Alldeles nyss dråsade den lilla trumpetspelande ängeln ner bland blombladen!
Ja, så kan det gå, om man inte är tillräckligt förankrad.
torsdag 9 december 2010
Störtdykning ...
Alldeles nyss dråsade den lilla trumpetspelande ängeln ner bland blombladen!
Ja, så kan det gå, om man inte är tillräckligt förankrad.
Man kan fundera över ...
.. hur många människor som har tryckt på den här ringklockan?
Vilka livsöden gömde sig bakom deras besök?
Blev någon överlycklig över att höra dörrklockan ringa?
Var någon annan orolig?
Sånt ..., kan man fundera på, när man tar en bild av ringklocka i landet England.
Grattis idag till ...
Min Anna.
... alla som heter Anna!
Min egen AnnaPanna .., Anna i USA ., en annannan i Portugal .., en brandsoldat-anna i Linköping och Anna i Sheffield!
Och alla ni andra!
(Redan tidigt i min barndom bestämde jag mig för att om jag någon gång skulle få en dotter, då skulle hon heta Anna. Inte tänkte jag då på att min mormor hette Anna Fransiska Elisabet och att min farmor, som jag aldrig hade träffat, också hette Anna. Anna Elisabeth. Min docka från Amerika, hette också Anna.)
Torsdagfönstret ...
Året är 2005.
Emma, som då är sex år, är på besök hos sin mormor som är jag och snart är det julafton.
Emil, lillbrorsan, har drabbats av morbror-Anders-längtan och är i Bjäresjö, utanför Ystad.
Och inget är ju så spännande som att alldeles själv få tända ljus, med en tändare.
onsdag 8 december 2010
Tiden går ....
Och hon som är mormor sitter och läser och ler.
Så värst noga med fotograferandet var det tydligen inte heller.
Man skulle kunna tro att även bloggbilder bleknar.
Och hon som är mormor sitter och läser och ler.
Så värst noga med fotograferandet var det tydligen inte heller.
Man skulle kunna tro att även bloggbilder bleknar.
"Dag 24: "Det här får mig att gråta ..".
Egentligen gråter jag väldigt sällan.
Nästan aldrig på begravning, vilket ger mig förfärligt dåligt samvete, för det känns som om att där borde man ju .., tänk om någon tror att man inte är ledsen .., att man inte bryr sig .., ja, som om det där att vara med på en jordfästning är ungefär som att handla i affären.
Däremot är jag lättrörd.
Och jag minns min första eller andra jul som ensamseglare och hur jag - på väg till Helsingborg - svängde förbi mina barns pappa, där även sonen då bodde .., och när jag kom in i köket tappade jag alla orden och blev stående alldeles tyst medan tårarna bara rann och exet förstod precis hur det var fatt och jag viftade med händerna att han inte fick trösta, då skulle det bara bli värre.
Sorgen ..., över hur allt hade blivit, förstås.
Eller när jag cyklade längs Blekegatan i Ystad, den där eftermiddagen - några timmar efter att mamma hade dött - och jag grät så hejdlöst och struntade blankt i om någon såg eller hörde mig!
Och alla avsked.
Alla gånger vi hade varit på besök hemma i Malå och pappa stod ute vid bron och vinkade och hur jag satt tyst i bilen och tittade ut på skogen på höger sida och inte sa ett pip på tolv mil, ty då hade rösten svikit mig.
Alla gånger mamma kom hem från Bolivia efter ett par års bortavaro och ångesten när hon skulle återvända efter någon månad och man tänkte att ..., å, nu är det nog sista gången .., och hur hon en gång utbrast ..."Eliza, Eliza! du får inte gråta, det blir så svårt då!"
Och så gråter jag ofta när det ska hackas lök.
Men annars är det som lugnt.
Man får väl gå en gråtkurs hos den här mannen.
Kanske.
Egentligen gråter jag väldigt sällan.
Nästan aldrig på begravning, vilket ger mig förfärligt dåligt samvete, för det känns som om att där borde man ju .., tänk om någon tror att man inte är ledsen .., att man inte bryr sig .., ja, som om det där att vara med på en jordfästning är ungefär som att handla i affären.
Däremot är jag lättrörd.
Och jag minns min första eller andra jul som ensamseglare och hur jag - på väg till Helsingborg - svängde förbi mina barns pappa, där även sonen då bodde .., och när jag kom in i köket tappade jag alla orden och blev stående alldeles tyst medan tårarna bara rann och exet förstod precis hur det var fatt och jag viftade med händerna att han inte fick trösta, då skulle det bara bli värre.
Sorgen ..., över hur allt hade blivit, förstås.
Eller när jag cyklade längs Blekegatan i Ystad, den där eftermiddagen - några timmar efter att mamma hade dött - och jag grät så hejdlöst och struntade blankt i om någon såg eller hörde mig!
Och alla avsked.
Alla gånger vi hade varit på besök hemma i Malå och pappa stod ute vid bron och vinkade och hur jag satt tyst i bilen och tittade ut på skogen på höger sida och inte sa ett pip på tolv mil, ty då hade rösten svikit mig.
Alla gånger mamma kom hem från Bolivia efter ett par års bortavaro och ångesten när hon skulle återvända efter någon månad och man tänkte att ..., å, nu är det nog sista gången .., och hur hon en gång utbrast ..."Eliza, Eliza! du får inte gråta, det blir så svårt då!"
Och så gråter jag ofta när det ska hackas lök.
Men annars är det som lugnt.
Man får väl gå en gråtkurs hos den här mannen.
Kanske.
Idag ...
Det kanske går lika bra i landet Halland, som i landet England? tänker jag.
Och så norpar jag mannen på Stora Torg, han som låeter mig få en hel påse med frusna äpplen, så där till alla hungriga koltrastar.
"Får man fråga vad du heter ...?" säger jag.
Det får man.
Mannen visar sig heta Arne, är Jungfru och bor ute i Söndrum, mot Tylösand till.
I många, många år har han haft plats på torget.
Dagens inköp - hos Arne - blir tre små fina tulpaner.
Julröda.
"Jag ska minsann hälsa till fåglarna att äpplena var från dig ..", säger jag.
Arne ler.
Innan jag kommer till stan, handlar jag på Ica Maxi.
Helt ärligt tror jag att all energi och glädje som susade in i själen vid besöket i London, gjorde sig en liten plats i hjärtat, ja, det är som om modet tog fart igen!
Så väl inne i den stora Icabutiken frågar jag en vänlig kvinna om där finns någon personalansvarig att prata med och det finns det och personaldamen kommer så småningom och visar sig vara så rar och vänlig och hon tar mina papper och jag säger att "jo, jag vet att där inte är någon ledig tjänst, men ställa sig i kö kan man ju göra ...", och kvinnan ler och säger att "om inte annat så till sommaren .., och då har man ju fått in en fot ..." och just så brukar det vara.
På väg hem och inte långt från Stensjö handlar vi lussekatter och annat gott i den här butiken.
Om jag frågar även där?
Svar: ja.
Och t ä n k ..., då skulle jag i så fall få expediera en viss bloggmadame om somrarna!
Tillbakablick ...
Igår kom med posten - helt överraskande - "Malå sockens hembygdsbok".
Men å, sicken glädje!
Och jag har suttit och bläddrat och åkt kana baklänges i tiden.
På bilden här ovanför syns den gamla sjukstugan och så, t.h. folktandvården.
Uppe vid rosa pilen, där fanns sjukstugans personalvåning och där övernattade jag ofta hos min mamma, då, när pappa var på kurs.
Under avsnittet om sjukstugan, står följande lilla notis.
Mamma blir "Syster fru Ann-Gerd Nilsson ....".
Det fanns en alldeles speciell doft i personalrummen och jag kan lätt som en plätt frammana den!
En doft av Lux tvål - nio av tio filmstjärnor på 60-talet använde, enligt reklamen, Lux tvål - (kanske också alla sjuksköterskor .., även syster Anna-Lena, syster Hildegard och mamma ... ) och nånting annat, en slags oros-doft som inte låter sig fångas av bokstäver.
Vid den lila pilen låg mottagningen.
Dit fick jag följa mamma när hon kollade sänkarören och jag stod ofta och tittade in i det vita träskåpet med glasdörr, ty där, på små hyllor, låg operationsinstrument och nånting mer spännande var för mig svårt att uppbringa.
På mottagningen doftade det e t e r.
Och Folktandvården till höger.
Hjälp, hur nervös har man inte varit i dessa lokaler!
Och på precis samma sätt som med tvåldoften, kan jag få fram skräckkänslan när man öppnade dörren till Folktandvården .., dom svarta trappstegen ..., fönster som var icke-genomskinliga .., Fiaspelet och ett avlägset surr av en borr.
Här är Torget.
Längst till vänster Forumbiografen som var så himla fin!
Där huserade Ellen och hennes familj .., Manfred eller Ellen sålde biljetter, dottern sålde godis ., Anders - sonen - stod vid dörren till biosalongen och rev biljetterna.
Draperiet var svartvitt och drogs elegant åt sidorna när reklamfilmen skulle börja.
I min ungdom fanns även Pressbyrån i samma byggnad, med telefonkiosk, mer som en liten garderob där man stängde dörren om sig och ringde rikssamtal.
Mellanbyggnaden rymde blomsterhandel, Handelsbank, Apotek och så småningom även privattandläkare på övre planet.
Huset längst till höger var väl kommunalhus till en början (med vacker stor målning över två plan ..), men blev så småningom bland annat polisstation.
Där arbetade under många år mina barns pappa.
Och i bildens vänstra hörn, korvkiosken.
Alldeles solklart har jag en minnesbild av Ulf Bergström - längst i byn nästan - och då alltid klädd i svart, som stod där vid kiosken med sin moped och rökte cigaretter och var så där lagom tuff.
Har jag nu kommit ihåg helt galet, vet säkert hemifrån-Ingela, Kerstin eller Birgit hur det var.
Och tusen tack Harriet för boken!
Onsdagsfönstret ...
Nej, det finns inte alls i London.
Det finns i ett litet gult hus i en vägkorsning, inte långt från ett annat gult hus på en kulle.
I landet Halland.
tisdag 7 december 2010
Glad-post!
Stort tack till Eva på Frösön (här ska bakas rullrån! nu gäller det bara att hitta ett bra järn!), till Solbritt i Ystad för dagsaktuell snöbild .., och till Harriet, f.d. lärare i Malå, som har skickat "Malå sockens hembygdsbok", tryckt i Skellefteå 1965.
Vilken glädje!
Flera eftermiddagsfönster ...
Ja, flera fönster samlat i ett enda .., som är mer som en vägg.
Bilden visar domkyrkoruinen i Hamar, i Norge.
"Domkirken blev år 1567 ødelagt av svenskene under De Nordiska Sjuårskrigen."
Ajaj ..., det var inte bra det!
Mer att läsa om denna skapelse, finns här.
Och fönsterfångerska var vännen Bente, som bor just i Hamar.
Från Kensington till Stensjö ...
Och när jag går där ute med unge herr Canon Ixus i kappfickan, så tänker jag att det spelar ju förstås ingen roll .., det ena är inte bättre än det andra.
Om jag låtsas att Stensjö är Irland, faller jag förstås pladask och skriver blogginlägg om hur fantastiskt här är och så l u g n t och vilsamt och ni kan inte tro och hit kommer jag att återvända!
Och solen tittar fram och snön har blivit till skare.
Det porlar från lilla bäcken.
I vattnet speglar sig himlen.
Alldeles ensam ...
Gott om björkar är det inte här, nära havet.
De som finns är aningen skruttiga.
Men desto mera av Ginst .., Hallands landskapsblomma.
Och nästan-hemma, möter sigge nilsson mig.
Ååå, så han kråååmar sig och har sig och halkar omkring på glatta snön!
I lilla rummet strålar ännu eftermiddagssolen.
Fru Begonia behöver vatten bums!
Litet möte i London ...
Den sista dagen i London, strosar jag mest omkring längs smågatorna i Kensington.
Jag tar god tid på mig .., stannar till .., tittar på små planteringar och bara ä r.
Genom ett fönster skymtar jag en kvinna som sitter vid en symaskin och arbetar.
En stunds t v e k a n ..., det är det där med att hämta modet; att riskera att få ett "nej".
Att känna sig dum.
Till slut kliver jag in - det plingar från dörrklockan - och där inne i värmen finns en mor och hennes dotter och längre in i butiken skymtar jag en kvinna som står vid en strykbräda.
Och jag säger precis som det är, ja, frågar om det finns någon möjlighet att jag får filma mamman, hon som sitter vid maskinen.
"Bara händerna ...", förklarar jag.
Jodå, det går bra, säger dottern, som är i min ålder kanske.
Hon ser lite fundersam ut.
Och jag får veta att familjen kommer från Cypern.
I mer än tjugo år har de varit bosatta i England.
På den där frågan hur bra sömmerskan trivs med sitt arbete .., ja, på den tiogradiga skalen, skrattar hon gott och säger ..."minst tolv!"
"Det här, förstår du, är nämligen mitt liv!
Ända sedan jag var liten flicka har jag tyckt om att sitta med nål och tråd .., jag kan inte tänka mig nånting som är bättre!" säger hon leende.
Just så var det hos Thimble (Tailoring) på 24 Thackeray Street i London.
Det var den 29:e november år 2010.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)