Dagens fönster ...

Christina på Stribergs Station, hon kommer minsann ihåg att humle är min passion.

Ja, i alla fall nästan.

Och så här gudomligt vackert väller humlen över fönstret i Västmanland.

Ikväll ...

.... börjar upphämtningen av de chilenska gruvarbetarna!

Ååå, så jag hoppas att det går bra!

Det hela visas på webb-tv och jag tänker sitta uppe i alla fall tills den förste - 31-årige Florencio Avalos - har kommit upp.

Nu håller vi tummarna att det går bra!

Ett kvällsfönster från ...

"Biskopspalatset i Porto är det som speglar sig i vattenpölen. 

En riktigt ruskig höstnatt var det i fredags när jag tog bilden, fast just då var klockan bara runt nio och det var fortfarande livfullt och asiatiska turister som beundrade utsikten.

Men ett par timmar senare kan man tänka sig att ett eller annat spöke drog förbi, kan man inte?

Hälsn Anna."

Tips från Dr Böhlander ....


Ja, det var himla bra, det måste jag säga.

Påhittigt!

"Nej, aldrig! Jag vill slippa ...!"

Det var under mitt första eller andra år i butiken och nu var vi på kurs och skulle lära oss detta med kommunikation och allt möjligt annat.

Kursledaren delade in oss i grupper om två och två.

En i varje grupp skulle lämna rummet.

Jenny gick ut  - jag blev kvar -.

Och kursledaren sade att när vår grupp-partner kom tillbaka, skulle hon/han ombedas vittna om något trevligt från sin barndom, medan vi andra (vi som hade stannat kvar), skulle låtsas helt oberörda och totalt ointresserade av vad vår arbetskamrat berättade om.

"Nej, fy så hemskt, jag vill inte!" sa jag.

Hur lätt som helst var det att tänka sig känslan hos motparten.

Men jodå, det var bara att spela med, sa kursledaren.

Och Jenny började glatt, ja, nästan lyckligt .., att berätta om en resa på en färja och om glädjen hon som lillflicka hade känt och hon berättade om sin pappa och mamma och sin bror.., allt medan jag själv tittade ut genom fönstret .., suckade och suckade .., och förstrött tecknade sol efter sol på ett anteckningsblock.

"Men Bettan, du lyssnar ju inte!" sa Jenny, nästan bejdande efter en stund.

"Jodå, jag lyssnar ...", svarade jag och fortsatte med tecknandet.

Och Jenny .., hon tystnade till slut.

Ja, så blev det för allesammans; alla som inte visste vad som pågick.

Alla  t y s t n a d e  och slutade att berätta.

Därefter blev det förstås utvärdering av det hela och då, om inte förr, förstod var och en vad det betyder att inte bli synliggjord.

Att på ett sätt ... inte finnas till.

Det var vad vi lärde oss.

Lappen med alla solarna, sparade jag.

På agendan ....

lillhallen 

Tålamod - med sånt jag inte finner så där värst intressant -, är inte min mest framträdande egenskap.
Målning av väggar (än mindre av tak) är definitivt nåt som jag inte finner särdeles intressant.
Men snart är det klart.

gästrummet, som också målades ....

Mellan varven går jag in i gästrummet och tittar.
Så där för att peppa mig själv.
"Du ser, det blev bra till sist ...!" säger jag till mig själv.
Bokhyllan är min stora glädje.
Kvinnan i ramen längst till vänster, är min mammas mormor.
I mitten syns ättapjötten, numera Unge Herr Konstapel.
Och längst till höger pv:s underbare morbror, Gösta Pehrson.

och alldeles vitprickig är jag ...

Bara för att ....

....dom är så innerligt vackra!

Tisdagsfönstret ...

..... finns i Ystad.

Och det var madamen som bodde mitt emot som tog bilden.

Jag själv, alltså.

Stajling hit och dit ...

Hinner man läsa, blir man nog allmänbildad.

Idag tog jag mig an lilla hallen.

Eller lillhallen .., den som är som spindeln i nätet mellan vardagsrummet, köket, altanen (som ska bli ett innerum vad det lider och lider gör det...) och trappan till övervåningen.

Där har tidigare varit ljust turkosfärgade väggar, nu blir dom .. ja, just det, den här bloggen tillhör en enjängd madame, alldeles riktigt .., väggarna blir nu vita.

Så jag har stått med rollern och jag har använt pensel när det varit för trångt (där är fyra dörrar på det lilla utrymmet!) och sist av allt har jag stått bredbent med rumpan i vädret och med en trasa gnuggat på små, små, små vita färgprickar på golvet.

Det blir nog fint när det blir klart.

Pensionatsvärden kom hem (med bil) från jobbet ..., åt middag (stekt färsk rödspätta - himmelskt gott och Leinas enkla fisksås till .., 1 bytta creme fraiché + 1 fiskbuljongtärning .., värm upp så buljongtärningen löser upp sig ...) och stöööp sedan på soffan.

På tv är det Fråga Doktorn.

Eller "lekaren", som han kallas av programledaren.

Det pratas om sex.

Nåja.

Här är vi för trötta för sånt.

Tanken var ju god ...


Det var planerat att det skulle vara drogfritt disco på Grand i Falkenberg i fredagskväll.

Men det är ju inte alltid det blir som man har tänkt sig.

Nu är det bara att vänta på posten .....


Då kommer nämligen den här.

Och den här.

Så länge .., ägnar jag mig åt att måla väggen i lilla hallen.

Till den arme mannen ...

På Öresundståget. Det var tösens kamrat som hade gjort väskan.

.. han, hantverkaren i England som åkte tåg och med sig hade en väska med antika fiolsträngar, värda flera miljoner kronor.

När mannen glad i hågen klev av tåget ..., låg fiolsträngalådan/väskan kvar på tåget.


Kunde man ha hoppats på.

Men sån tur hade han inte.

Dom var borta med vinden.

Detta hörde jag på P1:s nyheter i morse.

Och jag får nästan ont i magen bara jag tänker tanken.

Borde inte .....

... det där stora företaget vars logotyp man ofta ser på skor, ta kontakt med Annas häst Taurus?

En alldeles utsökt reklampelare skulle han bli!

Dr Böhlander agerade hovfotograf, med betoning på hov.

(Ryttarinnan är mellanbarn och Oxe. Dr Böhlander storasyster och Lejon.)

Måndagsfönstret ...

På Rua dos Arcos ..., i landet Portugal, där har madamen med rötter i den skånska myllan, fångat ett fönster.

Och ja, jag har länkat till ett inte-alls-färskt-inlägg av henne, men för mig spelar det ingen roll.

Och lite musik från landet långt i söder kan ni minsann också få, så här en helt vanlig måndag i mitten av oktober.

Igenkänning ....

Sladdbarn och Kräfta.

Augusti månad. 

Malmöfestival.

Då ringer telefonen.

Det är vännen Torun och hon är glad och sprallig och bubblar nästan över av prat.

"Elisabet, du kan aldrig gissa vem jag mötte på festivalen ..., ja, jag tänkte att det MÅSTE ju vara din son ..., och till sist gick jag fram till honom och frågade och det var det ju och jag fick ta en bild av honom och ja, jag ska skicka den till dig, så får du se honom i uniform, jaså, det har du inte gjort?, ja, men då kommer bilden så småningom!" säger hon.

Och nu, just ikväll, har den kommit.

Och hon som är mamma sitter och smajlar mot datorskärmen.

Söndag ...

inte riktigt lika smarriga som sist, men nästan.

Utsikt från sjuksalen ....

Det spelar ingen roll när man tittar ut, grannen är alltid i gång.

Idag är det husmålning som står på schemat.

Den lika idoga hustrun har för länge sedan givit sig av på stavgångspromenad.

Och sjuklingen ....

... har vaknat till liv.

I alla fall en liten stund.

Lite trevligare att kolla saldot ...


Om man på eget bevåg säger upp sig från en fast tjänst, då stundar 45 dagars karens från a-kassan.

Eftersom helgerna inte räknas in i dessa dagar, blir det nio veckors avstängning allt som allt.

Helt okej, tycker jag.

Men nu, nu är dom nio veckorna avklarade.

Liiite skönare känns det allt.

Ska jag säga er.

Morgon i landet Halland ....

... och himlen är blå, fåglarna kvittrar och i postlådan ligger Göteborgs Posten och väntar.

Pensionatsvärden är grå i ansiktet, sängliggande, men förhållandevis pigg.

I alla fall piggare än igårkväll.

och tänk, att man kan älska en ytterkruka!

Nu kokas fisk till sigge nilsson och pElle ... och över matbordet strålar morgonsolen.

vitlök ger mig sömnproblem, när klockan är 03.00 har jag ännu inte somnat.

Och jag läser vidare om Norma Jean Baker, ja, halva natten blir jag liggande på soffan Ektorp och vänder blad efter blad efter blad och det är inte långt ifrån att jag mår illa - att följa med på den här livsresan är som att ta sig upp på bergets högsta topp och sedan upptäcka att där inte finns någon väg tillbaka - och inte behöver man smygtitta i slutet heller, för det vet man ju redan hur det blir.

Att fortsätta att läsa blir ångestfyllt.

Man vill ropa "stopp!"

Just nu ska jag börja läsa på sidan 445.
Så här lyder första raderna.

"Jag vill gå ut med henne."
Den före detta idrottsmannen var nästan fyrtio. Det var många år sedan han svingade sitt sista slagträ i en stor baseballmatcfh, gjorde sitt sista frilopp och log blygt blygt då sjuttiofemtusen beundrare jublade."


Det är alltså detta som ska hända.

Och snart är Norma Jean uppe på toppen av berget och man vill man ropa till henne att vända om!

Att gå ner igen.

Ja, mest av allt vill man ändra på slutet.