Lördagsfönstret ....

.... finns i Lilla Stensjö på andra sidan kustvägen.

Ny månad, ny giv ...

Och man kan undra vad den här månaden har i sitt sköte? 

I vanliga fall är raderna på min almanacka för det mesta tomma. 

Numera är där klockslag och datum inskrivna flera gånger per vecka. 

Mammografi, hjärtsköterskan, sjukgymnastik och inte minst provtagning i Slöinge hos den alltid så vänliga Ellinor, hon som är fenomenal på att hitta rätt när provrör ska fyllas. 

Det var tänkt att bli båtupptagning i Skallkroken idag (sköts upp förra veckan på grund av blåst), men det är precis likadant idag och det har v r ä k t  ner regn och blåst nåt hemskt! Nu hoppas man på nästa fredag. 

Enligt SMHI .., så i morgon klockan tre på eftermiddagen, dååååå .. ska solen titta fram! 

När den här bilden togs (gaveln på ladan i Lilla Stensjö) var det eftermiddag och kvällssol. 

Tittar på morgonens nyheter, men i fyran. 

Har många gånger slagits av vilka proffsiga tv-reportrar det tydligen finns i Göteborg och då menar jag dom som befunnit sig nära området där det sprängts och i direktsändning rapporterat till tv4. 

Oftast kvinnor. Naturliga. Känns så .. "säkra".

(Ja, jag har börjat blir otrogen gentemot SVT, där programledarna så ofta byts ut).

Och här.

Eld i kaminen, Harry på soffan. 

Regnsmatter mot fönsterblecket.

I Göteborg letar man febrilt efter den man som tros vara ansvarig för sprängningen tidigare i veckan. Måtte man hitta honom, innan det blir ännu mera elände! Och kaos i USA mellan demokrater och republikaner och vilket krångel - allt tas upp i USA-podden - där programledaren pratar i expressfart. 

Och min syster i Australien skriver att det är ju underligt, att dom två äldsta systrarna i den nilssonska familjen alltid varit plikttrogna och lydiga, medan den yngsta gör som hon vill. Detta apropå kalla bad trots läkarens avrådan. 

Jag svarar att plikttrogen har jag sannerligen varit - rent fånigt plikttrogen - men "lydig ..." , njaa ... men läkare är inte allvetande och i det här fallet litar jag på mitt eget omdöme.

Ungefär så är det den här dagen som är en fredag, den första oktober. 

"Oktober", vilket fint namn på en månad! 

Och känner ni någon som heter Ragnar eller Ragna, så är det deras dag idag.

Dagens fönster ...

Härlig bild som kommit från ellem i Skellefteå!

"Ena sjukhusväggens fönster. Jag var dit på mammografi idag", skriver hon. 

Tack! säger jag, som också har tid för detta inom kort.

Den som söker, hon finner ...

Letar febrilt efter adressen till Bente i Norge. Den borde finnas bland listan över skickade julkort 2020 och det gör den också. Under den bunten ligger ett kollegieblock med dagboksanteckningar från en resa till Kreta, tillsammans med Emil (då tio år) och pv. 

Det borde ha varit sommaren 2009.

Så här skriver jag: 

Bilden: Emil och Gulli. 

"Pernille från Norge (bor i lägenheten intill vår) har fått en kompis i den orangefärgade och tämligen magra katthonan, den som får skinkbitar och annat gott av den norska tösen. 

Vet du vad katten heter? frågar Pernille mig. 

Jag säger att nä, jag har ingen aning. 

Hon heter Gulli ...", säger Pernille bestämt.

Ett finländskt par har anlänt. 

Kvinnan är blond på det där finska sättet - nästan vithårig - och påminner om Gudrun Sjödén. Hon har blåvit bikini och är i vår ålder. Hennes man är lång och solbränd, ja, han är den där Tom-Jones-typen med minimala badbyxor. Han är en sån där man som jag ibland upplever som .., ja, vad ? Inte hotfull, men väldigt fåfäng. 

Båda sitter i var sin solstol, till synes djupt försjunkna i var sin bok. 

Senare på kvällen sitter vi själva på terassen och lyssnar till bossa-nova-musik. "

//Saltkaret på bilden, inköpt i just Grekland, fanns alltid på matbordet hos Eva och hennes halvlånge man. Det vill säga, ända tills någon inte förstod hur mycket det betydde i form av minnen och helt sonika förpassade den då tomma lilla plastbyttan i soptunnan.

Dagens fönster ....

.. finns i ett gult hus på en kulle. 

Det här fönstret har varit gardinlöst i många år, eftersom här ändå är så mörkt inomhus. 

Där utanför står en ek och skymmer ljuset och åt norr är där en oxelhäck och mot söder en mindre bergvägg med en massa träd. 

Vita gardiner till vintern, kanske någon tänker?

Ja. 

Så får det bli.

 Också en onsdag ...

Skallkrokens hamn mitt på dagen. 

På en av grannbåtarna pågår förberedelser inför båtupptagningen på fredag. Idag ska masten tas av och här ligger seglet på bryggan och väntar på att vikas ihop på ett fint sätt. En springer spaniel lullar omkring på båtdäcket. Hunden heter Pelle och är fem år. 

Och vi själva? 

Vi tar ett dopp i ett kyligt hav - kanske fjorton grader, kanske femton - och så händer det som så ofta - eller alltid - händer: så snart man kommer upp på land känns det varmt. 

Kaffe i termos finns med. 

Solen mot ansiktet, i alla fall en stund. 

Tidigare idag promenad längs havet och ner till lilla hamnen. 

Möter pv och Harry som kommer från andra hållet och innan dess, lite surr med en äldre grönkläddherre med kikare som dinglar runt halsen och en stor pudel i koppel. 

"Han heter Nisse och är elva år", förklarar mannen och jag tänkte väl det .., för hunden är tämligen stöppelfött och det påminner om när jag själv stiger upp mitt i natten och är stel och just stöpplig.

Nästan hemma böjer jag mig ner och tar en bild av den vackra svampen.

Tankar en onsdag i slutet av september ...

Å, det är så många tankar som tumlar omkring i ens huvud! 

Hur många tankar ryms det egentligen?

Jag tänker på att där vi promenerar omkring på gräsmattan, där har fiskar en gång simmat och krabbor kanske gömt sig bland diverse stenskravel och när pv har grävt klart för el-ledningen, ligger rundslipade stenar slängda på marken, en bit därifrån. 

Det svindlar när jag tänker att här har varit hav! 

En plastgalge och en tioöring, är annat som tittar fram.

Tänker också på människorna i Göteborg och sprängningen, ja, två dagar på raken skriver jag om det och det är ju pest att läsa om, men tankarna går runt i huvudet och jag tror att jag snart mister förståndet! På mitt konto på Instagram skrev jag om ett minne från tidigt 60-tal. Pappa och mamma var bortbjudna några timmar och jag hade - som alltid - valt att vara ensam hemma. Så körde en lastbil med släp ner i diket på andra sidan vägen och orsakade ett våldsamt buller och bång. Nej, jag såg det inte då, jag bara   h ö r d e  oljudet och blev så vanvettigt rädd, så jag tog den svarta bakelittelefonen och ringde till en granne och sa att "en ratombomb (ja, med r) hade smällt och nu var jag så rädd!" 

Långt, långt efter detta var jag så mörkrädd. 

Och då tänker jag på dom drabbade i Göteborg .., på alla småttingar och kanske tonåringar som är ensamma på kvällarna när föräldrarna arbetar skift på Volvo eller Sahlgrenska. Hur mycket oro ska inte dom känna? Blir det en ny smäll? Vad ska hända?

I stället för att tänka på allt detta, kan man ju gå på promenad på Vitabergsvägen. Man kan titta på gulnande löv och tänka att livet är underbart och titta på hur fint och prydligt folk har det på sina tomter. Soptunnorna vända åt rätt håll. Välansade häckar. Ingen sprängladdning så långt ögat når! 

Kanske kan man sudda ut all oro och tänka att det drabbar inte mig. 

Inte oss.

Man kan också tänka på bekantingen som helt oväntat vann hundratusen kronor på Postkodlotteriet.

Men hjälper det?

Ungefär så känns det.

Dagens fönster ...

... fångades under besöket i Malmö.

En hit-och-dit-tisdag ...

Vaknade flera gånger natten mot idag .., vänsterhanden kändes som hade jag en boxarhandske utanpå - och fram till halv nio öste regnet ner! Tog på mig nya regnkappan (inhandlad för en billig penning på Ica Maxi i Malmö) och tog sedvanlig (numera) morgonpromenad. Den här regnkappan, åå, den är så himla bra, men kanske inte när regnet har upphört och solen tittar fram. 

Oj, så varmt det blev! 

Mitt på dagen lämnade pv grävandet på tomten (kanske tjugofem meter allt som allt, fyra dm djupt och han lägger grästuvorna så fint vid sidan om ... när bilden togs återstod kanske ytterligare tio meter att gräva!) och vi åkte till Skallkroken där jag tog mig ett dopp (kyligare idag), men herr Göransson avstod. Underbart härligt var det, ja, jag har liksom inte ord nog att förklara vad ett kyligt dopp gör för själen! 

Efteråt kaffe från termosen, en toscabulle till pv och ett bröd med pumpafrön till mig, plus hummus - som är så himla gott -! 

Harry var glad och sprallig och fick smaka lite han också. 

På fredag är det båtupptagning i Skallkrokens hamn. Pv arbetar, men om det inte är ösregn, tänker jag åka dit och titta på. Alltid lika intressant är det. 

Innan jag sätter punkt: så förfärligt hemskt och skrämmande det måste ha varit vid explosionen i Göteborg! Tänk, alla små barn så rädda dom ska ha blivit! Hur många får inte ångest i månader, kanske år .., efter nåt sånt här? 

Ibland undrar jag var vi har hamnat? Vilket totalt vansinne! Några människor som sätter skräck i så många andra, dessutom helt oskyldiga! Rent ut bedrövligt är det.

Dagens fönster ...

Så här skriver Monet, som är den som skickat bilden: 

"Det här är lilla Messi (bra bollspelare hon också), Maine Coon-unge på 13 veckor som kom till oss för tre dagar sedan. Och genast klättrade upp i vårt vardagsrumsfönster.

Så många leenden och skratt redan (och saker man inte visste kunde trilla eller gå sönder eller låg under sängen och var farliga)."

Tack och så söt hon är! säger jag.

Idag ...

... gjorde jag verkligen det jag längtat sååå efter. 

Jag tog mig ett dopp i havet borta vid Skallkroken, tillsammans med pv. 

Gick i från land .., ut kanske tjugo meter och simmade mot land. 

Doppade huvudet. 

Det var helt underbart och jag mådde som en prinsessa efteråt. 

På väg till bilen upptäckte vi mängder med hummertinor, alla tillhörande båtgrannen en bit bort - Anders -. Idag, den 27:e september är det nämligen fritt fram för hummerfiske här på västkusten, kanske överallt där det finns humrar? 

Idag är det också födelsedag för pv:s storebror Tommy. Han fyller sjuttio och är en gladlynt herre. Nu läser han inte här, men o m   han gjorde det, skulle jag säga grattis! (Vi sjöng unisont för honom i morse ... pv, Maja och jag själv).

Ja, det var verkligen ljuvligt med doppet. 

Såååå livgivande! 

Några timmar senare kom ösregnet.

Och så dagens fönster ...

Baltzarsgatan i Malmö. 

Det var där håven togs fram och det var jag själv som höll i den. 

Återkomsten ...

Fanns det inte någon film med den titeln? Jag tror det. 

(Jo, nu kommer jag ihåg! Det var en rysk film som grep mig nåt omåttligt! 

Här kan man läsa om den).

Nu är vi i alla fall på hemmaplan, efter två hela dagar i Skåne. Först föreläsningen med underbara Rebellkirurgen Eric Ericsen; en föreläsning som infriade alla förväntningar och mer därtill! 

Det lär ha varit så att nittio procent av publiken bestod av sjukvårdspersonal och det var väl därför det var väldigt mycket bilder och prat och förklaringar om hur man på det lilla sjukhuset i Etiopien - och med personal som oftast endast gått sex år i skola - kunde utföra alla möjliga och till synes omöjliga operationer! 

Igår söndag blev det brunch för pv och mig själv på libanesiska Laziza i Malmö. 

Mest vegetariskt och veganskt, men där finns även lamm, kyckling och kebabitar. 

En lunchbuffé kostar 100:- och det är ett dignande avlångt bord med likadana rätter på båda sidorna ... (thaibuffé i Halmstad kostar 120:- och går inte att jämföra på samma dag!) och brunchen var betydligt dyrare: 189:- per person och då ingick en dessertbuffé - vilken fick pv att närma sig nirvana. Själv tycker jag att det är alldeles för sött och sliskigt. 

På kvällen gick Anders och Maja på restaurang och vi var barnvakt och det gick bra, över förväntan. Pv skjutsade och hämtade och det pratades om Hemnet och 70-talshus i tegel och vildvuxen tomt, men mer än så blev det inte. 

Körde hem i solsken och lavendelblå himmel, vilket kändes aningen oroande. 

En skata eller två hade tagit sig in i uterummet och hackat sönder kattmatspåsen, men även bajsat på vita trägolvet (ska målas om i sommar!), så att skura och torka upp, blev prio ett. 

För övrigt är allt lugnt. 

Pv har givit sig ut på rullskidor i någon timmes tid, själv tänker jag gå på egen-promenad.

Dagens fönster ....

Ett fönster - som egentligen är en betallucka - hos Ugglarps Grönt. Det var där jag köpte den allra mest ljuvliga broccoli och blomkål, plus potatisen Solist. Kokade detta i fiskbuljong och åt det som det var, med lite aioli till. 

Gudomligt.

Harren ....

Ett såå intressant inlägg har jag tagit del av nu, nämligen hos "Gebbes Naturliga Dagbok". 

Där finns även två länkar till filmer som  r i k t i g t  visar vad det handlar om. 

Intresserade? Här finns en länk.

Tack Galaxen ....

Om man tillhör den delen av människosläktet som tycker att en god middag är något som ingår i livets höjdpunkter, då är det kanske förståeligt att man blev överlycklig när sjukhusmaten visade sig vara sååå god! 

Varje dag tog jag en bild av lunchen och middagen. 

Nu ska jag visa i alla fall några av dem. 

Här nån slags fiskpudding med rikligt med gröna ärter och rivna morötter. 

Särskilt fiskrätterna var ljuvliga!

Det såg kanske inte så lockande ut, men v a r  det. 

Spansk paj med oliver, brytbönor och sallad till. 

Och här var det "ängsfärsbiff" (tror jag namnet var) med potatisgratäng. 

Vanlig pannbiff med grönsaker, snittgurka och god sås. 

Här bjöds vi på stekt sej med grönsaker, en underbart god sås till, ja, resten ser ni ju. 

Ett enda klagomål på maten hörde jag - det var en norrbottning som ringde sin son som kom med pizza eller sushi -, nej, han tänkte verkligen inte äta sjukhusmaten, sa han, pappan. 

Att god och vällagad mat betyder mycket när man är sjuk, är nog tämligen naturligt. 

Dagarna fylls av provtagningar och en massa tid när inget händer. 

Man bara väntar. 

Många är oroliga.

Då blir luncher och middagar liksom en källa till glädje mitt i all tristes och leda. 

När jag väl kommit hem, slog jag en signal till sjukhusköket (som heter Restaurang Galaxen) och tackade för all underbart god mat och berättade vad det betydde - i alla fall för mig -. 

Vilket viktigt arbete dom utför! 

Hörde av någon att på Akademiska Sjukhuset i Uppsala finns det fyrtioåtta rätter att välja mellan, men det tycker jag är på gränsen till vansinne. Det måtte ju bli ett enormt svinn?

Vi fick välja mellan två olika rätter och det tyckte jag var fullt tillräckligt.

Scener ur ett äktenskap ....

Jag var tjugo år när Ingmar Bergmans tv-serie med rubrikens titel visades på tv och jag minns att jag fann den så annorlunda. Då bodde jag i Kungsängen, Maria var två år och jag hade sannerligen inte mycket erfarenhet av vare sig ett längre förhållande och definitivt inte av något äktenskap. 

Nu, nästan fyrtiosju år senare, repristittar jag alltså på alla avsnitt och jag retar mig alldeles omåttligt på den odräglige maken Johan i förhållandet - magnifikt spelad av Erland Josephson - men också på kvinnan - Marianne - (lika bra gestaltad av Liv Ullman).

Han är väl, åtmninstone i mina ögon,  mer som en fähund och Marianne så underdånig .., men det förändras ju allt eftersom. Marianne växer, Johan krymper. 

Hela tiden tänker jag att mansbilden påminner om Ingmar Bergman själv och då blir jag ännu mer irriterad :)

Sen är ju hela alltet ett enda stort tidsdokument. 

Inte en mobiltelefon så långt ögat når .., (här är det snurrskiva som gäller) .., och när såg jag senast en svensk film där så många ideligen tänder en cigarett?

Nåja, jag klämde alla sex avsnitten, men inte på en gång och jag tycker att den var genialiskt gjord, egentligen. Filmen spelades tydligen in i en lada på Fårö - det var lågprisbudget som gällde - och blev en succé även utomlands. 

I Danmark lär skilsmässorna ha ökat i antal, efter att serien visats.

Var jag hittade den? 

Jo, på Triart.se.

(Bilden från nätet).

Dagens fönster ...

... finns i ett uterum, tillhörande ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland. 

För några år sedan föreslog jag pv att vi skulle förlänga den tidigare rabatten (t.v. om uterummet) och göra den inte så spikrak. Det blev den här. Sen har jag planterat lite hipp som  happ .., jag slängde alla inre måsten som jag haft - tankar om hur en rabatt ska se ut - och efter covid brydde jag mig inte ens om att färgerna skulle passa särskilt bra tillsammans. 

Jag förstår helt och fullt att det var den där känslan av att ha kommit ut med livet i behåll och vad spelar det då för roll om det blir lite vildvuxet i rabatten?

S o m  den har givit mig glädje och gör ännu! 

Det har blommat i princip hela sommaren  .., det ena löser av det andra och särskilt planerat har det kanske inte varit! Allt blev inte lyckat. Det finns en högrest blomma (kan vara en slags salvia) som jag verkligen inte tycker om, men fjärilarna älskade den, så den får vara kvar.

En dag i september ....

... kan man tänka tillbaka på kvällen innan, då, när vi var bjudna till Ecke och Britt i deras hus i Halmstad. Det är ett stort hus i ett plan och helt annorlunda än deras sommarhus här nedanför oss .., där det är mer spartanskt och bohemiskt. 

Att såväl herr och fru Bengtsson är konstintresserade är inte svårt att se och där finns en helt underbar "farfarsklocka" från Edinburgh; alltså som en Moraklocka, men ändå annorlunda.

Och böcker, böcker, böcker! 

Och eftermiddagsljus.

Alltid så fine Ecke! 

Men oj, så krånglig tillvaron har blivit för honom, nu, sedan all syn försvunnit!

Av någon bekant fiskare hade Ecke fått fatt i nyfångad krabba och jag, som - mina sextiosju år till trots - aldrig ätit krabba på det här viset, fick kolla in hur bordsgrannen Jonas bar sig åt. 

Här sitter Jonas - äldste son  i familjen - och vars största intresse i livet är RESOR. Gissa, om han drömt och längtat efter att återigen få ta fram passet och upptäcka världen! 

"I morgonbitti blir det Berlin, men bara ett par tre dagar ...!" sa Jonas och såg glad ut. 

Grannen Birgitta var också bjuden, så det var liksom gänget här från Ejdervägen .., just här där vi bor. Himla trevligt var det också, som alltid! På bilden syns även Britt, nittioett år och så tjusig.

En dag i september kan man också sätta på Sigge ett blått halsband med bjällra och det ska jag säga, att mina förväntningar på att han skulle tycka om detta, dom var låga, för att inte säga helt obefintliga. 

Men se .., det gick hur bra som helst och nu har lille Sigge spatserat omkring här inne och det var väl på gränsen till att han tycktes lite mallig.

Och så kan man gå johanssonrundan och där upptäcka ett anslag nere vid grinden. 

Man kan också känna sig som en fåraherdinna och medan man går uppför den sega backen fösa en stor skock får framför sig .., ja, eller dom föste sig själva.

Sist av allt kan man köra till Ugglarps Grönt och handla broccoli (med mängder av blast!) och blomkål ., och när man kommer hem, koka upp detta tillsammans med potatis (i fiskbuljong) och så blir det en helt ljuvlig lunch, tillsammans med lite aioli. 

Man kan också prata jättejättelänge med en ungdomskamrat och även om det kanske var två år sedan sist, så bara fortsätter pratet. 

Tar sen Harry på promenad i närapå  s t o r m!

Det är KNAPPT att jag kan stå upprätt nere vid havet! 

Tänker idag extra mycket på Eva på Frösön som nu åkt in på sjukhus (covid), samt på friherrinnan som idag på förmiddagen genomgått elkonvertering och nu kommit hem. 

Allt har gått bra!

Ungefär så kan en dag i slutet av september se ut.

Dagens fönster ....

Så här skriver avsändaren: "Hej! Nu har vi kollat in det nya kulturhuset Sara. Mycket glas och helt byggt i trä. Det tjugotre våningar höga hotellet i mitten är inte klart än. Det ligger mitt i stan, så man kan inte missa det! 

Ett fint bibliotek, många scener och många fina sittplatser."

Det var alltså ellem i Skellefteå som besökt det nya kulturhuset som fått namn efter Västerbottens kulturella stolthet Sara Lidman. 

Här en länk (på engelska) som visar lite hur det var tänkt.

Tack ellem! säger jag.