Patientens säng - soffan Ektorp.
Efter att i en bra stund ha irrat runt på Halmstad Sjukhus, lyckades jag till slut - med hjälp av
Att sedan hitta sal 3, visade sig vara lättare sagt än gjort.
Nåväl, hörde jag inte från ett av rummen en bekant stämma med omisskännlig småländsk dialekt, jominsann .., och dit styrde jag kosan.
Och si .., där, dubbelvikt likt en gammal farbror, stod pensionatsvärden och tog sig åt magtrakten .., och jag hjälpte honom med ryggsäck och vi sade hej och adjö till polismannen som satt och höll vakt utanför salen intill (K i Ursviken, han visste mycket väl vem din son var!, "heter han Lundström?" frågade polismannen och jag sa att i Skellefteå heter nästan alla Lundström, men joo, dom visade sig vara kollegor, alltså!) och alldeles omåttligt nyfiken var man ju på hur och varför, vilket kanske kan förklaras av att man har sett många amerikanska deckare där skjutklara poliser suttit på samma sätt och vaktat någon patient i koma.
På parkeringen utanför sjukhuset satt Hilda & Patrik och väntade, och på vindrutan hade dom placerat den allra bästa medicin som tänkas kan, ja, till patienten, nämligen Dajm och Kexchoklad.
Sedan hemåt.
Och nu får jag äntligen lön för mödan .., nu får jag användning för min vårdbiträdesutbildning från 1981!
"Har du ont lille vän?"
"Önskar ni smärtstillande medel ..?"
"Fryser herrn ..? Ska jag hämta en filt?"
Sånt frågar jag om och mellan varven bjuder jag på kaffe med Budapestbakelse, det tror jag faktiskt också är en bra medicin.
Före eländet.
Då rörde sig pv med den allra bästa elegans.
Patienten, som är oerhört noga med sin vikt (läs: väger sig två, tre gånger om dagen ..), hamnade i chocktillstånd när han - till sin fasa - upptäckte att han gått UPP i vikt under timmarna på sjukhuset!
"Ja, ja ...", säger då vårdbiträdet, som är van vid dylika uppgångar.
Sådant är inget att hetsa upp sig för.
Nu ringer det i klockan!
Nu ska han vårdas!
Ajöken, sa fröken.