fredag 1 oktober 2010
Om Judit ...
Och jag dyker ner bland alla bokstäverna i hemtidningens sida om Avlidna.
Som ännu en liten roman blir det.
"Mamma var en glad, snäll och duktig person som kunde vara ganska rättfram i sina kommentarer, men hon menade inget illa.
Hon sysslade med allt möjligt, många är sommarbarnen och systerns barn som hon
hade hand om, skogsplantering, städerska, tvätterska med mera.
På fritiden, medan hon bodde kvar i Fromheden, hade hon fullt upp, det var att
laga mat och servera på otaliga bröllop, vara värdfolk med pappa, jobba i
kaffeserveringen när det var dans, baka bröd, driva upp plantor i växthuset,
väva, måla tavlor, sticka, aldrig rädd för att prova på något nytt.
Hon älskade att baka goda kakor och hade alltid många sorters kakor. Hon bjöd
gärna på kaffe med dopp. Man kunde ofta få fikabröd med sig hem också. Hon
lagade gärna god mat och var aldrig rädd för att prova nya recept. Palt
gjorde hon gärna.
Hon älskade att spela bingo och hon och pappa kunde köra åtskilliga mil för
att spela och träffa folk. Hon var väldigt social. Otaliga var
pensionärsresorna som de gjorde tillsammans.
Mamma har levt ett långt och innehållsrikt liv."
Fredagsfönstret ...
 |
Bland det vackraste och mest annorlunda jag har sett i vårt avlånga land.
Inte fönstret (jag själv tog bilden), men samhället med sina smala, trånga gränder och alla trähusen och hela tiden - havet intill -.
torsdag 30 september 2010
I love You!
 |
| Det var då det .... |
Kanske var han nio, tio år och skulle åka buss alldeles själv.
Det var första gången.
Och jag stod där utanför och frågade om jag inte skulle få en kram och sonen sa att "det kunde jag väl", men först ropade han till busschauffören att titta bort.
Å, hjälp, så piiiinsamt om han skulle se när mamma fick en kram!
Nu har många år passerat, sonen är tjugofyra år, ja, det är ett helt annat liv, när jag ikväll ringer honom.
Det visar sig att han är på jobbet.
"Jaha, okej, ja, men ...", säger jag.
"Var det nåt särskilt du ville ..?" undrar han.
Jag säger att det var det inte .., nja, jag ville bara säga hur mycket jag tycker om honom.
"Ja, jag älskar dig också mamma", svarar sonen.
"Är du ensam i bilen ...?" frågar jag.
"Nä, min kollega sitter här intill och ler ...", säger han som nu är en vuxen man.
Oj.
Nånting har hänt under vägens gång.
Och jag tänker att det finns inte ord för hur mycket jag älskar den sonen!
Om Olle ...
I klockans inre ligger min mammas dödsruna.
Lokaltidningen hemifrån, den blir för den sedan länge utflyttade, ja, som en slags mental navelsträng.
Eller en kanske en själslig sådan?
De första åren tittar man på bilder av brudpar .., efterhand blir det avdelningen "födda" som får besök och nu, när man själv är vuxen och har barnbarn, skuttar man direkt till sidan med "avlidna".
Och där möter man ansikten och stelnade leenden från före detta grannar och där är gamla lärare och namn som låter bekanta, men man glömt vem dom tillhörde?
Och ingenstans i världen kan där finnas dödsrunor där människor har tyckts så otroligt förnöjsamma, som just hemma i Västerbotten!
Små, små bokstäver formar en bild av en människa och här sitter jag, långt hemifrån, och tycker mig till sist nästan känna den där personen som inte längre finns.
Så här kan det t.ex. stå i texten och där finns också en bild som visar en man i blå skepparkeps.
"När flottningen upphörde köpte Olle bogserbåten han arbetat på, döpte den till Viktoria, tog skepparexamen och drev passagerartrafik på Storavan flera somrar.
Olle var i många år inneboende hos sin syster i Arvidsjaur, bodde sedan i egen lägenhet men det kändes aldrig som hemma. Han timrade en sommarstuga i Krokviken, satte sedan upp ett eget hus i Avaviken.
Olle var ungkarl och började efter pensioneringen resa till Gambia, först på semester och sedan för att hjälpa till med ett skolbygge. Detta ledde till att vi träffades.
Kärlek uppstod, vi gifte oss först i Gambia, senare i Bergnäsudden och fick därefter dottern Margot.
Medan jag studerade var Olle hemmaman.
Vi har varit lyckliga tillsammans."
Ser ni bilden framför er?
Det blir som en liten roman.
Och Olle med den blå kepsen på svaj, blev åttioåtta år.
"Om det verkar som om jag blev lite rörd nu ... ?"
Det finns program som går rakt in i ens hjärta.
Och inte behöver det vara ett låååångt program heller.
Fem minuter, räcker gott.
Vilken guldpärla!
Det finns program som går rakt in i ens hjärta.
Och inte behöver det vara ett låååångt program heller.
Fem minuter, räcker gott.
Vilken guldpärla!
Nu vet man hur det blir ...
Så här kanske det blir.
Någon månad, eller i alla fall, några veckor före Vasaloppet, då börjar pv bli mentalt frånvarande.
Allt som rör sig i hans huvud, handlar om uppladdning och själva loppet.
Nästa år, 2011, blir det först stafettvasan (underbar video!) tillsammans med AP & Micke, Anders, dr Böhlander och så pv då.
Det är på fredagen.
Två dagar senare stundar det Riktiga Vasaloppet, för pv:s del, alltså.
Och som om det nu inte vore tillräckligt, så ringer Anna och vill prata med husets herre.
Nu är det hennes tur att utmana!
"Ställer du upp?" frågar hon honom.
"Javisst!" säger han glatt och jag tar mig för pannan.
Så nu ska det tränas även för detta.
AP. Första cykelträningen.
Vätternrundan.
Anna har redan börjat.
I mailen nu på morgonen finns en bild (jag ska fråga om jag får lägga in den ..., "jag ser för djävlig ut på bilden, men ja, du får lägga in den", skriver hon senare och jag ler för mig själv ...) där hon står redo med cykeln .., då var klockan 5.30 och det första träningspasset skulle klaras av.
På sin egen blogg berättar hon om beslutet att ställa upp och passar även på att utmana en massa ridkompisar.
Och så avslutar hon så här:
"Själv kan jag bidra med smågodis.
Jag planerar nämligen att ha en cykelkorg fullproppad med smågodis när loppet går!
Så på inköpslistan står nu ett stycke cykelkorg.
Ja, och ett stycke cykel också förstås, för någon sådan har jag inte heller..."
Oj, oj, det här kommer att bli en tuff vår, inser madamen i det gula huset på kullen.
Fem fönster från Skåne ...
Madamen som bor i Portugal skriver i en kommentar att nu har hon minsann fångat fönster och vill jag låna ett, så går det bra.
Om jag vill!
Men jag lånar inte bara ett .., jag norpar fem fönster på raken!
Ni ser dem på husgaveln .., och ni ser också åkern med vad jag tror är sockerbetor och den vackra väggen med inmurade stenar.
Man ser också, i alla fall om man klickar upp bilden, en röd vallmo mitt bland allt det gröna.
Och när jag lägger in fönstret ser jag att hon har namngivit den.
"Mitt-hjärta-bor-i-en-gammal-gård" .., står det.
Det är nästan så att jag får hjärtsnörp.
annannan
sa...
Fårr ju jag också, nu när du säger det...
Du är väl bekant med dikten?
Från folkhögskolan i Tomelilla där han undervisade till den här gården kunde han ha cyklat, Theodor Tufvesson.
Mitt hjärta bor i en gammal gård,
en gammal gård på slätten,
med vita längor och svalebon
under takens mossgröna brätten.
Och åldriga almar med sagor i,
- en evigt susande klunga,
och tätt inpå väggarna vångar och fält,
som förtroligt i sommaren sjunga.
Och en dröjande doft av lavendel och ros
i låga kisthus och salar,
och ett minne, som ler i var ruta och vrå
och sakta till hjärtat talar.
Här bodde de gamle, här gled deras liv
i tid för längesen gången,
- så stilla som julisus
en afton i gåravången.
Här glider livet så stilla än,
ej stormen rör lågan på härden,
- här är tystnad och ro för ett hjärta än
mitt i den larmande världen.
Theodor Tufvesson
onsdag 29 september 2010
I soffan ....
pensionatsvärden rättar matteprov
i pausen
tittar vi på Uppdrag Granskning
det handlar om korruptionen i Göteborg
man tror inte sina öron
eller - det är ju det man gör -
i förebyggande syfte
så där så man inte förgås
dubblar jag dosen av blodtryckssänkande medicin
och lägger två små vita tabletter vid frukostkoppen
Livet
 | |
| Och där låg vi och läste var sin bok. |
Från öppet fönster hörs motorsågsljud.
Vi funderar på att ta ett dopp i havet.
En slags lycka ...
 |
| pElle & sigge nilsson |
"Ja, ja .., ta du först ...", menar pElle.
Fiskrenset slängs i slänten och tas tacksamt emot av Familjen Skata.
Sannerligen en insikt ...
Att människors liv och tillvaro skiftar, så där som natt och dag, det vet vi förstås.
Här sitter en femtiosexårig madame och njuter av solsken, sigge nilsson och pElle.
Och själva livet, bara.
Andra får kämpa.
Och kämpa ännu mera!
Vännen "akih" - Anna-Karin i Halmstad, skickar en länk som stämmer till eftertanke.
Det finns flera som kämpar.
Här är en annan kvinna.
Att människors liv och tillvaro skiftar, så där som natt och dag, det vet vi förstås.
Här sitter en femtiosexårig madame och njuter av solsken, sigge nilsson och pElle.
Och själva livet, bara.
Andra får kämpa.
Och kämpa ännu mera!
Vännen "akih" - Anna-Karin i Halmstad, skickar en länk som stämmer till eftertanke.
Det finns flera som kämpar.
Här är en annan kvinna.
På morgonen ...
Allting är sig likt om morgnarna, ja, tillvaron som hemmafröken följer ett bestämt mönster.
Köksbordet är dukat sedan kvällen innan.
Och klockan åttanollnollpip dyker sigge nilsson upp.
"Mjaaau! Mjaaau!" låter det när jag öppnar dörren till altanen där han kurat på filten (hela natten är han försvunnen - alltid -) ..., och han sträääcker och tääänjer sig och raspar med klorna på mattan och mjaaauar igen .., han vet precis att nu vankas frukost.
Men pElle är fortfarande trött ..., det är knappt att han orkar ta sig till matskålen, och efteråt, sätter han sig och stirrar mot ytterdörren .., inte ett ett endaste litet pip från honom .., han bara sitter där och tittar rakt fram .., vet att matte - inom någon minut bara - kommer att öppna dörren.
Aldrig att han, så där som sigge, pratjamar och gull-ber.
pElle är en Gammal Katt som har varit med länge ..., och även om han igår - till min oerhörda förvåning - jagade en skata, så är han säkerligen inne på slutrundan och vet hur livet är.
Och själv njuter jag av all ickestress .., och av solen på väg upp bakom kullen .., och av det nykokta ägget och brödet som är uppvärmt .., och när det är dags för den andra brödhalvan, tar jag kaffekoppen med mig och går in i lilla rummet .., slår mig ned vid datorn och börjar surfa runt.
Tittar mig omkring.
Tar del av andras vardag.
Och ingenting är ju så intressant som detta.
Tänker Syster Ann-Gerds dotter.
-
Och jag har vaknat sent idag och drömt länge och mycket, så som jag gör när jag jobbar mycket och lyckas sova gott. Och jag känner mig precis utvilad, för första gången på flera veckor. Och det ligger äntligen för första gången på kanske ett halvår inte ett sörjigt hav av för mycket att göra framför mig. Jag har äntligen aningen andrum, och arbetsglädjen lurar bakom knuten.
Jag önskar dig allt väl för dagen!
tisdag 28 september 2010
Derby ....
Alldeles nytagen bild.
Under ett besök hos dr Böhlander upptäckte jag en kväll hur Emil och hans kompis satt i Emils rum och med hjälp av Youtube, övade sig på hejaramsor.
AIK-ramsor.
Typ såna här.
Alldeles nyss fick jag ett sms från Emils mamma.
"Är på hockeyderbyt i Globen med Emil hans kompis.
Hejaklackarna kör för fullt. Killarna sitter knäpptysta och studerar klackarna ...".
.Kväller ...
Nu har jag läst ut den här boken - Älskad, saknad" - av Joyce Carol Oates.
Den var ...., helt UNDERBAR.
En av de bästa böcker jag har läst på länge, länge.
Författarinnan.
Båda bilderna har jag norpat från nätet.
Fy på mig!
Och har man själv förlorat sin mamma, så blir det så mycket igenkänning, så där så man sitter med en klump i halsen när alla sidorna är utlästa.
I en artikel (DN i fjol) kan man bland annat läsa följande:
"Så är det i romanen ” Älskad, saknad” där en av bokens huvudpersoner, den 56-åriga modern, är ett kärleksfullt porträtt av Oates egen mor.
– Vissa historier kommer från ens eget liv, de flesta faktiskt. Om du som barn är med om separationer, förlorar någon eller får erfarenhet av något gåtfullt, går du och tänker på det. Det finns en strävan efter att försöka förstå. Det är ett av mina motiv, säger hon och fortsätter:
– Det fanns hemligheter i min familj, människor man aldrig talade om. Som min mormors man. Honom talade man inte om. Det var tabu. Som barn undrade jag över det där men jag kunde aldrig fråga mina föräldrar. Åratals senare fick jag veta häpnadsväckande saker. Det fanns verkligen en hemlighet där.
Hon berättar att hon fick veta att hennes morfar blivit mördad och att hennes mamma som mycket liten och i en hungrande syskonskara på nio lämnades bort till barnlösa släktingar.
Eftermiddag ...
Gräset klippt.
Nedfallna äpplen och päron förvandlas till sörjigt mos.
På altanen ligger pElle och håller koll.
Efter gräsklippandet steker jag upp fläskpannkaka och gör en sallad av strimlad vitkål och rivna morötter.
Som sylt använder jag björnbärsmarmeladen som - fråga mig inte hur det gick till - förvandlades till en utsökt sorbet.
Å, hjälp, så gott!
(I den där hemtekniska skolan fick vi säkerligen lära oss att koka såväl sylt som marmelad, men jag måste ha missat den lektionen.)
Telefonen ringer!
En mig närstående madame berättar lyckligt om ett tomtköp som nu har gått i lås.
Nu ska här (fast där) byggas hus på Ekerö, utanför Stockholm.
Själv berättar jag lyriskt om fläskpannkakan, men sånt prat intresserar den mig närstående madamen föga.
Jaha, på det viset.
Sen lägger jag mig raklång på soffan Ektorp.
Snart är boken utläst, den av Joyce Carol Oats.
(Den är helt underbar!)
Och ikväll kommer pv hem med ännu en bok av samma författarinna, tänka sig, han hade själv köpt den tidigare i år eller var det i fjol .., nämligen den här.
"Åttahundra sidor, Elisabet ...!" säger han.
Det är tjugotvå kilometer mellan oss och bara vanligt telefonprat, men jag hör leendet genom luren.
Åttahundra sidor.
Ibland ..., mina damer och herrar .., är det en fördel att befinna sig mellan två jobb.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)