På jobbet igen ....

Natten till idag drömde jag om affären.
Åååå, hur underbart var det inte att stå bakom kassan och prata med kunder och arbetskamrater och G, som tampas med annat som är långt värre än influensa, hon var - i drömmen - tillbaka igen och stod och städade några skåp i charken, allt medan hon på sitt typiska sätt smånynnade på nån gammal slagdänga!
Det var så roligt att se henne!
Allt var som förut.
Det kändes tryggt.

Sen vaknade jag .., sträckte mig i mörkret efter mobilen och kunde då konstatera att klockan var halv fyra. Låg en stund och lyssnade till en P1-repris av programmet Konflikt med bland annat Göran Rosenberg som en av dom medverkande - denne man som jag ofta tycker är så klok -.

En dryg timme senare lämnade pv sängvärmen .., harry släpptes ut och kom efter stund springande uppför trappan och hoppade glatt upp i husses säng och kurade ihop sig, lycklig över att ha hela den sidan för sig själv! Jag strök honom över pälsen och kände att den var kall ..., jaha, han hade alltså fått vara ute på egen hand.

Nu är det morgon.
Det blåser ute .., morgon-tv är igång .., jag hostar, men känner äntligen, äntligen, äntligen att livet är på väg tillbaka.
Det där helt vanliga livet när man känner sig stark!
Ååå, vilken oändlig gåva!

Måndagsfönstret ...

"Kan ett kapellfönster vara nåt till din samling ...?" skriver alltid så rara Solbritt i Ystad.

Jo, men det kan det visst vara!

Tack snälla och hälsa till Regementsgatan och min gamla lägenhet! säger jag.

Söndagsfönstret ...

... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti - just det - landet Halland.

En lugn och stillsam söndagmorgon, frånsett denna evigt långdragna hosta som kan göra en galen.
Men ändå. 
Det hade förstås kunnat vara värre.

Så länge tittar jag på en tangogudstjänst från Allhelgonakyrkan i Lund och det är en ren slump att tv:n är påslagen (förmodligen för att vi väntar på Vinterstudion), men jag blir sittande i den gröna loppisfåtöljen och följer fascinerat gudstjänsten där en man och en kvinna dansar en stillsam tango där mellan kyrkraderna och det är så sinnligt och så vackert, så där så man får ont i magen! 

Och mellan varven läser jag DN och hojtar till pv att han inte får missa Peter Wolodarskis ledare där han liknar EU vid en bostadsförening och jag läser dödsannonser och tänker att det på något vis är skillnad på dödsannonserna i DN, ja, jämfört med dem i GP, men jag kan omöjligen peka på skillnaden, bara att dom känns annorlunda.

Sen blir det storslalom i SVT och jag ger fåglarna mat och säger att innan vi åker på semester i sommar - om det nu blir nån sån - då ska garaget röjas, för var där fullt förut, är det ingenting mot för nu! När grannarna Gun och Göran flyttade, ja, då överlät dom hur mycket virke och annat som helst till en överlycklig pv och nu tar vi oss knappt in i det som egentligen är en carport! 

"Den där Karl-Johansoffan som jag ropade in på loppis, den kan vi köra till återvinningen och säkert guldbrokadsoffan också och kanske det där bruna skåpet som är fyllt med rat ...?" säger jag.

"Ja, ja ....", säger mannen som vill spara på precis allt.

Han har förstås hört detta förut.

Ungefär så är den här söndagförmiddagen som snart är mitt på dagen.



 
 

Bumlingen ...

Sjukskrivningsdagarna flyter samman och blir till en oformlig massa.
Jag tittar på tusen olika reprisprogram på SVT ..., Akuten förstås och annat som jag missat .., lyssnar till Vetenskapsradion, Kulturnytt och reprisen av Nordegren och Epstein och annat hörvärt.

Läser tidningar som snart upphör att komma.
DN, GP och Hallandsposten.
Löser korsord.

Ligger på soffan och använder nya febertermometern som är modern och digital, avläser siffror och hojtar till pv. Pratar med B på jobbet och med Britt på vårdcentralen i Nyhem, i stan, tackar för vänligt bemötande .., pratar med Sonja som ska flytta från sin stora lägenhet i stan till en 2:a i Harplinge och nu håller på att gripas av ångest.

"Men Sonja, tänk i sommar, då kan jag ta fikakorgen med mig och cykla till dig och så sitter vi där på uteplatsen och småpratar och säkert har du blommor i krukor och det blir säkert hur bra som helst!" säger jag, men Sonja  t v e k a r.

Jo, jo .., det där fikat blir nog bra, men det är väl allt det andra.
Själva uppbrottet.
Att vid dryga åttio års ålder börja om.
Och själva flytten.

Pv börjar gå in i vasaloppsbubblan och säger att han ska åka rullskidor; Ejdervägen fram och åter tio gånger i sakta mak. Jag står vid fönstret och tittar när han susar förbi och tänker att så sakta mak vet jag inte om jag tycker att det är.
Harry skriiiiiker av glädje var gång husse passerar nere vid postlådorna och blir synlig.

Själv värmer jag upp gårdagens fisksoppa.
Finns där nånting i världen som är så gott som fisksoppa?

På nätet får vi veta att Bodil Malmsten inte längre är i livet.
På Instagram skrev jag att alla hennes böcker inte gick in i mitt hjärta, men framför allt den första från Frankrike, den tyckte jag om.

Innan jag träffade pv, hade jag kontakt med en man från Stockholm.
En högt utbildad man som på alla sätt och vis ville försäkra sig om att jag inte var alldeles bakom flötet. Som han intervjuade mig! Vad hade jag för inredningsstil i min lilla lägenhet? Vilken sorts musik tyckte jag om? Jazz? Vilken sorts jazz?

Och vad tyckte jag om lampan Bumlingen (den hade han för övrigt själv) och så frågade han vad namnet "Bodil" betydde för mig? Jag sa att det såklart var namnet på min katt, men även Bodil Malmsten.
Och han skrev några rader från Bodil Malmstens bok, den med titeln "Den dagen kastanjerna slår ut ..." och ville att jag skulle berätta vad dom raderna sade mig, själv älskade han den boken, ja, vad tyckte jag nu egentligen?

Ja, jysses vilket sjå den mannen hade att fostra mig.
Och han frågade vilken sorts kläder jag hade på mig?
"Vad har du på dig du?" sa han var gång han ringde och jag som gick i shorts mest hela sommaren började hitta på, ja, jag förstod ju att det inte var riktigt vettigt att vara så enjängd och anoraken, nja, den undanhöll jag kanske honom.

Till slut tackade jag för mig.
Jag ledsnade väl helt enkelt på att bli korsförhörd och godkänd skulle jag nog ändå aldrig bli.

Allt det tänker jag på när jag läser att Bodil Malmsten inte längre är i livet.

Lördagsfönstret ....

"Jag kan icke räkna dem alla ....., Gideå förstås", skriver Cecilia N. 

Ja, det var många fönster i ett svep!
Tack rara, fina!

Dagens fönster ...

Idag, mer än någonsin, längtar jag efter att få känna mig helt och hållet kry och jag längtar efter sol och värme (ungefär som igår när friherrinnan bjöd på kaffe vid hennes garagehörna)  och att få slippa hostan och få tillbaka orken! Och jag längtar mig sjuk efter ett dopp i havet!

Då blir Ulrikas somriga fönster från Kyrkås som en mental doppvärmare!

Och allt är som bekant relativt.
Arbetskamraten som för ett drygt år sedan bad mig känna lite på hennes ena sida av magen ("känn här Bettan, visst är det lite svullet ...?")  och som sedan fick veta att där inne växte sig eländets elände bara större och större, hon har det svårt just nu.

I ett kort som kom häromdagen skriver hon ..."i sommar Bettan, ska jag komma ut till dig och sitta i trädgårdsstolen och dricka kaffe".

Nu vankas kaffe i nyinköpta bryggaren.

Nya tider ...

En gång i världen var det debut för en nioårig Emma att åka till mormor i Skåne och sedan följa på holiday till Kreta. Spännande värre var det!

Nu, tar samma tös - tillsammans med en av bästisarna - flyget till Amsterdam, susar iväg till New York och hamnar så småningom på flygplatsen i Atlanta .., hyr bil ..., käkar en hamburgare och kör därefter två timmar till nånstans ute på landet där deras kompis från Väsby är utbytesstudent och ligger och läser i sin säng och inte vet ett dugg om vad som väntar, när Emma och reskamraten störtar in i hennes rum och kramar om!

Tala om gråtkalas!
Vi fick se en inspelad video och AP skrev "nu måste jag sminka om mig!" .., ja, det var rörande att se kompisens glädje över att få besök hemifrån.

I fyra dagar blir töserna där.

Och tänk, vad det betyder att våga! 

Dagens fönster ...

Strandfiket vid Smitingen ....

"I väntan på sommaren ....", skriver Cecilia N om den här bilden.

Tack snälla! säger jag.

En av femtiofyra heter Elisabet ....

"I Halland konstaterade sjukvårdens laboratorium 54 positiva fall av det pandemiska viruset influensa A under de två gångna veckorna. I landet och stora delar av världen är det viruset som dominerar.

Det är väl ett ålderstecken förstås ...

... detta att jag numera tycker att programledare i olika program är så unga!

Ett onsdagsfönster från Portugal ...

Hej Elisabet,

Här kommer en fönsterbild som nog behöver förklaring!

Fönstret är på vår glasveranda åt söder och jag tog bilden tidigt i morse innan det blivit riktigt ljust. Imman på fönstrets utsida ger ett slags förstoringseffekt så att det ser ut som om bambuhäcken är precis utanför, medan den i själva verket är femton meter bort. Man ser den som den verkligen ser ut i den lilla strimman av klart glas till vänster.

Fortsatt god bättring!

Anna

Idag ...

Det blåser upp till storm, verkar det som.
Och jag tar harry och går lillrundan som kanske är 2 kilometer lång eller kort.
Efteråt är benen som spaghetti.

Står sedan en bra stund nere vid havet och drar in saltmättad luft.

För fem år sedan ....



Nästan på dagen.
Då såg det ut så här på vår uppfart.

Tisdagsfönstret ...

Jag vill bidra med en fönsterbild - den här gången från Kulturväven i Umeå! Har "fläskat på" med färg i redigeringsprogrammet, som du nog ser!

Kram från Torun!

 

// Tack snälla! säger jag.

Om natten ....

Det går sakta men säkert framåt.
Trettinio graders feber i en veckas tid lämnar efter sig total orkeslöshet och att ställa sig i hallen för att stryka en linneskjorta, framkallar darriga armar och ben.

Pv har börjat arbeta och Nelly, som är så rädd för mig när jag hostar, viftar ändå på svansen när hon ser mig komma från övervåningen. Ja, ja, nu har hon ju inget alternativ.

Jag går ut med hundarna på promenad ..., upptäcker att talgoxen börjat pipa lite våraktigt .., snön är helt borta och marken torr. Det blir ingen lång runda .., men ändå, frisk luft känns ljuvligt!

Tidigare på morgonen har jag besökt vårdcentralen för en - hopefully - sista uppföljning.
Frånsett en äldre man som väntar på provsvar och en liten rar tant med permanentat hår, är jag alldeles ensam och tanten säger att hon förresten är klar.

Och läkaren ler när hon ser mig och säger att "ååå, Elisabet, jag blev så orolig när jag såg ditt namn, jag tänkte .., hon har väl inte blivit ännu sämre än i torsdags!"

Det blir det vanliga.
Blodtryck, lyssna på hjärtat och lungorna, hon knackar sig runt på min rygg ..., tittar i halsen .., kollar syremättnaden och jag berättar om gårdagkvällen som var så svår, när det kändes som om all luft tagit slut och pv som var så förskräckt och knappt kunde sova natten mot idag.

Jag, som annars aldrig går till doktorn - i alla fall inte i onödan - har nu slagit personbästa.
Men nu, nu ska det väl ändå bli bra!

Så jag kör hemåt igen .., stannar till uppe på toppen av vägsträckan, just där hästarna går nere i hagarna och där det är så vackert .., funderar på att ta fram kameran, men det är glashalt ute och jag struntar i det hela och åker vidare.

En vecka av återhämtning återstår.
Sju dagar.

Natten mot idag låg jag vaken i timmar och lyssnade till olika P1-program.
Ett av dem var fullständigt otroligt intressant, nämligen detta.
Tänk, så lite man vet om somligt! 
Jag är sextiotvå år, har rökt i totalt ett års tid av mitt liv och berusad har jag också varit, men jag har aldrig tagit några droger. Inte i min vildaste fantasi, kunde jag tro att kokainmissbruk var så vanligt! 

Nu ska jag lägga mig på soffan och vila frukost.
 

Måndagsfönstret ...

Ja, man kan ju skylla på att man är allmänt bortkommen efter all feberyra, för nu hittar jag inte mejlet som berättar var detta är taget, men det kanske var Vålådalen?

En sak vet jag i alla fall och det är att det var Cecilia N som höll i håven.

Tack snälla!

I brist på egen ork ...

... norpar jag andras.
AP:s bild från Sthlm igåreftermiddag till exempel.

Å., jag älskar såna här bilder!

Ja, och så fågelfångaren i Malmö då.
Anders.

Nu blir det handbollsfinal och tänk, om jag kunde få luft så det räcker och blir över!

Och dagens bild ...

Foto: Anders E.

När vi reste till Ghana fick Anders låna sin pappas systemkamera och då väcktes verkligen det där fotointresset som vi tidigare inte tänkt så mycket på. Väl hemkommen köpte han sig en egen kamera och via messenger kommer nästan dagligen bilder susande genom rymden, bilder som han tagit och är nöjd med.

Glädjen i att fotografera, det intresset har vi verkligen gemensamt, även om jag håller till godo med betydligt enklare utrustning och Anders skrattar ofta åt att jag nästan uteslutande vill ha "stående" bilder, medan han själv föredrar dem på andra hållet.

Den här bilden kom häromdagen.

Dagens fönster ...

Utsikt från Storstugan i Vålådalen där jag är på kurs.
Om man har chansen att få lyssna på Mia Börjesson så ska man ta den.

Cecilia N

"It´s so easy, except for the round-about ...".



Nej, min ork är lika med noll, ändå är jag idag hundra gånger bättre än igår. Ja, i alla fall tiodubbelt bättre! 
Alldeles nyss satt pv i soffan och log och jag frågade vad han sysslade med?
Jo, han läste nåt på sin Ipad.
Jag frågade vad det var och han vände skärmen mot mig och visade rubriken här ovanför.
Nej, det kände jag inte till.
"Vad handlar det om ...?" frågade jag.
"Ja, men vår resa till Irland för åtta år sedan ..., du skrev det ju själv!", svarade han.
Aha.

Det får bli ett reprisinlägg, alltså.

Av allting som hände på Irland, så är bilturen från torsdag till fredag det som jag absolut kommer att minnas med mest glädje!
Så här var det.

Först ett besök hos uthyrningsfirman och det visar sig vara ungefär som när man bokar flygbiljett hos Ryan Air .., det börjar med en trivsamt låg summa, men innan alla försäkringar är tecknade (nog borde ni kanske ha en försäkring som friar er om ni råkar ....? säger mannen och för sin inre syn ser man allt elände som kan hända och vips, har man sagt "yes, please ...") har summan skjutit i höjden likt en raket ..., och bilen, den visar sig stå i ett stort p-hus några kvarter längre bort och dit får man gå själv och good luck, säger uthyraren och gnuggar sina händer över den lättfångade inkomsten.

Och så hittar man äntligen p-huset och efter en stunds letande, även bilen.
Och man sätter sig på det som känns som fel sida .., och chauffören som är en mattelärare, tillika pensionatsvärd och vasaloppsåkare från Halland, han sitter där intill på fel sida han också och lite försiktigt  testar han detta med växelspaken som är till vänster och backspegeln är minsann vinklad åt fel håll och själv blir jag saligt frälst och ber till Högre Makter att han eller hon ska bevara oss i evig tid, amen.
Kartan säger att vi ska ta en väg som går västerut och har ett visst nummer, men se den vägen hittar vi inte.
Det är jag som kartläsare.

I första rondellen, som är stor, blir förvirringen total och pensionatvärden utbrister, lätt stressad .., "faaan, jag tar ett varv till!" och då utbryter i samma stund ett veritabelt tutkalas från övriga bilister .., det tuuuuutas och tuuuutas och jag sjunker allt längre ner i sätet och tänker att detta går   a l d r i g!

Det   d u n k a r   illavarslande bakom vänster öga och chauffören intill mig säger syrligt att ett är då säkert och det är att innehav av signalhorn borde förbjudas i lag, ja, varför alls tillverka dylika tortyrinstrument!!

En företagsparkering en bit utanför stan blir vår räddning.
Där ..., i lugn och ro och utom synhåll för lättirriterade irländska chaufförer,  pustar vi ut.
Vi tittar på kartan och pensionatsvärden, som i sanning är en tålmodig man, säger att han tänker ge sig in i rondellen ännu en gång.

Själv önskar jag inget hellre än att vi snarast ska återvända till uthyrningsfirman (men hur ska vi hitta tillbaka -  Galway är ingen liten stad - !!!)  för att lämna igen bileländet .., ja, vi kan åka buss eller tåg runt hela Irland, gärna för mig .., vad som helst, men inte detta!

Den Rätta Vägen, den uppenbarar sig inte alls (jag är fortfarande kartläserska ...) och jag föreslår att vi ska ändra riktning; ja, är man flexibel så är man och vad är det som säger att det bästa är att åka västerut, nej, det kan väl vara hur trevligt som helst att resa norrut i stället och för den delen är jag inte alltid den mest enjängda människan på jorden .., faktiskt är jag en rätt pragmatisk madame.

"Kör norrut! Vi byter ...! Vi tar Connemara på hemvägen i stället!" föreslår jag och tänk, att chauffören tycker att det är en bra idé.

Vägarna är smala och slingriga, där finns inte tillstymmelse till vägren .., och sträckor som i Sverige skulle klassas som 50-väg, ja, där visar skyltarna 100 km/h.
Och varenda gång vi passerar bilar som har parkerat på vänster sida, lutar jag mig till höger .., åååå, jag tycker att sidospegeln nästan  s k r a p a r  i bilarna på min sida och pensionatvärden ler och frågar om jag inte litar på honom?
Njaaa, skulle jag vilja säga, men gör det inte.
Men det fixar sig.

Allt går bra och bara några enstaka gånger är chauffören på väg att svänga över på höger sida, ja, helt ärligt så gör han det också ...,  men dag nummer två är han kaxig värre och påstår leende att "tja, vänstertrafik är ju inte så dumt, det borde kanske införas även i Sverige !"

Hur vi hittar tillbaka till parkeringsgaraget i Galway, det kommer för min del att förbli en av livets stora gåtor. Nästan genast hittar vi rätt och jag har sällan skådat en malligare pensionatsvärd!
Jag överöser honom med hedersbetygelser och pussar på kinden och säger att åååå, det gjorde du bra!

Precis så var det!