Hos frissan ....

Bilden från tidningen Husmodern, nr 36, år 1935.
Pris: 35 öre.

baratradgard sa...

När jag var liten fick jag följa med min mor till hennes frissa - hon hette Siv och hade salong på Ripatorget i Trelleborg. Hon hade gigant-tupérat kolsvart hår som var oerhört elegant och glasögon av spetsig kattögon-modell som väl var det hetaste heta i början av 60-talet.

Men när jag satte mig i stolen "jamen du har så tunt och fint babyhår" vilket jag hatade att höra då och hatar att höra fortfarande!

Min egen frisör sedan 30 år tillbaka har aldrig sagt det men så vid hennes tre mammaledigheter har jag varit tvungen gå till andra salonger och det är inte kul att vid 35-års ålder höra att man har tunt babyhår!!!!! Kan ingen lära ut det på frisörsutbildningen att så säger man bara inte. Det VET kunden redan!

Titti sa...

Mitt första minne av frisören är inte lika positivt.
Sent 40-tal, jag var en unge med ständiga öroninflammationer, många besök hos doktorn, ont ont.

Jag var väl sådär 5 år, med långt superkrulligt hår och nu skulle jag för första gången få följa med mamma till något som hette så konstigt som "frisörska". På den tiden förklarade man inte så mycket för barn, dom skulle lyda, niga och vänta på att bli tilltalade innan dom öppnade munnen.

Nu skulle mamma till "frisörskan" och jag skulle följa med. Lokalen låg några trappor upp (minns det som igår) men det som skrämde mig från vettet var damen som mötte oss i dörren, hon hade illrött hår, vit rock (samma som doktorn) och knallröda naglar. Hon såg ut som den elaka häxan i någon av mina alla sagoböcker doktors-häxa. Herregud vad jag tjöt.
Jag vill minnas att det inte blev något hår "lagt" den gången (jo, man gick och "la" håret på den tiden).

Det har blivit många frisörbesök sedan dess, men faktum är att än i dag känns det inte absolut 100 att sätta sig i frisörstolen. :)

Lena sa...

Vilket minne du har! Hos någon av herrarna (Lena menar Torkel Lind eller Sundbom, två f.d. frisörer i Malå ..)har jag blivit friserad efter klippt min lugg alldeles själv som fyraåring. Jag kommer ihåg att jag skämdes.
Den där känslan som infinner sig efter ett besök hos frissan den är härlig.

Ny dag, ny giv. Och så dessa möten.

pv memorerar inför uppträdandet på Ven.

Aldrig att jag upphör att förvånas över alla dessa härliga möten som blir av, tack vare bloggandet eller facebook!

Möten med människor som man - med tämligen stor säkerhet - aldrig skulle ha träffat under vanliga (eller numera: ovanliga) omständigheter.

Så var det igårkväll, när "Eva från Tyresö" som ofta kommenterar här på sidan (uppvuxen i Norrköping) och hennes man (med sina rötter i Halmstad) kom på besök!

Två lärare, en professor och ett affärsbiträde, alla runt köksbordet.

Och där sitter vi tillsammans och det pratas om allt möjligt - icke allenast om man tar den goda äppelkakan eller tunnbrödmackan först -, nej, det surras om livet som pensionär, om hur man hittar olika bloggar .., det blir prat om Kreta (Eva berättar om en blogg där en svensk kvinna gift sig med en grekisk man och hennes liv just där ...), det pratas om Halmstad i allmänhet och stadsdelen Furet i synnerhet .., det pratas om hur man blir just professor i kemi och även om kassörskejobbet .., och det blir prat om barn och barnbarn, om långa äktenskap och kortare förhållanden, ja, allt sånt som hör livet till!

Efter några timmar tillsammans är jag hur pigg som helst och när det väl är sängdags, har jag -återigen- svårt att somna.

Så där ligger jag i sängen och lyssnar till Karlavagnen, där människor berättar om sånt som dom ångrar .., så där som att dom inte tog chansen när den dök upp .., eller den där kärleken dom inte vågade tro på .., och nu, fyrtio år senare, tänker den inringande på just den mannen eller kvinnan .., och tänk, så annorlunda livet kanske hade varit, ja, om inte om hade varit.

"Han var sommarplacerad som polis i Strömstad och ville att jag skulle följa honom till Frankrike och hämta en båt, men jag var sjutton år och vågade inte och nu har mitt liv varit ganska tragiskt och jag tänker ofta på honom och hur mitt liv skulle ha blivit, om jag sagt ja ....?" säger en kvinna.

Och där är en man som under två vintrar ångrat att han inte varit förutseende nog att ha skaffat sig en snöslunga, men nu har han.

"Så nu blir det väl en snöfri vinter ...?" säger han och leendet hörs genom luren.

Och när programmet är slut och jag fortfarande inte kan somna, då gör jag så där som Sven i Luleå - som tipsade om detta - jag började räkna från 300 och bakåt och tänk, det fungerade!
Jag kom inte ens till 250!!

Och nu är det ledig dag och regn och mera regn och pv har körövning ikväll och jag ska bara njuta av ledig dag .., av Dagens Nyheter och hund,- och kattsällskap och en kopp nybryggt Zoegas skånerost.

Just så.

Tisdagsfönstret ...

"Hej Elisabet!

Det kan säkert inte ha undgått dig att jag varit till Capri. ;)

Tittade in i din blogg nyss, vilket jag tyvärr gör allt för sällan, och påmindes om alla dina underbara fönsterkort.

Sökte bland korten från resan och hittade ett fönster som jag tror kan passa.

Det är ett av fönstren från vårt hotellrum på Hotell San Michele på Capri, och det är förstås Medelhavet som breder ut sig utanför fönstret.

Behöver jag säga att det var en underbar resa?

Nej, jag förstod väl det.

Kram!

Anita."

Tur att man får lära sig ..

Ikväll har vi haft besök av kommentatorsvännen Eva från Tyresö och hennes man.

Vi satt kring köksbordet och där fanns Evas nybakade äppelkaka och så mina tunnbrödmackor med älgkött i skivor till, som pålägg.

"Men varsågoda nu ...", sa jag.

Alla tre - pv, Eva och hennes man - tog genast var sin macka.

Själv tog jag äppelkaka.

"Så kan du ju inte göra, man ska börja med mackan!" sa pv.

Jaså?

Tänk, det hade jag ingen aning om, att det finns en mack-lag.

Men nu, nu vet jag minsann.

För övrigt var det hur trevligt som helst!

Det bästa idag ...

Jo, lillflickan som heter Isabel som - medan hennes mamma packar i varorna - säger "mamma, jag gillar henne" och det råkar vara kassörskan det som lilltösen tycker om och den där kassörskans hjärta går just då nästan i små bitar av glädje.

Och så den andra tösen som tittar på samma kassörska och säger ... "jag vet var du köpte ditt hårspänne, i London, hos tomten!" och så avfyras ett malligt "tänk-att-jag-visste-det-leende!"

Den tösen är åtta år och går i tvåan och just det, när hon och mamman handlade kom vi en gång att prata om att ha uppsatt hår och då berättade jag om det här fantastiska hårspännet som verkligen inhandlades på julmarknaden i Hyde Park (tack Maria!) och tänka sig, att det håller ännu!

Och det kommer flickan ihåg.

Och annat som gör hjärtat varmt: kvinnan i min ålder som - på min fråga hur bra hon trivs på sitt arbete - säger "åtta" .., och sedan förklarar att hon nyligen har kommit tillbaka till jobbet efter en lång tids behandling mot cancer.

Och så berättar hon:

"Läkaren sa rent ut - utan omsvep - att jag nog inte hade många månader kvar att leva .., och jag hörde ingenting, allt blev bara kaos .., och jag tänkte på mitt lilla barnbarn, skulle jag inte få se henne växa upp ...? Men sen förstår du, efter någon månad, kom jag till en annan läkare och nu visade proverna annorlunda .., men det har varit en tuff tid med cellgifter och strålning och annat elände och friskförklarad är jag inte, men kan nu arbeta och det är bara så helt underbart att vara bland sina arbetskamrater igen .,. ja, att ha något som liknar en vanlig vardag!" säger kvinnan.

Hennes blick är ..., vemodig.

En blick som säger att här är en som har varit med om nånting.

Så har min dag varit.

Och ikväll, tänka sig, blir det bloggvänsbesök, då kommer Eva från Tyresö och hälsar på!

Natten mot idag ...

En annan strand på Samos.
Och lintotten som gick där och filosoferade för sig själv.


... blev en underlig natt.

Först några timmars sömn och sedan några timmar av vakenhet.

Å, som jag vände och vred mig!

Och jag försökte tänka på sånt som är behagligt .., jag tänkte på stranden i Kokkari på grekiska ön Samos .., jag såg liksom hur jag låg där på solstolen alldeles nära havet - men då kom jag att tänka på jordskalv och tsunamis och hur farligt det då måste vara att befinna sig alldeles vid vattnet - .., och då blev det behagliga genast mindre angenämt och jag fick tänka på nånting annat.

(Vilket påminner mig om AP som under en sömnlös natt försökte räkna får som skulle hoppa över att staket, men då började fåren snava och ramla omkull och därmed fungerade inte alls den synen för avslappning ...).

Det mest förunderliga var att även pv var vaken.

"Ja, jag ligger här och tänker på Matte C ...", sa han.

Och vi låg där och småpratade och från P1 hördes det sedvanliga vågskvalpet (som spädde på det här med tsunamitanken ...) och inte förrän vid halv tre lyckades jag somna om.

Det innebär att den här morgonen känns mer än lovligt seeeeg.

Och tack och lov att morgondagen är arbetsbefriad.

Måndagsfönstret ...

... fanns - och finns ju ännu - på Regementsgatan 19 A i Ystad.

Och tänk, vilket annorlunda liv pElle har fått!

Från trettioen kvadratmeter och ett ständigt inomhusliv, till ett gult hus på en kulle och möjligheten att komma och gå som han vill.

På jobbet ...

"Å, ack att man finge en sån där till kvällsvickning ...!"

... men inte på mitt, utan på äldsta dotterns extrajobb - ett gruppboende för dementa - där såg det ut så här när hon kom dit ikväll.

"Hungrig katt ...", stod som rubrik till bilden.

Det hade nästan kunnat vara sigge nilsson.

Frukostserveringen har öppnat ...

Och pElle är gammal och trött och har legat och sovit på en köksstol hela natten.

Meja och harry i sängkammaren, på var sin bädd.

Och sigge, som alltid vill ha enkelrum, hoppar upp på fönsterblecket och vill komma in och äta han också .., och inte räds han den där nya hunden som är här på besök .., nej, han hälsar på henne också, men allra mest stryker han sig runt harrys ben.

Själva äter vi också frukost.

Och jag tänker att detta, med många (allt är ju relativt ...) djur i huset, är rena drömmen.

Två söndagsfönster ...

... från södra Frankrike och då anar ni nog vem som har varit ute med håven?

Just det: Monet.

Vet ni hur ljuvligt det är, detta att människor är ute och promenerar och råkar få syn på ett fönster eller flera och tänker ..."oj, var det inte någon i landet Halland som alltid vill ha fönsterbilder ..., ja, men dåååå ska jag ta en bild!" och så kommer en sådan insusande till mailen (bisse151@gmail.com) och jag översköljs av värme och tacksamhet!

Ni är totalt underbara!!

Tusen tack! säger jag.

Meja är putt ...

Alldeles enkelt är det inte för Meja.

Först blir hon lämnad i landet Halland, då husse och matte ska ha trevligt i Simlångsdalen och tack och lov att matte tog med Mejas sackosäck som hon tycker så mycket om .., men se, den glädjen blev kortvarig.

Det tog inte lång stund förrän harry helt enkelt testade hur den där underliga tingesten var att ligga på.

"Ååååå, bra mycket skönare än min egen madrass ...!" tänkte han nog och sen var det kört.

Nu tycker nog harry att det där är hans bädd.

Annars går det bra mellan dom båda hundarna.

Meja är fyra år och har pondus och mooooorrrar när harry blir för jobbig och hon har träffat såväl pElle som sigge nilsson och det går bra det med.

Just nu har såväl Meja som harry gått och lagt sig en trappa upp.

Det ska för övrigt jag med göra.

Ajöken, sa fröken.

Och i dag ...

... fick jag säga hej till Fourmum, som kom och hälsade på i kassan.

Det var hon och hennes familj och ååå, så roligt det var och ååå, så trist att jag inte kom ifrån kassan just då!

Och tänk, att alltid känns det som om man träffar gamla bekanta, när det gäller bloggare som varit med ett tag.!

Tack som tittade in i affären!! säger jag.

Åtta bilder från Haverdal / Särdal ...

Den för mig okända "Titti" har skickat bilder från Haverdal, inte långt härifrån.
Det är alltså i det långsträckta Haverdal som jag arbetar.
Fast detta är i Särdal (har jag nu fått veta i efterhand ,-).


Och när jag ser bilden, kommer jag ihåg att min australiensyrra - då, i sin ungdom -, alltid pratade om att hon ville han en Saluki när hon blev äldre.

Så blev det inte.
Nu har hon en liten trasselsudd av okänd modell som heter Sophie.
Nej, det blir inte alltid som man har tänkt sig.


Häromdagen fick jag ett mejl från en rar kvinna som skrev att Halland lockar.
Ja, lockar så mycket att kanske när hon går i pension .., då skulle hon kunna tänka sig att flytta söderut och just till det här outsägligt vackra landskapet.


I lilla Oskarshamn (eller Oskars Hamn) här i Stensjö, ligger pv:s båt.
Ännu inte upptagen.

"När tänker du ta upp båten ..?" frågar jag pv i skrivande stund.
"Tja ..., om en månad kanske ...", svarar han.






I början, när jag mest mejlade med pv, berättade han om dansbanan i Västerhagen.
Dit skulle han cykla och ta sig en svängom, skrev han.


När jag passerar här med moppen, då är jag nästan framme vid affären.
Nu är det tomt och tyst i hagen.

Och tack för bilderna "Titti"!

Dagens fönster ...

... visar utsikten genom ett flygplansfönster - det handlar om sträckan Arvidsjaur - Stockholm -, och det var rallymadamen som tog bilden.

Kväller ...

Och här har vi promenerat ikväll.

Det var närapå m a g i s k t.

Frost ...

När man tappar bort sig själv ...

Spaghettihåret.
I ytterligare tjugo minuter ska det vara så rakt.

Klockan 9.00 har jag tid hos frisörskan i stan och jag får slå mig ner i stolen längst till vänster och frisörskan, som är tjugotre år, frågar vad jag har tänkt mig och jag säger att .., ja, du får fria händer .., men inte kort bara, det har jag inte haft på säkert trettio år.

Och frisörskan kommer med fyra svarta byttor innehållande färgmedel och hon smetar på med en pensel och lägger folieremsor lite här och där, allt medan jag stirrar på kvinnan mitt emot mig; hon i spegeln, hon med det svarta plastförklädet runt halsen .., hon som ser så blek och sliten ut.

Hon som är jag.

Och den vänliga frisörskan pratar om allt möjligt, eller hon frågar.

Hur många barn jag har, vad dom/jag arbetar med, var jag kommer ifrån ("Västerbotten ...? Var ligger det ...?"), hon frågar om jag tycker om att resa (själv ska hon åka till Vietnam i slutet av november), vad jag gör på min fritid och lite sånt.

Och det blir prat om medicinsk yoga, om stress och olika sorters hårschampo.

När all färg pytsats på mitt huvud, får jag sitta i en modern hårtork som liknar nånting som skulle kunna höra till en rymdfarkost och jag tänker att hon nog har glömt att slå på värmen, för där hörs inte ett ljud, bara Lisa Ekdahl som sjunger diskret i bakgrunden.

"Känner du till Spotify ...?" frågar frisörskan när jag undrar vem som sjunger och jag ler och säger att jo, det gör jag.

Efter tjugo minuter blir det ny stol; nu ska allt sköljas ut och frisörskan masserar min hårbotten så jag nästan somnar - det är helt ljuvligt underbart! - och så blir det föning och klippning och håret plattas och sen är det klart - då har det gått på pricken tre timmar -!

Mitt hår är då så platt som jag aldrig i mitt liv varit med om .,. ja, som spaghettistrån nästan .., och jag känner absolut inte igen mig själv - och läsglasögonen trillar av - så glatt är håret och de andra kunderna säger "men ååååå, så fint!" (minnesgoda bloggläsare kanske minns dom här fönsterlamporna som såg ut som en massa spretande strån och med nån slags diod längst ut på toppen, precis så känns håret!) men jag vill bara hem och få tillbaka mig själv och jag skyndar mig att betala och tar sikte på bilen och ibland tittar jag mig i backspegeln, men det är ju någon annan som sitter där .., var har hon tagit vägen - hon som är jag -?!

Väl hemkommen ställer jag mig i duschen och det raka spaghettihåret rinner rakt ner i avloppet och efter en stund har lockarna kommit tillbaka och jag ler för mig själv och tänker att det faktiskt inte går att förändra sig hur mycket som helst och nu får det vara som det är.

För övrigt var det hur trevligt som helst.

Mossa ...

Ungefär så här känns mitt hår, just nu.

Men idag ska det bli andra bullar av.

Nybakade.

Jag ska nämligen till frissan och trasselhåret ska pysslas om efter konstens alla regler.

Ja, det är vad man kan hoppas på.

Till frisören går jag alldeles för sällan och var gång det händer, är jag lyrisk!

Och jag kommer ihåg 60-talets besök hos tant Laura på Ringvägen i Malå.
Tant Laura hade salong i husets källare och det doftade läggningsvätska och där fanns Wella hårtorkar på hjul .., och där var förstås damtidningar ..,och såklart hårrullar av rosa eller ljusblå plast, men där fanns också såna som var av småpiggig stål.

Laura hade - tillsammans med sin familj-, bott i Liberia, och jag minns absolut inte hur hon såg ut, men alldeles tydligt minns jag dofterna och själva känslan av att få följa mamma och se henne bli fin i det outsägligt tjocka håret.

I samhället hade även Asta Stenberg hårfrisering och även Hildegard Cederlund drev salong.
Det var för övrigt Asta som gjorde hål i mina tonåriga öron.

Malås herrar fick gå till Sundbom (som liknade Sluggo i serien och Sluggo och Lisa) eller Torkel Lind (som även klippte damer) och i väntan på sin tur, satt karlarna och kände sig kulturella .., ty på bordet hos frisören låg små drivor med tidningar ., så där som Fib Aktuellt eller Lektyr.

Just så var det.

Lediga-dags-fönstret ...

.. har ni nog sett förut.

Det är fönstret som sitter på gaveln på Eckes lilla hus.

Det där lilla gula huset.

Bilden togs igår, i strålande solsken.

Fyrtiofem minuter ...

... i paradiset.

Det räcker gott.


Igår var havet brunt och dyigt; idag är allt annorlunda.

Idag är vattnet blått och biten mellan stranden och lilla "ön" varifrån vi går i och badar, har återvänt.

Luften är frisk och aningen kylig.

Och för ett ögonblick glömmer harry allt han har lärt sig; plötsligt börjar han att jaga undflyende svarta fåglar som nog är kråkor och helt galen blir han och bara rusar iväg längs klipphällarna!

"Harrryyyyy! Kom hiiiit!" ropar jag, men harry bryr sig inte det minsta.

Och så förvånad han tycks bli, när fåglarna bara försvinner!

Nästan hemma möter vi en liten ekorre som springer över vägen och där är en golden retriever och två små hundar som kunde vara syskon till Nelly och harry blir glad och viftar på svansen, men det gör inte dom små hundarna, som moooorrrar och har sig.


Vid sista färisten möter jag en kund från affären.
Hon går med raska och energiska steg .., och i öronen sitter hörlurar.

Nu är vi nästan hemma.


Och där, på ängen, står en ung kvinna med ett barn på magen, ja, barnet hänger i en sele .., och detta ser för ruskigt ut, tycker harry, som stoppar svansen mellan benen och knappt vågar gå förbi, trots att kvinnan säkerligen är femtio meter bort!

Nu ligger den svarte krabaten och sover på sin bädd och själv ska jag strax moppa till jobbet.

I morgon stundar ledig dag.