Det bästa ....

Hur är det govänner?

Har ni något som värmde hjärtat lite extra, eller är det bara en enda lång Golgatavandring på livets slingriga vägar ..?

Om ni känner att jo, men jag vill gärna dela med mig, då tycker jag att ni ska mejla den glädjen/värmen till bisse151@gmail.com, så är ni med i utlottningen av två par örhängen (förstapris) och en bok.

Örhängena kommer från mitt kusinbarn Lotha (hon har gjort dem) och boken från ellem i Skellefteå.

Tack till er båda! 

Ingela i Ystad (kommande träff med många av oss som arbetade på Fridhems Livs i Ystad ...), Ann i Göteborg (den där underbara tatueringen) och Eva i Tyresö  (småkusinerna på besök) har redan berättat.

Välkommen du också!

(Mejlar ni, så kommer bidraget in i morgonkväll, bara så ni vet. Och går det inte att komma fram till min mejl, så sms:a ... 0707 511 825, så tar jag upp det därifrån).

Dagens fönster ...

Nog är det tur att det finns privata fönsterleverantörer ..., för mina egna har sinat för länge sedan!

Tack Ulrika i Närke (f.d. Västmanland) för att du håller ut!

Och här är hennes fönsterbild.

Morgon i landet Halland ...

Solen är redan uppe och på tv-antennen sitter herr Stare och sjunger så fint, så fint.

Själv fyller jag på tre fröautomater och småfåglarna bryr sig inte att jag står där i nattskjortan, dom kvittrar så glatt ändå när matmor behagar visa sig!

Det här blir nog en fin dag.

"Gör om mig" ...

Inför stundande fyra nätters övernattning på Halmstad sjukhus, har jag sett till att skaffa mig ett varmt och skönt nattlinne.

Hellångt.
Nästan som flanell.

På bilden i den lilla katalogen såg linnet fint ut.
På mig blev det nåt helt annorlunda.

Och när jag igårkväll, iklädd den hellånga dressen, skred in i sängkammaren blev harry alldeles till sig och började nafsa i mattes eleganta utstyrsel .., ja, han var alldeles som tossig!

Reaktionen hos den äkta sambon blev den förväntade.

Om jag säger som så, så sade han rätt omgående godnatt.

Fredagsfönstret ...

Stiggen spanar från sin favoritplats i köksfönstret.

Igår var det vackert väder och bra sikt bort mot Kilsbergen.
Idag snöar det...

// Ja, det skrev Ulrika i förrgår, i onsdags. 

Igår satt hon på trappan och vände ansiktet mot solen, glad över att bo på landet.

Tack för fönstret, snälla Ulrika.

På hemväg ....

... från affären (där jag stått och småpratat med rara arbetskamrater) svänger jag till vänster innan jag kommer till Steninge och så kör man längs en smal och slingrig skogsväg rakt ner mot havet och där vägen tar slut, där stannar jag.

Så här ser det ut.

Ett enda hus finns där, ganska avlångt och stort och med en utsikt som inte går av för hackor.
Frånsett några småfåglar som kvittrar lite försiktigt från enbuskarna längre ner, hörs där inte ett ljud.
Det är som i paradiset.
Tänk, att sitta där och titta ut över havet ....

Nästa gång som solen strålar, då ska jag ta med mig ryggsäck med kaffe och smörgås, en kikare ska få följa med och så ska jag slå mig ner på någon av berghällarna och bara njuta.

Det gäller att passa på innan man - likt Rexxie -, har två kryckor i släptåg.

När jag kommer hem, vittjar jag postlådan.
Förutom ett mormorsnattlinne i nästan-flanell och lååångt och med ärmar (ämnat till sjukhusvistelsen och där brukar vara så svalt och den där filten man får är tunn ..., men pv kommer att svimma när han sin käresta i den utstyrseln och direkt upphetsad kommer han nog aldrig mer att bli, i alla fall lär inte undertecknad stå för den biten ...), ja, förutom det mjuka nattlinnet, så har ett paket kommit från Kävlinge.

En linneblus!
Om man är så påhittig att man skriver ett litet brev på tre små kort - titta på bilden ovanför -, då tycker jag att man är synnerligen kreativ och det är ju just vad Annika är!

Och nu sitter jag här med linneblusen och tänker att hon visste precis på pricken vad jag tycker om, den där skånska madamen i Kävlinge!

T a c k   du snälla, rara!

Så, har den här dagen varit.
Nu väntar kålpudding till middag och inget mera.

På lunchbrickan ...

Om en måltid i Rom ..,  skriver den skånska madamen.

Och om en kopp kaffe på ett hotell .., berättar Stefan.



I London (ååå, september!) lyssnas det på sån här musik.

Någon har besökt Liljevalchs och visar med bilder ...

Grannarna hemma i Malå - Sigfrid och Sylvia -, dom hade en annorlunda köksinredning, som var  annorlunda än den vi hade hemma!

Som jag önskade att vi hade haft likadana skåpluckor!





Ja, det vet ni ju, att sånt här älskar jag bara!




Vi tar en till, från Milano!

Underbart med alla människor som delar med sig!

Och så har en av bloggvännerna dråsat i backen!!

Det bästa för Ann i Göteborg ...

Här kommer en bild på min veckans bästa: min nya STORARTADE tatuering!

Den gjordes på Sweet Water Tattoo i Borås och var min födelsedagspresent från pågarna och jag är så glad för den :)

Kramar Ann.

Dagens fönster ....

... är egentligen tisdagens, då,  när vi arbetskamrater (som var lediga) fick komma till friherrinnan Lena på våffelkalas.

Det här är utsikten från ett av hennes fönster.
Höbalarna som skymtar tillhör bonden Stig, han som snart ska göra sig av med mjölkkorna och få nytt knä, eller kanske nya knän, rent av. Sen blir det kvigor för hans del.

Här är matsalen .., och några av mina sååå rara och fina kollegor. 

Vid kortänden tronar lille Emil.

Emils mamma Malin arbetade hos oss för något år sedan eller mera och av henne fick man alltid kramar när man kom till jobbet. 

Och ni må tro att lille gossen med sina pepparkaksbruna ögon charmade oss alla! 

I köket skymtar självaste friherrinnan som gräddar våfflor enligt löpande-band-principen. 

"Tänk, sedan jag slutade att arbeta behöver jag nästan aldrig ta värktabletter!" säger Lena.

Jo, vi är många som har arbetat sedan tjugoårsåldern, ofta med tunga arbeten och på stenhårda golv. Att då vara schemalagd tills det är dags för sjuttioårskalas, är i det närmaste en utopi. 

Jag märker det så tydligt själv! 

Vilken otrolig skillnad det är när jag inte är i mejeriet och lyfter hundratals kilo per dag .., tunga mjölkbackar som ska baxas ner från mer än brösthöjd och det är inte mindre tungt någon annanstans i affären.

Det är likadant med frukten (bananlådor som väger 18 kg styck .., lådor med äpplen och apelsiner ...) och allt plockas ner från ganska hög höjd .., och där är charkvarorna som kommer på lastpallar - grå plastbackar som är tunga att lyfta - och några egentliga hjälpmedel finns inte, det fungerar inte så.

Så nu är Lena lycklig.

Fri.

Så här såg dom ut på hennes våffeljärn .., jag hade tagit med pv:s järn, men där blir våfflorna fyrkantiga, alltså fyra våfflor på en lagg.

 Ett sånt här ska jag skaffa mig .., så fint det blir!
Titta så fina dom hjärtformade våfflorna blir, i jämförelse med dom andra!

Så var man på banan igen ...

 

Har i över en timmes tid legat på soffran och läst mammas dagbok från 1975 och framåt och vi har skrattat så gott åt hennes aldrig sinande optimism .., och plötsligt fungerar allt!

Ja, men det var ju skönt!

Nu kan jag titta på tv.

Halleluja.

Onsdagkväll ...

Pannrummet röjt

Eld i kaminen

PV fixar matteprov

Levande ljus på bordet

Läser mammas dagbok från 1975 och framåt

Mamma har alltså stickat koftor och byxor till lilla AP som då ännu låg i sin mammas mage. 

Och den 25:e mars hade det snöat i Stockholm. 

Året var 1976. 

Ps. Kan inte svara på era kommentarer, ni får ha förståelse. Bloggar nu från min IPhone. Ds. 

Ajöken, sa fröken. 

Akut info från PV

P g a någon sorts ledningsbrott, åtminstone enligt Telia, saknar vi just nu uppkoppling till nätet.
Madamen kan därför inte blogga, läsa bloggar, kolla facebook eller lyssna på Spotify. Icke heller ta emot eller svara på mail från omvärlden. 

Således totalt isolerad och hon har sökt sin tillflykt till pannrummet som nu städas enligt konstens alla regler. Jag är lite rädd att viktiga saker kan försvinna, men eftersom jag inte är helt säker på vad som fanns där innan detta otrevliga hände vet jag inte heller vad som ev försvunnit. 

Detta är en "nära döden"-upplevelse för madamen (och även mig när det gäller saker som riskerar att försvinna.)

Vi hoppas på att felet snart ska vara avhjälpt, men Telia pratar om fredag. Ve och fasa, hon riskerar att missa ett antal sjukhusprogram på TV, eftersom vi även saknar detta.
PV

Ja, nu har jag mitt på det torra ...

Mejl till Elisabeth Nilsson, kom till inkorgen alldeles nyss.

Donation från Zafirah Bahijah
Käraste i Kristus

Må vår gode Herren välsigne dig , belöna dig för att gå ut och ditt kommer in genom Jesus Kristus, vår Herre . Amen .

Mitt namn är Zafirah Bahijah , ursprung Kuwait , är jag gift med sen Mr . Bahijah Ghassane som arbetade med Kuwait ambassaden här i Elfenbenskusten för nio år innan han dog år 2009 .

Vi var gifta i elva år utan child.He avled efter en tids sjukdom som varade endast fyra days.Before hans död var vi båda pånyttfödd kristen . Sedan hans död bestämde jag mig att inte gifta om sig eller få ett barn utanför äktenskapet , mitt hem , där Bibeln är emot . När min avlidne maken levde han lämnade summan av tre miljoner femhundra tusen dollar ( $ 3. 5 miljoner ) i ett allmänt förtroende konto i en bank här i Abidjan , Elfenbenskusten , Västafrika , Nyligen , efter min ohälsa min läkare berättade inte skulle vara för de närmaste åtta månader på grund av min cancer problem .

Han berättade för mig att under de närmaste två månaderna kommer det att finnas en spridning av cancer till mina ben , och jag kommer inte att leva igen , det som stör mig mest är min stroke sickness.Having känt min åkomma jag beslutat att donera denna fond till en kristen , individen och organisationen eller kyrka som jag känner kanske behöver det och som kommer att använda pengarna hur jag kommer att instruera häri , enligt önska min sena make före sin död .

För närvarande dessa pengar är fortfarande med stranden . Jag har denna fond att användas i verksamheten frigörelse arbete som hjälper pastorer familjer , barnhem , mindre privilegierade i samhället och kristna skolor , fattiga människor i din mellersta och högsta ledningen av kyrkorna och att sprida Guds ord och försöker Guds hus upprätthålls.

Jag tog detta beslut, eftersom jag inte har några barn som ärver pengar o ch min make släktingar inte är kristna och jag vill inte att min mans strävan att användas av unbelievers.I vill inte ha en situation där pengarna kommer att användas i ett ogudaktigt vag . Det är anledningen till att jag tar detta beslut .
Bibeln gjorde oss att förstå att " Välsignad är den hand som giver " . Jag är inte rädd för döden , eftersom jag vet vart jag går . Jag själv vet att jag kommer att vara i famnen på Herren. Exodus 14 vs 14 säger att " Herren skall strida mitt fall och jag skall hålla min frid " Jag behöver inte någon telefon kommunikation i detta avseende på grund av min hälsa . med Gud är allting möjligt .

Så fort jag får ditt svar Jag ska ge er kontakt med banken för dig att kontakta dem direkt för vidarebefordran . Jag kommer också att utfärda du en myndighet brev som kommer att visa dig den aktuella mottagaren av mina fonder . Jag vill att du och din familj att alltid be för mig eftersom Herr e n är min herde . Min lycka är att jag levde ett liv i en värdig Christian.vem som vill tjäna Herren skall tjäna honom i ande och sanning .

Min svenska är inte bra att du får tillbaka in i engelska språket .
Börja alltid med bön hela ditt liv , kommer eventuella förseningar i ditt svar ger mig utrymme med att köpa en annan person i samma purpose.Please försäkra mig om att ni kommer agera därefter som jag förklarade häri . Hoppas att få ditt svar .

Remain välsignad i Herren .

din i Kristus ,
Zafirah Bahijah .

På vift ...

Och så tar jag moppen och kör till Ullarp, i akt och mening att förstärka förrådet av sprättägg.
Hur långt kan det vara dit?
Fem, sex kilometer kanske?

Om det igår var den allra ljuvligaste av vårdagar, så är det tvärtom idag.
Vinden är iskall!

Kör förbi Ugglarp ..., svänger vänster in på lilla grusvägen och upp till gårdsplanen .., upptäcker en slags underliga ankor (ja, för mig är dom underliga ...), köper två flak ägg och gör mig redo att åka hemåt, när jag ser att bensinmätaren närmar sig noll.

pElle och Gunvor ...

Aj, aj.
Kör vidare till Getinge via Slöinge, tankar .., köper en orangefärgad tratt till motoroljan .., susar iväg igen ..., förbi Steninge Kyrkby där småttingar är ute och gungar vid förskolan ..,  sen igenom den lååånga bokallén där man mot slutet ser havet .., vänster inne i Steninge, kör förbi huset där pv:s föräldrar en gång tillbringade så många år .., tänker på pElle som ibland bodde där hos Gunvor .., längs havet igen ...,går in till Lena med det ena äggflaket ..., hon sitter i vardagsrummet och tittar på tv och har glömt att låsa dörren .., nu ser hon nästan vettskrämd ut!

Sen hemåt igen.
Iskalla händer.

Och senare i eftermiddag bjuder Lena en hel drös av sina f.d. arbetskamrater på våfflor.
Jag är en av dem.

Våffeldagen - det var min pappas födelsedag -.

Vilse i pannkakan ....

Författaren Peter Robinson - eller i alla fall hans alster och jag själv -, har tidigare kommit väldigt bra överens.

Ja, jag har tyckt om hans böcker och sååå många soliga dagar som jag har legat på en grekisk solstol med en deckare av P.R. i min hand.

Häromdagen - det var när jag tittade in i affären i Haverdal - köpte jag ett nytt exemplar.

Började läsa igårkväll .. men kände inte riktigt igen mig.

Den här beskrivningen av kvinnor ..., sexiga smilgropar, åtsittande klänning .., havsgröna ögon .., höga kindben .., silkeslent rött mittbenat hår .., kurvor på de rätta ställena .., läderstövlar ...", njaaa.

Nåja, den kanske tar sig.

/Läser sedan en recension och då förstår jag plötsligt det där med att jag inte känner igen mig.
Nåja, jag ska den en chans.

Det bästa för Ingela i Ystad ...

Hej Bettan,

Nej nej du/ni får inte lägga ner...här kommer mitt bästa i veckan...

Vi skall ha återträff med Fridhemslivs-gänget den 31 maj, datum är spikat och jag får semester den helgen....det är beviljat så nu måste det bli av.

Sedan är jag glad för att denna veckan har vi årsavstämning i timbanken, jag har årsarbetstid i mitt jobb och det skall bli skönt när vi börjar på "nytt år" den 1 april!!

Ingen stress och ingen oro...och hålla tummarna för att jag får behålla min höjning av tjänst på 10 % även nästa år så jag slipper att gå tillbaka till 75%!

kram

Ingela i Ystad

Dagens fönster ...

... finns i Immanuelskyrkan (nu vet jag, det var med två m ..) i Halmstad.

Det är där kören Västanvind brukar ha sina konserter och det här fönstret är från den nedre våningen där det finns servering och lite försäljning.

Bara så ni vet ...

Ja, nån bild ska man ju ha ...

Den här bloggen, den är mer som en dagbok för mig själv.
En anteckningsbok där jag ofta går tillbaka och kollar ..., få se nu .., hur var det för två år sedan?
Ungefär så.

Den senaste tiden har det varit mycket om mina knän och ben och ont hit och dit och nu ska ni veta en sak;  ni behöver absolut inte känna att ni då måste skriva "stackars dig!" eller "kram och krya på dig!" eller nåt annat snällt .., ni är alltid så vänliga, men man kan bli döless att läsa om sjukdomar stup i två och det är svårt att veta vad man egentligen ska skriva, om man nu alls ska skriva nåt.

Så det behöver ni inte.

Jag är  i n t e  ute efter medömkan.

Jag bara skriver-av-mig.

Såja.

Nu vet ni.

Nån slags rehab ....

På eftermiddagen ringer Lena, min före detta arbetskamrat som numera kan titulera sig friherrinna.

Det blir en liten stunds prat och sen bestämmer vi oss för att i stället ta en kopp kaffe hemma hos henne, i Steninge.

Dit moppar jag. 

Under sadeln ligger en påse med pv:s nybakade bullar.

Och så sitter vi där ute mot garageväggen, i lä för vinden och med solen mot våra kinder. 

Hela tiden hör vi lärkan och ser skatorna kämpa med bobygget.

Om man är sjukskriven känner man ett slags ansvar att man (ja, jag kommer att fortsätta att skriva "man" tills jag dör, för mig är det ett neutralt ord, inget särskilt karlaaktigt), jo, att man liksom inte får ha det för trevligt.
Helst borde man ligga på soffan och ha ont och kanske gråta lite och äta piller.
Men utan det tunga jobbet i mejeriet eller detta att inte stå i kassan i flera timmar, ja, då är livet så oerhört mycket enklare.

Tänk, bara  t ä n k ..., om det blir så här med den nya knäleden!
Tänk .., om man kan bli nästan smärtfri, hur annorlunda blir inte livet då!?

Mot husväggen ...

Det blir en kort kaffepaus och Lena säger att jag måste smaka dom goda nötkakorna som hon har bakat - receptet är från 1800 - talet - och kakorna är härligt seeeega och goda.

Och jag får veta att nu är det slut med tvärs-över-vägen-grannen Stigs kossor, dom som jag ser var gång jag åker till eller ifrån jobbet, ja, under en stor del av året. Hädanefter blir det kvigor för hans del, men först ska han fixa sitt knä eller om det var höften.

Vid husväggen ser jag hur fint kaffedamen har gjort i en stor kokgryta.
Ulliga videkissar, trollhassel och påskliljor ...


Och en aningen kaxig lite tupp.

En morgon i slutet av mars ...

Det finns morgnar när man tänker att bättre än så här kan det inte bli.
Det betyder inte att man har världens fetaste bankkonto, eller att man bor i ett superstajlat hem där allt är helt perfekt och att man är vältränad, har magrutor och bara äter vällagad mat.

Men det kan betyda att man tar sin hund och går ner till havet och hela tiden hör man en stare som drillar så vackert, så där så hjärtat nästan går itu.

Ingen vind.
V i n d s t i l l a.

Och man hör det speciella ljudet från ejderhanarna och man ser två strandskator och några gråduniga fjolårsungar tillhörande familjen Svan .., man ser ilandflutna platsflaskor och blå mjölkförpackningar som kommer från Danmark .., och långt i fjärran skymtar Falkenberg.

Och man ser gravänderna som oftast sitter på lagårdstaket, tvärs över vägen.
Nu simmar dom i havet.

Senare, på Facebook, av en kvinna som heter Debbie Breese och bor i Skottland, får jag lära mig att gravänder heter shellducks på engelska.

Det finns morgnar när man vänder ryggen åt havet till och ser morgondimman svepa in över Stensjöstrand .., och man ser rök från någon som eldar och hör spraket av kvistar som bryts.

Man står en stilla en stund och tänker att man vill stanna tiden.

På väg hem igen upptäcker man att sädesärlorna har kommit!
Två veckor tidigare än vanligt och man blir nästan sprittig och vill ropa "välkommen!", men man gör det inte.

Såna morgnar måste man vara rädd om.