tisdag 5 november 2019

Summering ....


Så underbart att Harry är pigg och kry igen!
En viftande svans .., nån som kommer med nosen nära ens ansikte .., pigga ögon .., oj, så lycklig man blir! Och det har varit en skön kväll. Räfsade återigen ute på tomten och fyllde ännu en säck med våta löv. Plockade bort sånt som inte ska vara utomhus, tömde några krukor, fäste en presenning över ett antal trädgårdsstolar, gjorde en stor laddning köttsoppa och middag till pv när han kom hem.
Eldade i pannan; fick upp rejäl värme till varmvattnet.
Har - om vartannat - gosat med sigge och Harry.
Placerade en ljusslinga i uterummets ena fönster. Så fint det blev! Nu lyser det upp lite på fönsterbrädan - slingan fick ligga längs efter -.


Har pratat med äldsta dottern på väg till intensivjobbet på KS.
Jo, hon älskar sitt jobb.
Och in kommer knivskurna ungdomar och det är ond, bråd död och död som inte är ond men ändå just död och människor som är så svårt sjuka. Och anhöriga som ska tas om hand. Jag som råkade spärra mig själv vid postens inloggning, ja, men tänk vad jag skulle kunna åstadkomma bland alla sladdar och maskiner och kontrollapparater .., vilken fasa om man gör fel!

Och jag pratar också med lillpojkens mamma i Malmö.
Så mycket glädje! Och snart är den lilles pappa hemma igen, efter månaderna i Mali, i Afrika.
Har även surrat med Torun i Staffanstorp som berättar att hennes arbete nu, det är det bästa hittills. Mängder med kundkontakter - mest norrmän - och pendlingen till och från Köpenhamn ger tillfällen till otaliga mänskliga möten. Hon låter glad, för att inte säga helt euforisk!

Min svägerska i Alingsås ringer också.
Hon har svårt med minnet och säger att hon inte förstår hur fallet hemma gick till, då, när hon slog sig sönder och samman och allt elände efteråt. Alltid när samtalet är på väg att ta slut säger hon "jag älskar dig!" Det har hon sagt så länge jag har känt henne, det vill säga sedan jag var sexton, sjutton år och bodde i hennes lägenhet i Göteborg, tillsammans med den då unge mannen som skulle bli pappa till mina tre barn. Hon var lika snäll då. Inte en enda gång på alla år har vi varit osams.


Så ringer Sonja.
Nja, hon vet inte riktigt om hon kan följa med till Lilla Napoli på fredagkväll, tillsammans med friherrinnan , men vi försöker att övertala henne. Så där är det ofta med den rara Sonja .., att hon har svårt att bestämma sig. "Och inte är väl jag nåt trevligt sällskap ...?" säger hon och vi protesterar.
Hon låter trött.
Fina, fina Sonja.

Pv arbetar och står i ..., har varit provvakt hela dagen och det har varit långsamt, tycker han. I morgon är en vanlig dag. Matte, naturkunskap. Då cyklar han. Själv ska jag fortsätta med tomten .., jag ska hämta hem ljung och enris och göra lite fint och fixa det sista i växthuset.

Jag tänker att livet känns så bra.
Många fönster på en gång ....


Så här skriver fönsterfångerskan: "Från restaurangens (Furusunds värdshus) panoramafönster ser man vid niotiden på kvällen en karavan av de stora höghusliknande Finlandsbåtarna på väg ut från Stockholm. Den här bilden visar en av dem, Amorella, som sakta glider förbi i höstmörkret med begynnande discodunk."

Och på Furusunds värdshus "förfirades" fönsterfångerskans födelsedag - den sjuttiofemte i ordningen - som egentligen är idag, tisdag.

Grattis Monet! säger jag och tack för bilden.



Inget sömnpiller ....


Foto: Anna Johannessen

Igårkväll var jag ovanligt pigg och kunde omöjligen somna.
Då surfade jag runt lite på sr.play och upptäckte att jag missat Söndagsintervjun i P1 med Martin Wicklin. Ja, jag arbetade ju i söndagsförmiddag.

Såg att det var skådespelerskan Yvonne Lombard (med sina typiska glasögon) som var gäst och tänkte att det kunde nog bli intressant. Det blev långt mer än så; det blev ett jättefint möte mellan henne och programledaren.
Och titta på bilden .., kan man tro att den här kvinnan är NITTIO år!!

Här en länk till programmet om någon vill följa med på en härlig livsresa.


Annat som gjorde hjärtat glatt.
Jo, jag köpte mig en bukett tulpaner igår. Många människor anser att sånt ska man inte syssla med förrän efter jul, möjligen, möjligen en bukett röda tulpaner till julbordet .., men nu tillhör jag ju den sortens människor som inte bryr mig i sånt, så nu har jag fördelat bukettens blomster i tre olika vaser - en i vardagsrummet, en enda liten tulpan här till höger om där jag sitter och tre på köksbordet.
Det är inte klokt så lycklig jag blir!


Tar Harry och går ner till stranden.
Isvindar även idag, men nu är jag mer påpälsad.
Möter en för mig obekant kvinna (måste ju bo längst ner på vägen) och vi hejar och hon säger att hon är på väg till det stora hönseriet för att köpa ägg. Jaha, ja.


Ännu finns några små tuvor med blommande trift. Ljuvligt att bo i ett land med olika årstider, även om dom inte är lika vitt skilda åt som hemmavid.


Nu är allt som vanligt igen med Harry. Han är glad och sprittig och skuttar omkring lite på stranden .., vill kanske att jag ska kasta nån pinne ut i havet, men jag hittar inga pinnar, så det får vara. Mängder med ilandflutna brännmaneter ligger i sanden. Harry noooosar lite, men bryr sig föga.


Och nån har tappat "sitt ord och sin papperslapp" .....


Men gråter förhoppningsvis inte övergivet.



Hur många gånger läste inte mamma upp detta för mig ...?
Till sist kunde jag den utantill.

Nu blir det kaffe!
Dagens fönster ...


Palmhuset i Sefton Park bjöd på många fönster, men enbart utifrån, ty det var stängt för dagen.
Men man anade ju .., så nästa gång - om det blir någon sån - då hoppas jag att vi kan strosa omkring där inne bland alla blommor och blader.

Nåja, vi fick ju möta diverse storheter .., Charles Darwin, till exempel.
Här står han och blickar ut över parken och oss besökare.
Tjusigt klädd också.


Så här såg den unge Charles Darwin ut, son till en läkare och född och uppvuxen i Shrewsbury i Storbritannien. Här kan man läsa om honom .., bland annat att han, under skoltiden, ansågs vara en "typisk medelmåtta". Tänk, vad det hade kunnat bli av alla oss "typiska medelmåttor", till vilken grupp jag garanterat hörde! Eller hör.

Stor glädje känner jag när även Charles (ja, jag är numera Charles med honom)  mamma nämns med namn. Hon hette Susannah Sukey Wedgwood. Annars brukar ju det där med faderns namn vara det väsentliga i sammanhanget.

måndag 4 november 2019

Kväller ....


"Vår tid är nu" har precis börjat, men jag (vi) har missat alla tidigare avsnitt och då känns det ju lite avigt att börja titta nu. Kanske får vi ta allt från början. Jo, jag vet att jag har berättat det förut, men ni kanske har glömt .., ja, att en av manusförfattarna är Johan Rosenlind från Haverdal, trevlig kund i affären. Just när det här avsnittet spelades in, befann jag mig i Stockholm och såg delar av det hela.

Det har varit en osedvanligt lugn dag.
Körde till återvinningen i Falkenberg där personalen har stenkoll på vad som slängs och att det hamnar rätt. Alltid trevliga är dom. I sängkammaren finns hundratals böcker som jag skulle vilja plocka undan, men dom flesta - nästan alla - tillhör pv och det finns snart ingen loppis som vill ta emot horder av gamla böcker. Elda upp dem vill han inte. Själv har jag inga som helst skrupler när det gäller sånt som jag ändå inte använder eller ens tittar i.
Nån bok har jag lämnat till en avdelning på sjukhuset; boken om 60-talet med mycket bilder och inte så förfärligt mycket text, t.ex.


Den dagen jag blev ensamseglare tog jag bara med mig dom böcker som jag hade ett närapå kärleksförhållande till; böcker som jag själv betalat och som betydde nånting. För övrigt har jag inget behov av att behålla en bok som jag har läst. Inte numera.

Efter besöket i Falkenberg (Harry gjorde mig sällskap) blev det lite pyssel här hemma .., och jag tog räfsan i besittning, den som pv förärade mig i helgen som gick. Det är den bredaste räfsa jag någonsin haft eller hållit i och hjälp, så fort det går att få ihop stora hopar med löv!

Jag har gått på promenader med Harry .., skickat flera vykort (såna man gör på nätet med hjälp av Posten) .., skrivit brev till min syster i Australien och kommit på att hon fyller sjuttiofem år om nio dagar (mina presenter kommer ALLTID för sent!!)  och jag har tidigare föreslagit att vi skulle skippa det här med julklappar och presenter, då det ju är hopplöst att hitta nånting som inte väger så mycket och vi har inte alls samma smak heller.

Så här, som på bilden här ovanför, såg det ut tidigare idag när jag var ute med Harry.
Harry, som varit så eländig och hängig och darrat och knappt vågat komma i närheten av oss - helt obegripligt - men idag har han varit precis så glad som han brukar vara och viftat på svansen och ätit middag. (Men kräkts tidigare idag). Så underbart! ¨
Allt började med att han under besöket hos friherrinnan i fredags, ja, då hoppade han ner från sängen och gjorde illa sig i ena frambenet. Kanske trodde han att det var pv som hade rört honom?  Hemskt har det i alla fall varit.

I morgon är det - om ni inte visste det - tisdag.
Kanske kommer regnet?
Kanske inte.

Den där obefintliga oron ....


Jo, helt ärligt .., det är verkligen så att jag känner ingen oro.
Jag känner mig helt lugn.

Visserligen hoppar jag till var gång mobilen ringer och jag går inte mer än två meter ifrån den, för man vill ju inte missa ett samtal från kirurgen eller mammografin, man vet ju aldrig vilka nyheter dom kan komma med.

Men orolig är jag inte.

Att jag igår lyckades med konststycket att spärra mig själv två gånger på postterminalen, allt på en och samma dag ..., ja, men det har ju inte med oro att göra.

Vad då?
Det där med kylskåpet? Att jag råkade lägga mobilen i kylskåpet i stället för osten?

Fortfarande känner jag ingen oro.
Däremot en slags okoncentration, fast jag  i n t e  känner mig okoncentrerad heller.

Det är mer som att tillvaron befinner sig i ett stand-by-läge.
Att man vill få ett besked så snabbt som möjligt, så där så man har nånting att förhålla sig till.

Ungefär så.
Dagens fönster ....


Att ta lokalbuss när man är utomlands, är alltid lika intressant.
Hur fungerar själva systemet?
Kan man betala kontant till chauffören?

I Liverpool missade vi att det var olika bussbolag som körde och att den ena biljetten inte var giltig på nästa buss. Aj, aj, det gäller att vara uppmärksam.

Vänliga chaufförer var det också.
En av dem, en rejält tauterad ung kvinna, visade sig ha änglavingar, vad beträffar att vara serviceminded! Så här sitter vi på bussen på väg in till city och nog syns det att det är höst och fuktigt i luften.

söndag 3 november 2019

Söndagkväll ...


Det blev en sån härlig dag på jobbet .., en sån dag när man känner att man är man nöjd när man stämplar ut .., att man hunnit med mer än man förväntade sig!
Kamperade med Johanna och Filip och det var så trivsamt!
Upptäckte Carina i affären, hon som tidigare hade ansvar för mejeriet.
Nu har hon fått knäprotes och benen har nästan blivit helt raka!

Efter jobbet blev det middag på Göstas i Steninge som för ovanlighetens skull hade öppet nu till Allhelgona. Ja, det kanske man har haft tidigare också - till Allhelgona -. Det var milt ute, nästan - men bara nästan - så att jag hade kunnat tänka mig att sitta under det stora parasollet.

Kom hem .., och då händer det ofattbara; att jag däckar som vore jag skjuten!
Det är helt obegripligt!
I timmar sover jag på soffan, ja, det gjorde även pv (fast han säger att han såg en fotbollsmatch)  och harry låg nära, nära.
Så här är det ofta när jag har arbetat ett lite längre pass.
Det är ju helt sanslöst. Jag fattar det inte.


November nu.
Så långt till gullvivor och tunna tulpaner, men det gör inget .., vi får ljus av advent och i morgon tänker jag absolut ta mig ett dopp i havet.

På min mejl får jag aviseringar om att jag har vunnit tiotusen på först Ica, sen på Willys.
Tänk, att man kan vinna så mycket pengar utan att göra nånting!! Vilken lycka!
Och vilken ofattbar tur!
Nu har jag alltså tjugotusen kronor att spendera på mat .., vi får nog inhandla ett nytt - mycket finare och större - kylskåp!

Log för mig själv idag på fikarasten.
När jag öppnade min mobil, då såg jag översta raden på ett meddelande.
Det stod ungefär så här ..."väntar på att ta färjan ..." och jag tänkte att det var nån av döttrarna som skulle ta färjan från Slagsta till Ekerö eller tvärtom.
Så var det inte.
Det var då jag log.
Det stod så här: "Väntar på färjan över Niger".
Sonen, alltså.


Så här ser verkligheten ut.
Inga gullvivor.
Inga tulpaner (jo, vi säljer på i affären).

Ska sätta upp ljusslingan imorgon, den till plommonträdet, så blir det nog bra.
Ljusare, i alla fall.
Och allt känns bra.
Ungefär som om jag har satt mig i en båt och guppar vidare längs något stillsamt vatten.

Dagens fönster ....


... kommer från Monet och så här skriver hon, på min fråga om bilden var hennes?

"Jo, det är min bild som jag skickade till dig efter ett besök i Grisslehamn för några veckor sedan. Samma dag vi besökte Söderby Karls kyrka.

Den här hotellpaviljongen med egna små terasser på Grisslehamns Havsbad som ligger mitt i hamninloppet med underbar sjöutsikt. Från Grisslehamn går stora färjor till Åland, men det är samtidigt en liten pittoresk fiskehamn, ungefär som i Torekov där du sommartid kan köpa färsk fisk och pinfärska rökta räkor i de små hamnskjulen."

// Tack Monet! säger jag. Och vad den där stora berghällen i dagen gör mycket!

lördag 2 november 2019

Kväller ....


Så är det första arbetspasset på länge avklarat.
November brukar vara en tämligen lugn månad i livsmedelsbutiker (många håller igen inför den stundande julhandeln), men det var likväl mycket att göra.
Först kassapass mellan halv tre och fem, sen en timmes påfyllning av frukten och så frontade jag mejeriet och sen var det kassan och sen lite frontning igen, ja, det flöt på bra.
Arbetade först med Johanna och från fem var det Hilda (läser kommunikation) och vi hittade ett bra sätt att skifta på.

Många rara kunder, som alltid.
Mest glad blev jag över lille rara August 5 år som ropade "Hej Bettan! Hej Bettan! Hej Bettan!"
Pratade en stund med en utbränd lärare ..., och med Peter som en gång gått på sjön och berättade hur han hamnat i brittiska Immingham på östkusten, ja, det var länge sen, men ändå.
Och där var en man född 1947 som berättade att hans barnbarn på fem och sju år visat sig vara mer tekniskt bevandrade än han själv och åt detta log vi.
Sånt.

Telefonen ringde om och om igen.
Nästan alla frågade om öppettiderna.

Nu är jag hemma igen och är trött.
Ska stiga upp vid halv sju och börja arbeta halv åtta, till halv tre. Huuuu, vilket långt pass!
Fick en förfrågan om att arbeta även onsdag, men det passet blir för långt när pv inte är ledig, ja, det blir för länge för Harry att vara ensam hemma, så jag bad att Lovisa skulle höra med någon annan.

Sonen som är i Mali, har äntligen återvänt till trakter där internet fungerar och äntligen har vi fått livstecken ifrån honom. I vanliga fall, när han är hemma, ringer han ofta och småsurrar när han är på väg till affären eller till träningslokalen. Oj, så tomt det har varit utan hans prat!!
Nu är det inte många dagar kvar, innan han är hemma hos lillkillen och hans mamma.

Sefton Park, Liverpool ....


Tvärs över gatan från hotellet Hallmark där vi bodde, där finns den här ljuvliga parken!
Redan innan vi åkte hade jag - via Google Maps - spankulerat omkring i omgivningarna och kanske var det därför det kändes närapå hemtamt, ja, när jag såg det hela på riktigt.

Parken är stor och luftig och helt underbar!
Kanske är det söndagmorgon när pv och jag själv beslutar oss för en promenad efter frukosten.
Emil föredrar sängen.

Å, så vackert där är! Dimslöjor som singlar över marken .., ja, men det är ju nästan som att befinna sig i Edens Lustgård. Och vilket fågelkvitter!


Luften är krispig. Oktoberkylig.
Löven prassliga, men om man går på gräset är det lätt att halka.
Hela tiden möter vi hundägare - oftast med små bulldoggar av olika slag -.
Där är också en stor hane som ser ut att vara tio, elva år och han har svårt att hänga med sin matte som ändå går sakta .., tungan når nästan till marken och han flåsandas.
Jaha, han är bara tre! Nog kan man undra om det är lyckligt för dessa hundar som får så svårt med andningen.


Överallt ser vi blågrå ekorrar som ofta jagas av små pilsnabba terriers som ändå aldrig hinner upp sitt byte. Många hundar springer lösa och vi ser inget kiv dem emellan..


Allt är välordnat och fint.
Skräpet som vi verkligen sett en hel del av inne i city, är som försvunnet här.


I ett träd sitter två papegojor, vilka måhända rymt hemifrån ..., eller helt sonika släppts ut av någon ägare som ledsnat på sina gunstlingar.


En bit in i parken ligger Palmhuset.
Det är stort och mäktigt och runt hela byggnaden står olika statyer av människor som varit av betydelse för mänsklighetens fromma. Carl von Linné, bland annat.
Idel män.


Titta här! Känner ni igen honom? Inte det? Det är Colombus, om ni inte visste det.


Men Columbus, Kapten Cook, Linné och alla andra storheter i all ära, jag blir nog gladare av alla dessa små minnesplaketter på bänkarna dels vid Palmhuset, men även på andra ställen i parken. (Ja, för övrigt överallt nästan). Uncle Billy .., nog var det väl omtänksamt att Mary såg till att han fick en egen bänk.


Och Marjorie Hazel McCutcheon som tyckte så mycket om parken och blev åttiotre år gammal. Så bra att lite vanligt folk också får finnas till och får minnesmärken!


Och prassligt, frostigt gräs.

Såja, nu har jag visat er parken.
Lite av den, i alla fall.

// Nu har jag fått göra ett avbrott då två Jehovas-Vittnen-damer knackade på dörren.
Den ena var ovanligt pratglad (läs:aningen påstridig) och för en gångs skull .., verkligen för en gångs skull, sa jag att nej, jag är inte intresserad och att jag, när växte upp, hade en ganska sträng pappa och sen kom Gud och var sträng och man skulle falla på knä och tillbe bara honom och det tyckte jag var förfärligt orättvist, rent av egenyttigt.

Vi stod i hallen med dörren öppen (pv skulle ha svimmat om han anat hur mycket varm luft som gick rakt ut ...) och Harry nosade den mest pratglada - ja, på hennes rutiga yllekjol  - och gick sedan in igen och hon bad att jag skulle ta en titt på deras hemsida på nätet, men då hade jag redan vikt ihop papperet och kanske trodde, eller tänkte hon, att jag var ett hopplöst fall.


Nu, när jag - kanske som mest - behöver högre makter, tackar jag nej.
Vad är jag för en människa!
Och ja, jag vet att jag förenklar det hela och att det bland bloggvännerna finns en präst och flera troende och det är inte det att jag dumgör människor som tror (jag tror ju också, men inte på det sättet som J.V. vill att jag ska tro och ibland tror jag inte alls ...). det är väl mer att man (jag) inte vill bli pådyvlad nånting.

Och här, apropå ingenting, finns ett galleri av bilder från Palmhuset.
Här lite mera info.
Och nu ska jag göra mig klar för jobb tillsammans med Hilda. Hon pluggar numera och arbetar varannan helg, tror jag. Himla duktig tjej! Och så ringde Filip och ville byta pass med mig i morgon. Nu har så många bytt med mig, så jag kan inte hålla reda på vilka som jag ska arbeta med .., men det lär vara Johanna (heja!!) och sen kommer Filip vid tio. Ett drömgäng.

Ajöken, sa fröken.
Från Hawai ...


Nog är ni allt bra underbara .., fönster, brunnslock .., glädjen och nu en liten metallplatta!
Tack Cecilia!

Lördag i början av november och ett fönster ...


Det är helt ofattbart att jag, som i alla år vaknat vid halv tre och därefter sovit i halvtimmespass, att jag, - efter det senaste besöket på mammografin - sover  r a k t  av till klockan sex eller halv sju! Och jag drömmer låååånga drömmar. Inte hemska, men långa.

Natten mot idag befann jag mig på Nilahallen i Malå .., jag hade fått ett schema som var hemskt, med arbetstider som varade i tolv timmar och jag sa att nä, så mycket ville jag verkligen inte jobba!
Och på torget hade någon byggt upp en utomhusträdgård och jag förstod inte hur den skulle kunna överleva, det var ju vinter?

När jag väl vaknade, tog jag mig en titt på familjechatten.
AP hade skrivit och frågat var i Mali Anders befinner sig och då anade jag .., och tog mig genast en titt på nyhetssidan, där jag kunde läsa om femtio döda soldater just i Mali och jag tänkte .., hur många föräldrar, syskon och anhöriga kände den här morgonen en skräck över just den notisen om dom döda soldaterna! Tack och lov att han snart återvänder hem!

Dagens fönster fångades - även detta - av madamen i Porto. Jag lät bilden bli svartvit.
Tack Anna!!
Och att energin kommer från norr, kan man läsa på reklamskylten på bussens tak.
Ja, inte kommer den från landet Halland i alla fall, men kanske om en stund, då jag druckit den första koppen kaffe.

fredag 1 november 2019

Allhelgona ....

Och jag vet aldrig om det är idag eller i morgon som man ska tända ljus på kyrkogården.
Om man nu har någon att tända för.

Pappas och mina systrars mamma grav, den finns nog kvar hemma, men det är många år sedan någon av oss var hemma. Det är mer än sjuttio år sedan Gunna dog och fyrtiotre år sedan pappa gick bort och gravstenen finns kvar bland alla andra gamla gravstenar, men jag minns att texten var nästan utnött när vi senast var där.

En gång i tiden var där en sarg av sten, så där så man kunde ha blommor där innanför, men eftersom graven låg bland andra gamla gravar, gjordes det om, det blev gräsmatta ända fram till gravstenen och det kändes skönt, nu, när vi ändå bodde så långt ifrån.
Medan grannarna levde, tant Margareta och Ann-Britt och ibland Kerstin Granwall, hände det att dom satte en blomma på graven (pappas och Gunnas, alltså) när dom ändå hade "vägarna förbi", men nu är alla borta. Knappt en enda granne från förr finns kvar.

Nå, jag kände aldrig att jag träffade pappa på kyrkogården.
Inte mamma heller - hennes aska sattes ner någonstans i minneslunden i Ystad -, man fick inte veta var. Då .., tyckte jag att det kändes rätt, det tycker jag inte nu. Jag hade önskat att där funnits en SÄRSKILD plats, då hade jag kunna be mina barns pappa att tända ett ljus för henne.
Men å andra sidan .., dom som man älskat, dom har man väl liksom inom sig?
Som minnen.
Och nån slags känsla av närvaro, i alla fall ibland.

Idag har jag räfsat löv och tömt blomkrukor och blomlådor.
Funderar på att leta fram ljusslingan till plommonträdet, mest för att det då blir lite ljusare ute.

Senare ikväll - klockan sex - blir det kalkonmiddag hos friherrinnan och hennes lillasyster, min namne. I morgon och på söndag jobb. Kanske på onsdag också.
Dagens fönster ....


"Barberaren hade inga kunder och satt själv i stolen ...".

Så skriver madamen i Porto och jag blir så glad att hon tar sig tid att ta fram håven!
Tack!
Glädjen ......


Bilden: Tisteltecknerskan,.Olja. Öland 1970.

Flera gånger i veckan tänker jag att .. nä, nu ska jag hämta några tomma banankartonger från affären och så ska här tömmas på böcker som vi har läst och aldrig kommer att läsa igen! Av någon underlig anledning blir det aldrig mer än en tanke.
Och vad värre är: sen beställer jag nya böcker!
Eller: inte nya, men begagnade.
Och det gör jag här.

Innan vi åkte till England beställde jag två böcker, varav den ena hade titeln Sven Ljungberg, målare.
Denne Sven Ljungberg har jag skrivit om tidigare; född i Ljungby var han och hemma hos pv:s mamma (ja, pappan också medan han levde) hängde flera tavlor av denne smålänning.
I Ljungby finns även Ljungbergmuséet som jag besökt och det var helt underbart!
Vackert beläget vid Lagan och väl värt ett besök om man har vägarna förbi.


Och så här är det, jag verkligen älskar hans alster!!
I alla tider har jag tyckt om bilder där man kan sitta och filura lite och undra vad som händer. Jag minns att en då liten Anna ovanför sin säng hade en sån tygtavla eller var det möjligen en affisch ., och där kunde man se som ett helt liv i en by!
I boken "Barnen i Vernette" av Bodil Hagbrink är det precis samma sak.
Så och med denne Sven Ljungbergs alster .., som här .., med titeln "Slottet är finast".


Eller som här. "Mor är död", från 1964.


Och här kan man läsa om just den tavlan.
Vilka är på bilden?
Hur har Ljungberg tänkt sig att ljuset ska falla?
Sånt!
Det är hur intressant som helst!
Och det är så bra skrivet.


Och den här!
Alla som har vuxit upp med snövintrar känner igen sig.
Det blir en särskild doft.


Och så har författarinnan - Anne Lidén - skrivit så här: "Här i kröken, där Lagaån svänger mot norr, stupar stranden brant ner mot ån. I sluttningen leker barnen från granngården. De pulsar i den djupa snön och klänger i grenarna. Två flickor är klädda i röda overaller, de är tvillingar."


Bild: Salutorget. Trägravyr. Ljungby 1944.
Men jag tycker också om dom här tavlorna!


Och titta här!!
En helt annorlunda stil som jag - som verkligen inte är konstkunnig - tycker påminner om sättet som Gaugin målar!  Eller kanske är det färgerna.


Eller den här, helt UNDERBARA målningen!!
Jag ska kontakta Ljungbergmuséet och höra om den finns som affisch, så kan man ju rama in den.
Visst är den härlig!

Ja, sen finns ju alla Ljungbergs verk som man hitta i olika kyrkor eller i andra offentliga lokaler (sjukhus, etc) men dom får jag göra ett eget inlägg om, annars blir det väl för mycket, eller det är det kanske redan.

Du som eventuellt läser här, vad tycker du om hans alster?

Och stort tack till författarinnan till den här ljuvliga boken!!!

//Sist av allt, innan jag lägger in dagens fönster, vill jag skicka en hälsning till en granne på andra sidan kustvägen - till Lennart - som idag hade mött pv och berättat att han var en trogen läsare av den här bloggen! Blev jag glad? Svar: ja!!

Dom pratade om den ....

...  ja, på familjechatten, att Viaplay-serien "Älska mig" skulle vara så bra.
Jag tänkte att vi har ju ändå inte den kanalen, så .., ja, det blev inget.

Tills ikväll.
Tog en gratismånad eller om det var tre veckor och har nu tittat på tre av fyra avsnitt. Problemet var bara att jag råkade börja på det fjärde avsnittet och fick inte ihop det riktigt, men det var ju inte värre än att jag kunde gå bakåt och efter fyran kom alltså nummer ett och två.

Vilken härlig serie, författad och regisserad av Josefine Bornebusch!!!

Har jag rätt Anne i Mantorp, att du är moster till henne?
Nu är i alla fall klockan tio i ett snart och i morgon får jag ta avsnitt tre, så är jag ikapp när den sista delen sänds. (Ny omgång nästa år!)

torsdag 31 oktober 2019

Då och nu .., mest då. 


Igår berättade jag om den här boken "Från fattigvård till sjukvård i Malå - en tidsresa i vårdens utveckling", som kom med posten. Å, vilken härlig läsning det blev!

I början av 60-talet sov jag ofta över hos mamma på sjukstugan; det var när hon hade nattpass och då låg i personalrummet på övervåningen. Det var i det rummet det doftade Lux tvål och där fanns en bakelittelefon och när den ringde, då visste man att mamma skulle försvinna i den långa korridoren och skynda sig ner till vad-det-nu-var; antingen akutintaget eller så hade något hänt på avdelningen.

Alltså blev Malå sjukstuga nästan som ett litet reserv-hem för mig.
Alla biträdena och sköterskorna var så snälla .., det var en komplett kvinnovärld, förutom läkarna som åtminstone då i början alltid var män.

Om alla dom här människorna berättas det i boken.
Det är minnen som biträden, sköterskor och läkare skrivit ned och författarna har förstås intervjuat dom som ännu är i livet.

På bilden här ovanför syns från vänster Aina Theolin, Ulla Wagne och Ann-Britt Sandström.
Aina var en redig barnmorska som ingen satte sig på (född i fjällvärlden) och när jag väntade Maria, då var det Aina som hade koll på graviditeten. När jag arbetade på Nilahallen i Malå, brukade Aina komma och köpa punschflaskor, såna här små chokladflaskor med sockrad insida. Å, dom tyckte hon om!

Ulla Wagne i mitten, hon var läkare och det var hon som åkte ut till Bolivia för att hälsa på mamma och det var hon som ringde mig och sa - i försiktiga ordalag - att hon trodde att mamma drabbats av Alzheimers sjukdom. Om denna Ulla finns mycket att läsa om i boken och jag tänker att det är ju otroligt så många omtänksamma människor det ändå finns! Hon var definitivt en av dem.
Och att en läkare - med mycket "makt" - är omtänksam och empatisk, är ju verkligt betydelsefullt.

Längst till höger sitter Ann-Britt, vår granne på Ringvägen och hon arbetade som vårdbiträde.
Ingen människa i världen bakade väl goda bullar än Ann-Britt och hon var en ängel som granne!
Oerhört trädgårdsintresserad och engagerad i det kulturella i Malå .., säkert drömde hon om ett annat liv än att arbeta på sjukstugan, det är jag övertygad om. Hos Ann-Britt och Gustav firade vi ibland jul ihop, eller nyårsaftnar och sommartid ropade vi ofta till varandra: "Hallå! Vill ni ha kaffe vid husknuten ..!?" Det ville som oftast.


Maud Lindberg var barnmorska, tillika distriktsköterska och den som följde med i bårtaxin till Skellefteå (12 mil enkel väg) när Anders kom till världen. Det var Mauds barn som från badrumsskåpet tog hennes pessar och generöst delade ut till närmsta grannarna, till allmänt jubel ,-)
Ja, har man en mamma som är barnmorska, så vet man vad som gäller.

Här ovanför berättar Maud om hur tillvaron på sjukstugan kunde te sig.
Jag läste och looooog.
Vilka underbara, starka kvinnor som arbetade på sjukstugan!

(När jag 1993 flyttade till Skåne pågick då - eller flera år senare - en upprörd debatt om detta att gravida som bodde i Trelleborg skulle tvingas åka antingen till Ystad till Malmö för att föda. Jag höll på att gå i taket! Tre mil hit eller dit! Skulle det vara nånting att förfäras över ..:?)
Det som drog ögonen till sig ...


Lördagen tillbringades delvis av en rundvandring på arenan Anfield Road (helt fantastiskt, med suveräna och vänliga guider!), men efteråt - och då kom solen fram - hoppade vi av bussen i centrum och tog oss till Albert Dock, det forna hamnområdet som nu är ett trendigt område med muséer, butiker och restauranger/caféer.

Det var iiiisande kallt just då, fuktigt i luften och kylan gick genom märg och ben, så vi slog oss ned på ett café och tittade på folklivet.

Utanför fanns den här underbara skulpturen!!
Cecilia N tyckte att den påminde om Bengt Lindströms alster och det tycker jag med, men så var det inte. Konstnären heter Ugo Doninone och är schweizare och född 1964, bor numera i New York.
Skulpturens namn är "Liverpool Mountain".
Helt underbar!
Jag tycker att den påminner om Picasso.



Söder om Las Vegas kan man se dessa figurer.
Ja, nu vet ni.
Och jag.

Detta eviga tävlande ....


Som det spelades backgammon och Plump under kvällarna i Liverpool!
Då satt vi antingen i "baren" (som mer liknade ett spartanskt sällskapsrum med skinnfåtöljer och bord, en tv som visade VM i rugby och där det hejades våldsamt när brittiska turister följde semifinalen!) eller i foajén, vilket var trivsammare, då man såg människor komma och gå.
Mest gå.

Sällan eller aldrig har väl en omgång Plump gått så dåligt för Emil som just den där första kvällen.
Elva plump på raken! Bara skitkort fick han.


Och de skulle bli värre.
Å andra sidan blev det ombytta roller i nästa match .., då var det min tur att få en prickig kolumn!


Nåja, den huvudsakliga sysselsättningen under lugna stunder, det var ändå backgammon.
Närapå fyrtio matcher spelades och den sista klarades av på planet .., det var British Open .., och den vann Emil! (Då såg de ut som på bilden längst uppe till höger .., jag som hade mellansätet fick flytta mig, så det skulle bli enklare att skicka mobilen mellan varandra).

Hade pv alltid spelet med sig?
Svar: ja! I ryggsäcken.

Ett alldeles underbart resesällskap var han i alla fall, men det hade jag räknat med.
Och ja, jag är part i målet.