tisdag 25 november 2008

När det stormar eller inte ...


Bild: vid kajen i Helsingborg för evigheter sedan.

Det är evigheter sedan kvinnan och jag pratades vid, ännu längre sedan vi sågs, men nu ringer hon på väg hem från jobbet och alldeles omåttligt pratsjuk är hon och jag läggger mig på soffan och har fortfarande anoraken på mig och hon berättar om sitt arbete och om dom nästan vuxna döttrarna, allt medan jag ligger där och vickar på tårna.

Hon berättar om allt som har hänt de senaste åren.

Eller inte hänt.

Och hon berättar om ett äktenskap som inte är ett äktenskap längre; om maken som aldrig tycks lyssna; som knappt tittar upp när hon kommer hem från arbetet och vill tala om vad som har hänt under dagen.

"Och vi som hade ett sånt härligt sexliv, nu är det så sparsamt, så sparsamt .., och aldrig att vi kramar varandra som förr, nej, vi är mer som bror och syster och jag tänker att nu har halva mitt liv gått och är det det här som kallas för att leva .., är det så här ett förhållande ska vara .., är det inte mer än så ...?", säger hon.

Och hon berättar om arbetskamraten som hon är så attraherad av och hur han väcker en åtrå hos henne som hon knappt visste fanns kvar.

"Nej, vi har bara kramats .., jag har inte ens kysst honom, men åååå, jag vill mycket mera .., det är ..., ja, det är som en eld inom mig .., och snart ska vi träffas, så nu måste jag raka benen!" fortsätter hon och då ler jag för mig själv.

Jag ligger fortfarande på soffan.

Utanför har mörkret fallit.

"Bettan, du .., hur gammal var du när ni gick skilda vägar ..?" frågar hon.

"Fyrtionio ...", svarar jag.

Och hon pratar vidare .., väger för,- och nackdelar .., vrider och vänder på sin tillvaro .., och jag tänker att det primära i allt det hon berättar, det är just den här avsaknaden av bekräftelse .., att maken inte tycks se henne .,. att han inte lyssnar.

Hur många gånger har jag inte hört samma sak från andra kvinnor och säkert finns det män som skulle kunna säga att: "ja, just så är det, min fru/sambo/fästmö, hon ser mig inte längre, det är som om jag inte finns, som vore jag en möbel!"

Och jag säger att hon ska ta det lugnt och inte göra något överilat, för den där åtrån kan ställa till så mycket elände och plötsligt, när den där euforin virvlar runt som mest, ja, då tycks ens partner översållad med allt som är bedrövligt och kanske ser man inte riktigt, riktigt klart, inte då, inte när den där själsliga berusningen tar oss människor i så total besittning och åååå, så klok jag låter, man borde ju bli terapeut! tänker jag.

Efteråt, med facit i hand, är såklart allting så mycket enklare.

Sen pratar vi lite om vardagligheter och jag önskar henne lycka till med vad hon nu än tar sig för och hon frågar om jag någonsin har ångrat mig och jag säger att nej, det har jag inte, trots att min före detta man är en på alla sätt och vis fin människa och vi hann fira silverbröllop och säkerligen var vårt äktenskap inte ett dugg sämre än andras .. , nej, vi växte kanske ifrån varandra eller gick på helt olika vägar och till slut var man alldeles vilse och hittade inte hem igen.., och jo, jag är lycklig och har nog aldrig känt mig mera i fas med livet ..., men det beror inte enbart på att jag har mött en man som jag tycker så mycket om, nej, det är minst lika mycket att jag har accepterat att mitt liv ser ut så här och att jag på ett sätt också godkänner mig själv, trots alla fel och brister, jo, det får duga .., jag kan verkligen titta med ömhet på den där människan som är jag och tänka: "å, din stackare .., du är verkligen som du är du ., men jag tycker nog rätt bra om dig ändå ...".

Det är en slags nåd som man ger sig själv.

Och jag tror inte längre att detta att möta en man eller kvinna att älska, är nånting som per automatik skänker evig lycka.

Jag tror att det viktigaste är att hitta hem till sig själv.

På det ena eller andra viset.

Men nu är jag ju några år äldre än kvinnan som brinner av sådan åtrå .., vi befinner oss på helt olika platser i livet .., jag har hunnit gå så mycket längre på livets krumeluriga väg, men jag förstår hur hon känner det .., den där oron att livet ska rinna ifrån en.

Att man inte ska hinna med.

Att man en gång ska sitta där och tänka att ..., "var det här allt?"

Ungefär så.

Och så säger vi hejdå och hon lovar att höra av sig och jag lämnar soffan .., tar av mig anoraken och går mot köket.

Från cd-spelaren hörs detta.

16 kommentarer:

Tankevågor sa...

Ja du är klok du Elisabet och jag håller med dig så i dina ord om att det handlar om att hitta hem till sig själv!

Så vackert skrivet av dig.

Anonym sa...

Så klok vill jag också bli när jag blir stor. / annannan

Anonym sa...

Ja visst är det så. Att vi har allt vi behöver inom oss. Det är inte yttre omständigheter som tex en annnan människa som gör att vi blir lyckliga i livet. Det ger oss glädje och vi behöver någon att dela livets mysterium med ibland. Ibland inte. Och konsten är att vara tillfreds (för mej = lycklig) oavsett yttre omständigheter.
Det är lätt att bli förförd av tanken att man blir glad bara man fått den där bilen, mannen/kvinnan, jobbet, klänningen gått ned 10 kg eller hade mera pengar. Oftast är det ju inte så.
Lyckan finns ju precis där vi är. Inom oss.
filosofisk kram

Elisabet. sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Christina sa...

Ja, du är sååå klok och du skriver sååå bra!

När jag läste ditt inlägg så kom jag osökt att tänka på Peggy Lee när hon sjunger "Is That All There Is?"
Jag la precis ut den på min blogg med länk till dig, fast med Bette Midler.

Christina sa...

Det blev lite fel där, jag menade att det är Bette Midler som sjunger ;-)

Anonym sa...

Livet är knepigt. Jag undrar hur mannen upplever det hela?

Du får berätta hur det går!

Elisabet. sa...

till er alla: jag frågade innan jag skrev det här, om det var okej, och det var det, bara så ni vet.

Annika: mannen?

Vilken av dem?

Den lagvigde?
Hon säger att hon har pratat med honom om deras, i hennes ögon, dåliga förhållande - bristen på kommunikation och allt det - och då blir det bra ett tag, sen återvänder allt det det gamla vanliga.

Om den andre vet han intet.

Dom har ju heller inget "förhållande" och kvinnan säger att hon inte är ute efter ett sånt heller, men kanske blir det ett sätt att ...., ja, att känna sig levande?

Sedd.

Det är mitt ordval det där sista.

Anonym sa...

Jag menade den "äkta" mannen. Jag undrade väl om han är medveten om hur hon känner det, och det gör han tydligen. Hur känner han det? Tycker han den låga temperaturen är OK? jag tycker det låter som läge för familjerådgivning - men kanske kvinnan vill flyga i väg utan att prata mer?

Anonym sa...

Hei
Så heldig denne damen er som har en så klok og fornuftig venn som deg :-D
Det er jo sånn at veien blir til mens vi går,men hvor vi går og med hvem er ett valg vi som person gjør sjøl.Og det er jo det livet består av å gjøre valg,gjør man ett valg må en også stå/stå i for valget en gjør.
Mye kan gjøres ved god kommunikasjon,den gode samtalen.Men noen ganger kan en faktisk bli enige om å være uenig,det er jo ikke sånn at fordi om en er i ett forhold skal være like,det tror jeg er meget viktig og tillate hverandre å være unike.
dette ble noen dype betraktninger på en tirsdagkveld,men det er hva jeg mener
Har forøvrig vært å trent,og det var godt....
Lever m fløtesaus er kjempegodt!!!
Kos deg i kveld.
Her skal det tennes lys å høres på Dan Andersson viser.
Klem
-B-

Evas blogg sa...

Klokord från dig Elisabet. Man behöver få frid i sitt hjärta, allt jagande efter förhållanden, prylar, nya upplevelser...tror jag kan vara ett substitut för att man inte är i fas med sitt hjärta. Men är förhållandet dåligt behöver man prata, prata och prata, massor. Och prata vuxen till vuxen= inte skylla på varandra utan säga vad man själv tycker och tänker och känner. Går inte det behöver man hjälp från någon professionell.

Elisabet. sa...

annika: ja, det är ju det som är frågan .., och allt är väl så förvirrat just nu!

-b-: det är ju det som är så spännande med livet, att vägen blir till medan vi går på den.
Medan vi söker oss fram.
När jag ser på hur jag själv har det NU .., då vet jag att en sak som jag verkligen märker stor skillnad på .., det är att JAG SJÄLV tillåter mig att vara den jag är.
I ett annat förhållande följde jag med till krogen låååångt mycket oftare än jag ville .., men jag kände mig tråkig och grå som hellre föredrog soffan och en bok.
Jag är ju ingen krogmänniska.
Jag är en ren hemmamänniska, nästan.
Men åååå, så jag försökte och till slut kände jag att det här går inte .., då började jag att säga att jag skulle jobba över och "tyvärr .. nej, kommer fram så sent .., så jag åker direkt hem till dig så kan du ju komma när du vill ...".

Inte går det att göra så mot sig själv inte.

Ha en skön kväll själv och varm klem från mig!

Ingela sa...

Tänkte på Peggy Lee och den underbara sången, men det hade någon annan redan gjort ser jag. Och nog kan det väl kännas så, emellanåt. Och jag kanske inte borde säga så här (eftersom jag hör till dem som en gång fattat beslutet att gå) men jag tänker att under förutsättning att ingen slår eller missbrukar så finns det möjligheter till lösningar. Om man vill.

Elisabet. sa...

Eva: precis!

Men jag vet också, att när man har drabbats av den där våldsamma passionen, då tänker man inte längre logiskt.

Då vill man ibland inte se att problem går att lösa .. man är ju som rusig, nästan.

Jag tror också på familjeterapi,- det kanske inte alls löser några problem -, men kanske att man kan se på förhållandet på ett mera .., neutralt sätt?

Elisabet. sa...

Ingela: jo, det är svårt att komma med Kloka Råd när man själv har valt att gå.
Å andra sidan vet man ju hur man själv var .., inte var jag intresserad av någon familjerådgivning inte!

Ingela sa...

Kanhända duger jag som rådgivare om jag avslöjar att det inte var i närheten av någon passionsinblandning för min del?

Men är det inte någon annan inblandad än två vuxna så behöver man kanske inte heller stå ut med likgiltighet och tråkighet och kämpa på in absurdum.