"Hugo Lundgren, 87, Hovenäset. Stenhuggare.
Vi sitter i solen och pratar i solen i hans trädgård. Den vackra häcken runt om är sibirisk ärtbuske, liguster caragana på latin, säger han. Huset byggde Hugo 1924, stenfoten gjorde han själv. Borta i Kleveviken leker ett par nakna skrottar vid hans sjöbord. Det är barnbarnen."
Någon gång i början 80-talet kom jag att köpa en bok med titeln "Så blev mitt liv. Intervjuer med gamla av Lars Ulvenstam".
Jag kom att ä l s k a den boken!
Ja, för mig blev detta Böckernas Bok, men så lånades den ut och jag glömde väl bort den alldeles, tills för någon tid sedan då vi - pv och jag själv - besökte Röda Korsets loppis här i Halmstad och där,
bland hundratals slitna böcker, hittar jag den.
Å, sicket återseendets glädje det blev!
På något av försättsbladen står följande att läsa:
"Julen 1979. Till Harry från Asta."Från den första till den tvåhundrafemtiofjärde och sista sidan låter Lars Ulvenstam gamla människor berätta om sina liv .., om hur
det var och hur
det blev och deras drömmar och all kärlek och allt som
inte blev som det var tänkt.
"Carl Sjölin, 77. Borås, glasarbetare. Ungkarl och boksamlare, tidigare ungdomsledare.
Det är smällkallt när han följer mig till bussen, men han går barhuvad och utan överrock."
Som Carl Sjölin, t.ex., det är han som är på bilden här ovanför.
Författaren skriver precis som dom intervjuade talar.
Häromkvällen låg jag och högläste för pensionatsvärden, det var om just Carl Sjölins liv och leverne.
Dom sista raderna lyder som följer:
"Jag tyckte det var så roligt och härja med barna. Dom gav mig allt. Kärlek te barn. Det var allt vad jag kunde känna. Glädje att göra barna glada. Jag försökte vara föräldrar te dom och syskon med.
Jag lämna Örnarna 1942. Vi skulle ha styrelsemöte och på morronen fick jag inkallelseorder. Då säger jag: Nu får I skaffa er en ny ledare. För nu vet jag inte när jag kommer tebaka. (
gråter).
"Erik Andersson, 73, Göteborg. Smed. Kroppen är förvärkt av reumatism, han behöver en griptång om han tappar något i golvet. Jag frågar i telefon, vilken spårvagnshållplats jag skall stiga av vid. Jag vet inte vad stationerna heter längre, svarar Erik. Jag har inte vart ute på tretton år, på allvar, om jag säger så."
Anna Rahm, 69 år, Stockholm. Tidigare hemmafru.
Förra året, (1975) började hon att läsa vid universitetet.
Eller tänk texten där den 69-åriga Anna Rahm i Stockholm berättar om sitt liv; om hur hon vid sextiosju års ålder tog studenten och hur hon, när boken skrivs, kämpar med en fil kand.
Så här berättar hon:
"En lärare på Norra Latin sa att när du kommer till Frescati (universitetsområdet i Stockholm), så blir du alldeles ensam, det ska du räkna med.
Du besöker föreläsningarna, men sen går du hem. Men det blev inte alls så.
Det kan bero på att jag valde ämnen där man arbetar tillsammans och i små grupper. Jag tror i alla fall att jag är accepterad (skrattar).
Och ibland får jag vara med på deras små fester.
Och på Gotland när vi skulle upp för alla di där rösten, så går jag ju så dåligt. Men se dom gav sej inte, utan dom kom och drog upp mej. Och så skriver och ringer dom till mej.
Att äntligen få vara bland tänkande, kännande, vänliga människor!
Det är som en livsluft att andas, vet du.
Ett gensvar."
Har ni aldrig läst boken, så rekommenderas den å det allra varmaste!
Och den som aldrig har lyssnat till den fullkomligt eminente herr Ulvenstam som sommarpratare, kan göra det här.
För några år sedan satt jag, tillsammans med husköparmannen, vid ett bord på en restaurant i Stockholm och när jag sitter där och tittar ut genom fönstret, ser jag en äldre, lite krumryggig man passera där utanför.
Det var Lars Ulvenstam.
Och mitt hjärta värmdes såå för den mannen.
Mer om honom finns att läsa här.
