Dagens fönster ..... 

... fångades igår hos Emma och hennes pojkvän, men det var bara Emma som var hemma. 

Å, så fint till dom bodde! Från alla fönster såg man träd eller buskar och inte var det långt till vattnet heller! 

I augusti när pv och Halmstad Kammarkör ska sjunga på Åland ett par dagar, då stannar jag kvar i Stockholm. 

Emma har lovat mig gästrummet.

"Och mormor. det är jättenära till tunnelbanan och Mörby Centrum är ändstation!" förklarade hon. 

Detta var utsikten från köksfönstret.

Spridda skurar från gårdagen och idag ..

Igår, då gjorde vi Anna sällskap till stallet några kilometer härifrån. Åååå, så vackert där var! Ja, landskapet, alltså! 

Stallet i sig var också så fint, en gammal lagård som blivit stall (med stora boxar) och svalbon under taket och prylar och säckar med hö och ungefär som det väl brukar se ut i stall. 

I jättelika hagar gick hästarna och Tristan kamperade med ett sto - Svea - och lär vara så dödligt förälskad i henne, så det var knappt att han ville komma när AP ville bjuda på morötter.

På kvällen fick vi besök av Emma och Emil; då vi skulle fira AP:s fyrtionionde födelsedag en vecka i förväg. Först lite ost och kex och små Fuet-skivor.

Och prat om jobb och allt möjligt. Tänk, att ens barnbarn - första kullen - nu är 28 respektive 26 år gamla. (Emil fyller i juni) Och tänk, att nästa kull är 6 och 3 (ja, den yngste fyller 3 om tre månader). 

Emil och moster AP.

Senast jag åt oxfilé var när vi semestrade i Holland och Tyskland och då vet jag att jag var fullkomligt lyrisk efteråt. 

Det kan jag säga att jag var nu också. 

Micke hade helstekt den och gjort sås på bland annat torkad dragon, äppelcidervinäger, schalottenlök , lite olja, 1.5 dl koncentrerad kycklingfond, 5 dl creme fraiché och 4 msk torkad dragon, plus lite dijonsenap!

Perfekt stekt, dessutom. 

Själv bidrog jag med rotsakerna, dvs, skalade och delade. 

God sallad till också, med fetaost och balsamicovinäger. 

Ja, det var i sanning en höjdarmiddag. 

"Här är såsen!"

Vi satt i deras uterum och katterna anslöt och vi pratade om var vi skulle tänka oss att bo ifall vi nu INTE fick bo där vi redan är skrivna. 

Pv kunde tänka sig att köpa ett hus i Malå för att hyra ut sommartid .., annars i Stensjö, AP tycker att Östermalm i Sthlm är sååå fint .., Emma vill gärna bo på landet och ha växthus ..., Emil trivs att bo nära Råsunda (men gärna sjötomt någonstans) och Micke trivs så bra här med det steninga och kulliga landskapet, men gärna sjötomt för honom också. 

Själv ...? Ja, om jag inte fick bo Stensjö ..? Kanske i Jämtland, eller Ångermanland, men absolut vid något vatten.

På det hela taget blev det en sån trivsam kväll. Till efterrätt tårtan som jag gjort, med jordgubbar, hallon och svenska flaggan på toppen. 

Idag har vi besökt Skogskyrkogården; något jag sååå länge längtat efter, kanske mest för att Eva och hennes Ulf ofta är där och promenerar omkring. 

Skogskyrkogården visade sig vara så underbart vacker, så det var inte sant! Inga kedjor .., inga långa haranger med titlar .., (en "sjöman" var det enda jag såg, men det fanns säkert flera) , mest bara gräs och tallar och andra träd. 

Nu är klockan snart halv fem på eftermiddagen. AP är i stallet, pv ligger utsträääckt på soffan och läser gårdagens DN, Micke fixar med kvällens middag (då vi får besök av Lollo och Charlotte, hästtjejer/kvinnor och kompisar till AP) och här sitter jag och gör detta. 

Mera kyrkogård.

Vattenkaret var i det närmaste tomt och det kanske säger något om hur lite nederbörd vi har haft i vår. 

Å andra sidan var ett annat kar välfyllt, så det jämnar kanske ut sig. 

Vackert var det hur som helst. 

Så har den här lördagen varit. En jättefin Icabutik har vi hunnit besöka också, i Ekerö Centrum! 

Vilken delikatessdisk!! 

I morgon blir det tidigt besök hos Emma i Danderyd, där hon och Fabian lär bo ganska nära vattnet. Det KAN bli ett dopp, innan vi åker vidare till landet Västergötland,

Ajöken, sa fröken.

Gårdagen ...

Ja, jag inser att det här med Skallkroken och båtlivet är måttligt intressant för andra än en själv, men det är ju en dagbok för mig det här och det är ju bara att blunda och fort skutta iväg om det blir för mycket - och det blir det lätt för mig -. 

I alla fall .., för mig är ju detta - ännu - nästan som ett äventyr 

Det var åtta båtar som skulle mastas och vi fick lägga oss fyra i bredd och så fyra till, på samma vis. 

Masterna kånkades ner (och det kan jag säga, att det var TUNGT!!) för att läggas på bockar, så där så dom skulle vara redo när kranbilen skulle komma.

Somliga master är också  r i k t i g t  långa!

Längst uppe på masten är där som en ögla där masten krokas fast och så vinschas den över till båten, där ett sånt här gäng tar emot och alla vet precis vad som ska göras. 

Det är - åtminstone på vår båt - totalt åtta stag som ska fästas och hålla masten på plats och jag tänkte att de som var ombord påminde om myror som sprang hit och dit, men likväl var det så organiserat.

Den unge mannen som är nr 2 från vänster, presenterade sig för oss andra. Han skulle snart ta studenten och därefter väntar militärtjänst i Halmstad. Han var den i särklass yngste av alla och Göran var den äldste.

De fyra båtarna närmast kranbilenfick sina master först (man hade bundit samman båtarna) och när detta var gjort, då skulle vindmätare och annat komma på plats längst upp i masterna och då blev hissfärd till närapå himlen. Korgen är INTE öppen på sidorna, om det ser ut så. 

På bilden är det pv och båtgrannen Göran (med 4 år till nittio ...) som fixar sina masttillbehör. 

Då dessa fyra nu var klara, kopplades båtarna loss och körde iväg till respektive platser. 

De fyra båtar som väntade på sin tur, dom drogs då - i ett samlat svep - närmare kranbilen (den yttersta båten körde sin motor jättesakta och så drog männen från land) och så upprepades proceduren. 

Vi var i andra svepet och det var så intressant att se hur detta gick till. Och alla hjälps åt tills sista båten är på sin plats. (Den fånigt guldiga masten är vår).

Så var det. 

Virtuell medalj till den helt icke intresserade som ändå traskade sig igenom allt detta.

Dagens fönster ....

...  fångades här i landet Uppland hos AP och Micke och deras två katter. 

Detta var utsikten när jag tittade ut genom köksfönstret i morse. 

S o m  jag tycker om moss-grästuvan bland berghällen.

Dagens fönster ...

.... finns i det som ska bli ett vardagsrum vad det lider (och lidit har det gjort i många år .., men jag hyser ändå hopp!)

Hittade den här lilla gullfiguren, inhandlad hos Antjes Blomsterverkstad några kilometer bort. 

Den hängde jag upp igår; vi kan ju säga att det var till kungens ära, han fyllde ju hela sjuttionio år.  

Undrar just vem som satt och knåpade ihop den lilla kycklingen ...?

Vilka tankar rörde sig i den människans huvud?

Sånt kan man fundera på.

På agendan idag ...

Kaffe på altanen .., prat om uppresan till Ekerö, om hotellet i Hjo på hemvägen .., om att hinna besöka en plantskola och lite annat. Och om glädjen i att få träffa delar av familjen. 

Pv ägnar sig åt att rensa hallonlandet på kirskål; det är enorma mängder som trängs med brännässlor. 

Själv har jag stått halvt framåtböjd och med sekatörens hjälp klippt grenar till lagom stora längder för att använda som tändved och det kan jag säga, att i morgon kommer jag att ha ont i rumpan. 

Pv har förberett det sista inför mastningen i morgon .., någon direkt Valborgskänsla har jag inte, men det går ju ändå. 

Så här låg Sigge på trädgårdsbordet och sov när vi fikade. Man kan tro, av färgen att döma, att det är en annan katt, men det är det förstås inte. 

Måste komma ihåg att inhandla två fågelholkar att sätta upp i körsbärsträden mot grannen till. 

Och så här ståtlig är grannens kastanj, den som är mer som ett vårdträd. Synd att ägarna så sällan är på besök i huset (För övrigt det vackraste huset på Ejdervägen, tycker jag). 

I det trädet brukar herr koltrast sitta och flöjta mest hela tiden. I fjol faktiskt vår-sommar-och-höst. Kanske fick han aldrig någon hustru?

Sist av allt: Om det nu ÄR så att polisen i Uppsala hittat den som kallblodigt sköt tre människor, så är jag djupt imponerad!

Men vad får en ung människa att göra detta? Pengar, förstås? Status? Det övergår mitt förstånd. 

Stackars föräldrar till pojkarna som mer eller mindre blev avrättade, men det kan inte heller vara enkelt att vara föräldrar till den som tog livet av dem.

Om pElle ...

Bilden: En nyss kastrerad pElle i sin korg i lilla 1:an i Ystad. 

Den skånska madamen i Porto - flitiga fönsterfångerskan annannan - skriver i en kommentar i inlägget här under - och undrar lite över pElle och undrar hur det kom sig att han kom hit och lite om hans stavning och så. Jo, men det ska jag gärna berätta. 

Under åren i Bjäresjö hade vi två katthonor, Ylva och Bodil, vilka båda var systrar. Det var Bodil som blev mamma till pElle. 

Några år efter hans födsel gjorde jag myteri och blev ensamseglare. Vår hund Linte fick följa med mig till den lilla 1:an i Ystad och efter yttligare några år, ja, då tyckte exets fru att pElle inte var så särskilt .., ja, värst fin, han var då inte kastrerad och kom och gick lite som han ville. Kunde jag tänka mig att ta hand om honom? 

Vid det laget hade Linte blivit sjuk och hamnat i hundhimlen och jo, jag kunde jag kanske tänka mig att ha katt, men hur skulle det gå? En katt som levt helt i frihet i flera år och därefter skulle bo tillsammans med mig i en liten lägenhet och utan möjlighet att vara ute i det fria? 

Jag började med att få honom kastrerad. Åkte till veterinär Inga Haraldsson i Sövestad och hon fixade det hela galant, men sade att det nog kunde bli lite krångligt ., att kastrera en tioårig hankatt och byta miljö så till den milda grad ..? Kanske skulle han strunta i att kissa på lådan?

Men se, det gjorde han inte. Inte en endaste gång. Allt gick så bra och när jag i början av 2009 åkte till landet Halland och hälsade på pv, ja, då skötte ovanpågrannen Erik pElle. Så småningom fick den senare lära sig att åka tåg och då i transportbur .., unga killar gullade med honom och allt gick bra. 

Väl framme hos pv var han så rädd och gömde sig genast bakom vedpannan. Och så småningom blev han kvar i Stensjö, medan jag själv vände åter till Ystad för några arbetspass. 

Våren och sommaren 2009 tillbringade pElle mycket tid hos pv:s rara mamma Gunvor. Hon bodde då i sommarhuset i Steninge och vi själva åkte på semester hem till Västerbotten. Oj, så han trivdes hos Gunvor och inte ville hon lämna ifrån sig honom efteråt heller. Det kan man tydligt märka här. 

Och när hösten kom, då gullbad hon att pElle skulle få göra henne sällskap till lägenheten i Ljungby. 

Nja ..., tänkte vi, lägenhet igen, efter alla år med kattlucke-frihet, men vi sa okej och pElle blev smålänning. Hur det gick ..? Jo, det kan man få reda på här. 

I början av december dog helt plötsligt Gunvor och nu blev det ändring för pElle igen, nu fick han återvända till landet Halland och det gula huset. 

Drygt tre år senare, i januari 2013, tog livet slut för pElle. Så här såg det ut när han var hos veterinären, ja, den allra underbaraste av veterinärer som stod så här och småpratade med honom, bara några minuter innan han fick sin spruta. Det var förfärligt sorgligt .., pElle var för mig en länk till livet i Ystad och allt jag var med om där. SOM jag tyckte om honom!

Vad jag inte riktigt hade koll på, det var att pElle kunde skriva brev från katthimlen. Jo, minsann, men stava sitt namn så här PELLE, det kunde han inte. Nåja, han hade, precis som sin matte, ingen vidare utbildning, men klarade sig ju bra ändå. Ett av hans brev - det var ett  par-avion-brev från himlen - såg ut så här.  

Så var det med pElle.

Dagens fönster ...

Ja, det var innan fönsterbytet det och vem låg där på bordet bland mina örhängen (den enda sorten jag använder .., har haft sådana i säkert femtio år!) , om inte pElle! Tänk, så olika katter kan vara! pElle tyckte om att bli gosad med .., att ligga nära, nära mig om nätterna .., han var så trygg inombords och så oerhört modig. 

Hamnade här i gula huset innan jag ens flyttade hit, gömde sig bakom vedpannan någon dag, men utökade reviret allt eftersom. Tillbringade några veckor hos pv:s mamma när vi åkte på bilsemester norrut .., flyttade till henne i Ljungby (hon ville inte släppa honom, helt enkelt) och när jag ringde till Ljungby och frågade hur han hade det, så svarade hon "ja, han ligger på min mage här på soffan!"

Flyttade hem igen när Gunvor helt plötsligt dog .., och fann sig i detta också. Blev utputtad från sin älsklingsplats (korgstolen) av en framfusig Sigge Nilsson .., men tycktes ta det med ro. 

Sigge är sexton år .., har aldrig tyckt om att någon håller i honom och kelar .., aldrig, inte ens när han var liten. Ligger gärna någon decimeter ifrån en på soffan, men inte i famnen. Utomhus hoppar han gärna upp och ligger på min mage och låter sig gosas med, men det är också allt. 

Vilka personligheter! 

Igår kom han inrusande med raketfart ..,och pv berättade då att han mötte räven nere vid potatislandet när han - pv - kom körande från körövningen vid halv tio på kvällen. Ibland när jag öppnar ytterdörren och säger "nu kan du gå ut Sigge ..", vägrar han. Säkert känner han doften av Mickel Räv.

Grönt är skönt, men vitt också!

Tänka sig, nu är vedhögen snart tillända och det ska bli såå skönt när det är helt överstökat. 

En liten samling ved som ännu inte hamnat i vedklyven ligger där intill och det ska tas bort förstås. 

Pv klippte gräset på morgonen .., jag tvättade bilen och dammsög och torkade den inuti, oj, så härligt! Sjöräddningsmärket (1 av 3) som kom för några dagar sedan,ja, det fick sitta på bakrutan. 

Sen åkte vi till Skallkroken och jag tog ett längre dopp än vanligt.

Femton plusgrader. Det där onda i bröstbenet (trodde att jag knäckt ett revben på höger sida) som jag haft hela morgonen, det liksom bedövades, men återkom längre fram på eftermiddagen. Nu känns det mycket bättre. 

Blev aningen orolig ett tag. Friherrinnan ringde och kommenderade mig att kontakta akuten. Njaaaa. 

"Du är ju värre än din syster i Skåne som vägrar att söka läkarvård!" sa hon leende. Jodå, jag hörde leendet genom luren. Duschade och kröp sedan ihop på soffan Ektorp med ett svalt lakan över mig. Tittade lite förstrött på Älgvandringen, där nog alla älgar har passerat älven, men att titta på vattnet och vackra stenar och sjöfåglar som dyker efter mat, är minst lika avkopplande. Älgar har man ju sett i sina dagar. 

Tre körsbärsträd blommar .., eken är  på gång. Den tar god tid på sig, vill väl inte stressa förstås. 

Ja, det är nog klokt. 

Så här såg det ut i morse när jag öppnade ytterdörren. 

Vitt-vitt-vitt!

Spireor och körsbärsblom. Gullvivorna på upphällningen, klematisen drar iväg med vådlig fart och humlen letar fäste på husväggen.

Ungefär så är det här, den 29:e april. Allt känns bra.

Dagens fönster och mamma ...

Tjugonionde april .., det var mammas födelsedag det. Här står hon längst till höger och ser så glad ut .., tjugo år är hon när bilden tas och står där tillsammans med ..., ja, kanske släktingar? Hennes far hade ju elva eller tolv syskon och mamma berättade ofta om hur det formligen vimlade av kusiner i Dikanäs med omnejd och Matsdal (endast 15 km från Dikanäs)  får väl räknas som "omnejd". 

"Byn anlades år 1817 av nybyggaren Mattias Hansson Bjur och hans maka Elisabet Andersdotter. De hade vandrat från Österdalarna för att slutligen bryta ny mark i denna avlägsna fjälldal."

Denne Mattias Hansson Bjur var född i Bjursås socken i Dalarna och från mig räknat är det sju generationer bakåt.

Mamma pratade ofta om Matsdal och jag tror mig veta att någon av mina kusiner har stuga just där. 

Och fönstret då ...? Ja, man ser i alla fall halva fönstret och det får väl duga en sån här dag.

Idag ...

Härligt med vardag. Är man pensionär, blir alla dagar till små guldpärlor, i alla fall om man får vara frisk och har mat för dagen. Vi gick lillrundan i morse .., drack sedan kaffe ute på altanen och högtalarpratade med exet som vi kommer att träffa hos AP fredag till lördag. När samtalet var klart, sa pv: "Ja, alltid lika trevligt att prata med Tommy!" Tänk, vad sånt betyder. Sigge låg utsträääckt på trädgårdsbordet, lät sig klias lite under hakan och blev glad över en bit salami. 

Tidigare idag ringde friherrinnan och undrade om jag kunde tänkas agera färdtjänst och skjutsa henne till vårdcentralen i Falkenberg, ja, för röntgenundersökning kvart över två. Ja, det går såklart bra och då kan jag passa på att besöka återvinningen. 

Och i det dagliga mejlet från Australien vittnar min syster om hur tomt och tyst det blev när sonen med fru och hunden Luna nu återvänt till Portland, nästan sextio mil från Adelaide, längre söderut. Eller mer mot sydöst. Om stigande matpriser skriver hon också och det har inte hänt på alla år vi brevväxlat.

Dagens fönster ...

Jodå, ni ser dem nere till vänster på bilden och det var Turtlan i Karlstad som besökt Lerinmuseet och då köpte detta kort, en bild på Lars Lerins akvarell, alltså. 

Hur kan man bara komma på tanken att måla en orientalisk matta till höger om helt vanliga, trista grå hyreshus? Jag brukar säga att bloggaren Stationsvakt har en hjärna som ingen annan har - i alla fall ingen som jag känner - , så oerhört fantasirik och påhittig, men det gäller nog också Lars Lerin. 

Tack Turtlan! säger jag.

Snäll och omtänksam granne ...

... ringde vid 21-tiden och ville bara säga att hon precis sett en stor och fin räv hos grannen intill, dom som också är våra grannar, men två hus bort och som sällan eller aldrig är här. 

"Ja, jag ville bara varna Sigge ...", sa den omtänksamma grannen, som heter Annelie.

Från Antikkulan ....

Hamngatan i Malmö. 

Om någon skulle fråga mig hur jag tror den här människan var .., så skulle jag säga att detta måste vara en glad typ och som kanske har lite bråttom. Hen förkortar ordet hjärtligt och "stora och små", där blir och-et något annat. Jag tror också att det är någon med bra självkänsla som skrivit detta. 

Kanske en chef? (Tänker på 5:an i översta raden. Ja, ja, jag är ju ingen grafolog, men tycker att det är väldigt intressant det här.)

Så är det söndagkväll ...

Gullvivorna prunkar som allra bäst och aldrig har så många dykt upp i rabatten och lite på andra ställen också. Blåregnet ser ut som grå videkissar och är på gång .., klematisen växer så det knakar och vi har haft besök av såväl stenknäck som - kanske - svartvit flugsnappare. 

Har läst DN från första till sista sidan .., läste  s a k t a  när jag kom till dödsannonserna och minnesorden .., och korsordet blev klart igår. 

I det nymålade-golv-utrerummet står en liten vas fylld med vitsippor. Undrar hur många år det ska ta innan jag upphör att förundras över att jag kan plocka vitsippor hur mycket jag vill, även om det är under en begränsad tid. 

Lite planerar vi sommaren. Segla runt Själland, få med goda vänner ombord, pv som ska till Åland med kören, jag som vill åka norröver och som också vill återvända till sol och varmt hav och småpojkar på stranden, besöken som är inbokade. Ja, lite sånt. 

Ja, ja. Nu är det söndagkväll. En bra dag har det varit.

Söndagsfönstret ...

... fångades i Toledo i Spanien och det var den flitiga annannan som hade håven redo!

Tack! säger jag.

Spridda skurar från en lördag i april ...

Tjugosjätte april .., oj, vad det går undan!Valborg nästa vecka. 

Den här dagen har till stor del tillbringats i bilen. Körde först och handlade till friherrinnan, som nu, när cortisonet tackat för sig, är om möjligt ännu sämre och har svårt att ta sig fram. A-M gjorde mig sällskap till Ankaret. En äldre-äldre man ville så gärna köpa en kopp kaffe, men fick veta att kaffeautomaten var ur funktion ., vilket han inte riktigt förstod. Å, så jag önskade att jag hade haft en termos med kaffe tillgängligt, men det hade jag inte.

Pv har tillbringat nästan hela dagen i hamnen. Flera båtar har kommit på plats; mest segelbåtar - de som har motorbåtar kan ju lätt lasta dem på egen trailer och backa ned dem till vattnet -. 

Men så skulle pv:s trailer flyttas till sommarplatsen och den trailern, den fungerar inte som en vanlig släpvagn, nej, här for ena hjulet lite hipp som happ och till slut kom en båtgranne - Dan - och så hjälptes vi åt att flytta den för hand. 

Och så träffade vi Eyra (eller Eira) som visade sig vara sju år och så fin och kelen! Titta, så fint hon blickar upp mot pv.

Åkte hemåt. Pv hjälpte friherrinnan att få upp frysen från förrådet i källaren och därefter på plats i köket och i samma veva kom A-M med sin rullator och skulle se V75-loppen tillsammans med Lena.

Fint väder hela dagen. 

Trump kom i blå kostym och blå slips till påvens begravning och meddelade därefter i en intervju att såklart ville han komma till Rom .., han hade minsann haft många katolska väljare i det här valet "fast jag förstår inte varför jag inte fick fler röster av dem ..?" sa han leende. Jahaja, det var alltså därför han ville vara med, för att smörja världens katoliker.

Pv bjöd för övrigt på ljuvlig lunch på Göstas i Steninge. Han valde - som så ofta - Steningeburgare (modell STOR) och själv valde jag en sparrissoppa som var såväl vacker som jättegod! Trevligare personal än på Göstas eller Skepparstugan (samma ägare) finns nog inte. 

Många obekanta ansikten bland gästerna .., däribland ett sällskap löpare vilka tog rast med fika, innan de gav sig av mot Halmstad. Starten hade gått i Falkenberg, så vi räknade ut att det blir drygt fem mil som de då har sprungit när målet är nått. Alla hade typiska löparkroppar .., väldigt smala och många med långa ben. (Cyklister har ofta små stjärtar, tycker jag, men det hör ju inte hit). 

Så har den här dagen varit. Hittills, är det väl bäst att säga.

Dagens fönster ...

Igårkväll var det grundmålning av golvet i uterummet som gällde, nu är det på riktigt. Så fint det blir! Här inomhus är det endast i mitt sovrum som trägolvet är kvar som det var, men målat i vitt. 

Jag överdriver inte om jag säger att jag ÄLSKAR att gå på trägolv och jag tycker aldrig att det blir detsamma med tjusig ekparkett eller olika laminatgolv, nej, för mig blir det inte samma känsla. Pv däremot bryr sig nog inte alls, bara det är ett golv.

Filmtips ...

Har man inget annat för sig - eller om man har det och tänker att den här filmen vill jag verkligen se - då kan jag rekommendera SVT 1 klockan 12.20, idag fredag.

Då visas den italienska filmen "En alldeles särskild dag" från 1977, (manus och regi: Ettore Scola) och med en helt suverän Sophia Loren i en av huvudrollerna! 

Hon är mästerlig här och spelar mot Marcello Mastroianni, ja, han är bra han också. 

Producent till filmen var Carlo Ponti, som för övrigt, i två omgångar, var gift med Sophia Loren. 

Från Wikipedia: Handlingen tilldrar sig den den 8:e maj 1938 då Hitler besöker Benito Mussolini i Rom. Då de allra flesta går man ur huse, väljer hemmafrun Antonietta att stanna hemma och får då besök av grannen Gabriele (dvs Mastroianni). 

Jag minns att jag tyckte att filmen var ..., så fantastiskt bra och inte minst Sophia Loren, denna undersköna kvinna.

Ps. Själv har jag ju endast begåvats med ett enda namn, men se, Sophia Lorens föräldrar, dom drog till ordentligt, nämligen: Sofia Costanze Brigida Villani Scicolone! Det sistnämnda är väl efternamnet. När detta skrivs är hon nittio år! Ds.

Dagens fönster ...

För många år sedan gjorde jag friherrinnan sällskap i hennes bil och plötsligt stannade hon till utanför det här huset i Särdal. "Ska vi inte titta in och se om Britta och Gunnar är hemma ...?" föreslog hon och det kunde vi ju göra. Deras trädgård var helt ljuvlig och översållad av förgätmigej! Och tänk, så smart med upphöjda rabatter, särskilt när man har kommit till åren.

Britta (född i Särdal 1927, död 2024) och Gunnar Ljusterdal (född i Munkfors, Värmland 1931, död 2018) var kunder i affären och alltid så vänliga. 

Det var oftast herrn i huset som handlade, i alla fall under min tid på Ankaret. Britta var textilkonstnär  och hade bland annat vävt alster till olika kyrkor. Här en mässhake i Uppsala Domkyrla och här ännu en matta som jag tycker är så fin! Och här en domprostkåpa.  Och ännu flera mattor!

Och hennes - nej, inte vänstra - men väl högra hand, fångade jag då när vi var där på besök, friherrinnan och jag. 

Gunnar kom att under trettiosju år arbeta som riksdagsstenograf, men hann även med att - under tjugotvå år - vara redaktör och ansvarig utgivare för legendariska Grönköpings Veckoblad. Bilden tog jag under besöket hos honom och Britta. 

Den sista gången jag träffade honom - det var i början av juli 2018 - hände följande:

"En eftermiddag när jag själv hade handlat, hjälpte jag Gunnar ut med varorna. Han gick dåligt, snubblade lätt och tillsammans med en annan kund, hjälpte vi honom på benen igen.
Det gick  l å n g s a m t  för honom att ta sig till bilen.
Jag lastade in kassarna i baksätet och frågade om han verkligen skulle köra hem själv?
Om han ville, kunde jag skjutsa honom.
Nej, nej, det var ingen fara, sa han.
Han kunde vägen utantill - "jag kan köra den i blindo!"sa han och det var ju bara tillfälligt det här att han snubblade lite.
Dagen därpå fick jag höra att denne genomsympatiske man -  på väg hem från affären - hade kört av vägen - jo, han levde, det var inte det - men därefter dröjde det inte länge förrän det var slut."

Härliga människor var det, såväl Britta som Gunnar.