker på biblioteket .., och maila och blogga och läsa tidningar på nätet och kanske skriva insändare och nu och då någon krönika?

Ja, tänk om man skulle skriva och berätta att man inte längre är så himla stresstålig och att man ibland känner svetten rinna i små bäckar och emellanåt - det händer det också - mer som en brusande älv, ja, som Vormforsen om våren, ty så kan det kännas när köerna bara växer och man inte hinner ta undan kundkorgarna och göra fint kring kassan, eller när tobaksskåpen gapar tomma och man vet att där finns ingen tid alls att fylla på.

En dag såg jag en stor skylt utanför en av stormarknaderna och på skylten kunde man läsa att butiken skulle hållas stängd under den och den dagen, ty personalen skulle på Kick-Off för att bli peppade och jag tänkte .., ååå, hjälp, jag skulle föredra kick-down, men det vågar man knappt säga, för då tror människor att latmasken slagit rot i ens själ och det kanske den har gjort, men allra mest tänker man på att det bara är åtta år kvar till pensionen och det vet man, hur fort tiden går, den bara susar iväg.

Ja, sånt kan man tänka på en kväll i början av augusti.

Just så.

Lyssnar till Annika Östbergs sommarpratande.

Så bra!

Det bästa jag har hört hittills i sommar.

Upphittat ..

Snart är lilla gästrummet helt och hållit färdigt och från det mindre bruna skåpet röjer jag och plockar bort sånt som pv inte ska ha kvar.

Sånt där som deklarationer från år 2003 och framåt.

Bland annat.

Och så fyller jag en tom bananlåda med sådant som - trots allt - ska finnas kvar .., och lådan kånkas iväg till carporten, där mina lådor står.

"Ja, men titta här .., här är ju en kartong, vad kan finnas här ..?" tänker jag.



Jo, där ligger mina vinglas och några små ljuslyktor och asietter och ännu flera asietter (det måtte vara min passion här i livet ..?) och där är ju det så ofattbart vackra keramikfatet i en alldeles ljuvlig grön glasyr!

Från Anja.

Nästan helt och hållet har vi tappat bort varandra, tänker jag lite sorgset.

Hilda och Patriks vänsterhänder ...

Det här är Hildas vänstra hand.

Hilda är Oxe (fast ibland Vädur, född alldeles på gränsen ..) endabarn och dotter till pv.

När jag frågar henne vad hon skulle vilja arbeta med (Hilda har tillbringat ett år på skrivarlinjen på Svalövs folkhögskola i Skåne), så får hon svårt att rent konkret säga vad det skulle vara.

"Men jag kan däremot säga vad jag inte vill arbeta med .., ja, vare sig ekonomisk analytiker eller datatekniker vore något för mig ...", säger hon smajlande.

När jag frågar pv vad han tycker är mest typiskt för Hilda, säger han ..., "ja, hon är försiktig .., när hon var yngre ville hon aldrig göra nånting som hon inte hade provat på ..".

Och han har berättat om när Hilda var yngre och dom besökte leksaksaffärer, hur hon nästan timmavis kunde gå och titta på alla leksaker, för att till slut ändå inte kunna välja, och så gick hon ut tomhänt från butiken.

"Ja, så var det .., och när jag någon gång verkligen köpte något, då tyckte jag så synd om den eller det som inte blev vald ..", säger hon leende.

Patrik, hennes pojkvän, han tycker att det mest typiska för Hilda är att hon är .., ja, rolig.

Och själv skulle jag säga att hon är ko-lugn och ..., empatisk.

På den där skalan över hur bra man - just för tillfället - trivs med tillvaron, så svarar hon, efter en lång stunds funderande ...,"sju" .., för att sedan ångra sig och säga .."nä, det får bli sex i stället".



"Vilken glass jag föredrar ..? Tjaa, Calippo, den tycker jag om", säger Hilda, som är vegan. och har vänster tumme upp.


Vi diskuterar vykort, hur tråkiga och enjängda många vykort är.
Där är bilder av rådhus och torg och i Malå hade vykortsmakaren tagit en bild av minigolfbanan och med skuggan av sig själv på en av banorna!


Och så Patriks hand.

Patrik är också Oxe, han är storebror och arbetar på reklambyrå.

Fotografering är Patriks passion och just idag ska han ta bilder för HBK:s hemsida, ja, han ska intervjua och ta bilder av deras fans inför matchen mot Elfsborg i eftermiddag.

"Det mest typiska för Patrik ..? Ja, han är påhittig och klurig, alltså .., rolig på ett klurigt sätt", säger Hilda.

Och jag tycker att han är snäll och omtänksam.

På den där skalan .., så svarar han "sju .., ja, jag är på god väg ., på det stora hela så .., ja, en sjua", säger han.

Patrik har vänster tumme upp och tycker om lakritsglass.

På ronden ...

"I natt har den stora blåsan bytt plats .., den har liksom flyttat uppåt och bytt lägenhet .., ja, det har läckt ut .., nu är det slätt och fint på magen ...", säger den brännskadade Hilda vid frukosten.

Hon som tar allt med ro.

"Anonym sa...: Haha Hilda, jag bara skrattar, så typiskt dig!
Men gå och kolla upp för säkerhetsskull. Glömmer aldrig när du trillade av båten och bara låg och guppade i din flytväst utan att göra ett ljud av dig, och så låg du med händerna i luften för däri hade du våra tablettaskar (lördagsgodiset!) J."

Jaha, ja.

"Dags för IDOMIN-salva!" säger hennes far leende, han, som har en benhård tro på Idominets saliggörande verkan.

gunnar i vaplan sa...

Håller med PV.

Idomin är bra till allt, skulle tro att det även kan funka som smörgåspålägg...

Anita sa...

På färska brännskadeblåsor är Opsite (en tunn plasthinna som läggs på brännskadan) det allra bästa. Skadan skyddas men "andas". Finns på apotek.

Salvor skulle jag inte rekommendera på brännblåsor.

Mot övriga sår rekommenderar jag gärna den gamla hederliga salvan Jukon. Den är suverän tycker jag!

Mian sa... En sen kommentar kommer här.
Min vän Jan hävdar att Jukon-salva är det enda man behöver i sitt medicinskåp för allehanda sår och krämpor ;)

// Ett härligt inlägg om salvor i allmänhet hittade jag för övrigt här ...

Frukostprat ...

"Tänk, vad hemskt .., dom var gifta så lite länge .., bara sex månader ...", säger jag till pv vid frukostbordet.

Ja, apropå ett program i morgonens P1.

"Lite länge ..?" säger han då leende.

Jepp.

Just det - lite länge.

Fler som använder det uttrycket? undrar madamen i landet Halland.

Söndagsfönstret ...

... hittade lundafarmor i Vallåkra.

På krukmakeriet.