Tankar en onsdag i slutet av september ...
Hur många tankar ryms det egentligen?
Jag tänker på att där vi promenerar omkring på gräsmattan, där har fiskar en gång simmat och krabbor kanske gömt sig bland diverse stenskravel och när pv har grävt klart för el-ledningen, ligger rundslipade stenar slängda på marken, en bit därifrån.
Det svindlar när jag tänker att här har varit hav!
En plastgalge och en tioöring, är annat som tittar fram.
Tänker också på människorna i Göteborg och sprängningen, ja, två dagar på raken skriver jag om det och det är ju pest att läsa om, men tankarna går runt i huvudet och jag tror att jag snart mister förståndet! På mitt konto på Instagram skrev jag om ett minne från tidigt 60-tal. Pappa och mamma var bortbjudna några timmar och jag hade - som alltid - valt att vara ensam hemma. Så körde en lastbil med släp ner i diket på andra sidan vägen och orsakade ett våldsamt buller och bång. Nej, jag såg det inte då, jag bara h ö r d e oljudet och blev så vanvettigt rädd, så jag tog den svarta bakelittelefonen och ringde till en granne och sa att "en ratombomb (ja, med r) hade smällt och nu var jag så rädd!"
Långt, långt efter detta var jag så mörkrädd.
Och då tänker jag på dom drabbade i Göteborg .., på alla småttingar och kanske tonåringar som är ensamma på kvällarna när föräldrarna arbetar skift på Volvo eller Sahlgrenska. Hur mycket oro ska inte dom känna? Blir det en ny smäll? Vad ska hända?
I stället för att tänka på allt detta, kan man ju gå på promenad på Vitabergsvägen. Man kan titta på gulnande löv och tänka att livet är underbart och titta på hur fint och prydligt folk har det på sina tomter. Soptunnorna vända åt rätt håll. Välansade häckar. Ingen sprängladdning så långt ögat når!
Kanske kan man sudda ut all oro och tänka att det drabbar inte mig.
Inte oss.
Man kan också tänka på bekantingen som helt oväntat vann hundratusen kronor på Postkodlotteriet.
Men hjälper det?
Ungefär så känns det.
6 kommentarer:
Personligen orkar jag snart inte ta in allt elände ….det är bara för mycket.
Babsan: det är lite drygt tio mil till Göteborg härifrån, men det spelar egentligen ingen roll .., jag önskar att jag hade en hjärna som INTE tog in allt sånt här. Jag tänker på om det vore barn eller barnbarn som hade bott i det där området ., som blivit vettskrämda och ...,ja, skulle det finnas ett piller som sållade hemskheter från att fastna i hjärnan, hade det varit enklare att leva.
Jag tänker på detta att man hjälptes åt. Folk kom med mat och kläder. Vi bryr oss om varandra när det händer sånt här. Samma hände ju i Stockholm. Okända bjöd hem och tog om hand om folk. Jag vet ju hur mycket det betydde. Få sitta ner i en soffa och få lite kaffe. Helt otroligt fint.
Människan är god även om vi betvivlar det ibland.
Ja, det är väl en minoritet som gör sånt här, tack och lov, men det är många som drabbas. ❤️
Något av det svåraste (förutom de fysiska och mentala skadorna) måste ju också vara att man kanske måste lämna sin bostad, utan att ens få med sig minnen och andra ting. Det pratas ju om att huset blivit så skadat att det kan vara farligt att gå in i det.
Bert Bodin: precis! Så mycket elände det ställer till!
Skicka en kommentar