Jo, men så var det verkligen ...

Mamma och Anders några år innan hon lämnade oss för gott.
Bilden är tagen på en geriatrisk avdelning där mamma tillbringade en vecka.

Blir man glad när man läser nåt sånt här?

"Kusinen", det är bloggmadamen det.

Och "Lilla Moster" .,. det var min mamma.

Nu är det gjort!

När krafterna återvänder blir man närapå rusig av glädje!

Så jag rensar bland papperen och hittar det orangefärgade kuvertet.

Under fem års tid har jag konsekvent i n t e öppnat dessa försändelser och ja, jag vet att det kallas för strutsmentalitet.

"Men jag kan öppna det!" föreslår pensionatsvärden.

Så det gör han.

Det visar sig att mina fonder faktiskt har minskat mindre än de genomsnittliga, ja, det är ju knappt man tror sina öron!!

Hela nio tusen kronor i månaden ska jag få, före skatt, ja, men det är ju helt fantastiskt!

Om man så betänker att pensionatsvärden erbjuder mig en hyra på 3 kronor i månaden, så har jag ju i alla fall ett par tusen att slå runt för.

Problemet är om han .., 1) drabbas av gubbsjuka och slänger ut mig, ja, inte alls vill ha den sympatiska bloggmadamen som sambo eller 2), avlider före mig, eftersom jag har sagt att jag inte vill blanda mig i hans ekonomiska förehavanden.
Skaffar vi oss ett bed & breakfast kommer saken i ett något annat läge.

Således .., skulle jag flytta till landet Halland, vore det idealiska att försöka få hyra ut den lilla ettan i andra hand, för så billigt kommer jag aldrig att kunna bo någon gång.

Och så har vi ju det här kvinnokollektivet förstås .., att man går samman några singeldamer och har ett gemensamt boende, men med eget rum, men man delar på dom fasta utgifterna.

Och så får man fiska i havet och leta i papperskorgar .., och såklart, spela nåt instrument utanför Systembolaget.

Det ska nog gå vägen.

(Triss och stående Lotto, glömde jag alldeles bort.)

Och så hittar jag flera bilder ...

Mamma i Bolivia igen.

Och jag läser på baksidan av bilden och ler åt hennes självironi.

Så här har hon skrivit:

"..... uppstigen från de döda, eller på väg dit

Men det förefaller mig som om jag kommer ut ur graven efter minst fyra dagars vistelse där ..."



Och så har hon tydligen skaffat sig en mer urringad klänning, av solbrännepartiet att döma.

En annan lördag ...

Mamma och pappa hos mormor.
Hur gammal kan mamma ha varit här?
Fyrtioåtta, kanske ..?

Den här lördagmorgonen för ett år sedan (fast den femte april), dog min mamma.

Klockan var kring halv åtta och jag var på affären och höll på att förbereda kassorna, när Helene kom med den bärbara telefonen.

"Här ...", sa hon och räckte mig den.

På en enda gång förstod jag vad som hade hänt.

Och jag ropade "nej, nej, neeeeej!" och rafsade ihop det jag höll på med .., tog på mig anoraken, ringde Anders som för en gångs skull svarade så tidigt på morgonen och så cyklade jag iväg så fort jag bara kunde och jag ropade återigen ..."mamma! mamma!!" och på Blekegatan upptäckte jag sonen som sprang mot gruppboendet .., sista biten tillsammans och just där utanför tvärstannade han och sa ..."vänta mamma, jag måste kissa!" och så länge jag har förståndet i behåll kommer jag att ha den bilden inom mig .., hur han står där och kissar och säkerligen är lika förskräckt som sin mamma och det är lördagmorgon den femte april 2008 och när vi en stund senare kommer in i mammas rum, då är hon död.

Död.

Och jag slänger mig om halsen på henne och vaggar henne i famnen och säger att hon har varit en såååån fin mamma och mamma är varm och lealös och hennes mun är öppen och jag pussar henne på kinden och allt är overkligt, fast vi borde ha varit så förberedda.

Det är man inte.

Man tror bara att man är det.


Mamma i Bolivia.
Alltid så barnkär.
På baksidan av bilden har hon skrivit: "Abuela med Simon och Daniella."

Hela dagen blir vi hos mamma.

Min storasyster (som redan en gång har förlorat sin mamma, nu är det liksom andra gången ..) har kommit från Hörby och pensionatsvärden kommer också och har med sig mina egna kläder och Anders är kvar och står eller sitter vid mammas säng och håller henne i handen och märker att den blir allt svalare.

Personalen går ut och in ur rummet.
Underbara, rara änglar.

Vi dricker kaffe .., pratar och skrattar.

Vid halvtvåtiden anländer Fonuspersonalen och sveper in mamma i ett vitt lakan; hon ser ut som en mumie och dom bugar vid hennes säng och drar iväg med henne på en rullvagn och jag vill ropa att "neeeeej! stanna!", men gör det inte.

Nu har ett år passerat.

Jag tänker nog på mamma dagligen.

Lite överallt står bilder av henne och igår hittade jag ett grönt album från min tonårstid och jag blev sittande och bläddrade lite förstrött .., se där .., där är en svartvit bild av mamma och pappa tillsammans .., jag minns när jag tog den .., det var hos mormor i Dikanäs och dom ser så lyckliga ut och pappa har skratt i sina ljusblå ögon.

Nu är det ett annat sorts liv.

Och en sak vet man: inget varar för evigt.

Det gäller att Ta Vara På.

Födelsedag ...

Idag fyller den här rara madamen år ...., hon som blir så glad av sina hästar.

Här kommer en grattiskram från Ystad och från mig!

Nästan ett mysterium ....


Natten mot idag låg pensionatsvärden i min säng och själv valde jag soffan i vardagsrummet, allt för att han skulle slippa lyssna till det eviga hostandet.

På morgonen däremot tassade jag in i köket (ja, sängen är i köket .., jag har inget matbord där) och kröp ner intill honom och så låg jag där och blundade och lyssnade till Naturmorgon i P1.

Plötsligt säger pensionatsvärden: "oj, vad du sover gott ...".

"Men jag sover inte .., jag lyssnar ju till radion, nä, jag sover inte alls ..!" utbrister jag häpet.

Jodå, jag hade visst sovit.

"Men visst sover man om man snarkar ...?" säger då pv.

Va?

Det är inte första gången det här händer .., jag kan redovisa för vad jag har lyssnat till, men jag hör inte att jag rossel-andas så där så någon annan tolkar det som snarkning!!

Men hur går det till!?

Och med f a s a tänker jag tillbaka på tågresan från Halland i torsdags .., ja .., då vaknade jag faktiskt av mina egna snarkljud, men tänk om jag inte alls har hört den förrän på slutet .., jag kanske har suttit där och dragit timmerstockar mest hela vägen!

"Du har väl selektiv hörsel ...?" säger pensionatsvärden.

Han har varit med om samma sak, ja, jag har bett honom vända sig från ryggläge till sidan och han begriper ingenting .., "vad då .., jag snarkar väl inte .., jag är ju vaken ..!" har han då sagt.

Kan någon människa begripa hur detta går till?

Lördagsfönstret ...

Ja, är man sjuk så är man ..., det var det h ä r fönstret som madamen i Värmland hade skickat och så tog jag fel i fönsterhögen, fy skäms på mig!

Men titta .., ganska lika är dom ändå!
(Fönstret här nedanför menar jag .., och detta).

Så här skriver avsändaren:

"Ett till.....

Fångat på hotellet där vi bodde, i den gamla delen av hotellet.
Jag gillar mönstret som blir i duken av fönsterspröjset!

Fotograf Turtlan."

Ett sent kvällsfönster ...

... från den här rara madamen.

Nej, det var det inte alls.

Det här fönstret kommer från Solveig och ingen annan!

På Savannen ...

Varje kväll just som jag har krupit under täcket, skickar jag fem korta sms till fem olika kvinnor.

I sms:et skriver jag att det nu är kväll på livets savann och att elden är tänd och den som vill kan leta sig en plats nära eller en bit ifrån .., någon av oss får hålla vakt så att inte elden slocknar och så blir det som en alldeles riktig flock och det känns tryggt och bra.

Efter en stund kommer fem sms-svar.

"Jag har lagt mig en bit ifrån .., men jag hör er andra ..!" skriver den som inte vill ligga alldeles för nära.

Någon annan kommer eftersläntrande när vi andra redan har somnat.

Ja, ni kan inte i er vildaste fantasi ana hur inutivarmt och gott det blir med såna här små meddelanden.

Det finns säkert massor av människor som skulle säga att ..."men ååå, så fånigt .., vad då .., livets savann ...?", men det gör ingenting .., jag tycker ändå att det känns så bra.

Och ikväll när bloggmadamen är helt slut som artist och med nöd och näppe orkar plocka undan innan pensionatsvärden kommer, då skriver en av vännerna som ligger där på savannen att ..."lilla Lisabettan ..., ikväll tar jag vakthållningen ...".

Förstår ni?

För mig har fantasin nästan inga gränser alls.

Man kan blanda fantasi med verklighet och vem vet vad som är på riktigt?

Om vi är fem kvinnor som letar oss till elden på savannen och kryper ihop och håller vakt tillsammans .., fem kvinnor som kan lyssna till syrsorna och till vindbruset .., då är vi det.

Så enkelt är det.

En gång har till och med pensionatsvärden fått vara med.

Då var det han som fick ta eldvakten.

Vi är många nu ......

Detta är ett mail från min klasskamrat som bor utanför Stockholm.


"Jag har legat i förkylning i snart 2 veckor.
Idag känner jag mig (kanske) lite bättre.

Det är ju fortfarande inte så långt gånget på dagen, men än så länge känner jag mig som om det nog håller på att vända.

Det var en rejäl förkylning.
Ont i halsen och mycket hosta och så feber dag efter dag.

Ringde till läkaren i början av veckan för att försöka få tag på nåt hostdämpande till natten - man har ju hört talas om hur viktig sömnen är för tillfrisknandet.....

Men där var det ju tji att komma för.

Idag har vi alldeles fullt, du får försöka igen i morgon, så sköterskan.

Men när man knappt har ork att ta sig igenom dagen med sånt som obönhörligen måste genomföras (rasta hundarna och rensa kattpottorna t.ex.) då ödslar man inte sin kraft på att försöka ringa läkaren igen.

Och tiden har gjort sitt.

Det börjar i alla fall gå att svälja utan att först äta magnecyl och vänta ett tag."

Sjukdag ...

Feberrosiga kinder.

Te med honung från Kuba av alla ställen.

Två Panodil.

Och armarna är piggiga av kyla och huden är het.

Från farstun hörs prat.

Två flickor bär ut proppfyllda blå Ikeaväskor av plast.

Någon vrider om nyckeln till en dörr.

Separation?

Och PV ringer från tåget som just då står i Landskrona.

"Ensam bland fyra säten", säger han och frågar om hälsotillstånd.

"Det här är Nöd ...", säger jag.

Lusten får komma i andra hand.

Vård av sjuk särbo, kanske man kan kalla det.

Efteråt, när jag lagt ifrån mig telefonen, letar jag upp telefonnumret till Vårdcentralen.

Också en insikt ...., kanske.


Ligger på soffan och läser en flera dagar gamla Ystads Allehanda.

På sidan A18 finns en liten notis längst uppe till vänster.

"Fängelse för dödsskott mot hund", står som rubrik.

Så här berättas det.

En 28-årig hundägare vägrade att blanda sig i upploppen på Rosengård.
En 21-åring riktade då en skarpladdad pistol mot hundägarens huvud och hotade dessutom att våldta hans hustru, om denne (hundägaren) inte kom med och bussade hunden, en amstaff, mot poliserna.
När hundägaren fortfarande vägrade, sköt 21-årigen helt sonika ihjäl hunden.
Igår dömdes 21-åringen i Malmö till sex månaders fängelse."

Mer att läsa om detta finns här.

(Och för mannen med pistolen är det ju en himla tur att det inte var bloggmadamen som satt som domare. Då hade straffet blivit helt annorlunda. Ett skott i skrevet, hade inte varit så dumt. )

Ännu ett fredagsfönster ...

I Vilhelmina, där min moster bor, där finns tydligen hur många vackra fönster som helst.

Och Jom, han fångar dem i flykten!

Och idag ..

... blir jag hemma från affären igen.

Hela natten har jag hostat mig halvt fördärvad och kallsvetten har flödat.

När jag vid tretiden i natt passerade spegeln, då var jag tacksam att pensionatsvärden inte var här .., då hade han nog lämnat in ångerlappen.

Mitt annars lockiga hår stod åt alla håll ..., någon lugg fanns inte längre .., allt var ett enda krull och det var inte långt ifrån att bloggmadamen gallskrek av fasa .., ja, man kunde ju tro att självaste att Bualappen hälsat på!

Och så på morgonen ..., denna ständiga ångest för att ringa till jobbet och meddela att man blir hemma.

Nu igen!

Jag fick tag på Helene som är vår butikschef och som satt i sin bil på väg till Ystad och Helene fick höra om nattens eviga hostande och jag möttes av enbart vänlighet och förståelse.

Efteråt ville jag sätta mig ner och gråta av rörelse.

Dagens fönster ...

... kommer från vännen Ellis och visar ett fönster från Wadköping.

Tack snälla!! säger jag.

Hemresa ...

Fram och tillbaka åker jag.

En bloggmadame med västerbottenssjäl .., ena dagen i Halland och nästa i Skåne.

Hemma och Borta blandas hejvilt och blir till nånting mittemellan.

Och jag sitter i tåget och tittar ut och tänk, att efter sexton år i Skåne upphör jag aldrig att förvånas över hur oändligt vackert här är.

Den sista halvtimmen mot Ystad .., pickar hjärtat lite mera.

Då är jag nästan hemma.

Så här kan det se ut en dag i början av april.

I sängkammaren ...

Hasse har gått i pension ....

Titta på kvinnorna som ler så varmt .., säkert har han varit omtyckt, Hasse.

Nog undrar jag hur många hundratals bilder jag har fått av Hasse från Ö-vik genom åren?
Mängder är det och nästan bara naturbilder.

Ikväll hittar jag ett mail i min inkorg där herr fotografen skriver så här.

"Om du ser ramarna bakom mej.

Så ska dom ha mina bilder där.

För varje årstid, kul.

De visas då på alla Sanmina företag i världen.

Ja så var det slut.

Efter nästan 40 år.

Känns konstigt men så är det väl för dom flesta.

Höll ett bejublat tal till menigheten "S".

Måste nog ha varit omtyckt .., kändes så av värmen.
Hasse".



Och här kommer ett litet, litet, litet urval bara, ja, av Hasses bilder.

















Så här skriver "ellem" från Skellefteå, apropå bilden här ovanför.

"Bilden av rallarrosorna luktar skogshallon!
När hallonen är mogna brukar det ofta vara lite ludd på dem från de nästan utblommade rallarrosorna. Upptäckte att jag spontant luktar på mina fingrar.
Men de luktar inte hallon och än är det långt dit.
Fast först ska vi ha vår och försommar! och snöfritt. ellem"



Och nu kan alltså vännen från Ångermanland ägna all sin tid åt barn och barnbarn och inte att förglömma ..., fästmön uppe i Västerbotten.

Det är där man hämtar dom.

Bara så ni vet.

Lycka till Hasse!

Tidig morgon i landet Halland ...

Så här såg det ut i morse vid halvsjutiden, när jag, tillsammans med pensionatsvärden, åkte de tjugofem kilometrarna söderut, till Halmstad.

Dimma.

Kompakt dimma.

Två timmar senare kom jag till Malmö och där strålade solen och unga flickor kom gående i kjol och vårliga jackor.

Precis på pricken när tåget körde i Svarte, sista anhalten före Ystad, svepte dimman återigen in över oss .., och plötsligt försvann hela världen!

Torsdagsfönstret ...

.... finns en trappa upp på pensionatet.

Varmt gula väggar.

Svartvita fotografier.

Och så eftermiddagssolen från väster.

Mot havet till.

Där har Leina sovit.

Och Ellis.