Dag 8 ... från Edinburgh till London.

Det blir tidig uppstigning den här söndagen den 3:e juli; då har vi varit borta i precis en vecka och nu stundar tågresa från Edinburgh till London och därefter fyra dagar i Cornwall.  
Så tyst vi kan lämnar vi boendet .., stänger dörren närapå ljudlöst och värdparet sover förmodligen, så det blir inte ens ett hejdå. 

Jag tillhör den delen av mänskligheten som alltid vill vara ute i god tid.
Alltså får vi stå och vänta ett bra tag på den ganska ruffiga perrongen.
Pv går och köper trekantiga mackor som vi ska ha under resans gång och själv fascineras jag över alla ormbunkar som vi har sett under veckan i Skottland - precis överallt - och till och med här, på stationsväggen, växer dom och tycks frodiga!

"Ja, det här är minsann annat än vårt liv i den bruna kartongen!" tänker dom nog.

Det har väl inte undgått den som känner mig, att jag är den sämsta av shoppare, ja, jag finner helt enkelt inget nöje i att springa i butiker när jag är ledig.
Men på marknaden på Grass Market, där faller jag pladask för det här fina undulatparet, tillverkade någon gång på 50-talet .., dom säljs för åtta pund, blir mina och får därmed lämna pappkartongen och hamnar i stället i min ryggsäck.

På tåget däremot låter jag dom stå på det lilla-lilla bordet som vi har mellan oss (ett yngre par sitter på ömse sidor om oss, dom är på nån slags musik-kör-resa till London).
Till en början tycker pv att det är aningen pinsamt och lägger kepsen över dem, men sen ..., låter han dem titta ut över landskapet! Tänk, så roligt för små undulater som har tillbringat stora delar av livet i en pappkartong, att få komma ut och resa lite!

Och ni som varit med länge hos mig, minns kanske att jag i Ystad hade just en herr och fru Undulat som sedan visade sig vara fru och fru Undulat eller om det var tvärtom; dom var i alla fall av samma kön och det hade jag helt missat.
Möjligen .., är det därför jag blir så glad i den prydnadssaken?

På andra sidan mittgången sitter en familj från ..., ja, varifrån? Korsordet tycks svårlöst.

Redan hemifrån ordnade jag med platsbiljetter på det här tåget som till en början följer kusten.
Vi passerar Newcastle och några mil därifrån hade jag en gång i världen en brevvän.
  
Miss Alison Findlay, 19 Warsett Road, Marske-by-the-sea, Redcar  ..., var hennes adress och medan tåget susar förbi, undrar jag vad det blev av henne? 

Drygt fem timmar tar tågresan och väl framme i London - där det då är soligt och varmt!! - tar vi en taxi till hotellet som heter The Boltons och ligger i Kensington. Det finns människor som reser till London ungefär som en annan åker till Halmstad, men så är det inte för mig. Det här är femte gången jag är där och ändå känns det som att "komma hem".
(Första gången var år 1991 eller 1992 tillsammans med en då tonårig Anna, därefter med Maria och goda vänner till henne, så med Emma 2012, med mina döttrar, pv, Emma och två kompisar 2014 - det var då vi var i Hyde Park och såg Last night of the Proms - och så nu då. )

Bilder på booking.com visar i alla fall inte vårt rum.

Hotellet ligger på en gata där det vimlar av hotell; husen är vackra med ett par trappsteg upp till entrén och hotellfoajén är pytteliten men där är en läcker soffa och ännu läckrare kuddar i soffhörnet (vem bryr sig, tänker väl dom flesta ...) och den unga flickan bakom disken är vänlig och så får vi ta den lilla, lilla hissen upp till rummet.

Om jag säger att det rum som vi fått vore mer lämpligt för myror än för människor, så ljuger jag inte.
Om man tar ett stort steg från dörren, då är man vid badrummet (och där kan ingen storvuxen människa sitta på toan eller duscha) och tar man ännu ett stort steg, då är man framme vid dubbelsängen och sängens bortre långsida når ända till fönstret.
Mellan fönstret och sängen är det kanske femton centimeters utrymme.
Sen är det slut på det roliga.

Men på väggen minsann .., där hänger en jättelik tv-skärm, nästan som en bioduk är det!

Vad gör vi då den där enda kvällen i London?
Tja, vi lämnar det lilla rummet och går ut och för att hitta nånstans att äta.
Strosar omkring bara.
Valet faller på en libanesisk restaurang och maten är vanvettigt god..., för övrigt det godaste vi kommer att äta under hela semestern!


Tillbaka på hotellet upptäcker vi att wi-fi, nej, det fungerar inte, trots att det står att det ska finnas.
På "omdömes-sidan" har jag redan vid bokningen sett att det kan vara si och så med internetanslutningen och morgonen därpå, när en ny gäst närmar sig receptionen och klagar på just den biten, svarar receptionisten att "we are working on it".
Jo, jo.

Morgonen därpå blir det frukost på entréplanet.
Är hotellrummet litet och ynkligt, är frukostbuffén desto mer ljuvlig. Värdinnan - som visar sig komma från Polen - hon har studerat ett par år på universitet i Warzawa och är nu här för att ..., ja, för att komma ut i världen lite - är sååå pratglad och vänlig!

Och så bär det iväg till Victoria Coach-station där bussarna väntar och på utsatt tid, prick klockan tio lämnar vi stationen. Jag har fönsterplats och sitter och tittar ut över den här biten av världen och innan vi har kommit ut ur London, är detta vad jag ser; en man som står vid en husvägg och tar sig lite förmiddagsfika. På nånting som liknar ett el-skåp, har han ställt sin mugg.
För en tiondels sekund möts våra blickar.

Drygt fem timmar senare ska vi kliva av bussen i Plymouth för att försöka hitta vår andra hyrbil
och vi ska nästan falla baklänges av pur förvåning av allt som då möter oss.

Plötsligt upphörde regnet ....

Vi tog nelly med oss - harry fick stanna hemma den här gången - och gick ner till havet.
Det var friska vindar och vågorna slog in mot stranden.
En av oss badade och fick hur mycket tång som helst inne i baddräkten och i håret.

Sen tog den som badade med sig nelly ut i vattnet och så fick hon simma mot land.
Vilken oerhörd glädje!!
S o m   hon skuttade, sprang runt, runt och hit och dit och var så sprallig!

Väl hemma igen blev det dusch i badrummet, ja, det var inte bara jag själv som var sandig, även den där lilla gumman var alldeles lortig under magen!

Dag 7 ..., Edinburgh.

Lördagmorgon.
Vi tar buss nr 36 in till city och jag förundras över att allt är sig likt.
Det var många rumpor som uppenbarade sig under resan till Skottland.
Å andra sidan har jag - helt ovetande - spankulerat omkring i en genomskinlig linneklänning hela förra sommaren och halva den här, så vem är jag att skriva om rumpvisningar, nej, just det.

För många år sedan fick jag en regncape av mina barns faster - den alltid så omtänksamma Elenor -.
Det ska jag säga, att den presenten .., den hade jag stor glädje av i Edinburgh!

För att få se mesta möjliga på kort tid (vi har egentligen bara en hel dag på oss) köper vi biljetter till en hop on - hop off - buss och jag väljer - som alltid - att sitta längst uppe, i friska luften.  Efter en stund kommer regnet. Ööööösregn! Pv går en trappa ned, men jag drar upp huvan och sitter kvar.

Bakom mig sitter ett par från södra England och när regnet formligen vräker ner, ja, då drar dom en slags liten presenning över sig och efter en stund vänder jag mig om, lyfter lite på presenningen och säger "hello my dear friends!" och då ser det ut så här.
Detta är alltså den andra juli, inte mitt i vintern.




Så här kunde det se ut.

Sen - tjopp bara - kommer solen!
Jag funderar på att ta alla trapporna upp till slottet, men avstår. Där finns en väg också, men den är proppfylld med människor .., som ett stort hav av mänsklig rörelse, då faller det alternativet också.

I stället sätter vi oss vid en liten uteservering alldeles intill Grass Market och dricker kaffe.
Servitören visar sig heta Jem och ska i slutet av juli besöka Malmö och nu undrar han vad han ska tänka på när han väl är där. 
Det gör den här glade mannen också.
Han har ett stånd där han står och gräddar en slags pitabröd gjorda på kornmjöl och så får man välja valfri fyllning. Jag köper, men inte pv. Han är sugen på nåt sött.

Och där finns andra stånd som säljer grönsaker.
Och människor som handlar.

Och ostar finns förstås och jag önskar att vi hade haft gott om plats och ett kylskåp!

Det visar sig vara Prideparad på gång och vi stannar till och tittar på all den här glädjen!

Nu har jag aldrig varit i närheten av en sån här parad, men jag har ju sett på tv från Stockholm och jag förundras över att här är det inte så mycket typ ..., ja, läderpiskor och sånt.
Annat vi lägger märke till: poliserna bär inga vapen.
Och här finns även poliser som var lediga och deltog i paraden.

Det är ett enormt långt tåg som aldrig tar slut och solen flödar och vi står på var sin sida av gatan, pv och jag själv. Plötsligt kommer en ung man och bär på en skylt där det står "Free hugs" - gratisutdelning av kramar alltså - och jag hoppar in i tåget och får och ger en kram.

På Instagram diskuteras om det är snyggt med män i kilt.
Några säger absolut "NEJ!"
Urläckert, tycker jag, men fordrar nog en man med självkänsla.

När paraden är slut, slår vi oss ned vid en pub och sitter ute i solskenet .., jag tar av mig lammulls-ponchon som värmt så gott .., och vi delar bord med ett brittiskt par i sjuttioårsåldern .., vänliga, trevliga människor precis som alla vi möter här.

Alldeles intill sitter en man och en kvinna i 25-årsåldern kanske. Dom väntar på att drottning Elizabeth ska passera. Jag fattar ingenting .., ska hon vara här, just idag?
Nån säger att nej, dom har nog redan passerat och då tror jag att killen ska dåna!
Men tänk, hon var verkligen där, just då.



Här är beviset. Dåligt ljud, men inte var det väl på vår gata?
Och vi besöker ett leksaksmuseum och hoppar sen på bussen igen .., åker flera vändor och sitter med hörlurar i öronen och tittar oss omkring och regncapen är redo.

Senare tar vi bussen hem, går vilse, får fråga om hjälp och inser att vi har missat en sidogata.
Det är sista kvällen i Edinburgh, men kanske inte den sista i livet.

Under resans gång - såväl i Skottland som i Cornwall - kommer bilder på messenger från Ekerö, där harry och nelly huserar medan vi är på bortaplan. På nästan alla bilder är harry totalt utslagen, ja, dom där två veckorna blir till rena träningslägret.

Och AP skriver att harry ligger nära, nära Micke på nätterna.
Jo, jo .., så fort blir man brädad!

Nu är det alltså sista kvällen i Skottland.
S o m  vi har trivts!
Så många vänliga människor ..., så avskalat och enkelt!

Nästa dag bär det iväg med tåg till London.

Dagens fönster ....

Någonstans i Östergötland finns det här fönstret som Ulrika passade på att fånga.

Tack Ulrika!

"Och från väster kommer lågtrycken ..."

Särdal .., man kör in vid Båtsmannens väg.

Det lär inte finnas några vetenskapliga bevis för att människor verkligen påverkas av lågtryck, men det spelar ju ingen roll, jag påverkas alldeles omåttligt och egentligen borde man flytta till östkusten där det tycks som om solen alltid strålar och den till synes så rare meteorologen Nils i SVT:s gomorronprogram, han säger jämt och ständigt att "ja, sen har vi ju lågtrycken som kommer från England och drar in över västkusten". 

Men idag har det varit både molnigt och - tro det eller ej - solsken!

Först tog jag bilen och körde till Särdal där friherrinnan och hennes Shejken var nere vid havet.
En timme kanske blev jag där.
Hon badade, inte jag.

Sen hemåt.

Och för någon timme sedan cyklade jag ner till stranden här i Stensjö .., badade länge i ett ljuvligt grönturkostfärgat hav .., inga maneter idag .., la mig sen på rygg i en sandgrop och där låg jag och tänkte på Theresa May, den nya brittiska premiärministern, men ännu mera tänkte jag på en av de tidigare  premiärministrarna vars namn jag omöjligen kom på!

Det blev alfabetet upp och ner - från A till Y -och ingenting stämde och till sist tänkte jag resa mig upp och fråga det unga paret som satt en bra bit ifrån .., för nu var det nästan panik. Jag tycker att det händer allt oftare det där att man inte kommer ihåg namn, och har man levt med en anhörig som drabbats av Alzheimer, då ryggar man nog till fortare.
Tänker att ..."jaha, nu börjas det!"

Men  j u s t   som jag skulle stiga upp, kom jag på det! Tony Blair!
Och jag kom ihåg att pv under resan i Skottland frågade någon infödd vad ordet "blair" betyder, för det såg vi ofta och nu kommer jag inte ens ihåg svaret - om vi alls fick något - men vi förknippade det med mr Tony Blair.

(Jo, nu säger pv att det betyder det platta området mellan två berg .., ungefär så, fick han det förklarat).

Så skönt det var att få allt på plats i hjärnan!
Eller allt; åtminstone just den biten!

Sen cyklade jag hemåt.

Dag 6 .. tillbaka till Edinburgh.

Nu är det alltså fredagen den 1:a juli och vi lämnar Rafford och tar sikte nästan rakt söderut.

Och ute på vischan kommer en man på sin fyrhjuling susande emot oss och strax efteråt ser vi en hel skock med kor som kommer lullande och dom är så härligt nyfikna och vi står stilla med bilen och bara väntar och en av korna stannar till och har nog god lust att titta in genom den nervevade rutan

Vi har en bestämd tid att lämna igen hyrbilen - nämligen klockan två - och själva hyrbilsstället ligger alldeles vid flygfältet, på som en  e n o r m   parkeringsplats med hundratals bilar överallt!

Den här gången känner jag ingen panik, vi håller bara mot "Airport"-skylten, men sen blir det ju ett kringelikrånglande för att hitta rätt och vi kör fel flera gånger och blir bortschasad av en surpul till man som viftar med en svart sopsäck, ungefär som vore vi flygfän ..., (vi har då svängt in på en infart för att kolla kartan, ja, ja ..., det är säkert narkotikatillverkning där inne, säger pv ...) och vi hamnar i ett p-hus och får lösa ut oss med 1 pund .., parkerar sedan vid en annan byggnad där ett högt stängsel skiljer oss från vad som ser ut som en jättelikparkering och pv försöker tänja sig och titta in och säger att "men det måste vara dit vi ska!" och så snurrar vi vidare och pv hittar rätt och då är klockan tio minuter i två när vi kör in och bommen till himmelriket, dvs, till biluthyrningsfirman, lyfts upp.
Halleluja! 

Hur gör vi sen?
Jo, vi tar spårvagn in till city och därifrån taxi till vårt Airbnb-boende, som ligger i en lugn stadsdel med mest villor i grannskapet.

Och vi tas emot av värdinnan som har legat och sovit, (hon är trött, detta var hennes sista arbetsdag innan semestern) och hon ger oss ett häfte med information och vårt rum ligger på bottenvåningen och det här (bilden ovanför) är utsikten.

I två nätter ska vi bo här.

Det är ett modernt hus och i köket (på samma plan) står allt uppdukat; fem olika plastbyttor med olika sorters müsli, där är tekoppar, marmelad och i kylskåpet finns juice, smör och mjölk.
Överallt sitter komihåglistor .., det är till barnens aktiviteter ..(flickans schema är fullklottrat .., det är balett, simning, matematik och annat), men barnen själva är hos sina mor, - eller farföräldrar och det är alldeles tyst i huset.

Alldeles bakom där pv sitter hänger ytterkläder på miljoners krokar.
Pojkens kläder på en avdelning, tösens på den andra och mitt emot pappan och mammans.
Det känns som om att hela huset är en enda stor förvaringsplats, eller att någon är mästare på just den förmågan.

Och liiite knepigt är det, ty när man lämnat boendet och rest vidare, då vill Airbnb att man ska ge ett skriftligt omdöme och berätta vad som varit bra och vad som kanske varit mindre lyckat och därefter publiceras ens tyckande, till allmänt beskådande.
Sånt är svårt när man bor hos en familj. 
Då känns det som om man kritiserar familjen i sig.

Nåja, till busshållplatsen är det inte långt - fem minuters promenad kanske - och vi tar bussen in till centrum och kommer snart att lära oss vilka bussar som är just "våra".
Nu har mitt knä börjat krångla igen och jag får ideligen stanna och låtsas knyta skorna och då fixar det till sig.

Helt ärligt trodde jag inte att det ens var möjligt att vädret kunde slå om så otroligt ofta!
Det är precis vad det gör här i Edinburgh!

Fem minuter hällregn, trettio minuter solsken och så börjar allt om igen!
Och vi ser turister med täckjackor (såg ut att vara långväga turister, kanske från Kina eller Japan) och andra i korta kjolar eller tights och bara t-shirts.

Där är gott om parker och ännu mera gott om bänkar och vi säger att ååå, vilken härlig stad!

Och någon har glömt en hatt, som någon vänlig själ satt upp på spjutiga staketet.

Den här första kvällen är åtminstone jag hysteriskt trött - mest mentalt -, jag har oroat mig så hemskt för trafiken i Edinburgh, även om vi nu visste att vi skulle bara hålla mot flygplatsen.

En veckas bilkörning på svindlande, slingriga, smala-smala vägar och alla intryck som liksom bara har susat in i skallen och snurrar runt .., nej, jag blir toktrött och vi går inte ut och svirar eller dansar hela natten och inte dricker vi oss rusiga på en pub .., nej, vi tar bussen hem till boendet .., duschar och faller ihop på dubbelsängen .., tittar på fotboll och somnar ganska tidigt.

Under tiden, hemma i Sverige, har Maria tagit med sig sin lillebror till fjälls - en slags för-tidig-födelsedagspresent - och där, hos släkt till mina barns pappa - får dom vara med och delta i kalvmärkning uppe på fjället. Och dom får ligga på renskinn och sova i en stor kåta, tillsammans med delar av släkten och så upp mitt i natten och hjälpa till.

Och där i Edinburgh, dagen innan sonen ska fylla trettio, ligger vi i sängen och tittar på instagrambilder från fjället ..., med lyriska texter och vi får veta att en äldre same-gubbe sagt till Anders att "jo, men det syns att du är same på sättet du rör dig".

Det finns sameblod på min mammas sida - uppifrån fjällvärlden - men att det skulle slå igenom på det viset, det hade vi ingen aning om :)

Sen slocknar vi!

Dagen därpå ska vi ge oss ut tidigt och verkligen göra stan.
I alla fall "göra stan".
Har vi tänkt.

Dagens fönster ...

Ett misstag som kostade oss dryga tusenlappen gjorde vi under resans gång - den till Skottland och Cornwall -. Jag hade bokat tur-och-returbiljett med buss från London till Plymouth, där vi sedan skulle hämta ut en hyrbil och när vi kommer till London från Edinburgh säger jag till pv att det är lika bra att vi kollar upp biljetterna på en gång, eftersom vi skulle ha ont om tid morgonen därpå, då, när vi skulle iväg med bussen.

När pv sen söker biljettautomaterna och knappar in det enda nummer vi har fått, så finns det inga biljetter och när han söker upp National Express för att höra vad som hänt, så hittar dom inte heller några biljetter. Pengarna är dragna från kontot, men bokningsnumret stämmer inte.

Jaha, vad göra?
Det blir till att köpa nya biljetter .., med helst samma ankomsttid som dom förra - vi skulle hämta hyrbilen klockan 16.00 - och biljetter fanns, men ..., den bussresan gick rakt norrut till Bristol och därefter rakt österut till Victoria Station i London!  Samma restid, men lite galet kändes det ju.

Nåja, man får vara flexibel .., nu fick jag - genom bussfönstret - fånga några fönster i farten i just Bristol!

Och om ni tycker .... 

... att ni har mycket omkring er just nu, så rekommenderar jag några minuters läsning här.

Då inser man att det trots allt är rätt lugnt och skönt.

Heja dig, hemifrån-Ingela!

Och så ett torsdagsfönster från Odense ...

Och det är Kerstin i Trelleborg (numera gift med en herre med rötter i Danmark) som hade håven redo.

Tack snälla! säger jag.

Dag 5, från Poolewe till Rafford ....

Hotellet i Poolewe tycker vi verkligen om!
Vi har var sin säng, där är vettiga sänglampor, fin utsikt och ett härligt badrum!
På den nedre våningen (sedvanlig ganska brant trappa till övervåningen där vi har vårt rum) står frukosten uppdukad. Jag hade sett bild på den i annonsen och tyckte att det såg så fint ut och ja .., jag inser att man inte kan välja boende enbart på bilder, men det är väl i princip så jag gjorde.
(Pv överlät hela den biten till mig).

Och efter frukosten tar vi fram kartan och beslutar oss för att åka rakt norrut

Vi passerar den minsta kyrkogård jag någonsin har sett ..

Och jag faller nästan baklänges - för plötsligt upptäcker vi en  b e a c h, men att ta sig dit är krångligt och så är det förstås ebb och det tycks vara vårt öde att allt vatten ska ha tappats ur karet när man är badsugen.

Vi kör till Ullapool och tittar in i en  turistig butik som säljer miljoner rutiga plädar, stickade koftor och tröjor och tweedkavajer som påminner om min lärare i tyska hemma i Malå - Carl-Olof Sjölund -, men här finns även kepsar!

Ullapool. Här längs gatan parkerade vi .., köpte kepsen och drack kaffe i bilen.

Nu, äntligen .., hittar pv en keps som han blir nöjd med och jag säger att men åååå, du får den som present av mig! Det är inte den som är på bilden, den provade han i S:t Andrews, men det såg ut ungefär likadant i affären.

Bilden här ovanför har jag lånat från en sida som handlar om Ullapool och den vänliga Alison svarade snabbt och skrev så här, ja, när jag frågade om det var okej.

"Hello Elisabet,

So lovely to hear that you had a wonderful holiday in Scotland. All the pictures on the Cruise Scotland Web Page are “rights Free” so you are more than welcome to use one of the photo’s.  I thank you very much for asking.

Kindest regards

ALISON

Market Development Manager".

Nej, det är den här kepsen som han köpte. 
Eller förärades.

En keps gjord av Harris-tweed och den är bara så fin!

En sak är vi rörande eniga om: sicken tur att vi inte hyrde en större bil i Edinburgh - eller i Cornwall - för den delen.Var hundrade, tvåhundrade meter fanns mötesplatser som sannerligen inte var stora, men det funkade ändå.

När vi svänger av österut, ändras landskapet helt.
Borta är nu dom höga bergen och dalgångarna, nu är det slättmarker ., och tistlar i mängder!
Vackert, men på ett annorlunda sätt.

Ungefär så här såg resrutten ut.
Frågade pv hur många mil det kan ha rört sig om.
Vi började i Edinburgh och den rosa rutten gick sedan norrut.
Den blå pilen visar tillbakavägen.

"Kanske .., tja, sjuttio, nittio mil kanske ...?" säger han.

Innan vi svänger av mot Inverness och vidare österut, stannar vi till i Bonar Bridge.
Å, där är så vackert och ute i älven står fiskare och väntar på fin fångst ..., och här, i Bonar Bridge, händer nåt så fantastiskt!

Jag hade dittills, under hela resan, haft sååå krångligt med mitt gamla protesknä som ideligen låste sig och så fick jag gå strakbent. Oerhört jobbigt var det och det kunde hugga till så där så jag skrek högt. Och hur trött blev man inte - rent mentalt - på att inte veta när det skulle hända.

Men här .., jag skulle böja mig ner och knyta skon, satte foten på bilens fotstöd där man kliver in, böjde mig ner och så hörde jag hur det "klickade till"! Tänk, det kändes på en gång hur allt kom i rätt läge! Helt plötsligt kunde jag gå PRECIS som en vanlig människa och vi hade sett en rastplats på andra sidan bron, nu gick jag själv över bron och hela tiden tänkte jag ..."det är inte sant!!, jag går precis som man ska!"

Vilken outsäglig lycka och resten av resan kunde jag själv göra just så här; böja mig ner, få tryck på knäet uppifrån och vänta på "klicket"! Underbart!

Sen bär det iväg österut, mot boendet Sourbank House i Rafford.
Nog hade jag läst på informationen att "transfer kunde ordnas", men att det skulle vara så himla svårt att hitta stället, det hade vi aldrig kunnat drömma om!

S o m  vi letar .., vi kör längs slingriga småvägar och passerar pyttebyar .., kommer till sist helt fel och hamnar i staden Elgin där vi parkerar och äter god indisk mat och just då ringer värden på boendet och frågar hur det går..., och vi anar nog hans leende genom luren och han säger att han ska möta oss i Rafford .., ja, det är bara att vi slår en signal när vi är där.

Det gör vi också - vi stannar utanför den gamla stenkyrkan och så kommer då värden körande - och det ska visa sig vara stört omöjligt att hitta till deras hus, om man nu inte redan känner till det.
Ingen skylt vid vägen (någon kilometer bort), ingenting som talar om att här är det.

Nåväl, det går ju bra ändå och vi förstår varför det där med "transfer till boendet" står med på beskrivningen.

Värdparet  - Victoria och Paul - visar sig vara i 30-årsåldern och där bor även Victorias mamma. Ingen av dem är från trakten, från Manchester, tror jag.

"Kom ska ni få se hönsen ...!" säger Victoria.

Huset är stoooort och där finns en jättelik trädgård med höns och katt och liten kattunge och en bäck porlar utanför eller på tomten. Det är som en tropisk regnskog! Sååå fint!

Bilden från deras hemsida ...

Och på morgonen bjuds vi in det stora köket och får sitta vid ett rustikt bord, allt medan Victoria står och steker ägg bacon och gör i ordning frukosten. Hon har joggingbyxor och en kort tröja och går omkring i nån slags tofflor och vi får veta att hon väntar barn - på självaste julaftonen - och denna rara Victoria påminner så oerhört mycket om min f.d. arbetskamrat Mattias sambo Madelene (en sååå rar och mjuk människa) och kanske är det därför jag tycker så mycket om henne?

Nelson, familjens jätte till hund, hälsar gärna på i vårt rum.
Och åååå, så roligt att få hämta en boll!
Vi säger att det ska bli roligt att få träffa harry och nelly igen, även om det dröjer en vecka.
Såklart är det heltäckningsmattor överallt och man tänker på tidigare gäster som varit där och vilka spår man själv lämnar efter sig.

Wi-fi:n fungerar perfekt i huset och vi har även här var sin säng och jag ligger närmast fönstret och tror - när jag vaknar på natten - att det ösregnar, men det är porlandet från bäcken bara en bit ifrån huset som förvillar mig..

Och pv .., han kollar sin I-pad och tycker att livet med keps är som bäst.
Jag tror att han börjar känna sig som en riktig skotte.

Nästa dag ..., ska vi ta sikte på Edinburgh igen .., och försöka hitta biluthyrningsfirman och nästan få krupp av stress.

Onsdagsfönstret .....

"Hej!

Ett fönsterbidrag från Skåne kommer här.

För några år sedan bodde vi en natt på ett härligt B&B utanför Borrby på Österlen. Villa Sandby är namnet. När vi nu var i krokarna på tur så valde vi såklart stanna där igen.

På så vis fångades det här fönstret in inklusive härliga vita rosor.

Turtlan".

//Och jag ler för mig själv .., för pv brukar skratta lite åt mig, då, när jag lätt kan tänka mig att bo på ett ställe där jag tidigare bott och varit nöjd - ja, men vi kan ju testa nånting annat, menar han -. 
Nu ser jag i alla fall att jag inte är ensam om det här beteendet. Tack för fönstret, Turtlan!

Fjärde dagen ..., på väg mot Poolewe.

På puben kvällen innan säger Dale att om vi vill se nånting fantastiskt, då ska vi köra någon mil bort bara, till Plockton. Han påstår att det är som ett microklimat där, nästan tropiskt.

Så det gör vi.

Är vägarna slingriga i vanliga fall, är dom nu än mer krumeluriga. 

När vi till sist kommer ner till själva byn som ligger i som en gryta, bara gapar vi!
Så fint!!

Och vi går ner till stranden och har picknick, sittandes mot en mur.
Andra väntar på en båt.
Hummertinor väntar på att slängas i havet.
Och det är förstås lågvatten som alltid när vi är ute dagtid.

En vallhund leker på stranden .., och när hon ser att vi plockar upp lunchen, lägger hon sig platt.
Just det beteendet har även harry, men bara när vi möter andra hundar, ja, hans mamma är vallhund och såg ut ungefär så här.

Och jodå, vi får lite mer närgånget besök ..., men inte länge, för sen upptäcker hon några småttingar och ger sig iväg, för se, hummus på en brödbit tycker hon ändå inte är någon höjdare för en hund.

I ett fönster upptäcker jag ett pussel.




Och det är här, i Plockton, som jag träffar den underbare Danny McFee.
Sen åker vi norrut .., femton, sexton mil kanske.
Stannar till där det är vackert eller finns en liten affär.

Liten rast.
Jag tittar in i en pyttebutik där det säljs allt från fiskedrag till prydnadssaker.
Bakom disken promenerar en hund som heter Molly.
Och pv köper glass.

Utsikten från hotellrummet.

Fjärde övernattningen - det blir alltså i Poolewe - på nåt som heter Corriness House.
Ett toppenboende och lätt att hitta, men den som söker uteliv får välja nånting annat ..., en enda pub finns där vi bor och där äter vi middag.

Läser på Wikipedia att i Poolewe råder tempererat klimat, med en årsmedeltemperatur på plus fem grader. Den varmaste månaden är augusti, med ett snitt på plus tio. Ja, det låter ju härligt ,-)

Under resans gång har jag frågat kanske tio, elva personer om dom kan tänka sig att prata in grattishälsning till Anders och när vi går ut från puben där vi ätit middag, upptäcker jag den här polisen. Jag plockar upp lite mod och frågar om han tid nån minut?
Jo, det har han.
Och så förklarar jag.

Med vissa människor är det så att man genast märker vilken inre trygghet dom har .., den här glade konstapeln, han bara babblar på och gör det med ett så varmt leende. (Dessutom påminner han om en annan polis som under sin skoltid gick i Malå, nämligen Börje Öhman från Adak).

Så trygg verkar han vara!
Han avslutar med att önska Anders "happy return" och jag tänker att nu har han missuppfattat det hela, han tror att Anders ska komma till England och bara är i Sverige på visit.
Så är det inte alls och det får jag veta från Monet, som har koll. 
Tack som berättade!
  

Oj, oj, oj ..., nu får bettankax blunda .., det här var frukosten och den var så himla god!
Vem hade kunnat drömma om att en skiva blodpudding skulle smaka så ljuvligt? Ja, inte jag.
Och jysses, vad man stod sig på den frukosten!

Nästkommande dag tar vi sikte på lilla byn Rafford - egentligen rakt österut - och det blir minsann ett äventyr som heter duga.
Vi hittar inte stället.