Mormor åker till London ...

... men Emma, 13 år, får i samma månad åka till Madrid, tillsammans med andra talangfulla fotbollsungdomar.

Och tänka sig ..,. träna på Real Madrids hemmaarena.

Gissa, om någon inte kommer att kunna sova i natt.

(Någon = Emma).

Bilden är från ifjol, då BSK flickor -97 vann Gothia Cup och Emma kramas om av sin mamma, dr Böhlander.
I år tog laget brons och det var hur kul som helst att vara där och titta på!

Nu ska en stolt och glad mormor gå och lägga sig.

Varje kväll leker vi doktor ...


Ja, vi kollar blodtrycket på varandra.

Mitt tidigare höga tryck, gick i Ystad ner med medicin.

Här ute på landet, nära havet, har det blivit allt lägre .,. en kväll visade mätaren på 110/67.

Det är väl glädjen med sigge som blir till medicin?

Så när min medicin tar slut, ringer jag vårdcentralen och frågar om jag kan få testa att vara utan piller under en tvåveckorsperiod eller en månad, om jag lovar att kolla trycket en gång per dag och noga skriva upp resultatet?

Stiger det, så får jag naturligtvis höra av mig och börja om igen.

Jodå, det går bra, men det är på mitt eget ansvar, säger sköterskan.

Igårkväll 128 / 83

Ikväll  125 / 75

Detta är tredje dagen utan medicin.

Spännande är det.

Såja ...

... då har jag lagt bok nummer två åt sidan.

Och nej, jag håller inte alls med resencenten; jag tycker visserligen att den tidvis är lysande, men ibland rent av tråkig.

Och helt ärligt tycker jag också att det blir lite väl mycket självskryt, även om det lindas in på nåt vis.

En femma (av 10) får den. 

Och så ett ....

.... höstigt eftermiddagsfönster och minns jag rätt, så kommer det från Värmland.

Från Turtlan.

Det är klart att jag inte bara läser böcker, nu, när jag tillhör Utanförskapet.

Jag diskar och bakar och dammsuger alla golven på nedrevåningen, jag slänger tvätt i maskinen, hämtar in posten och hänger ut tvätten, jag pratar med Emma som är sjuk och hemma från skolan och jag tittar in på platsbanken och noterar att det idag finns trehundratjugonio lediga arbeten i landet Halland (allt från radiofysiker vid Ringhals kärnkraftverk, till processtekniker, analysledare, affärsman, entreprenör, thai-kock, pizzabagare - erfarenhet krävs - , lärare, sjuksköterskor, psykologer och läkare), men mellan allt detta så läser jag.

Som en stor nåd är det.

Och ingen skriver som Torgny Lindgren.

På sidan 56 berättar han om sin moster, Hildur, hon som emigrerade till Amerika och plötsligt bara försvann.

Breven till Tanacross kom oöppnade tillbaka till avsändaren, skriver han.

"Men moster Hildur förblev länge försvunnen.
Död var hon inte, bara försvunnen.
Ack, vilka öden uppfann vi inte åt henne!
Hon hade blivit bortrövad av vilda indianstammar, gangstrarna i Nordamerika höll henne fången och skulle hava en lösensumma, hon hade insjuknat i gula febern, hon sökte ännu guldet .....

Men plötsligt kom ett brev från henne, avstämplat i Vancouver.
Hon ville hava receptet på långfilet."

Punkt.

Utdrag från "Minnen" av Torgny Lindgren.

"Han gjorde golv i köket, byggde till kammaren och salen, timrade bakstugan och tre andra uthus, murade fyra murstockar och spisar, snickrade nya möbler till hela huset, (den stora drickesådrade chiffonjén står nu i mitt arbetsrum),byggde två båtar till Långträsket som blåsvart och fiskrikt bredde ut sig nedanför köksfönstret, han begravde fyra av sina barn och sin första hustru i kistor av stortallar som han sågat och länge torkat just för det ändamålet, han köpte fioler åt de tre sönerna, likaledes köpte han gitarrer åt döttrarna, han grävde sjutton kilometer diken och nyodlade tolv tunnland hårdlandet, han utförde oräkneliga bouppteckningar, med min mor vid handen stod han vid stranden av Björknäsviken och hörde kyrkklockorna förkunna att världskriget börjat, han grävde stordiket ner mot Storviktjärn, där ännu hjortronen mognar före alla andra hjortron i Norsjö socken, han gifte sig med systern till den första hustrun, hon som dog i kräftan, då behövde han inte leta främmande kvinnor.
Och han gjorde mycket som jag har glömt, ja som hela världen har glömt."


Bild:
Lagården i Kalvträsk, den som en gång tillhörde min farmor och farfar.
Från Kalvträsk är det inte många mil till Norsjö och Raggsjö.
Kanske är det därför som Torgny Lindgrens sätt att skrivprata, går rakt in i mitt hjärta?
I fjolsomras var första gången i mitt liv som jag gick runt lagården .., ja, jag klev bland brännässlorna och smygtittade in genom spruckna rutor.
Tänkte .., att här sprang pappa och farbror Gösta som småpojkar .., här lekte faster Alice och Ann-Marie och här byggde farbror Erland den där bössan som var fullkomligt livsfarlig.
Och en väldigt ung pappa såg stövaren jaga ekorrar, glömde alldeles bort att ta hem korna och fick stryk av han som var min farfar. 
Allt det tänkte jag på.

Igårkväll ...

..... läste jag ut Karl Ove Knausgårds "Min kamp".

Bokens inledning, vad som händer med blodet i kroppen när en människa dör och vårt förhållande till döden , är fullständigt magisk!

(Bara en sån sak som att vi så snabbt gömmer undan en död människa .., att obduktionsrum aldrig ligger på översta våningen i ett sjukhus, utan längst ner ... nästan i underjorden ... osv.)

Jag högläste den (inledningen) för pv, som måhända inte fann den riktigt lika fantastisk, men för mig var den absolut magisk.

V i l k e t  s p r å k!

V i l k e n   f a n t a s i!

Och sedan - det är som att vända blad - fortsätter boken och man får följa Karl-Oves uppväxt i en småborgerlig familj, tillsammans med storebror Yngve.

I Norge.

Det är förhållandet mellan bröderna och deras (alkoholiserade) far, som utgör stommen i det hela, men där finns också en tonårstid med mängder av igenkänning (även om författaren, f. 1968, är fjorton år yngre än undertecknad) och där finns en nästan ..., ja, obegriplig förmåga att frammana känslor och ögonblick och som hastiga tvärklipp från verkligheten; som små bilder.
(Karl Ove passerar en frisersalong och mannen i stolen vänder på huvudet för att titta ut och frisören som då bestämt vrider kundens huvud i rätt klippläge. Sånt.)

Mamma och Pappa. Boken får en att tänka tillbaka.

I närapå detalj beskriver författaren möten med människor från sin tonårstid.

Han kommer ihåg dem alla: Monica vars föräldrar var ungerska judar, Hanne som sjöng i kör, Siv, Benedicte med "skarpa, nästan lite femtiotalsaktiga ansiktsdrag" .., det var Tone, Anne som hade fått mens, och Hilde och Irene, Nina och Mette .., "liten, spetsig och intrigant".

Och hans kamrat Jan Vidar, han som i mina ögon, är så helgjuten.

Själv saknar jag helt förmågan att beskriva ett ansikte, jag kan inte heller påminna mig hur någon var klädd .., däremot vet jag hur deras händer ser ut och jag kan lätt komma ihåg rösten.

Men Knausgård, han kan.

Det finns avsnitt i boken med kompakta stycken, helt fria från prat, - flera sidor tättskrivna och med författarens tankar - som får mig att snabbt ta mig därifrån .., men sen finns det andra som är helt underbara!

Min egen pappa. En 14-årig Elisabet tog bilden.

Hans sätt att beskriva lillebrorskänslan (lätt igenkännlig för en lillasyster) .., förmågan att läsa av sina föräldrar, så där likt en barometer (och man ligger där med boken i handen och tänker tillbaka på sin egen barndom och jag tänker på min pappa, som var min absoluta trygghet .., så länge pappa fanns, kunde aldrig nånting riktigt farligt hända, det var så jag kände det som lillflicka.) ..., förhållandet till klasskamraterna .., var i gruppen man befinner sig .., alla dubbla känslor .., just allt detta tycker jag att Knausgård beskriver alldeles glasklart.

Jo, frånsett dom kompakta avsnitten, tycker jag att det här är en fantastisk bok, med ett underbart språk, säkerligen till stor del tack vare översättaren, Rebecca Alsberg .

Något betyg sätter jag inte ännu, den måste få sjunka in.

(På sid 356 beskrivs hur bröderna Karl Ove och Yngve diskuterar sin fars begravning. Hur ska den se ut?
Borgerlig eller kyrklig? Och pratet hur man kommer fram till ett beslut. Åååå, den känslan .., den är så perfekt beskriven! Allt det där dubbla i känslorna .., hur man som vuxen människa plötsligt blir liten igen .., och ändå ska man vara den som Har Ansvaret .. man har plötsligt blivit förälder till sin pappa eller mamma).

Dagens fönster ...

.... ett öppet och ett stängt fönster ..., kommer från madamen i Portugal.

Snart ......

... har jag läst ut boken, "Min kamp", av norrmannen, han Knausgård.

Vilken underlig bok!

Jag vet knappt vad jag tycker om den?

Ibland skriver han om samma sak; sida upp och sida ner .., och till sist vill jag bara vända blad och gör det också .., skummar igenom och tänker att "nä, herr Knausgård, du får skylla dig själv".

Att han vittnar om sin fars veritabla helvete som alkoholist, gör mig mindre.

Så är ju livet.

Men hela tiden tänker jag ..."om det vore min son eller dotter som på omslaget stod som författare och min misär uppenbarades för hela världen ...?"

Det är kanske enklare när det gäller Karl-Oves pappa.

För mig, alltså.


/Bilden: köksklockans innandöme .., där ligger mammas dödsannons.

Mitt namn är sigge nilsson.

Och alldeles nyvaken är jag på bilden.

"Din mamma är en hora!"


Göteborgsproducerade "Uppdrag Granskning" och  "Kaliber", är program som heter duga.

Som vågar sticka ut.

Dagens Kaliber var suveränt bra gjort och fotbollsförbundets Lars-Åke Lagrell borde skämmas för sina uttalanden i det programmet.

När klockan ....

... närmar sig ett, bestämmer sig pElle för att gå ut och kissa. 

Då har han hållit sig sedan i gåreftermiddag.

Och pensionatsvärden har iklätt sig termobyxor, sticketröjan (inköpt i Galway, på Irland), vinterjackan, mössa och vantar och är redo för fiskafänge till havs.

En tom Icakasse att ha den fångade fisken i, har han också med sig.

"Ja, lycka till!" säger jag och kramar om honom, då, när han står ute i hallen och kollar att allt är med.

När jag passerar den gamla spegeln, upptäcker jag att allt det silvergråa i mitt hår, det som hittills har hållits i schack med hjälp av diverse hårfärgningsmedel, (mellanbrunt, mörkbrunt ...) nu har tagit kommandot.

Det är som om det grå har fått nog; som om det - helt plötsligt - vägrar att låta sig förtryckas.

 Som en explosion är det.

Vid frukostbordet ...

Söndagmorgon blir en s e g  morgon.

Kyligt i sängkammaren och P1 på radion.

Där är ett reportage om en musiker och jag säger till pv att "han måste ju vara från Umeå eller Skellefteå?" Det visar sig vara Eskil Columbus, ja, hans orkester har jag lyssnat till, men när och hur? 

Sen blir det På Minuten och jag förstår fortfarande inte deras storhet, tycker bara att det är en massa flams. 

Sist av allt, ungefär när brödet hoppar upp från brödrosten ., börjar "Godmorgon Världen" och då blir det intressant.

Utanför fönstret skymtar rimfrostiga träd.

På köksbordet ligger GP och väntar på att bli läst.

Och den av pv planerade fisketuren (med segel ..), ställs in.

"Det är ju ingen vind ...!" säger han missmodigt.

 Och motorn gör lite som den vill.

"Ja, du kan glömma att jag ger mig ut på havet utan fungerande motor ..", säger pensionatvärdens sambo som är rädd om livet.

Det får bli Knausgård, 70-tal och soffan Ektorp i stället.

Dagens fönster ...

... finns i trapphuset i Ystad Hotell & Spa eller tvärtom, Ystad Spa & Hotell.

I det som en gång var gamla regementsbyggnader, finns nu allt möjligt annat.

Butiker, lägenheter och ett hotell.

Det var där, i rum nr 201, som jag bodde natten mellan torsdag och fredag.

Ordet är "Alison" ....


Det är Robert Plant - gäst hos Skavlan - som pratar ..., och här sitter jag och ska lägga in morgondagens fönster och det är då jag hör honom nämna Alison.

Alison.

Och dörren till en av minnets alla rum slås upp .., bara lite .., men tillräckligt.

Jodå.

Det är fyrtio år sedan, men jag kommer ihåg det ännu.

Miss Alison Findlay
19 Warsett Road
Marske-by-the-Sea
Redcar
England.

Vi var brevvänner, då, i en annan tid.

På pricken minns jag hennes handstil.

Solen på väg ner i havet ..

Det är lika vackert varje gång.

Men extra fint när fönstret är nyputsat.

Förstås.

(För övrigt vet jag nu, efter tolv veckor i utanförskapet, att det finns två yrken som jag inte tänker satsa på.
Jag ska aldrig söka ett arbete som takmålare. Men inte heller som fönsterputsare.)


"Men den där bilden däremot, den tycker jag är vacker!" säger pv och menar den här ovanför.
Med solnedgången.
Dom där med ben och skor och utan huvuden .., nja.  
Jag förstår precis vad han menar.

Avprickat ...

Ganska mycket har hunnits med i dag.

pv har nästan isolerat klart i det som har varit en inglasad altan, men som ska bli ett vanligt innerum .., och han har kluvit ved .., klippt gräset och dammsugit  i Steninge, gudiat en spekulant på Gunvors sommarhus .., eldat .. och gjort middag.

Middagen?
Ååå, det bästa jag vet fick vi: pv:s vanvettigt goda lever med en sås som är så där så ögonen går i kors!

Och själv då ..?

Ja,  jag har klippt ner humle, fläder, skruttig kaprifol, tömt blomkrukor, dammsugit, putsat fyra fönster (alla sidor, även insidorna ..., se där, nu ser jag hur glorian kommer susande mot mitt huvud!), hängt upp en tavla (inte särskilt bra .., jag får försöka hitta nån annan som passar bättre), röjt på arbetsbänken och läst en hel del i den tjocka boken av herr Knausgård.

Jag tror att det är en perfekt bok för män.

Och med lite avstånd .., så börjar jag tycka allt bättre om Joyce Carol Oates "Blonde".

Nu är den uppe på sju av tio.

Om ni vill gå på bröllop ...?

Surya & Nick from Shark Pig on Vimeo.


Hos den fullständigt eminente fotografen Jonas Peterson, finns den här videon från ett bröllop där denne Jonas och hans bror tog vanliga bilder (glöm ordet "vanliga") och så filmade någon annan rörliga bilder.

Åå, hjälp!

Säger jag bara.

Detta ska bli min glädje i helgen.

Boken till vänster har jag redan börjat med. ("allaredan", som pv alltid säger ..).

Jag tycker inte om typsnittet på omslaget, men desto mera om innehållet.

Torgny Lindgren litar jag alltid på.

Tänk, så många bra författare från Västerbotten den ändå finns.

Och herr Lindgren från Raggsjö är en av dem.

( Stig Larsson, P-O Enqvist, Åke Lundgren .., ovan nämnde herr Lindgren och Sara Lidman! Men madame Lidman kan jag vara utan. Ja, så icke-kulturell är jag. )

Lördag

Höstlöv i Nissan.

Och plötsligt är altanen - den som i somras var en grönskande oas - alldeles kal.

Humlen, som slingrat sig uppåt och ännu mera uppåt och slutligen nått tegelpannorna och halvvägs till taknocken ("ja, inte ska den då nå stuprännan!" sa pv i våras ...) är nerklippt ..., och likaså kaprifolen som bara blev till några spretkvistar ("du tror det inte, men vänta ska du få se hur fin den blir!" sa han också ...), och flädern som svämmade över alla bräddar och nästan liknade ett träd, för att inte tala om vinrankorna!

Och så stockrosorna som nästan möglade och kanske tas bort helt och hållet, men klematisen får vara som den är.

Förresten blommar den ännu.

Lerkrukor töms och ställs upp-och-ned och innehållet i blomlådorna tjoppas ut och hela tiden strålar solen och jag upptäcker stora spindlar som har gömt sig bakom nu nerklippta blad.

Mellan varven dricker vi kaffe  ("bara halva koppen, knappt det!" säger jag) och äter uppvärmda kanelbullar utan kanel.

Det är en riktigt bra höstdag.

Och ikväll väntar den nya boken.

Elskåp ...

.... i Ystad.

Lördagmorgon på 70-talet ..

Jag är på väg till arbetet och sitter i bilen och lyssnar till "Ring så spelar vi."

Hasse Tellemar är programledare.

Och när jag är nästan framme, spelas önskeskivan - Wild Cat Blues - med Chris Barber.

Det är himmelskt underbart och jag höjer volymen till max och sitter där och tänker att "men hjälp, vilken härlig musik och så glad man blir!"

Trettio år senare:


Ett annat liv.

Barnen som då var småtöser är vuxna och bor båda två i stockholmstrakten.

En lillebror, som nu är stor, har tillkommit.

Labradoren som vi hade, han som älskade att dyka efter stenar, är död sedan länge.

Min mamma och pappa finns inte längre.

Och själv har jag hunnit med ett trettiofyraårigt förhållande, jag har blivit ensamseglare, träffat en alldeles riktig seglare och jag har flyttat utomlands, till landet Halland.

Till ett gult hus på en kulle.

Havet är nära.

Nu sitter vi vid köksbordet i det gula huset och äter frukost .., brödet är från Söderberg & Sara i Ystad .., sigge nilsson har fått sin ostskiva och pv bläddrar i Hallands Nyheter.

"Men du, Chris Barber har varit i Varberg och haft konsert!" säger han som vet att jag tycker så mycket om denne klarinettist.

Och hur jag än letar på nätet hittar jag inte Wild Cat Blues med just mr Barber, däremot med många andra, men då spelas den för fort .., allt det sensuella försvinner.

Men ..., på en urdålig videoinspelning sitter en medelålders herre och spelar just den låten på munspel och den för mig helt obekante mannen får det att låta precis så där som jag vill att det ska vara!

Flera tipsrundefrågor ..

Dagens fönster ...

En hel drös med fönster, dessutom.

 Från Inger, f.d. journalist på hemtidningen, kommer en bild från hennes resa till Italien.

Så här skriver hon:

"Utsikt på kvällen från Vernazza, där vi bodde tre nätter.

Klockan slog två gånger i timmen, fem minuter för tidigt."

Frågorna ....

Någon, Inkan kanske ..., undrade om jag kunde visa frågerunde-skyltarna, ja, dom som vi använde i affären igårkväll?

Jodå, nu är det ju avklarat så.

Här är några ....

Som julafton nästan ....



Väl hemkommen från landet Skåne .., ja, återbördad till det gula huset på kullen, tog jag mig an posten.

I ett brunt paket låg två böcker.

Den ena lade jag åt sidan.

Den andra började jag läsa nästan genast.

Efter fem sidor föll jag pladask.

Vilket s p r å k!

Med reservation för att resten inte alls är lika ljuvligt, så säger jag ändå: å, sicken glädje jag tror att den här boken kommer att ge mig!!

Småprat ...

Innan jag helt lämnar den östra delen av stan, den där jag hörde hemma, tar jag en sväng förbi affären.

Där inne står Karina och Filip och plockar i frukten och det blir en stunds småprat och en varm kram från Karina innan jag säger hej för den här gången.

I massor av år arbetade vi tillsammans i lilla kvartersbutiken.

"Å, Bettan .., vad jag saknar dig!" säger hon och mitt hjärta blir alldeles varmt.



Inte långt från affären kommer en av kunderna promenerande.

Om jag säger som så .., så är hon norra Europas mest pratglada kvinna.

"Nää, men du förstår .., nu måste jag ändå gå .., jag ska passa ett tåg ...!" säger jag till sist.

Och så promenerar jag vidare .., längs Regementsgatan.



"Hej Bettan! Har du flyttat tillbaka!?" ropar kvarterets Vän av Ordning.

Han heter Erik och har koll på det mesta.

Ja, nästan allt.

Så där som om det ostökigt i tvättstugan och sånt.

"Vi har fått ny hyresvärd nu må du tro, Heimstaden heter dom och nu är det kallt i lägenheten, bara tjugo grader, du må tro att man fryser!" säger Erik.



Och så tittar jag in som hastigast på Westerbergs Salonger, ty där arbetar den rara Jenny.

Det var hennes tjänst som kassaledare som jag tog över.

Underbara Jenny som tackade för sig och blev frisörska.



"Har du sett mina vingar ...?" frågar hon och vänder sig glatt om.

Sen går jag vidare .., nu till Söderberg & Sara och köper det där himmelska brödet.



Och här en f.d. kund i såväl kvartersbutiken som i den större.

"Men oj, är du tillbaka!?" säger hon och hoppar av cykeln.

Prat-prat.



Nästa anhalt blir gågatan.

Och se där kommer "Berit Viola!"

Viola tillhörde stamkunderna i lilla affären och har man arbetat tretton år i en sån butik, då blir kunderna nästan som .., ja, grannar.

Till höger om Viola (för många, många år sedan pratade vi just om andranamn, då, när hon handlade i affären ..., ja, sånt kan man diskutera med kassörskan, bara så ni vet, och av någon anledning glömde jag aldrig just den biten ...), ja, till höger om henne skymtar i alla fall hennes man Vidar.

Vidar och Viola, det passar ju bra.

Vidar har i hela sitt liv arbetat som polis, den mesta tiden i Simrishamn.



På gågatan blir det ett evigt småhejande.

Där står Lolita, som arbetar som musiklärare på Kulturskolan!

Alltid smajlande!

Nu är hon förkyld - har just varit och handlat lite naturmedicin - och hon berättar hur hon stortrivs med jobbet och jag får veta att hennes tre barn också musicerar, allesammans!


Åse. Lejon.
Hon var kanske 24 år när jag kom till affären.
Nu, tänka sig, har hon snart hunnit ifatt mig ..

Sist av allt tvärtittar jag in på Lindsténs Elektriska.

Där, bakom disken står Åse och väntar på att alla julgrejorna ska komma.

Vi var också arbetskamrater under säkert elva års tid, ja, i lilla kvartersbutiken och ingen var så lugn och så omtänksam som Åse.

Nu blir det en kram över disken och ännu lite småprat och sedan raka spåret till stationen.

Och sen är jag tyst prick hela vägen till Malmö.

Dagens fönster ....

.... var en gång mitt.

Det finns på Regementsgatan 19 A i Ystad och just där utanför stod jag en stund idag.

Morgon i landet Skåne ....

Efter en natt med Citodon (tack och lov att jag tackade nej till frukttjänsten i Falkenberg!) och "ställa sig i duschen och värma upp benen" och äntligen sömn vid tvåtiden, vaknar man och vet knappt var man befinner sig.

Ja!
I Ystad, ja!

Och jag tittar ut genom fönstret och ser den stora innergården där Tattoot håller till .., och solen är redan uppe och mot havet till är himlen rosarödfärgad.

Tänker att Fru Grå bor alldeles här intill - vink-vink till dig -!

Och sedan frukost, en helt överdådig frukost med tio sorters skinka/korv .., där är ost, ädelost, köttbullar, gravad lax, kokta ägg med räkor, tre olika sorters sill .., färsk frukt .., div. fil/youghurt, juice, ja, hur mycket som helst, plus ett himmelskt bröd som Mirka (f.d. granne från tidiga ystadtiden) hade bakat nu på morgonen, - helt underbart gott - gjort på fil och diverse fröer och annat!

Ett slags mysljus rådde i frukostmatsalen, vilket omöjliggjorde all tidningsläsning.

Det är väl ett ålderstecken, förmodar jag?

Nu ska jag lägga mig en stund och dra djupa andetag.

Citodon är rena sömnpillret.

Och att ta in på Ystad Spa & Konferenshotell kan jag verkligen rekommendera.

Pust, vilken kväll!

Det var en kö som liknade den i Ullared vid barnbidragsdags och Emelie och jag själv tilldelades tipsrundebladen och ett annonsblad, ja, att dela ut till kunderna!

Sååååå mycket värme det blev!

Sååååå mycket igenkänning och så många kramar!

Nu, halv elva, är jag totalt död.

Knän och fötter och ben sprängvärker och jag står i hotellets foajé där den här datorn finns.

Ska gå upp och duscha .., sedan lägga mig raklång i sängen och läsa ut Blonde.

En ficktjuv härjade i affären, men uppmärksam manlig kund fångade honom och så kom konstaplen och nu blir det nog färja tillbaka till landet mitt emot Skåne, det som börjar på P och slutar på n.

Jo, jo, så kan det gå.

För övrigt har det varit hur trevligt som helst.

Ska titta in i morgon innan jag åker vidare.

Ajöken, sa fröken.

Sånt som sätter spår ...

Det finns många minnen.

I en kommentar i går nämner vännen Torun månlandningen, som ett exempel.

Det var den 20:e juli 1969, jag var fjorton år och minns att vi stod och spanade upp mot månen.

Fullständigt magiskt var det.

Och hjälp, så vackra dom var!

Eller mordet på president Kennedy, då var jag nio år - men minns fortfarande - alldeles glasklart - bilderna från Dallas och den vackra presidentfrun som kasar sig över mot den skjutne maken.

Och pappa och mammas oro för vad som nu skulle hända.

Och senare .., mordet på presidentens bror, Robert, det minns jag också.

Hans fru Ethel och alla barnen.

Den där förbannelsen som tycktes vila över familjen Kennedy.

Inne i bankvalvet.

Och september 1973 ..., Norrmalmstorgdramat som visades på tv!
Ropen från åskådarna när rånaren förs ut i handklovar!

Och i samma veva, Gamle Kungen, Gustav VI:e Adolf som, efter en tids sjukdom, dör.

Då bor vi på Malmvägen 63 C i Sollentuna, dr Böhlander har just fyllt 1 år och jag är på väg till en bensinstation för att - för första gången i mitt liv - köpa mögelost.

På tv har visats bilder från sjukhuset i Helsingborg där kungen har vårdats och när jag kommer hem igen, får jag veta att kungen är död.

Hans "livmedikus" syns i tv-rutan.

Livmedikus.

Vem hade hört talas om nån sån innan detta hände?


Och elfte september förstås.

Då står jag i kassan i lilla kvartersbutiken och i fönstret bakom mig finns radion  ., och när den kvinnliga reportern berättar om vad som händer, stannar allting upp ..., och en äldre kvinna med rullator, lämnar sina varor och skyndar sig hemåt.

"Nu blir det världskrig igen!" säger hon förskräckt.

Men ingenting har varit så magiskt - naturligvis för att det slutar lyckligt - som det som hände igår och natten till idag, med de trettiotre männen som en efter en plockas upp från underjorden och ställer sig i den  rymdraketliknande kapseln och återvänder till livet.

Och kvinnan som kramar om och säger ...: "Bienvenido a la Vida!"

Och när lillkillen ser sin pappa kliva ut ur kapseln .., och när all spänning släpper och han - den lille pojken - gråter alldeles hejdlöst, då vet jag, att det här ögonblicket kommer jag aldrig att glömma.

Ännu ett torsdagsfönster ...

Huvva!

Det är tur att vi människor är olika.

Vännen i Norrbotten ..., hon blir överlycklig och pinkar nästan på sig av glädje när hon vaknar och ser detta!

Snöfall!!

Själv hade jag hade brutit samman och dragit täcket över mig.

Men till madamen där uppe .., här har du lite musik till eländet.

... men å andra sidan ...?

Jag är en sån där människa som alltid har haft svårt att välja, ja, i allt utom resmål.

Står jag vid en korvkiosk och det snart är min tur att beställa, kan jag drabbas av svåra kval.

Grillad eller kokt korv?

Ostburgare eller den vanliga varianten?

Varje kväll frågar pv om jag vill ha en kopp te?

"Nätack ...", säger jag då, men ångrar mig alltid inom trettio sekunder, ty då har jag för min inre syn sett den där tekoppen och kanske en macka till, och då blir det ett "ja, tack", i alla fall.

Likadant är det med resan till Ystad.

Egentligen är jag förkyld och borde kanske stanna hemma, men å andra sidan .., vill jag ju så förfärligt gärna hälsa på i affären och träffa alla rara arbetskamrater, för att inte tala om kunderna .., och det där att ligga på hotell .., och strosa omkring på stan ..., och åka tåg och se en massa människor ..., ååå, så härligt det skulle vara ..., och då blir det genast så mycket svårare.

Jag har nog hunnit ändra mig fem gånger redan och klockan är bara elva minuter över sju när detta skrivs.

Men nu har jag bestämt mig.

Det blir en resa till Ystad.

Punkt.

Dagens fönster ...

"Här i staden finns en härlig park som heter Mariebergsskogen.
Där eller rättare sagt här så hamnade fönstret på bild.

Fönstret finns på ett hus som från början stod i norra Värmland.

En finngård från 1869 står det på skylten.

Men sen så brann huset ner 1996 och har nu byggts upp igen 1998 som ett utbildningsprojekt.

Det är bra utbildning det och här vid huset så doftar det tjära så det vimlar om det.

Hälsningar Turtlan."

Och så ett kvällsfönster ....

... från vännen Gunnar i Jämtland.

Nu börjar snart fågelräkningstävlandet igen.

Hrrrrm.

Kommer ni ihåg vem som vann första omgången?

Jaså, det gör ni.

Det var bra det.

Skuggspel ...

Och två antenner har man fått också.

Vamos companeros!

Och hela dagen sitter jag klistrad framför datorskärmen. 

Jag befinner mig i Chile.

Och jag tittar på den till synes alltid leende president Pinera och jag inser att detta är förstås super-duper-reklam för den mannen, men det kan ändå inte hjälpas, han tycks bry sig om prick varenda en av männen som dras upp från underjorden, i det som mest av allt liknar en rymdraket.

Och presidenten pratar med männens hustrur, fäder och småbarn och ibland ringer det i hans mobil.

Det är nästan så att jag tycker att vi är bekanta.

En av de instängda männen är bolivian och plötsligt uppenbarar sig Bolivias president, Evo Morales, han som gärna uppträder i sticketröja och har indianblod i ådrorna, och tillsammans står de båda presidenterna vid sängen där den unge bolivianske gruvarbetaren ligger nerbäddad och någon bekant till gruvarbetaren tackar för all hjälp och jag önskar att jag kunde spanska flytande, men det gör man ju inte.

Och vi pratar om detta med att vara landsfaderlig och skulle Reinfeldt kännas som en sådan som böjer sig ner och omfamnar män på löpande band .., nä, säger vi, men inte Sahlin heller, den ende vi kommer i närheten av är Göran Persson ("han ser ju trots allt jovialisk ut ...", säger pv) och Alf Svensson (säger jag).

När jag tänker efter, skulle jag också säga Margot Wallström.

Herr Morales, denne det bolivanska Folkets Man, är förresten stel som pinne.

Frånsett honom, tror jag mig aldrig - frånsett vid någon fotbollsmatch där Zlatan gjort mål - ha sett så många kramar utdelas som just idag.

Män kramar män .., stora, varma björnkramar och klapp-på-ryggenkramar och vida famnar som tar emot och där är bara så oändligt mycket glädje och där är gruvarbetare som faller på knä till marken och tackar Gud och där är hustrur och flickvänner som gör sig fina och rättar till håret innan det är dags att mötas och nästan alla har nagellack och jag tänker att om det hade varit pv som varit i gruvan, då hade jag varit den enda kvinnan utan nagellack och hur hade det känts?

Och ära vara SVT som upplåter nån slags kanal på webben och tänk, alla chilenare i vårt land, vilken glädje för dem!

I morgon ...

... är det VIP-kväll på Ica Supermarket i Ystad och jag är bjuden att vara med! 

"Nä, men det känns ju bara dumt, jag har ju slutat ...", sa jag till chefen, men han tyckte att det spelade ingen roll alls.

"Kom du Bettan!" sa han så vänligt.

Förra gången hade vi bland annat en tipsrunda och hur roligt som helst var det att hitta på frågor som dels skulle röra affären, men även vara lite personliga ., så där så att kunderna får en chans att lära känna personalen lite mer än bara som någon i en röd tröja.

För någon tid sedan fick jag en förfrågan om jag kunde tänka mig att klura ut nya tipsrundefrågor och å, så glad jag blev!!

Det kunde jag alltså.

Igår ägnade jag halva dagen åt att tänka ut och därefter färdigställa frågorna, den här gången med bilder till.

Vilken lycka!

Nu har jag försökt få med information så att kunderna får en inblick i hur man har det i en butik, ja, liksom så man får ge credit till personalens kunskaper.

Min hals håller på att tacka för sig, men jag vill verkligen åka ner och vara med dom övriga, så det tänker jag göra .., och kanske övernattar jag hos sonen i Malmö .., eller så har tar jag in på hotell för en natt.

Gränslös glädje ...

På flygplanet ...

Att börja en onsdagmorgon med att sitta framför en datorskärm och på svt.se kunna följa räddningsarbetet i Chile .., att se en gruvarbetares hustru och lille son stå och vänta på en äkta man och pappa .., ja, nånting mer effektivt för sköljning av tårkanalerna, det kan i alla fall inte jag tänka mig.

Tittar man på detta, bör man nog hämta ett badlakan först.