Lördagmorgon i landet Halland ...

Av dygnets alla timmar, tycker jag allra bäst om morgnarna. Det är då som frihetskänslan är som störst, även om jag ju de senaste sju åren så gott som enbart arbetade eftermiddag/kväll. 

Detta att ha förberett frukostbrickan kvällen innan .., att upptäcka eld i kaminen när man på morgonen kommer ner .., och harry och sigge som ligger här på min vänstra sida, då, när jag sitter och skriver. Min laptop på en grön kudde i mitt knä och benen som stöttande bord. 

DN som väntar.

Vilken basal lycka! 

När jag slog på tv:n pågick "Ambulansen" och som så ofta annars, slås jag av hur fattigt och eländigt det är hos många britter. Idag en äldre-äldre man som knappt hade någon mat i kylskåpet. Någon hemtjänst hade han inte heller ..., kanske räckte inte pensionen till detta? (Å andra sidan minns jag när vi här på bloggen öppnade våra kylskåpsdörrar och visade innandömet. En väldigt minnesgod bloggare (numera kanske mest aktiv på facebook?) hade mest öl i sitt kylskåp och det berodde säkerligen inte på bristande resurser, så man får väl ligga lite lågt med sina förutfattade meningar.)

Dom såååå rara ambulansmännen försökte milt övertala mannen som under kriget tillhört RAF och den väldigt skäggige ambulansmannen sa att .."du skyddade oss då, nu är det vår tur att göra samma sak för dig". Typ, ungefär så. Det var inte långt ifrån att jag började gråta.

Apropå kylskåp. 

Så här såg det ut i Peters kylskåp. Han bodde då i Helsingborg, var född samma år och samma månad som jag själv (det diffade bara på några dagar) och bor för tillfället i Mexico och lever ett  h e l t  annat liv än tidigare! 

Hans kylskåp var ju rena kontaktannonsen och på översta hyllan tronade en burk Röda Ulven surströmming. 

Det visades även kylskåpsdörrars utsida. 

Det var här min - eller vår - här i Halland. 

Men kan skymta en konsertbiljett .., det handlar om Bob Dylan och var pv:s. 

Och där är en bild på mamma och Anders och man ser hur plirig och glad mamma var när han kom på besök efter skoldagens slut.

Ja, nu seglade jag iväg långt ifrån lördagmorgonen .., men så är det med tankeflykt och det är jag bra på. 

Nu ska här intas en Vick honungfrisk och om en timme är det skidåkning, återigen från Bruksvallarna.

Dagens fönster ...

Och när hon tittade i håven, så fanns där flera fönster! Så här skriver Turtlan: 

"En fika på Rosendals trädgård är inte fel. Sitta utomhus och dricka sitt kaffe. 

Fanns några fönster att fånga också. 

Växthusfönster."

//Tack Turtlan! säger jag.

Någon slags dagens resumé ...

Skidåkning i Bruksvallarna och nykomligen - sextonåringen - Alvar Myhlback gör stor succé och när pv kom hem efter dagens värv, tittade vi på samma skidåkning, men nu på play - även jag som däckat efter hundpromenaden -. 

Men mest vilade jag.

Det är faktiskt totalt obegripligt vad som händer i ens kropp, när all kraft bara rinner iväg.

Så blev det taco till middag och halsont till dessert. Och Vick Honungfrisk. Och Panodil.

Och På Spåret. 

Musikdelen är min i särklass sämsta gren .., be mig nämna titlar eller band och jag är helt borta. 

Det är faktiskt på gränsen till pinsamt. 

Vi imponeras storligen av det nya paret som tävlar.

Nu Carina Bergfeldt och detta är det första av den här omgångens program jag ser. 

Hon låter förkyld.

Fredag, quizresultat och snart minusgrader ...

Då kan man tänka på sommardagar när vi satt på altanen och knåpade med ett lördagskorsord och himlen var blå och det var grönt och fint i rabatten. 

Och tänk, om bara några dagar är det endast en månad kvar till vintersolståndet! Den 21:a december klockan 22:48 vänder det. Då blir det inte mörkare. 

Halleluja!

Vaknade till +1 ute på morgonen .., nu drar det sig nedåt, men det är väl inte annat att vänta. Har läst DN från första till sista sidan och i det dagliga mejlet från min syster i Australien fick vi veta att hon nu har tagit hand om en hund vars husse gått hädan. 

Så här skriver hon: "Det är en ca 10 år gammal Bichon Frisé, kanske i äldsta laget men det är ju jag också.  Han heter Beau och är jättesöt men ordentligt överviktig, för Ks pappa hade tydligen varit sjuklig länge så det blev dåligt med motion, men det kompenserade han felaktigt med att ge Beau mycket hundgodis i stället.  Nu har jag satt honom på sträng diet med många korta promenader i stället.  Han har ju korta ben, så varken han eller jag orkar gå så fort eller långt. "

Så underbart roligt för henne! Bara detta att ha någon vid sin sida i soffan om kvällarna .., att ha någon att ta hand om .., och att själv komma ut på promenader.

I morse när pv kom och sade hejdå (han skulle rullskida till arbetet i Gullbrandstorp), sa han, så där lite kaxigt .., att ville jag slå honom på DN:s Nutidsquiz, så var jag tvungen att ha full pott. Det hade jag inte. Det blev nio rätt för oss båda och vi hade fel på samma fråga - den om polisen -. 

För övrigt? 

Hur glad blir man inte när man i tv-tablån upptäcker att det är längdskidåkning från Bruksvallarna klockan 10:20 och bäst av allt: På spåret ikväll klockan 20.00. De två paren som tävlar är Hanna Hellquist + Ina Lundström, samt Marie Agerhäll och Fritte Fritzon. Bo Kaspers orkester är husband, kan det bli bättre? Dom tävlande - förutom Hanna H -har jag mindre koll på.

Klockan 22.00 är det dags för The Split, den brittiska serien som jag tycker är så vansinnigt bra.

Bilden illustrerar polisfrågan i DN, den som drog ned resultatet.

Fredagsfönstret ....

Så här skriver fönsterfångerskan - hon, som den här månaden besökte Stockholm: 

"En ljummen lördag i november, var fönsterhåven framme. På färjan mellan Djurgården och Slussen var det knökat med folk. 

Strax innan båten skulle lägga till blev det en chans fånga ett fönster där. 

Gamla stan skymtar och byggkranarna vid Slussen speglar sig i glaset.

Turtlan."

//Tack snälla! säger jag.

Före och efter ....

Så här såg den ut innan jag - inspirerad av bloggerskan som jag länkade till i tidigare inlägg - tog bort bladen från blomman. 

Ja, men ganska fin ändå, men lite rufsig. 

Efterbilden ligger här under.

Men oj, nu känns det nästan som vitsippor eller snödroppar! Kanske mer åt snödroppe-hållet?

Och plötsligt blev jag pangförälskad i lilla fröken Julros!

Hårt väder ....

Tittade sent igårkväll på SVT-serien med samma namn - "Hårt väder" - där David Batra testar extrem kyla och i ett annat avsnitt extrem värme, och så vidare. Nu såg jag endast det första avsnittet, där han då befinner sig i Ojmjakon i Sibirien och vandrar omkring i femtioåtta minusgrader. (Ojmjakon innehar köldrekordet för en permanent bosättning och dygnsmedeltemperaturen i januari är - 50 grader C!)

Det visade sig vara ett intressant program, men om man är uppvuxen i det som på väderleksrapporten kallades (kanske fortfarande gör?) norra norrlands inland och fjälltrakter, så är det ändå mycket igenkänning. 

Fyrtio graders kyla vintertid hände mer än en gång och såklart promenerade man till skolan ändå. Man drog bara halsduken över ansiktet så gott det gick.

Temperaturer på minus 30 var ingenting man reagerade nämnvärt över, men det var i min uppväxt det, det är mycket möjligt att klimatet ändrats påtagligt, ja, det har det ju, vintrarna har blivit mildare. 

Det enda som jag själv minns som oroligt; särskilt när vi själva hade köpt mitt föräldrahem, var att elektriciteten av någon anledning skulle försvinna .., så elementen inte skulle sprida värme. Eller att bilen skulle stanna mitt ute i ingenstans i sån kyla! Det är ju rent livsfarligt! Tretton mil enkel väg till BB och motorstopp och minus 35 grader en decemberdag .., nej, det vill man inte vara med om!

Bäst i programmet - enligt mitt sätt att se det - var att få se hur människor hade det inomhus .., vilken mat som serverades och hur det såg ut i sovrummen. 

Den äldre rum-för-resande-värdinnan Tamara (bilden) var ju bara helt underbar (SOM hon tinade upp mot slutet!) och utedasset var synnerligen finurligt och det är ju bara att hoppas att människor inte alltför ofta drabbas av förstoppning. Att tillbringa lång tid sittandes på huk (hål i marken bara, visserligen i ett litet träskjul) och bli iskall om rumpan, kan sannerligen inte vara någon höjdare!

Tack Turtlan för tipset om programmet!

Tittade också på det näst sista avsnittet av Över Atlanten. Den besättningen borde tilldelas minst en  medalj vardera, såååå tappra som dom har varit och vilket härligt kompisgäng det blev! Segelbåten däremot, borde skrotas.

Torsdagsfönstret ...

... fångades här på Edjervägen. 

Just det, Ecke och Britts "rat-rum", ni vet, det där rummet som ofta finns hos många människor .., det där rummet där allt hamnar som man inte riktigt vet var det ska placeras. 

Ungefär så. 

Bilden togs igår.

Samtidigt hördes gnäggandet från en av hästarna i hagen intill och mitt emot sprang två andra hästar fram och tillbaka och sparkade bakut och hade sig.

Kväller ....

Nej, jag har aldrig varit någon större fantast av julrosor. 

Men nu är jag. 

Den här skönheten fick jag som pytteliten planta av friherrinnan och det här nog första gången som den blommar så fint! 

Julrosor .., då tänker jag på bettankax i Lund. Minns inte jag fel, så var just julrosor hennes favoriter. 

Här kan man få lite skönhetstips, just vad det gäller dessa blommor.

Det är sannerligen inte ofta jag känner mig särskilt husmoderlig, men idag uppenbarade sig den känslan. 

Tre stora Sia-byttor med cowboysoppa blev det. 

Innehållet: röd spetspaprika, köttfärs, kikärtor, vita bönor, stjälkselleri, fänkål, gul lök, vitlök, potatis, små tomater, tomatkross med chili, salt, cayennepeppar, basilika och oregano. 

Det är så gott så det är inte sant!

När en bytta ska värmas, får jag koka mera potatis och pytsa i. 

Ett par promenader - längre och kortare - med den lycklige Harry blev det, (ingen tratt idag heller), ett besök hos Stensjö Ägg .., samt lite oro för Eva i Tyresö som tydligen drabbats av lunginflammation. Stackars Eva, som redan i vanliga fall har såna problem med sina lungor!

Just så har den här dagen varit. Snart kommer pv hem. Han har hämtat Edvin från förskolan idag. Kanske - men bara kanske - blir det rökta räkor med aioli ikväll.

Sevärt .....

Minst sagt! 

Rent omöjligt är det för mig att kommentera bilderna, men såååå vackra är dom!

Så underbart fina!

Och så får vi besked ...

... om att Donald Trump tänker ställa upp i nästa presidentval i USA. 

Vilken fasa.

Man får trösta sig med det lilla. 

Att novemberkaktusen börjar göra skäl för namnet, till exempel.

Den kaktusen kom - för flera år sedan - som ett litet skott från vännen Anne i Mantorp och har nu vuxit sig såååå stor och frodig!

Lugnt här, men inte där ...

För kanske tio år sedan slog blixten ner i min syster och svågers hus i Australien och delar av taket hamnade i vardagsrummet ..,  ett tv-team var där och filmade förödelsen och det tog tre månader innan huset var beboeligt igen. B berättade då att det åskovädret var det absolut värsta hon i sitt liv varit med om.

För några dagar sedan var det dags igen .., och nu med vindstyrkor på upp emot 100 km/timmen! Inte så att blixten slog ned i hennes hus, men det här ovädret upplevde hon som än värre och på Youtube kan man se följande. 

Och här också. 

Så här skrev hon någon dag senare: 

"Efter allt stormande och åskande här så har det tydligen på vissa platser sett ut som en krigszon och många skolor är fortfarande stängda, då dom inte har någon ström eller helt enkelt är översvämmade. Trafikljus och elledningar fungerar inte och allt tar tid att fixa. Hos mig var det ju bara tv-mottagaren som drabbades och igårmorse ringde jag till en firma som heter "Mr Antenna" och bad om hjälp. 

Fick besked att en tekniker skulle komma hit idag klockan 8, så i morse steg jag upp redan efter 7, även om jag trodde att jag nog skulle få vänta på honom, men han dök upp  e x a k t  klockan 8, kollade båda tv-apparaterna och gick sedan upp på taket och kollade antennen och det var en booster-box som tagit åsksmällen. Boxen byttes ut, vilket mannen gjorde direkt och allt var fixat innan 8.30. Snacka om service! 

Och nu på morgonen kom ett nytt mejl, där stod bland annat detta: "Idag är det faktiskt uppehållsväder men bara 15 grader varmt och vindarna är ännu kallare. Kollade Aftonbladets löpsidor tidigare idag och det var då bara elände, måste jag säga. Bortsett från explosionen i Polen så var det mest mord och hemskheter, men också tips på hur man skall få fjutt på sexlivet ...".

Dagens fönster ...

... fångades i England och den som höll i håven var pv:s brorsdotter Joanna, som då bodde där med sin brittiske man och två småttingar. 

Efter Brexit flyttade dom till Sverige och bor nu i Skåne.

Tisdag ... 

Ja, pv arbetar ju heltid numera, så det är gott om egentid för min del.  

Så jag renbäddar och slänger tvätt i maskinen .., dammsuger i sängkammaren och vattnar blommorna. 

Senare blir det en tur till Slöinge. Kollar blodtrycket på vårdcentralen (lågt!) .., och upptäcker en bekant i väntrummet. 

Hon berättar att hon - ungefär samtidigt som jag själv låg inne för covid - drabbades av en stroke och det är nu drygt arton månader sedan och ännu har hon inte vågat sig upp till familjens övervåning. 

Inte sedan dess. 

Nu är det rullator och färdtjänst som gäller. Ett helt annat liv. 

En äldre-äldre man är klar med sitt besök och kämpar med att ta på sig sin täckjacka och till slut hjälper jag honom att finna ärmen och jag tänker att han ser så rar och vänlig ut. 

Efteråt kör jag förbi Solhagas bageri och tänker mig att köpa en enda frukt, - och nötfralla, men det blir en Skafferimacka i stället. 

För att i möjligaste mån klara av bageriets ekonomi, finns nu i disken visningsexemplar av olika mackor, ja, på så sätt blir det ju inget svinn. 

Så min Skafferimacka görs medan jag står där och väntar och intill står en kvinna i min ålder kanske och vi småpratar lite, mest om allt det goda som finns på disken. Så frågar hon var  jag kommer ifrån?

"Ja, förmodligen lite längre norrut än där du vuxit upp ...", säger jag. 

Jo, så är det. Kvinnan är sprungen från den ångermanländska myllan,  men har sedan ett trettiotal år tillbaka varit bosatt i södra Sverige, främst i Falkenberg. Det är ungefär som för min egen del. Nästa år har jag tillbringat trettio år här  i söderns nejder och då är dom fem åren i Kungsängen och Sollentuna inte inräknade.

Och hemifrån-dialekten - hennes - är kvar, ja, min också. Om detta småpratar vi .., och jag tänker att det är så fascinerande, detta att man blir så glad när man möter någon som är "nästan-som-hemifrån", även om det skiljer bra många mil - lite drygt trettio kanske - mellan Örnsköldsvik och Malå! Och jag är tacksam för att det tar en stund att fixa mackan .., då hinner vi surra lite mera. 

Och jag minns i augusti när vi var på Hanö och väntade på båten som skulle ta oss därifrån, så satt vi vid ett slags trädgårdsbord och mitt emot oss satt ett annat par och åt glass och pratade med varandra och då sa plötsligt pv:  "får jag fråga .., är du från ...?" , ja, jag har glömt vilken ort det var, men det var bara några mil från Ljungby. 

Jodå, så var det. 

Själv hörde jag absolut ingen skillnad på deras dialekter, men pv menade att "jo, men det var så enkelt, man hör det på hur deras a betonas".

På det viset. Och så var den här förmiddagen.

Ps. Som så många andra bagerier har det varit - och är förmodligen ännu - kärva tider när det gäller ekonomin och särskilt vad beträffar företagets elförbrukning. Här en länk där Sara berättar om hur dom sänkte sin förbrukning på ett finurligt sätt! Otroligt ambitiöst uträknat. Ds.

Dagens fönster ...

Fångades i ett gult hus på en kulle och det var för åtta år sedan, den här tiden i november.

Helgen ...

... i bilder, kan bli så här. Det var så det var. Först hos sonen med familj och en treåring som stod i fönstret och tittade och väntade när vi kom körande (oj, så det värmer hjärtat!) och det var pussar och kramar och "Thomas, vill du leka med mig?" och det ville han (det byggdes skyskrapor med legobitar) och det var hundpromenad tillsammans och med farmor blev det teckningar som blev till spännande sagor. 

Oj, vilka ruskiga fiskar och hajar som fångades från båtarna!! 

Och där var en liten 3-månadersgosse som nu smajlade när man killade honom på magen och så var det thai-mat och lussekatter och kolla på bilder i farmors mobil. 

Det spelades memory vid köksbordet och inte var det väl så himla roligt att förlora när man är tre år, allra helst om man är väldigt tävlingsinriktad och det mesta går ut på att vinna. 

På fredag ska jag ta tåget till Malmö och hämta den där gossen .., för vidare befordran med Öresundsetåget, men nu till landet Halland. 

Hela helgen här. 

Det återstår att se hur det går .., man får ju ändra sig om det känns läskigt. 

På söndag blev det besök hos min syster i Västerstad, utanför Hörby. 

Vi låg i var sin del av den stora hörnsoffan och småpratade om allt och inget ., om sånt vi kom ihåg från förr och alltid slås man av häpnad över hur olika ens minnen är - även om vi var med om samma sak -. 

Så olika vilka minnesbilder som hamnar i ens arkiv!

Min syster berättade om en tågresa från Bastuträsk till Avesta - hon skulle arbeta som hembiträde - och resan började på hennes födelsedag den 1:a september och  av mamma hade hon förärats en grön, stickad (inte hemstickad) tröja som kom att bli så älskad. Efter ett halvår i Avesta blev det elevpraktik på Folktandvården i Stensele hemma i Västerbotten och därefter tandsköterskeskolan i Umeå. Många, många år senare, då, när vår pappa hade gått bort, växlade min syster spår och läste till sjuksköterska och kom så småningom att arbeta på dialysavdelningen på Lunds lasarett. 

På hennes kylskåpsdörr upptäckte jag en gång hälsningar från tacksamma patienter, ja, som skrev hur snäll och rar hon alltid hade varit på jobbet.

Vid sextiden på kvällen - igår, alltså - kom pv och hans bror Ulf  (dom hade ju firat brödernas faster i Bjärlöv) och hämtade mig och Harry och så skjutsade vi hem Ulf till sig (utanför Lund) och så hemåt. Det blev aningen spännande när vi struntade i att stanna och extraladda bilen. När vi kom hem hade vi två gånger hört varningsplinget där det står att batteriet måste laddas, "uppsök närmaste laddstation". Mätaren stod på 2 mil kvar, när vi kom hem. Härligt! Nu börjar vi veta  hur det fungerar på riktigt. 

Allt gick bra. Idag besök i Falkenberg (influensavaccin och en kund från affären skötte sprutan!) Därefter veterinärbesök då suturerna plockades bort. Nu sover - utan tratt på huvudet - en totalt utmattad hund. (Men tratten åkte på igen .., han vill hela tiden vara där och slicka).

Lördagsfönstret ....

... fångades här nere på Ejdervägen och det är hela sju år sedan det kom på plats. 

Men nu igen. 

Tack Elisabet, det var vänligt av dig!

Idag fyller även min syster Birgitta år, hon som bor i Australien. Denna tuffing som kom igen efter bilolyckan och två månaders konvalescens på sjukhus .., köpte sig en ny bil .., satte sig någon månad senare på flyget till Sverige ., tillbringade fem veckor hos vår äldsta syster i Skåne .., sen hem igen och evighetslång flygresa .., och en tid därefter satte hon sig i nya bilen och körde sextio mil enkel väg till sonen med fru i Portland.

Mellan varven klipper hon ner buskar och vinrankor ., fyller på vatten i fågelbadet ..., läser mycket böcker .., lyssnar på radio .., träffar andra svenska vänner vilka hållit ihop och träffats regelbundet under mer än fyrtio års tid .., hon skriver dagliga mejl och berättar om vad som hänt (inte så mycket) .., har vant sig vid att vara änka  .., älskar jul och har säkert hundratals småtomtar som hon tar fram i december .., hon är oerhört rättfram och hymlar aldrig med sina åsikter. När hon var ung älskade hon att dansa .., och sydde nästan alla sina kläder själv. Har alltid nagellack och jättekort hår, väger nog inte ens femtio kilo och vi har precis samma hjärtproblem. Ja, det var väl det mesta.  

Grattis Birgitta!

På nyheterna ...

Stor glädje i Cherson i Ukraina, när den ukrainska militären är på plats. 

Människor lär dansa av glädje på gatorna. 

Det är inte långt ifrån att jag börjar att gråta, även om detta inte betyder att kriget är över. 

Men s o m  jag beundrar dessa ukrainska soldater och deras tåga. 

Ja, inte bara soldaternas tåga, även befolkningen som utstått så mycket hemskheter.

(Bäst nu att någon rysk general som inte skött sig bra, ja, aktar sig för öppna fönster på fjärde våningen).

Fredagsfönstret ...

Ännu ett fönster från Turtlans håv, fångat när hon och M besökte Värmlands Museum. 

Så här skriver hon: 

"Älven. Den återkommer. Här ett fönster i den äldre delen av museet, Cyrillushuset från 1920 talet."

Tack Annica!

Spridda skurar och dagens quiz ...

Kanske är det för att pv är fri idag, ja, som om det nästan känns som lördag i stället för fredag. 

Och ute är det grått, grått och ännu mera grått, så långt från gårdagen som det är möjligt. 

Tittar lite förstrött på morgon-tv och vi får veta att Göteborg, Halmstad och Helsingborg fortfarande har metorologisk sommar. 

I november! 

Ja, saliga äro de klentrogna, alla de som absolut inte tror på klimatförändringar. Hur mycket bättre nattsömn ska dessa människor inte h a? Åkesson och Widding, till exempel. 

Men i norr har vintern kommit, även om snön kanske försvinner lika snabbt. 

Slalombacken hemma i Malå är - förvisso med hjälp av konstsnö - nu redo för slalomfantaster och är tydligen först ut av alla skidanläggningar i Västerbotten!  

Annat som hänt? 

Jo, i Ystad har den legendariske Ingvar Persson - som i fyrtiosex år och tillsammans med hustrun Carrie drev Fritidsbaren - gått bort.

 Denne Ingvar som blev känd för sitt "hallå-hallå!" och som när ens beställda maträtt (ofta köttbullar med mos och lingonsylt) var redo att serveras, ropade ut ens namn, ja, med den där "megafonen". 

"Hallå, hallå ., köttbullar till Anderssons!" Alltid glad, tycktes han. Och ingenstans i världen har man väl kalasat på godare wienerbröd, än deras variant. Tunga, frasiga och bakade enligt ett väldigt hemligt recept. 

Jag undrar hur många gånger under mina år i Ystad (och även efteråt) som jag har suttit där ute med fötterna i sanden och druckit kaffe och kalasat på det där wienerbrödet eller ätit lunch. Alltid när bekanta dök upp, ja, så blev det en sväng till havet och Fritidsbaren. Ingvar blev åttioåtta år.

Bilderna har jag lånat från Ystads Allehanda och fotografen heter Mark Hanlon. 

Kanske är det tjugo meter till havet.

Ännu mera annat ..?

Ja, veckans nutidsquiz i DN blev en sorglig historia. Sex rätt av tio. Pv ståtade med sju rätt.  Jag hade fel på politikfrågan (regeringens budget) .,. mellanårsvalet i USA .., klimatfrågan, samt årtalet (fråga nr 10). Att jag missade just den .., upprörde pv. Va? Hade jag ingen koll på detta? Nej, men det hade han.

Bättre lycka önskar jag er andra!

Torsdagsfönstret ... (ett reprisfönster).

.. fångades av mig själv .., det var under ett besök i Malmö för många år sedan och jag blev så varm i hjärtat när jag upptäckte hunden som satt så tryggt hos husse i förarhytten. 

Att husse dessutom såg så snäll ut, gjorde väl sitt till också. 

Fönstret syns där vid pilen. Det är lätt att lurvtussen i förgrunden fångar all uppmärksamhet.

Litet möte ...

Onsdag. Tretton plusgrader och sol. Luften är ljummen .., sååå mild och len. 

Nere på parkeringen (där jag brukar ta paus, då, när luften tar slut) sitter en man för sig själv. En termos står på bordet och på marken en ryggsäck. 

Jag tänker att han kanske är fågelskådare. 

"Ja, det där ser ju skönt ut ..", säger jag och mannen ler och säger att det är det verkligen. 

Och nej, han ska inte titta på fåglar, han är här som ledare för en grupp studenter från Lunds universitet, ja, det handlar om geologi och sedan fjorton år tillbaka har såna här exkursioner hållits  just här, i Stensjö.

Aha ...! Det hade jag noll koll på. Jodå, och mannen (som är två är äldre än jag själv och ja, jag frågade) tar upp ett häfte och pekar på olika varianter av bergarter och förklarar var jag kan hitta dem. Inte långt från färisten, nere vid bäcken .,. där finns nånting som liksom är inkapslat i berget och kallas för "granater". Till exempel. Och så fortsätter han, men jag glömmer ju bort all fakta .., tänker att jag borde ha haft papper och penna med mig!

Jag får veta att han numera är pensionär, men har arbetat på universitet och även forskat och jo, han har verkligen trivts bra .., och på den där skalan från ett till tio, säger han .., "ja, drygt åtta".  

Det som drar ner betyget lite, var jobbet med att söka forskningsanslag. 

Jag frågar om hans yrkesval är något som gått i arv? Jo, men det är ju ofta så, att läkares barn ofta läser till läkare och så vidare. 

"Nej, inte alls!", säger mannen. 

Hans pappa var murare och mamman jobbade med lite av varje, bland annat i hemtjänsten och när han berättar det översköljs jag liksom av värme för hela historien .., men jag vet inte varför. Kanske för den där klassresan han uppenbarligen har gjort .., kanske för att jag tänker på hans mamma inom hemtjänsten?

Jag tänker också på andra som har gjort liknande resor .., t.ex Eva från Tyresö och hennes halvlånge man. Båda - särskilt Eva - från synnerligen enkla förhållanden, men båda som tog tillvara på sin begåvning och skaffade sig biljett till den där resan uppåt. En som speciallärare och den andre som professor i kemi på KTH. Och då menar jag inte en resa för att visa sig märkvärdiga, utan man ville komma vidare. Få det bättre. Och var naturligtvis intresserade av att studera. 

Själv gjorde jag väl nästan en baklängesresa.

Allt det tänkte jag på medan mannen klappar Harry på ryggen och säger att "du var mig en lugn hund" .., och jag får reda på att familjen har en korthårig collie på 1.5 år, i värsta slyngelåldern, säger han leende. Att mannen är född i Falkenberg, berättar han också, men det är stört omöjligt att utröna, inte via dialekten i alla fall. 

Kanske heter han Leif?

Så var det mötet.

Och nu är han borta ...

Står i köket och diskar, när jag från Morgonstudion hör att sångaren Clas  Claes-Göran Hederström inte längre är i livet. Nej, han var inte min idol, men däremot min kompis Evas. 

Kan det ha varit år 1968 ? På sommaren, kanske? Eller på hösten ..? Eller möjligen året därpå?

Min kompis och jag själv var på Malåborg där denne Claes-Göran uppträdde och sjöng om att "Det börjar verka kärlek, banne mig ...!" och före eller efter uppträdandet (jag minns inte vilket) skrev han autografer och Eva sträckte fram sin ena arm och där skrev han med kulspetspenna sitt namn. 

Å, så lycklig hon var! Och nu skulle hon minsann inte tvätta sin arm på länge! sa hon.

Jag minns att jag tyckte att hon var så modig. Själv tillhör jag den delen av mänskligheten som aldrig skulle be om en selfie med någon så kallad kändis och aldrig be om en autograf heller, kanske mest för att jag inte vill besvära - men då, för att jag väl helt enkelt var blyg -?

Men Eva, hon vågade.

Dagens fönster ...

Igår letade jag febrilt på min blogg efter inlägg från tre knäoperationer; 2009, 2014, samt 2017 och det var då jag snavade över den här underbara fönsterbilden, fångad av Barbro i Tranemo .., hon skickade den som någon slags tröst - inför eller efter en av operationerna -. 

Den är så ljuvlig, så jag kan bara inte motstå att lägga in den ännu en gång!

Ibland på morgnarna när jag möter mig själv i spegeln, är det väl ungefär så där det känns.

Dagens fönster och lite till ...

Dagens fönster är egentligen gårdagens och uppenbarade sig i kaminen ; det var när pv hade varit så omtänksam och gjort upp eld, ja, innan han gav sig av till Getinge.

Idag visar sig november från sin allra mest trista sida; grått, grått och ännu mera grått. Lägg därtill regn. 

Nåja, man kan ju roa sig ändå. Till exempel tänker jag svt-play-titta på Fouyad Youcefis dokumentär "Trumps valarmé" 

Att denne Fouyad (som så suveränt ledde oss från tv-studion när det var val i vårt land!) nu är USA-korrespondent, tror jag blir hur bra som helst! 

Natten mot idag var det dags för icke-sömn igen (ja, jag ska ta upp det den 21:a när jag har tid på vårdcentralen) och då lyssnade jag till P4-Världen och där finns en annan helt fantastisk programledare och det är Kajsa Boglind. Hon har en förmåga att ..., med lågmäld röst beskriva vad hon ser .., hon är så artig och vänlig mot dem hon intervjuar ..., ja, jag tycker att hon är helt underbar! Här är en länk till det programmet, som för övrigt handlar om hur New York (och kanske framför allt människor i NY) kom tillbaka efter pandemin. Så intressant! (Och man förstår verkligen hur hårt drabbad den här staden och dess människor var!)

Vill man veta mera om denna Kajsa Boglind, så kan man ägna arton minuter åt detta här.

Det är ungefär vad jag tänker ägna mig åt - förutom att dammsuga, torka halltrappan .., gå minst tre rundor med Harry .., och kanske - men bara kanske - putsa insidan av några fönster. Det sista är dock lite mera tveksamt om det kommer att inträffa.

Händer från Tranemo ..

Apropå kommentaren i föregående inlägg. Jodå, jag hittade era händer! 

Tänk, att jag satt och funderade på hur bilderna såg ut .., och kom plötsligt - som slagen av en blixt - ihåg det! 

Det var bilder som fångats i er bil. 

Här är dom!

Ny vecka. 

Avbokar tiden till vårdcentralen i Falkenberg, då jag plötsligt kommer ihåg att jag inte har någon bil att ta mig dit med. Det tar tid innan jag hittar rätt i mina vårdkontakter och jag tänker på människor som är betydligt äldre än jag själv och hur knepigt det då kan bli, med sämre syn och kanske inte samma vana vid att hantera bank-id och datorer. Rent hopplöst visar det sig vara att få prata med en helt vanlig människa.

När det väl är ordnat, tar jag harry på promenad. En annan runda, än i vanliga fall. Inte längs havet. Passerar Stensjö Ägg där det brukar vara ett ständigt kacklande, men inte nu. Inte idag. Nu är där alldeles tyst och stilla. Kanske har hela besättningen bytts ut? 

Möter inte en enda människa. Ser inte ens skymten av någon.

Vid tolvtiden kommer sotaren från Falkenberg. Han har varit här tidigare och vet precis .., går in via pannrumsdörren och pv har fixat stegen till skorstenen .., allt är okej. 

Efteråt blir det en ny runda. Sommarhusgrannarna som tillbringat Allhelgonahelgen i sina hus, har nu tackat för sig. 

Hos Ecke och Britt är det tomt. 

Likadant hos Annelie.

Men Birgitta är nog här. 

Kommer hem och äter lunch. Läser gårdagens DN och den Sv.D som friherrinnan förärade oss igår. Harry ligger intill mig på soffan.

Medan jag skriver detta, lyssnar jag till Lundströms Bokradio i P1. Rubriken är: "Fredrik Wadström möter författaren Arkadij Babtjenko".

Fredrik Wadström är SR:s tidigare korrespondent i Ryssland och han berättar på ett helt fantastiskt sätt. Hans röst är mörk. 

Babtjenko, som jag aldrig har hört talas om, är alltså en rysk författare, som "nu är aktuell med en rasande uppgörelse med det Ryssland som han själv tvingades lämna för flera år sedan". Hu, så ruggigt. Är man inte mörkrädd innan, blir man det.

När programmet är tillända, blir det ett nytt inslag, nu OBS. Tio minuter bara. Men det är ju helt otroligt så intressant det är! 

Kvinnan som berättar är specialistläkare- närmare bestämt handkirurg - och heter Hanna Frost. 

Det handlar om händer. 

Bilden här till vänster visar moster Lisbets hand, då, när hon ännu var i livet. Det var på den tiden när jag samlade på vänsterhänder.

Efteråt spankulerar jag omkring lite på Twitter och råkar läsa följande och blir så rörd. Skribenten arbetar tydligen också som specialistläkare. Så här skriver hen: "Nog för att anhöriga uppskattar att jag jobbar en hel natt med infarter, optimerad ventilation, täta blodgaser, konsulter, rtg-us, nya konsulter ad infinitum, MEN det som rör dem till tårar är att undersköterskan tvättat och flätat patientens hår i sin vanliga fläta."

Det låter nästan som poesi.

Dagens fönster ...

Ja, ännu ett från Värmlands Museum i Karlstad. 

Såååå vackert, med Klarälven där utanför!

Tack Turtlan!

Spridda skurar från sjätte november ..

Då är morgonen regnig och novembergrå .., och det blåser friska vindar! 

Medan pv städar pannrummet (sotaren kommer i morgon), gör jag den sedvanliga salladen som är så himla god. Strimlad/finhackad röd, - och grönkål, egna äpplen i bitar, solros -, och pumpakärnor, , pressad citron och även olivolja till detta (så blir grönkålen lättare att äta). Lite flingsalt också, så smakar det bättre.

Sååå gott till stekt eller grillad halloumi, men också bara som den är. Som mellanmål.

Har man apelsiner hemma, brukar jag skära dem i bitar och låta dem samsas med det övriga.

Ja, säkert har jag lagt ut det här tidigare, men de få som läser här är väl inga ungdomar direkt och kanske har ni - precis som jag själv har ibland - dåligt minne och tror att detta är första gången det visas. Håll till godo! 

En lång promenad med Harry har jag också tagit och hjälp, vilken motvind det var på hemvägen! Det är såna gånger jag saknar mitt långa hår .., sååå enkelt att snurra upp det, men å andra sidan blåste det ju ansiktet på mig ändå. Mötte fem personer inalles, samt en svart morrig hanhund. 

Så här har det sett ut på morgonen. Jag råkade lyfta benet när Harry stod intill soffan och då kom min fot rakt under ljumsken på den stackars Harry .., så han skrek högt och blev så förskräckt. 

Oj, vad jag fick gulla med honom efteråt och förklara att det ju inte alls var meningen .., och efter kanske tjugo minuter, så kom han och satte sig intill matte och kröp sedan ner på det här viset. 

Å, älskade hund! 

Annat som gör mig glad .., är bilderna som kom alldeles nyligen .., från Skellefteå och ellem. Tänk, att hon blev så begeistrad i detta med vinterbad! 

Och vilken lycka att ha en stege att hålla i sig i .., men inte bara det .., även en ränna att simma i!

Den här bilden visar vaken i Falkträsket och det är en privatperson som sågar och håller igång det hela. 

Här är det vaken på Stackgrönnan och där kan man t.om simma i en upphuggen ränna i isen! 

Fantastiskt! 

Å, jag tror minsann att jag i vinter ska ta flyget eller tåget upp och bada tillsammans med den här friskusen ellem!

Söndagfönstret ....

Fem fönster fångade på Värmlands Museum i Karlstad, ja, dom kom alla susande genom rymden igår och  landade med en liten duns i min dator! 

Ett av dem var det här fönstret och så här skrev avsändaren, som visade sig vara Turtlan. Så här skriver hon: 

"Mittemot Stjärnfönstret finns det här magnifika fönstret med museets innergård. Två statyer, men den tredje är ingen staty. Det är kärleken M".

Tack Annica! säger jag. 

Timmavis i akutens korridor ...

I stället för att titta på denna ständiga matlagning i Nyhetmorgon, valde vi den här morgonen att titta på brittiska Ambulansen. 

Idag var det hjärtproblem, det var blödningar i magen .., det var män som blivit knivskurna ,det var kvinnan som varit gift med sin man i sjuttiotre år och nu skulle åka med ambulansen till sjukhuset och hennes make som satt i en fåtölj och grät .., och det var det lilla barnet som plötsligt hade slutat att andas och hennes pappa som var över sig av förtvivlan och rädsla. (Det gick bra till slut). Sååå många olika livsöden.

Sjukhuset i det här avsnittet heter Royal Stoke University Hospital och det kan jag säga, att där vill jag inte hamna. 

Korrridoren på akuten var till brädden fylld av - som det tycktes - mestadels äldre patienter, vilka väntade på att bli undersökta, ja, där fanns till sist inte en enda ledig plats att ställa en bårvagn/säng på!

Och när ambulanspersonalen kom dit för vad som kändes som hundrade gången under samma pass, kände dom igen den äldre mannen Maurice, som tidigare skjutsats dit. 

"Men hej Maurice, ligger du här ännu .., vill du kanske ha lite ..?" hör man dessa änglar till ambulanspersonal säga.

Efteråt, på väg till nya patienter blir det prat i bilen och kvinnan säger att "det kan inte finnas ett västland där det är så eländigt för patienterna ..., ja, med evighetslång väntan i korridorer och ambulanser som inte ens kan lasta av dem som behöver vård!"

Man kan ju bara tänka sig hur frustrerande det måste vara, för såväl läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och städpersonal .., som för de som hämtar alla patienter! Att alltid känna sig otillräcklig. 

Och inte minst: att vara sjuk, kanske må illa och ha ont .., och så ligga timmavis och mer än så, i en korridor, dessutom på en hård brits.

Men är det inte just detta man hör talas om, här i vårt land? I Sverige? På Nya Karolinska, t.ex. Och följer man olika konton på twitter, kan man förfäras när läkare vittnar om samma sak. Ständigt denna brist på sängar .., på personal! Patienter som känner sig ...., inte så viktiga, kanske?

Jag undrar verkligen om politiker i allmänhet - och landstingspolitiker i synnerhet - tittar på såna här program? Program som kanske kan tyckas så triviala - men sannerligen inte är det!  Här möter man formligen oceaner av medmänsklighet .., så mycket värme och och omtanke (ja, det räknas väl in i medmänskligheten), så mycket omsorg och vänlighet. Men också: såna brister i vården!  Ambulanspersonalen i Storbritannien, torde väl ändå vara i världsklass vad gäller bemötande! 

Och tänka sig .., Liz Truss, den förra brittiska premiärministern, hon som knappt hann sätta sig vid skrivbordet, hon ville sänka skatterna!

Ja, ja. Hur som helst: tack, från hjärtat tack, vill jag säga till den som köper in dessa program! Jag ska minsann leta reda på namnet på den ansvarige.

Lördagsfönstret ....

.. finns i lilla hamnen här i Stensjö och just idag  pågår bomupptagning i hamnen. 

Cyklade dit och tog mig en titt ., pratade med bekanta från affären och häromkring-boende .., tänkte att det var så fint att någon ansvarig hissat flaggan och solen strålade, det var aningen kyligt i vinden, men härligt ändå. 

Och så fångades fönstret i flykten.

Hos Sonja ....

... brinner ljusen när vi kommer på på besök. 

Kaffet är klart i bryggaren .., och hon har dukat fint på bordet i vardagsrummet. 

Harry är lycklig. Sonja har tagit fram tuggben och ibland även skiva skinka .., och allt det kommer han ihåg och lilla svansen går som en propeller när han springer in i hennes kök. 

Och ny frisyr har hon, den fina Sonja. Modernare än tidigare .., lite tuffare. Hon går alltid i långbyxor, tänk, inte en enda gång har jag sett Sonja i kjol eller klänning. Till våren fyller hon nittio. 

Nu är det kväller. 

Programmet som handlade om Skogskyrkogården var intressant - om än lite spretigt ibland - men såå sevärt. Eva i Tyresö berättade hur oerhört dyrt det kan vara att bli begravd just där, men det gällde kanske vanlig grav, inte i minneslunden? Eller var det kanske att tinga en plats och så får man då betala årligen ....? Jo, så var det nog. 

I morgon bomupptagning i Stensjö Hamn. 

Tänk, om det ville bli soligt och fint!

Får jag inte missa ....

Klockan 18.30 i SVT 2, "Arkitekterna bakom Skogskyrkogården".

"I unga år vann arkitekterna Asplund och Lewerentz en tävling om den nya Skogskyrkogården, de skulle sedan komma att arbeta med denna skapelse under resten av sina liv. En film om tillblivelsen av världskulturarvet som också blir ett drama om konst, vänskap och svek."

Eva i Tyresö vittnar ofta lyriskt om hur underbart vackert där är (på kyrkogården) och när jag om drygt två veckor ska tillbringa nästan en hel vecka i såväl Upplands Väsby som Ekerö, dåååå kanske ...?

Annars får det bli till våren.

Och så ett kort-kort program från NRK om gatukonst av ett annat slag. 

Men bäst av allt: säsong 3 av The Split är på gång! 

Dagens fönster, en viktig seger och lite till.

Tänk, att i Skåne finns (eller fanns ., huset är kanske öde?) någon som tycker lika mycket om spetsgardiner som jag själv gör. 

Mina hänger i uterummet och ibland tänker jag att .., ja, men nu är det ju snart jul och då borde jag kanske byta till lite grövre tyg i gardinerna, men nix. 

Ännu får dom hänga uppe.

Det här fönstret fångades av annannan under hennes besök hemma i Skåne. 

Stort tack!

Och titta vilket vackert tegel!

Resultatet av dagens nyhetsquiz utföll så här: jag hade 8 rätt (fel på reaktorfrågan, samt på musikfrågan) och pv hade (jag tror knappt att det är sant!) 5 rätt. Fel på musikfrågan, filmen, teatern, danska partiet, samt författaren. Aj, aj. Detta måste firas (ja, att jag för en gångs skull hade fler rätt .., tror minsasnn att jag ska köpa honom en chokladbiskvi från Börjes i Harplinge .., som tröst). 

Just nu Nyhetsmorgon på tv 4. Rena skräckbilden visas ..,  nämligen Donald Trump som inför jublande anhängare säger att det är "very, very, very troligt att han ställer upp i det kommande presidentvalet". 

"Very, very". 

För övrigt? Nio grader varmt nu på morgonen .., tända ljus ..., Harry som sover på soffan .., och Sigge, han gick helt sonika en trappa upp och ligger nu ihopkurad på pv:s säng. Vill förstås ha lugn och ro. 

Livet  ..., som det är.

Idag ...

.... är Harry sig själv igen. 

Igår irrade han mest omkring .., höll sig hela tiden nära pv, eller låg under bordet och kurade. Deppade. 

Var så orolig. (Säkerligen påverkad av läkemedel och kanske också av värk i såret .., och att det straaaamar på grund av suturerna).

Idag viftar han på svansen och är glad. 

Tar gärna emot ett tuggben och äter bra. 

Och äntligen .., vågar han slappna av .., och jag stryker honom över ryggen och huvudet (som är det bästa han vet) och han somnar och sover djupt på soffan Ektorp. 

Den eländiga tratten vilar på rumsbordet och jag sitter kvar i ena hörnan, vågar inte lämna honom ensam, då risken är uppenbar att han då kommer att slicka på såret - eller än värre - lyckas bita loss suturerna!

Tittar på programmet om New York .., och lyssnar senare till USA-podden.

Dagens fönster ...

Ja, faktiskt har nog aldrig fabrikör Johanssons fönster visats som "Dagens variant". 

Men nu, den tredje november, blir det av. 

Det är inte många gånger - om än någonsin - som jag har sett mänskligt liv vid huset (om är enormt stort). 

Jo, jag har träffat Johanssons son som bor där med sin sambo, men ute på tomten ..., nej, aldrig. 

Nära muren växer havtornsbuskar, vilka ger enorma mängder med bär. Någon - oklart vem - tar i alla fall hand om frukterna.

Efteråt ....

... däckar vi allihopa. 

Såväl pv som jag själv halvslumrar i soffan och det är evigheter sedan sist, men vi säger att det nog är anspänningen med harrys operation, ja, Harry är för den delen om möjligt ännu mera slut på  och går och lägger sig i min säng vid halv åtta. 

Men medan jag piggnar till, tackar pv för sig och säger godnatt. 

Och själv tittar jag på en dokumentärfilm i kanal 7, "New York, staden som aldrig sover", är titeln. Hur intressant som helst är det och i filmen får man följa olika personers vardag/arbetsdagar och det är precis såna här program som går rakt in i mitt hjärta.