Hon i mitten och den yngste ....

En Oxe och en Kräfta.
Syskon.
Det skiljer tio år mellan dem.

Det var på helgerna som vi alla kunde vara tillsammans.
Vi fick se allt möjligt .., besöktel Botaniska Trädgården, till Mc Carthy-hill .., till staden Elmina och slavfortet .,. till nationalparken och promenaden över sju hängbroar ...., till landskamp i fotboll (Ghana - Mauritius), till marknader och ja, det tog liksom aldrig slut.

Dagen innan vi skulle återvända hem, blev det Labadi Beach.

Och ja, jag vet att samma bild finns på Facebook också, men jag vet också att det finns bloggläsare som  i n t e  skuttar runt på Instagram eller Facebook, så ni andra får blunda.

(Det är väl en tidsfråga innan alla bloggar är försvunna .., då får man enbart ha den som en dagbok.)

Dagens fönster ...

När världen tippar upp och ner .., ja, men jag ville inte springa med höjd kamera .., det fick bli lite hipp som happ. Ett antal fönster kom i alla fall med.

Jag tror att det här är från staden Elmina, västerut från Accra sett.

Bilder ....

Dagens fönster ....

Sista helgen besökte vi Elmina Castle, ett före detta slavfort alldeles vid havet.
Guiden berättade om allt det fasansfulla som människor utsattes för här inne - det var förstås flera rum -; om kvinnor som våldtogs och hur trångt det var .., och så alla okända öden som väntade dom fångna.

Vi var kanske tio, tolv stycken i vår grupp, däribland ett par i trettioårsåldern från Canada.
Det som förvånade mig var att ingen frågade nånting, ja, utom jag själv då.

Jodå, vi var där också ....

Till exempel .., varför behandlas fångarna så oerhört illa om man nu tänkte sig att så småningom sälja dem vidare? Vore inte det logiska att se till att dom var i god kondition?

Alldeles enkelt var det inte att förstå guiden heller, så jag missade nog en tredjedel av all information som han gav oss.

Här finns en liten film just därifrån. 

Så här vacker och annorlunda var utsikten från toppen av tornet.
Mängder, mängder, mänger med fiskebåtar låg nere vid stranden .., det var där Anders gick på händer en stund senare.

En lista från lilla Noelle ....

Hej
Tack för alldeles underbara berättelser från din resa.

Denna handlingslapp skrev Noelle idag då vi skulle in och handla, det står Såpbubblor😊😊😊
Underbara unge, total förälskelse.

Inte tyst många minuter kan vara ett släktdrag .
Onkel Fredrik undrade om hon kände till Låt maten tysta munnen 😂

Kram Babsn

Dagens fönster ....

Fotbollslandskamp i Accra, mellan Ghana och Mauritius.
Matchen ska börja klockan 15.00 "prompt", men vid tretiden går funktionärer omkring och bättrar på linjerna på planen och inte förrän vid tjugo i fyra kan matchen sättas igång.

På andra sidan läktaren står Ghanas supportrar och exakt hela tiden sjunger och hoppar dom .., precis hela tiden - det är helt makalöst -!

Intill mig sitter chauffören Enock som är ett under av trygghet .., alltid kör han så lugnt och sansat och kommer med goda råd.

Till vänster om honom, på andra sidan "fönstret" sitter en man och pratar oavbrutet i sin mobiltelefon.

"Han refererar matchen ...", förklarar Enock.



Ungefär så här lät det.

På väg till skolan ....

Efter besöket på barnhemmet blir det promenad längs den här vägen .., nu ska vi få se byn och skolan. Det är fortfarande tryckande varmt .., och en bit längre bort möter vi en äldre man med ett gevär, det liknade min pappas hagelbössa.

Mannen är ute på jakt och ska försöka hitta lite "bushmeat", alltså ungefär det man kan fånga/skjuta just här. Fåglar förstås (jag hör knappt ett enda fågelkvitter på hela tiden, men vem är jag att döma när vi själva äter kyckling eller anka ...., här finns inga alternativ), men även små antiloper, ja, jag vet inte allt mest vad det kan vara.

Själva byn är inte särskilt stor (det påminner ibland om hur mamma bodde i Argentina) .., här är lummigt och grönt .., här växer palmer, bananplantor och kakaoträd.
Eftersom jag i Accra på en marknad blev rejält uppläxad när jag tog fram kameran (och jag gjorde det inte flåshurtigt), vågade jag knappt göra sammaledes här, men här var det precis tvärtom!

Det hade ju varit perfekt om jag kommit ihåg vad kvinnorna sysslade med .., men se, det gör jag inte.

Kvinnan till höger frågade om Anders var gift och jag sa att det var han inte.
Då pekade hon på sig själv och visade att ..., ja, men han kunde ju gifta sig med henne!
Stort smajl.

Alldeles intill satt den här kvinnan .., hon hade tvättdag.
Tänk, så rätt Hans Rosling har, då, när han menar vilken befrielse, nästan revolution, det är för kvinnor som får en tvättmaskin! Men tvättmaskin fordrar ström .., och om man inte har ström .., ja, då faller det hela.
Om detta pratade vi ofta; hur landet ska ta sig ur den här ojämlika situationen.
Solceller borde ju vara melodin, men vem har råd med solceller om man lever på vad naturen kan ge?

Ghana lär vara världens största kakaoproducent och här, inne i bushen, på stooooora "flak", torkades kakaobönorna.

Så här ser frukten ut.
Precis en sån halva kom Nana Yaw fram med och bad mig smaka och jag förstod liksom inte vad jag skulle bita i .., jo, det var dom slemmiga vita gerjerna som ligger där fem stycken.
Inuti det vita var alltså bönan. Innehållet i bönan påminde om "chokladröra", ni vet, sånt man åt som liten som godis, kakao/socker/mjölk/grädde som man rörde ihop.

Och så dessa underbara färger!
Igår hittade jag en kakaoböna i min ryggsäck.

Så här såg det ut .., mörka moln på himlen, men inget regn.
Bara tryckande hetta!

Den här kvinnan ville väldigt gärna bli fotograferad och bad om lite tid (vi lovade att återkomma) och under tiden hade hon bytt kläder och ställde upp sig på alla möjliga sätt och vis inför kameran, särskilt för Anders - det var inte så viktigt med mig -.
Precis som överallt annars, tycker jag att kvinnorna vi mötte visade en sån stolthet över sig själva. Härligt, var det!

Och så tackar vi för oss och styr stegen mot den lilla byskolan ....

Hemma ...

Medan jag gick där nere vid havet med hundarna tänkte jag .., att om det hade tvärtom?
Om detta hade varit vad jag rest till.

Då hade jag förstås skrivit lyriska mejl hem och berättat hur vackert det är i landet Sverige .., hur grönt och fint och lummigt .., hur rent det är - i alla fall förhållandevis - .., och att jag på min väg ner till havet möter människor som hejar vänligt och vinkar glatt.

Jag skulle säkert också ha berättat om allt fågelkvitter ..., och att jag på en skylt vid parkeringen ser att det finns olika sorters ormar just här och att en av dem är giftig.

Kanske skulle jag också berätta om den svala sommaren i landet Sverige .., att här fordras jacka eller stickekofta när det snart är juli månad och att det blåser friska vindar och att det här och där på vägarna ligger sniglar.

Såklart skulle jag berätta om allemansrätten och att jag hade promenerat i en hästhage och att där var så vackert så jag nästan ramlade baklänges!

På slutet skulle jag säga att det här landet är så ofattbart vackert och skiftande och att jag önskar att jag hade fötts just här.

Barnhemsbyn ....

Och så kommner vi då in i själva området där barnhemmet ligger.
Där är just då tomt och öde - barnen är i skolan -, bara ett sällskap getter står i en klunga en bit bort.

Runt hela tomten löper en mur och jag ler för mig själv när jag ser vad som står skrivet på själva muren och tänker att "så smart!", ungefär som när jag i badrummet hemma i Malå hade satt upp multiplikationstabellen på elementet framför toalettstolen - i hopp om att töserna skulle nöta in det hela -.

Här är husen där barnen bor.
Minns jag rätt var där nu sju barn och så några kvinnor som sover med barnen.
En kokerska finns där också.
Alltsammans oerhört spartanskt, men det fungerar.

Se där! En vägg fylld med händer - höger och vänster - och min kom med också!
Plus en bångstyrig lugg.
Längst till vänster skymtar Nana Yaw som hämtade oss och visade sig vara en driven ung man, skärpt och rolig. 

Och Anders hand.

Köksdelen var lika spartansk den, men det spelar ju ingen roll .., huvudsaken är att det fungerar.
Den som är köksansvarig har i alla fall inte haft Siri Emilsson från Malå som hemkunskapslärare.
Aja baja att ha det så på diskbänken! skulle hon ha sagt.

På väggen sitter skolmatsedeln.
Bonka eller banka är en slags vit avlång bulle, mer som en .., ja, det är svårt att förklara.
Vi såg en man äta just detta .., han bröt som av bitar av den där vita klumpen (tänk er vit pepparkakdsdeg)  och åt detta tillsammans med stekt fisk.

Fler menyer.
Och man står där och tänker på barn i rika länder som förfasar sig över skolmaten.
Här är det mest ris eller bönor, så långt från pizza eller hamburgare som man kan tänka sig.

På fönsterbrädan låg en liten kattunge och sov så gott ....

Såna här burkar med tomater köptes in i mängder när det handlades i den lilla byn.
Och så ser ni den svarta plastpåsen ..., överallt ser man dem .., mest på gatorna.

På diskbänken ...

Det är nåt fruktansvärt varmt ute den här dagen .., svetten lackar och jag har en liten trasa i klänningsfickan som jag ideligen får torka mig med - trasan, alltså -. Anders hittar ännu en kattunge som han gosar lite med. Tänk, om män visste hur tilldragande det är när dom är snälla mot djur och småbarn, ja, så fungerar det i alla fall för mig.

Och snart ska hon få barn ....

Efter en promenad i hettan då vi besöker dels lilla byn (ser hur man hanterar kakaobönorna bland annat ...) och framför allt byskolan, återvänder vi till barnhemmet och resväskorna öppnas och så töms allt ut på betonggolvet och Jeanette som arbetar där, hon strålar som solen och säger att ..."¨å, den här klänningen kommer att bli så fin på ..." och eftersom barnen är i skolan läggs allt in i ett förråd, för att sorteras upp och delas ut allt eftersom.
Pennor, skrivhäften och annat sånt, kommer att lämnas till skolan.
Här håller Jeanette upp skylten där det står "Från barnen på Vekalyckans förskola", ja, här i Haverdal.

Maxvikten per bagage/person på inrikesflyget till Kumasi, var 23 kg.
Vi hade ingen våg tillhands och var aningen oroliga när bagaget skulle vägas in.
Det visade sig att min väska vägde 23.1 kg och Anders 23.0.
Tala om tur!!
Flygbiljetterna från Accra - Kumasi gick på totalt 1800 svenska kronor (för oss båda).
Det är klart att det hade varit enklare att bara sätta in ett par tusen kronor och så hade barnhemmet själv fått stå för inköpen, men å andra sidan .., hur otroligt intressant var det inte att få se allt detta?
Och överskottet (allt gick inte att handla för, fanns där öht något kylskåp ?), totalt 1400:- har nu satts in på barnhemmets konto.
Fadderverksamhet finns också .., det är bara att hjälpa till för den som känner för det.
Bankgirot är 1490176.

Nana Yaw tackar för allt som vi fått förmånen att överlämna.
Tala om att man känner sig som den sista länken i kedjan!
U n d e r b a r t!

Och se där .., där är ju dockan som friherrinnan skickat med .., nu lite rufsig i håret efter den långa resan från Steninge till LoszuGhana.

Sen ska vi alltså besöka skolan ... och därefter ber jag att få tvätta av mig, jag är genomblöt av svett och vad som då händer - det är så osannolikt att man tar sig för pannan - det ska jag berätta om i morgon! Jag kan redan nu säga att känsliga läsare bör hålla sig borta från den här sidan, ja, kanske tills på lördag.
Såja, nu har jag varnat.

Dagens fönster ...

.... finns i barnhemsbyn LoszuGhana.

För den som samlar på händer, var ju detta som att hamna i paradiset.

Dagens fönster ....

"Det kom ett mms från min dotter: du hade någon som gillade fönster va?

 Det här hittade hon vid en gammal masugn i Ludvikatrakten. Ryktet sprider sig ..."

Så skriver Cecilia N och jag smajlar och tänker att det var då en minnesgod (brås nog på sin lika minnesgoda mor) och omtänksam tös! 

Tack snälla, rara! säger jag.

Ps. Det doftar Ghana om mitt nattlinne ..... "

Tack och adjö Ghana ....!

Så har den kommit då, vår allra sista dag här i det här fascinerande och kontrastrika landet Ghana.

Vad kommer jag att minnas?

Jo ....

Jag kommer att minnas alla människor - ofta kvinnor - som  ligger ihopkurade eller utsträckta och sover bland skräp och smuts på trototarerna; bland svarta plastpåsar som fladdrar omkring och bland allehanda skräp och doften av urin.

Jag kommer också att minnas alla välklädda kvinnor och män .., så fina i sina klänningar eller vita skjortor och mörka byxor! 

Jag kommer också att minnas alla kvinnorna på motsatta sidan trottoaren som sitter där och försöker sälja sina varor .., fiskar av olika slag som är fint uppställda (stående) i korgar .., alla kryddor .., kläder, plastbyttor, cd-skivor, frukter ..., och jag kommer att minnas all musik som dånar från högtalare och allt tutande.

Och frisörsalongerna på trottoarerna. 
Män som sitter på en liten pall och så en enkel spegel upphängd på muren bakom och så klipps håret.
Ååå, så jag önskar att jag hade vågat fotografera, men att komma med en kamera är inte särskilt populärt. Någon berättar att det har att göra med rädslan att bli hånad .., att vi europeer ska göra oss lustiga över ett annat sätt att leva. Det kan man ju förstå och alltså får kameran ligga i fickan och vila.

Hettan och luftfuktigheten och mitt ständigt lockiga hår, kommer jag att också att minnas.

Jag kommer också att minnas resan till nationalparken och vandringen på hängbroarna .,. all hjälpsamhet när jag hade svårt att ta mig ned till ground zero igen .., den branta stigen och alla hjälpsamma händer som sträcktes ut ..., och alla ödlorna, förstås.

Jag kommer att minnas den obeskrivliga hettan .., svetten som lackar så snart man går utanför dörren .., kråkorna som kraxar ..., gamarna som flyger högt och som jag ser när jag ligger på rygg i poolen här där vi huserar ... . 

Och jag kommer att minnas AP:s omtänksamhet när hon ställde fram sin laptop och sa "mamma, jag har absolut ingenting viktigt på den här, det gör ingenting om allting försvinner, använd den så mycket du vill!" (hon anade förstås min rädsla för att sabotera nåt viktigt ..).

Att jag inte har sett en enda ghanian som röker, är något annat som fastnat i mitt minne.

Här är vi på toppen av Elmina Castle och går en guidad tur tillsammans med kanske tio andra personer; mest ungdomar och så ett par från Canada. Den unga kvinnan har sett att vi (hon och jag) har exakt likadana kameror och hon frågar mig om jag möjligen kan hjälpa henne att få till så att det blir blixtbilder, men jag använder ju  a l d r i g  blixt och vet knappt hur man gör, men det fixar Anders och det är hennes långe pojkvän som tar bilden av oss - Anders har redan gjort sammaledes för dem -. 

Det besöket där, det kommer jag att minnas.

För att inte tala om Anders till synes totala oräddhet för att möta vilt främmande människor. 

När vi igår besökte Cape Coast och staden Elmina, så stod vi på toppen av det som en gång varit ett slavfort (där fångarna förvarandes innan dom skeppades iväg över havet) och där, på toppen såg vi ut över havet och alla fiskebåtarna och Anders sa att han ville gå ner till stranden innan vi åkte till Accra igen.

Så det gjorde vi, Anders och jag själv.

Några män i 40-årsåldern satt vid en av fiskebåtarna och närmare stranden var ett femtontal unga pojkar samlade och dom blev som getingar runt en sockerbit när Anders närmade sig och dom frågade var vi kom ifrån och beundrade hans tatueringar och hälsade på det där typiska viset som jag inte har lärt mig ännu .., och jag kände mig en aning trängd, tänkte på kameran som Anders fått låna av sin pappa och såg för min inre syn hur vi kanske skulle bli ..., men Anders, han stod där bland alla pojkarna och plötsligt tar han av sig kepsen och börjar stå på händer i sanden och det blir skratt och ännu mera skratt och han tar bilder av dem alla och en av dem, han som heter Augustin, ber att få bilden hemskickad, så på baksidan av Anders visum skrivs mejladressen ner och jag står intill och tänker att detta är bara så totalt underbart!

Bilden längst upp togs av Anders och det var dom pojkarna vi träffade.

En annan dag lämnar Anders stranden och går ut på strövtåg, in bland skjulen och smågatorna som nästan inte är några gator  ..., och aldrig i livet att jag hade gjort det ensam ..., och han upptäcker en liten kattunge med nyss öppnade ögon och vars mamma har tackat för sig och en man säger att den kattungen blir inte långlivad och när Anders har klappat den, jaaaamar den och vill följa efter honom och om detta berättar han senare, när han återvänder till beachen där jag då befinner mig.

Ja, så är det. 

Mest av allt kommer jag att minnas alla möten.

Och mannen som - när Anders skulle ta närbilden av mina lockar och  jag stod still och inte log det minsta - passerade oss och ropade "smile!" och sträckte tummen upp när jag gjorde just det, även om det nu inte skulle synas på bild ,-)

Ikväll klockan 22.10 lyfter hopefully KLM-planet och vid elvatiden i morgon eller kanske tolv, landar vi lika hopefully på Kastrup och sen blir väl allt som vanligt igen. 

Tack livet, vill jag säga, för den här resan.

Och tack världens bäste son som har varit bästa tänkbara ressällskap och känts som en stoooor trygghet när vi rört oss på kringelikrokmarknaden där försäljare ropar och vill dra in en för att titta  på tyger eller hantverk som dom förstås alltid har gjort själva....

Till er som följt med på resan, via bokstäver - Instagram och Facebook - säger jag TACK! 

Det har varit ett nöje att ha er med! 

Elisabet