Igenkänning ...

Glad tandviserska: lilla Sanna. Eller om det är Martina.
Kusin till mina barn.

Herr Nilsson skriver om det som är min värsta mardröm.

Eller i alla fall det värsta jag vet.

Orostider ...

Och så här är det i Ystad just nu.

Själva känslan.

(1.38 in i filmen ... då är det från min gata i stan.)

Onsdagsfönstret ...

Om man befinner sig på pensionatet i landet Halland och tar den vita trappan upp till övervåningen .., och sedan tar man höger till ett av gästrummen och så ställer man sig vid fönstret och tittar ut, då är detta vad man ser.

Där nedanför går lilla vägen till naturreservatet och om man tittar riktigt noga kan man skymta det gula huset som är så pyttigt och som jag så gärna skulle vilja bo i, och bakom det som verkar vara "kullar", där finns havet.

Och vid det här pensionatsrummet har den här madamen stått och tittat ut.

Och den här.

Och när jag tittar in hos den här trädgårdsdamen, klickar jag på en av hennes länkar som hon har tagit upp som extra-läs/tittvärd och jag säger bara .., men milda tider vilken fotograf detta är!

I väntrummet ...

Livlinan.
Jag tror att Hasse tog bilden.

Ni som har varit med här ett tag, ni vet att jag har surrat om att testa detta med KBT, just för att jag har vissa hang-ups som gör mig halvt galen.

Det är så dumt och himla onödigt och tar så mycket energi.

Så då tänkte jag att .., vid femtiofyra års ålder, snart femtiofem, kanske man skulle ...?

Men det behövs kanske inte!

För se .., det finns lite hjälp att få här på närmare håll .., rent av här i bloggvärlden!

Kolla här bara!

Också en slags insikt ...


Och precis så är det ju .., att allting händer samtidigt, huller om buller bara.

Någon är förälskad .., en annan är trött och slut på .., en tredje är överlycklig för den nya lägenheten .., en fjärde funderar över klädseln till personalfesten och för andra är något alldeles definitivt över.

Slut.

Allt blandas.

Så, just så, är det här i livet.

Och så två kvällsfönster från Frankrike ...

Från madamen som livfullt berättar om det nya livets vedermödor och glädjeämnen, ja, i södra Frankrike.

Helt perfekt för den som går i emigrationstankar och vill veta hur det fungerar.

Emma Elisabet ....

Så här tjusig är min Kefalonia-reskompis Emma, när hon är på fotbollsgala, anordnad av föräldrarna till spelarna.

Det var precis som på den riktiga galan .., gästerna prickades av vid ankomsten och så blev det Fin Middag och så småningom prisutdelning av det mer vettiga slaget, dvs, alla fick ett pris!



Senare på kvällen blev det underhållning.

Tänka sig att självaste Charlotte Perelli uppträdde till barnens stora glädje!

Och tänk .., ännu mera tänk .., inte visste jag att min måg (en av tränarna till flickorna) har så snygga ben!

Bara så ni vet ...

Så tycker jag nog att ni kan titta in hos min datasupport, herr Nilsson, också.

Vilken bild!

Fler bilder finns här.

Från vännen Hasse ...

... kommer en kvällsbild från trakten av Åmsele hemma i Västerbotten.

(Den mannen är så förälskad, så bokstäverna i hans mail liksom hoppar och skuttar!)

Stekt lever med gräddsås till.

Och lingonsylt.

Och potatis.

Det är som en frälsningsupplevelse, det.


Norska madamen - B - sa .....

"Lever m fløtesaus er kjempegodt!!!"

När det stormar eller inte ...

Bild: vid kajen i Helsingborg för evigheter sedan.

Det är evigheter sedan kvinnan och jag pratades vid, ännu längre sedan vi sågs, men nu ringer hon på väg hem från jobbet och alldeles omåttligt pratsjuk är hon och jag läggger mig på soffan och har fortfarande anoraken på mig och hon berättar om sitt arbete och om dom nästan vuxna döttrarna, allt medan jag ligger där och vickar på tårna.

Hon berättar om allt som har hänt de senaste åren.

Eller inte hänt.

Och hon berättar om ett äktenskap som inte är ett äktenskap längre; om maken som aldrig tycks lyssna; som knappt tittar upp när hon kommer hem från arbetet och vill tala om vad som har hänt under dagen.

"Och vi som hade ett sånt härligt sexliv, nu är det så sparsamt, så sparsamt .., och aldrig att vi kramar varandra som förr, nej, vi är mer som bror och syster och jag tänker att nu har halva mitt liv gått och är det det här som kallas för att leva .., är det så här ett förhållande ska vara .., är det inte mer än så ...?", säger hon.

Och hon berättar om arbetskamraten som hon är så attraherad av och hur han väcker en åtrå hos henne som hon knappt visste fanns kvar.

"Nej, vi har bara kramats .., jag har inte ens kysst honom, men åååå, jag vill mycket mera .., det är ..., ja, det är som en eld inom mig .., och snart ska vi träffas, så nu måste jag raka benen!" fortsätter hon och då ler jag för mig själv.

Jag ligger fortfarande på soffan.

Utanför har mörkret fallit.

"Bettan, du .., hur gammal var du när ni gick skilda vägar ..?" frågar hon.

"Fyrtionio ...", svarar jag.

Och hon pratar vidare .., väger för,- och nackdelar .., vrider och vänder på sin tillvaro .., och jag tänker att det primära i allt det hon berättar, det är just den här avsaknaden av bekräftelse .., att maken inte tycks se henne .,. att han inte lyssnar.

Hur många gånger har jag inte hört samma sak från andra kvinnor och säkert finns det män som skulle kunna säga att: "ja, just så är det, min fru/sambo/fästmö, hon ser mig inte längre, det är som om jag inte finns, som vore jag en möbel!"

Och jag säger att hon ska ta det lugnt och inte göra något överilat, för den där åtrån kan ställa till så mycket elände och plötsligt, när den där euforin virvlar runt som mest, ja, då tycks ens partner översållad med allt som är bedrövligt och kanske ser man inte riktigt, riktigt klart, inte då, inte när den där själsliga berusningen tar oss människor i så total besittning och åååå, så klok jag låter, man borde ju bli terapeut! tänker jag.

Efteråt, med facit i hand, är såklart allting så mycket enklare.

Sen pratar vi lite om vardagligheter och jag önskar henne lycka till med vad hon nu än tar sig för och hon frågar om jag någonsin har ångrat mig och jag säger att nej, det har jag inte, trots att min före detta man är en på alla sätt och vis fin människa och vi hann fira silverbröllop och säkerligen var vårt äktenskap inte ett dugg sämre än andras .. , nej, vi växte kanske ifrån varandra eller gick på helt olika vägar och till slut var man alldeles vilse och hittade inte hem igen.., och jo, jag är lycklig och har nog aldrig känt mig mera i fas med livet ..., men det beror inte enbart på att jag har mött en man som jag tycker så mycket om, nej, det är minst lika mycket att jag har accepterat att mitt liv ser ut så här och att jag på ett sätt också godkänner mig själv, trots alla fel och brister, jo, det får duga .., jag kan verkligen titta med ömhet på den där människan som är jag och tänka: "å, din stackare .., du är verkligen som du är du ., men jag tycker nog rätt bra om dig ändå ...".

Det är en slags nåd som man ger sig själv.

Och jag tror inte längre att detta att möta en man eller kvinna att älska, är nånting som per automatik skänker evig lycka.

Jag tror att det viktigaste är att hitta hem till sig själv.

På det ena eller andra viset.

Men nu är jag ju några år äldre än kvinnan som brinner av sådan åtrå .., vi befinner oss på helt olika platser i livet .., jag har hunnit gå så mycket längre på livets krumeluriga väg, men jag förstår hur hon känner det .., den där oron att livet ska rinna ifrån en.

Att man inte ska hinna med.

Att man en gång ska sitta där och tänka att ..., "var det här allt?"

Ungefär så.

Och så säger vi hejdå och hon lovar att höra av sig och jag lämnar soffan .., tar av mig anoraken och går mot köket.

Från cd-spelaren hörs detta.

Tisdagsfönstret ...

"Hej Elisabet!

Dörren och fönstret hittade jag i Hoi An, Vietnam.

Jag tycker att färgerna påminner mig om något, men jag kommer inte riktigt ihåg...

Något i tyg kamske...

Jom."

Gösta ..

I ett inlägg lite längre ner, har jag berättat om Sonja.

Jag skrev att hon är gift med pensionatvärdens morbror - Gösta -.

Gösta är en härlig och annorlunda prick .,. pratglad, yster och himla rolig.

Inte det minsta håller han med sin systerson om att bensinpriset borde höjas.

Aldrig i livet!

Tvärtom!

Det är Göstas hängsle ni ser på bilden här ovanför.

Christina sa...

"Gud vad jag gillar hängslen!

När jag bodde i Västergötland under några år upptäckte jag att gubbarna där såg helt annorlunda ut mot i Stockholm.

I Västergötland hade de vida kostymbyxor med slag, udda kavaj och cykel.

När man for förbi en så'n farbror med bil höjde han alltid kardan och man vinkade tillbaka."

Avtryck ...

Vid åttatiden går jag till en av stans pizzerior för att akuthandla nånting i matväg.

Det är en oerhört kortväxt man som visar sig vara självaste bagaren och det är bara han och jag i butiken och jag säger att jag nog gärna vill ha lammkött i pitabröd och det är ju helt okej.

Mannen har glada och nyfikna ögon.

Lite filuriga.

Och han är pratglad så alldeles otroligt!

"Det är kallt ute ..., va?" säger han och jag pekar på skorna och säger att jag håller på att frysa tårna av mig.

Och han frågar var jag kommer ifrån?

Egentligen.

"Från norra Sverige .", svarar jag, för Malå kan han väl ändå inte ha kläm på.

Själv har han bott i vårt land i två år och dessförinnan bodde han i Italien, i Milano, ja, han var pizzabagare där också.

"Vilket land tror do att jag kommer ifrån ..?" frågar bagaren.

"Tja .., jag vet inte ., kanske .., ja, kanske Rumänien?" svarar jag.

Nej, inte alls, det är nästan så att han tycks förnärmad av denna min så felaktiga gissning.

"Jag kommer från Irak, från Bagdad ..., jag är kristen ...", tillägger han.

Och jag får veta att den unge bagaren som bara är tjugo år .., att han bor ute på Österlen, men helst skulle han vilja flytta hit, till Ystad .... "för där jag bor, där är det ju mest bara albaner ...", säger han missmodigt.

Och jag får veta att han tycker om att spela fotboll.

"I Italien, där tycker alla om fotboll .. jag med .., do vet, jag spelade fotboll i Bagdad ...", säger mannen.

Innan jag betalar och går min väg, får jag veta att herr bagaren minsann har besökt norra Sverige, jodå, det var hur fint som helst.

"Åååå, har du ...?" säger jag häpet.

Jominsann.

"Jag var i Falköping och besökte en god vän .., det var långt norrut och väldigt kallt och vackert!" säger bagaren och ler vänligt.

Och så räcker han mig påsen med det alldeles varma innehållet och jag tackar för mig och tänker att han ser så glad och tillfreds ut med sitt liv .., och så promenerar jag hemåt i kvällsmörkret och på andra sidan gatan har någon av grannarna tänt en adventsstjärna och det är glatt på trottoaren .., man får vara försiktig så man inte dråsar i backen.

Så var det.

Just så.

Om Sonja ...

Första gången jag kom till pensionatet och skulle träffa fler av pensionatvärdens släktingar än hans mamma och bröder, var jag rejält nervös.

Det var mycket som hade hänt i mitt liv just då .., mamma hade nyligen dött .., min australiensyster låg medvetslös på neurologen i Australien .., och själv hade jag just brutit handleden.

Och nu skulle det bli bjudning hos pensionatsvärden och jag kände mig kanske inte så trygg och inte visste jag ju hur starkt vårt förhållande var - egentligen - och så pinsamt då att möta den motsatta sidans släktingar och sen kanske allting bara rasar!

Ungefär så tänkte jag.

Och så kom då den där dagen .., och bilar körde upp på gården och ut kom alla släktingarna och det togs i hand och hälsades och bland alla släktingarna fanns Sonja.

Det är hon som är på bilden.

Sonja, som är gift med pv:s morbror, Gösta, har arbetat som distriktssköterska och kanske påminde hon mig om mamma eller om sjuksköterskor i allmänhet och denna Sonja var så glad och varm och hon tittade genast på min handled och lade om bandaget som inte var som det skulle och så frågade hon hur det var nu, ja, hon visste ju att jag inte längre hade någon mamma.

Tänk, jag tyckte om henne från sekund ett.

Hon är varm och omtänksam och alldeles helt underbar.

Precis så är det med Sonja Pehrson.

Ingen insikt alls

Det finns bra dagar på jobbet och det finns sämre.

Idag var det en sämre-dag.

Men mannen från Irland, ("är du från Ångermanland? va? från Irland? men där var jag ju för några veckor sedan! var på Irland ...? jaså, Belfast, nej, där var vi inte .., men i Galway och Westport .., ja, visst är det helt underbart! oh ja, jag vill jättegärna återvända!") ..., för att inte tala om läraren från Singapore som är här med sina utbyteselever, han som såg bortkommen ut där han stod vid tidningshyllan .. och sedan berättade att han och eleverna nu skulle återvändaoch tänk, att ha fått uppleva snö ...! och kvinnan med det vackra silvriga håret .. (har du klippt dig? ååå, inte ..? oj, har du haft cancer .., ojojoj .., men fint är det ändå ..., jaså, i livmodern och sen i magen .., ja, det kan inte vara lätt .., och jo, det förstår jag att man blir orolig för varje återbesök ....".

Alla dom gjorde dagen åtskilligt bättre.

Faktiskt.

Och nu ska jag gå och köpa mig något smarrigt, för jag orkar inte uppbåda kraft till matlagning och Pelle han är kvar i landet Halland och har det som allra bäst.

Några snöiga eftermiddagsfönster ...

... som kommer susande genom lågtrycken, ända från Stockholm till Ystad!

Avsändare är den här madamen.

Tusen tack!! säger jag.

På biblioteket ...

Herr Werup. Vänlig kund.

... i Halmstad .., det som ligger så vackert vid vattnet, så där nästan så att det flyter ovanpå, blir jag stående en stund och kollar lite på anslagstavlan.

"Oj, den här mannen handlar hos oss i affären och han är alltid lika vänlig!" säger jag.

Och medan jag tar bilder, bläddrar Leina i Västerbottens Kuriren.

Att besöka ett bibliotek, nästan oavsett var, det är lite som att komma hem.

Jo, just så känns det.

Dagens fönster ...

... hittar man på gågatan i Halmstad.

Här inne strosade vi omkring och närapå dreglade när vi såg buffébordet.

Och där var varmt och välkomnande, men tyvärr, alldeles proppfullt vid borden.

Ps. Ser ni ostbiten där längst uppe på skylten ...? Ds.

Också en insikt ...

Det finns ingen som skriver så vackert.

Bara så ni vet.