Filmstudions första film för våren ...

Och titeln är "Nitram" och för regin stod Justin Kurzel. 

Följande står att läsa på Filmstudions hemsida: "Vad föregår ett massmord? Vilken personlighet har den blivande mördaren? Vilka  människor finns i hans omgivning? Sådana frågor ställer Shaun Grants film Nitram, som är baserad på massakern i Port Arthur i Tasmanien 1996. Svar ges också: Nitran är en udda enstöring som har svårt att finna sig tillrätta i samhället, men som utan problem kan köpa vapen. Vi följer honom till dess att han använder dem."

En sak kan jag ärligt säga: detta är nog den värsta film jag har sett. Inte den sämsta, men den värsta. Jag hade så ont i magen av att följa denne unge man med så många bekymmer och kanske allra helst för att man på förhand vet hur det slutar.  

Efter en timme hade jag planer på att gå ut ur salongen och efteråt pratade jag med en annan kvinna som också suttit i samma salong och hon uttryckte likadana känslor. 

"Hade jag nu inte suttit i mitten av raden, hade jag gått ut", menade hon.

Skådespeleriet var  f a n t a s t i s k t .., det gällde alla rakt av, men huvudrollsinnehavarens mamma -  spelad av Judy Davis - var något alldeles extra, liksom "Nitram" själv .., spelad av Caleb Landry Jones. 

Här finns en länk till trailern. 

Mellan varven var det gräsligt högt ljud från filmen. Intill mig satt en kvinna med hörapparat och då och då skyndade hon sig och höll för öronen ., det blev för mycket. (Ljudet gjorde också att det blev så olustigt). 

Filmens manusförfattare var Shaun Grant. 

Mitt betyg - rent kliniskt - blir nog en 4:a, men känslomässigt en 2:a. 

Den var för våldsam och gastkramande för mig. 

Efteråt .., stof jag ute på Lilla Torg -  alldeles intill Röda Kvarn - och väntade på pv som skulle hämta mig. 

Han i sin tur hade eskorterat Edvin hem från förskolan, gräddat pannkakor och handlat, men i omvänd ordning. 

Hela vägen hem berättade jag om filmen.

Dagens fönster ...

... fångades av sonen när han bodde inne i Malmö. 

Det är många år sedan nu.

Söndagkväll ...

Så blev det en kort-sväng till Skåne, från lördag till söndag. Jo, det får väl ändå anses vara en kort sväng.

Och alltid denna glädje när vi kör söderut. Vid Landskrona sa vi unisont att det ser nästan ut att vara vår. 

Kom fram till min syster vid ettiden, efter lite fördröjning på Ica i Hörby. 

Jag hade köpt fyra varor och vi struntade i långa köerna och tänkte att vi scannar själva våra varor och betalar vid utgången. 

Problemet var att jag hade köpt en kanelbulle/kanelsnäcka till Nathalie, men se, den hittade vi inte på dataskärmen, ja, rent omöjligt var det. 

Till sist, efter otaliga försök, sa jag till pv att "tryck på wienerbröd,  dom kostar lika mycket eller någon krona mera, men så blir det i alla fall betalt någon gång!" Då uppenbarade sig en kassörska och jag förklarade det hela, att kanelbullen inte gick att hitta bland menyerna. 

"Men det är ju ingen kanelbulle, den går in under kakor!" sa den unga kvinnan. 

"Kakor ...?!" sa jag häpet. 

Jo, så var det. 

När vi sedan kom ut på parkeringen, frågade jag en äldre dam vad hon kallade skapelsen som jag hade i min påse? Kanelbulle eller kaka? 

"Ja, jag säger nog kaka ..", svarade hon leende. 

Aj då. Men nu vet vi det.

Hade med mig sjutton paltar till Skåne, vilka vi skulle inmundiga till middag. Fyra blev kvar. Pv åt fläskpannkaka. 

Å, det var verkligen gott! Och vi pratade om när vi senast åt denna delikatess - ingen kom ihåg året - annat än att det var många år sedan.

Därefter infann sig den välkända bieffekten: paltkoma! 

Vi tittade på Stjärnorna på slottet och det var som vanligt (mycket bekymmer från barndomen) och jag insåg att ens egen uppväxt varit så otroligt skyddad från mobbing och annat elände. 

Eller såg vi det inte?

Jag minns klassens slagskämpe Dan som rök ihop med den jämnårige unge mannen från Mörttjärn; han som hette Åke Lindgren och hade svarta kläder. 

Dom två pojkarna var som ungtuppar som inte kunde passera varandra och jag var så vansinnigt rädd när dom började slåss. Och de övriga pojkarna stod i en ring intill .., påhejande den dom nu höll på. Det tänkte jag på, allt medan Jon Henrik vittnade om den ena hemskheten efter den andra. 

Medan vi tittade på tv, satt dalmatinern Samba mest hela tiden intill pv. Helst i hans knä, eller i alla fall nära-nära-nära. Hon är nio år och är så mjuk och fin och försiktig och Harry och Samba blir som galna av glädje när dom ses! Och vips, så springer Harry in i hallen och hämtar en pipleksak (men ingen piper längre) och så rusar dom ut på tomten och jagar varandra.

Sov dåligt natten mot idag - som alltid borta -. Lyssnade mitt i natten till ett program som handlade om Vinterbad och effekten av dylika. Att detta - iskalla bad - skulle vara farligt för människor med hjärt/kärlsjukdomar var inte belagt, men försiktig kan man ju alltid vara. 

Här en länk till programmet. 

Efteråt kände jag mig glad. 

Sist av allt - det var idag det - ett besök hos minstingarna sju mil bort från Västerstad. 

En superenergisk 3-åring hade gömt  sig under täcket när vi kom och SOM vi låtsades leta efter honom ..., det var spännande det! 

Och lillebror - snart halvåret - kände

inte igen oss, men det dröjde inte länge förrän han smajlade som vanligt. 

Se detta är tycks vara en lugn och stillsam liten krabat, väldigt förnöjsam med tillvaron. 

Och nu hemma.  Tolv grader varmt i huset när vi öppnade dörren . Det blev brått att elda i såväl vedpanna som kamin, men nu är här varmt och skönt. Som bäst!

 Dagens fönster, veckans quiz och språktestet ...

Fönstret ritades en gång i världen av Thomas dotter Hilda och jag bara älskar den här bilden! 

Det säger förstås en hel del om min egen ytterst stereotypa hjärna, att jag nog aldrig hade ritat in vägen som går upp mot kullen, men se, det gjorde hon. 

Och så var det vecka 3:s nutidsquiz. 

Idag 8 rätt av 10. Fel på metallen och på vikten. Eftersom pv garanterat kan metallen, lär han slå mig och får nog full pott idag. 

På DN:s språktest var det 11 rätt av 12, fel på fråga 7. Samma resultat för pv, men vet inte vilken fråga han svarade fel på. 

För övrigt? 

Det tycks bli en gråmulen dag. Här ska kokas palt (friherrinnan ska göra debut som paltäterska), då vi i morgon ska köra till Skåne och gratulera min systerdotter som fyllde år i onsdags. Hon har önskat sig just palt. (Och nej, vi sade aldrig pitepalt hemma, man gjorde palt, helt enkelt).

Det är  e v i g h e t e r  sedan jag gjorde denna delikatess, men den kunskapen torde väl ändå sitta i ryggmärgen - förhoppningsvis -?

Händelser vid vatten ....

Började idag att på svt.play titta på den kritikerrosade filmversionen av Kerstins Ekmans roman - med samma namn som i rubriken till vänster -. 

Nej, jag klarar inte av att se den. I alla fall inte första avsnittet i ett svep. 

Och nej, det är inget fel på skådespelarna och hur filmen är gjord, men den drar iväg och blir så hemsk. Påminner om Jägarna, som jag inte heller tyckte om. 

Och så den här bilden av norrlänningar som råbarkade sällar.

Läste sedan i DN: s kulturdel - en krönika av Nicholas Wennö  - som handlar om filmens scenograf Anna Asp. 

M e n  så intressant! Jag har skrivit om det tidigare, men det må vara .., detta att man (jag) kan minnas filmer  tack vare färgsättningen. 

Amelie från Montmartre går i rött och grönt (så blir den varm och ombonad också) och jag minns (inte) en till film, om en kort-kort-kort-man (dvärg skulle man ha sagt på 60-talet), jag tror att den var kanadensisk (amerikansk) och helt omöjligt är det att komma ihåg titeln och den gick också i någon slags färgskala som jag tyckte så mycket om. 

Jo, nu vet jag! Titeln är "Station Agent". Oj, vad jag tyckte om den!

Filmen är inspelad 2003 och jag tycks minnas att jag såg den i Helsingborg, plus en rad med andra filmer som gick raka spåret in i mitt hjärta. Då var jag medlem i en filmklubb på nätet - vars namn jag också har glömt - och där man recenserade filmer man sett. Efter hand upptäckte man vilka som delade ens filmtycke och litade då mer på dem än på tidningarnas recensenter.

"Station Agent" ska jag se om i helgen. 

Här en länk till filmen. 

Men det var ju om "Händelser vid vatten" jag skulle skriva.

I intervjun med Nicholas Wennö fick vi veta bland annat följande: 

Inför inspelningen finkammade de området kring Arjeplog efter ensliga hus som ligger mitt i naturen. För Asp handlar scenografi också om att understödja och tydliggöra konflikterna i ett drama.

Anna Asp: "Oftast så placerar man ju motståndare i olika färgmiljöer, om någon bor i ett blått hus så bor den andra i ett rött, lite förenklat. Här jobbade vi också med kontrasten mellan de infödda i byn och ”utbölingarna” från Stockholm som rollfigurerna Annie och Dan. Annies hus är rött, en bra färg som står för hetta, kärlek, hat och kan signalera fara. Enkla symboler, egentligen."

Nu är klockan tjugo minuter i fem och Harry vill gå ut. Snön  v r ä k e r  ner. Ja, men det är ju underbart. Eller inte. 

 "Snälla ... bedöva mig!"

Torsdag. 

Då kommer snön, men inga mängder. 

Ja, ja, det är så det är. Hit-och-dit-väder. 

Tittar på 112- på liv och död. ¨

En man någonstans i Skåne - i östra delen kring Kristianstad, tror jag - har ramlat och blivit liggande timmavis på köksgolvet, då hans höftkula har hoppat ur sitt läge. 

Redan på väg dit säger en av ambulansmännen att han funderar på hur dom ska få ut mannen ur huset, för det här med höftleder som hoppat ur led, är oerhört smärtsamt. 

Det första den äldre olycksalige äldre mannen säger är "snälla, bedöva mig!" 

Till min förvåning (i brittiska Ambulansen tycks patienter med smärtor få lustgas eller morfin i ett huj!) är det precis vad dom gör och Gud, så snälla och omtänksamma dom är .., mannen får så stark sedering så han somnar och så kan dom två ambulansmännen bära ut honom till bilen och  lägga honom på en bår. 

Efter en stund vaknar han och är så innerligt tacksam .., och har man någon gång upplevt överdjävulsk smärta (jag minns första knäoperationen när jag inte kunde ta morfin, då jag bara kräktes ., jag hade så ont så jag bara skakade och hackade tänder!), då vet man vad smärtlindring betyder. Lycka. Detta att äntligen kunna slappna av. 

Väl på akuten säger ambulansmannen hejdå åt patienten och han - ambulansmannen - får en nästan-kram och återigen ett  t a c k. 

Tänk, att ha ett sånt arbete! Att känna att man verkligen gör skillnad i människors liv.

Dagens fönster ...

... fångades i Porto (det var då i flykten bara ....) och annannan höll i håven. Undrar om det är ett badlakan eller en stor badhandduk där till höger på bilden? Och så en rad med färgglada lampor i fönstret (om det nu är lampor). 

Tack för bilden! säger jag.

Onsdag ... och pension och allt. 

Det är inte ofta som jag sover en hel natt - eller i alla fall fram till klockan fyra - men nu har det hänt. 

Vi pratade om det härom kvällen och pv oroar sig lite för min  - så ofta - bristande sömn, men jag sa att så har det alltid varit, även när jag var yngre. 

Och nu spelar det ju ingen roll alls. Det är skillnad om man ska upp i ottan och ge sig av till ett arbete. 

De gånger jag legat på sjukhus har jag mest varit vaken hela nätterna .., glidit omkring på halkiga lakan och haft svårt att hitta en bekväm sovställning.

Lyssnat efter steg i korridoren .., det har på ett sätt varit så spännande. 

Kände mig därför osedvanligt pigg i morse. Åt frukost framför tv:n. Helikopterolycka i Ukraina och ännu ett sprängdåd, nu i Kista. Detta krig och detta ständiga skjutande eller sprängande i vårt land, kommer att driva mig till vansinnets brant. 

 Stängde tv:n. Blåste ut ljusen. Tog därefter Harry på promenad ner till lilla hamnen. Medvind dit, rejäl motvind hem. 

Gunnar i Jämtland, han har flera gånger talat om att han tycker om busväder och när det inte regnar - men blåser - kan jag också uppleva en sån frihetskänsla! Just så var det idag. Tack och lov för stickemössa, tjocka vantar och halsduk - allt behövdes (och åkte som vanligt av när vi hade medvind sista biten hem). 

Slog mig ner vid hamnföreningens stuga där ett trädgårdsbord med stolar finns uppställda och bara  s a t t! 

Tittade ut över dom få båtar som inte tagits upp sedan i somras (bara två, modell större) och vilka ligger i lä innanför piren, nästan helt oåtkomliga för vådliga västanvindar. 

Det knirrade och knarrade från bryggorna och då uppstod ett ljud som DIREKT flyttade mig baklänges i tiden. Det är ju helt ofattbart att ljud och dofter kan ha sådan inverkan. 

När jag växte upp fanns nämligen en röd träbyggnad - avlång liksom och öppen på ena långsidan - där det sågades ved. Kanske tillhörde den där byggnaden Domänverket (bara hundra meter ifrån kanske) och från den där röda träbyggnaden, där inifrån hördes ofta ljudet av SÅGKLINGOR och det hördes hem till oss (dit man väl gick på 1 minut kanske). Förmodligen stod någon man och sågade virke dagen lång .., kanske Alvar "Snoddas" Renberg som alltid gick i träskor och blåställ ..., och det det där sågklingeljudet, etsade sig fast i mitt minne. 

I ljudförrådet. 

Det finns andra ljud. Intill det som jag nu kallar för "sågen", låg mejeriet. Där kom om morgnarna eller dagarna mjölkbilen och lastade av stora mjölkhämtare som rullade iväg på ett slags rull-band - inte med hjälp av elektricitet - nej, dom liksom föstes iväg och så blev det ett slags skrammel-ljud som jag än idag kan höra inom mig. 

Andra ljud ..? Jo, pappa som står vid spisen och kokar kornmjölsgröt som tydligen hela tiden måste röras om. Det var nog den enda mat jag såg honom tillaga under alla år, men han må vara förlåten - född 1910 som han var - och det tog sig ändå lite när han gick i pension. Lite. 

Du som tittat här ....., har du några ljudminnen?  Mer än gärna får du berätta, om du vill.

Dagens fönster ...

Ett fönster från Ångermanland .., ett fönster som legat och deppat i ensamhet i många år. 

Solveig hette - och heter - fönsterfångerskan.

Dagens fönster och lite till ...

Igår upptäckte jag plötsligt att jag inte kunde ringa med min mobil och inte gick det att sms:a eller ta emot samtal heller.

Kom då ihåg att jag i mitten av december hade bytt mobiloperatör - från Tele 2 till 3 - och att det var just igår som bytet skulle ske. 

Något nytt simkort har inte kommit, så jag kontaktade - via mejl - kundsupporten. Jo, dom hade skickat ett simkort innan jul, men det hade nog kommit bort i hanteringen. 

Rekommenderades då att köra in till närmaste 3-butik för att få det nödvändiga simkortet och butiken visade sig finnas i Halmstad. 

Snabbt iväg, innan butiken stängde.

Det var då jag fångade S:t Nicolaikyrkan på bild, så där i brådrasket. Några fönster följde ju med, upptäckte jag senare.  

Här kan man ta sig en virtuell titt inne kyrkan. 

Det blev ett oerhört snabbt besök, då jag inte kunde betala p-avgift eftersom mobilen krånglade. Tänkte att hjälp, om jag nu har p-böter på 900 kronor .,. då vet jag inte vad jag gör. 

Bild mot Stortorget som verkligen är ett andefattigt torg. Inte ens sommartid är det inbjudande, tycker jag .,. kanske är det helt enkelt för stort?

På bänkar sitter alltid män och halsar burköl (Systemet intill) och jag blir så fascinerad av att alkoholiserade mäns röster låter på ett särskilt sätt. Liksom "brööölande". 

Hur kan det komma sig? Man märker det tydligt när dom höjer rösten och tycks irriterade ., eller kanske bara talar högljutt med någon kompis.

I bilen, på väg hem, lyssnade jag på nyheterna och fick där veta att den italienska skådespelerskan Gina Lollobrigida hade avlidit i en ålder av nittiofem år. 

I min tidiga ungdom samlade jag på filmstjärnor och så bytte man mellan klasskamraterna och hoppades få fatt i någon som man verkligen trånade efter. 

Denna Gina Lollobrigida var en av dem, tillsammans med Elizabeth Taylor och andra dåtida kändisar. 

Nu, sittandes i bilen, upptäckte jag att jag alltid hade uttalat Signora Lollobrigidas efternamn helt galet, med betoning på Lollobrigiiiiida (ungefär som i rigida). 

När jag nu letar bilder på denna skönhet, hittar jag mest halvsexiga porträtt av henne och så minns jag dem verkligen inte. Det här var ju i alla fall fint. 

Tidningen Land hade 2018 ett reportage om just filmstjärnor och därifrån har jag lånat den här bilden. Åtminstone Michael Landon, Grace Kelly och Brigitte Bardot hade jag i min samling, plus Pernell Roberts - "Adam" i Bröderna Cartwright -, oj, vad jag tyckte att han var fin!

James Dean var nog mera mina systrars idol. 

I rubriken skrev jag "Dagens fönster och lite till" .., det blev som vanligt mycket mera.

Måndag ...., vecka 3. 

Ännu står sig tulpanerna och vilken glädje det är med blommor i en vas! 

Såg ett inlägg från Landskrona ., där blommar nu vintergäck! 

Inte här .., ja, på vår tomt finns öht inga vintergäck, däremot hos grannen snett mitt emot oss. Hos Vera Birgitta. 

På bordet ligger veckans annonsblad, men det är inte mycket som lockar. 

Jo, mozarellan var billig och fläskkarré (grishals, fick jag lära mig att det skulle stå på skyltarna som textades, ja, i Skåne, alltså). Det kan bli gott - stekta i små bitar - att fylla ett pitabröd med, karrén alltså.

För övrigt kan meddelas att regnet har upphört. Det är knappt man tror att det är sant. 

Hade som vanligt mejl från min syster i Australien nu på morgonen. Hon hade fått tips av sonen om nyproduktion av enplanshus för äldre i Portland, där han och hans fru bor. 

Birgitta blir ju inte yngre .., måhända tänker sonen på hur knepigt det var när hon - i sex veckors tid - låg på sjukhuset efter bilkraschen och han befann sig sextio mil söderut. 

Men att byta delstat är inte bara att flytta. Där är andra regler. Körkortsregler, t ex. 

Så här skriver hon: "Jag vet inte riktigt vilka regler som gäller, man behöver inte köra upp,  men är man över 70 år så gäller körkorten bara 3 år.  Det jag har nu gäller i 10 år.  Man måste även besiktiga och omregistrera bilen och allt detta är ju inte gratis precis....   Dessutom skall ju en läkare i Victoria - dvs en som man förmodligen aldrig sett tidigare - fylla i ett formulär som intygar att man är fullt kapabel att köra bil, både vad gäller syn, hälsa och det mentala."

Ja, det låter ju vettigt, faktiskt vettigare än hur vi har det i vårt land. Å andra sidan lär det inte vara äldre människor som är mest inblandade i trafikolyckor, tvärtom. Det är väl unga testosteronstinna män som ligger i topp där, gissar jag.

      Dagens fönster ...

        ..... fångades i lördagsflykten av ingen mindre än madamen i Porto! Tack annannan! 

        (Och vilken underbar grön färg runt fönster och på taket! Matchar den mossiga muren!)

Glädjepost ...

Och födelsedag. 

Ja, så är det. Sextionio år. Ett ynka kvar till sjuttio. Här firas inte födelsedagar med dunder och brak .., det är mer av det stillsamma slaget. 

Men gottat oss åt dom supergoda kakorna - bakade av friherrinnan - och vilken fin present, det har vi gjort! Perfekt till kaffet. 

Och glad blir man av vackra kort som kommer. 

Från mian i Falköping kommer ett handgjort och så vackert kort, men jag blir även glad av enbart kuvertet! 

Och frimärket, inte att förglömma! 

Post kom även från Skellefteå. Där stod att läsa att kortet inhandlades i Rom för tjugofem år sedan. Och så hejdlöst fort dom åren har fått.

"Elisabet, tänk dig tjugofem år framåt .., då är jag nästan hundra och du är nittiofyra!" skriver hon. 

Madame Friberg (mian) har så många strängar på sin lyra. Hon tycks vara en hejare på att odla ., driver upp frön i parti och absolut inte i minut .., hon tar suveränt fina bilder av alla möjliga småkryp .., (av henne har jag lärt mig vilka kryp som är bärfisar, t.ex, bara en sån sak!) och så pysslar hon med korttillverkning. 

Från Ystad och hon som kallar sig "solupp", men egentligen heter Solbritt (vilket underbart vackert namn!) kom det här kortet.

Vilka vackra tulpaner!! 

Från Jämtland kommer ett annat kort och det är väl inte svårt att se vem som har målat detta? Nej, just det .., Eva på ... Rödön. Nog blir man väl glad av så många härliga tulpaner! Man får låtsas att det är en själv som går där och plockar samman en bukett. Och kläder som torkar i solskenet ser jag också.

Sist av allt sextionioåringen själv i olika stadier av sitt liv. Tänk, så länge man har fått vara med! Tänk, att hjärtat inte har stannat  EN ENDA GÅNG under alla dessa år, det är ju helt obegripligt! 

Tänk, alla motorer som stannar nu och då, men hjärtat det slår och slår och slår. Men en dag, då tar det slut.

Oändlig är tacksamheten över att det inte ännu har hänt.

Och så ett sent kvällsfönster ...

... fångat i flykten av ingen mindre än hedgrenskan i Trelleborg!

Tack Kerstin!

Såg en kvinna .... 

..... i kvällens nyhetssändning - det var ett inslag från Ukraina - och den kvinnan hade tagit om etthundrafemtiotre (153) hundar. 

Hundar vilka blivit lämnade på ena eller andra sättet - kanske har husse och matte flytt eller än värre - skjutits eller omkommit i söndersprängda hyreshus. 

När hundfodret tar slut, kokar denna ömsinta människa gröt till hundarna, det får gå det med. 

Hade jag haft möjlighet skulle jag skicka pengar till den kvinnan. Olena Bubenko är hennes namn.

Namnet betyder lycklig ....

Tänk, att ha ett namn med så vacker betydelse! Jo, så är det om man heter Felix. 

Frågade pv nyss hur många med det namnet som han känner. 

En enda en, visade det sig och det är sonen till hans ungdomskompis Tompe. 

Jag känner också bara en enda Felix och det är Felix Theolin i Malå; gift med den närapå legendariska barnmorskan Aina  Theolin - båda saliga i åminnelse -.

(Aina var själva sinne bilden av en Stark Kvinna. Trygg. Förlöste min mamma när jag kom till världen. Och hos Aina gick jag på kontroll när jag väntade den förstfödda).

Och så är det ju Felix Herngren, men honom känner jag inte.

Idag har vi slagit på stort och kört in till Halmstad och ätit ute igen, på samma indiska restaurang som

tidigare (vilket väl inte förvånar någon). 

Men nu tänker vi variera oss nästa gång, men till riktigt vad vet vi inte. Det var rejält blåsigt där vi gick på Nygatan och med vinden vinande mot oss. 

På torgets bänkar satt sällskap av män och några kvinnor och pratade tämligen högljutt .., den stora julgranen var ännu på plats .., vid Pressbyrån stod en kvinna och drack öl .., , och en av lokalbussarna kom körande och stannade vid hållplatsen - inte långt från granen -. 

Såg mängder med äldre-äldre kvinnor med rullatorer, men inte en endaste man med samma hjälpmedel. Man kan undra varför? 

Visserligen lär ju männen inte leva lika länge som kvinnorna, men någon av dem som är i livet, borde väl ha bruk av en rollator?

Därefter ett besök hos Ecke och Britt. 

Såå glad Harry blir när vi kommer in där och han springer raka spåret till Ecke (som också blir glad), men nu har Britt börjat muta Harry med lite godis och då han förstås vem han ska hålla sig väl hos. 

Visst är den vacker, ljusstaken som Eckes far gjorde för en evighet sedan. 

Han arbetade som kranskötare i Ystads hamn på den tiden det begav sig. Ecke och hans syskon fick ett exemplar var av ljusstaken som jag tycker är så vacker. 

För övrigt har det inte hänt så mycket. 

Det dagliga regnet kom vid tvåtiden .., och badet i havet ställdes in .., Harry fick klorna klippta ..., väl hemma somnade jag på soffan och lär väl nu vara pigg i timmar i natt, men får ju skylla mig själv. I brevet från Australien fick vi veta att det klockan 08.00 på morgonen var 32 grader varmt och framåt dagen kom det upp i närmare 40. 

Nej, det vore inget för mig. 

Ajöken, sa fröken.

En liten skimrande pärla ... (fem minuter kort eller lång).

Det  är inte så många bloggare kvar numera i min länklista, men en av dem är hon som har bloggen "Akvarell". Hon heter Solveig, är född och uppvuxen i trakten av Arjeplog (Artjeplog, som alla skojar och säger hemmavid) och är född 1948. 

Sedan lång tid tillbaka bor hon ute i skogen i Dalarna, är sedan sex, sju år tillbaka änka sedan hennes Roland gick bort. Nu lever hon med hund och katt, är inte längre med i skrivarkursen, men tar många bilder och har tagit tag i bloggandet igen. Läser mängder med digitala tidningar ("idag Elisabet har jag läst Hallandsposten!"säger hon) tack vare PressReader som finns på biblioteken.

Idag klickade jag in på mig hennes blogg - "Långt borta och nära" - och tittade på den lilla kortfilm som hon gjorde för kanske femton år sedan, kanske mera. 

Det är från den filmen - gjord av Solveig - som  fotot av Veje-Maria kommer. Jag tog bilden med min mobil. Har ni inget annat för er idag, rekommenderar jag VERKLIGEN den lilla guldskimrande pärlan, ja, Solveig vann t.om förstapris för den! 

Här en länk till henne .

En annan sak: hon är så härlig, den här kvinnan från Norrbotten! Pratar lika fort som jag själv; det liksom bubblar över .., och hon har en instagramväninna i Japan - Rumiko heter hon -. 

"Vi har t.om börjat skicka presenter och julklappar tillvarandra och så önskar vi varandra godnatt, ja, för henne är det godmorgon när jag säger godnatt", förklarar Solveig och skrattar gott.

Och så berättar hon om katten Nisse som ligger "överom" elementet och sover.

Så är det med den här madamen i Dalarna.

Glömde DN:s  Nutidsquiz .... 

Nio av tio även den här gången.  

Svarade fel på konstfrågan och den borde man ju ha klarat, tycker jag.

Pv har ännu inte meddelat hur det gick för honom.

(Och nej, bilden har inget med texten att göra. Jag tycker bara om den inköpslistan).

Uppdatering: pv hade 8 rätt. Missade den första och den sista frågan.

Uppbrott ....(bilden har inget med texten att göra, jag tycker bara om den).

Somnar man på soffan på kvällen, får man ligga och snurra i sin säng på natten. Det är sedan gammalt. 

Då kan man i stället lyssna till Radiokorrespondenterna i SR, där det diskuteras hur stark ställning den rysk-ortodoxa kyrkan har, men det blev så komplicerat, så jag gav upp. Då knackade jag på hos DPS - Det politiska spelet - även det i P1. 

Där fick vi veta att en av de medverkande i programmet, den eminente Tomas Ramberg, efter trettio år i SR:s tjänst - nu tackar för sig och går till Dagens Nyheter. 

Den senaste tiden har jag upplevt DPS som aningen flamsigt och att då tappa denne - till synes så lugne -  T.Ramberg, det blir nog en förlust för programmet. 

När vi i somras seglade lyssnade vi till Henrik Torehammar som då - som programledare i Ring P1 - gjorde samma sak: tackade för sig. Nu skulle han bli inrikespolitisk kommentator på Svenska Dagbladet. Människor från när och fjärran ringde in och tackade och öste beröm över honom och såväl pv som jag själv rördes inombords av all värme som fullkomligt strömmade emot denne Henrik med sin lite speciella röst/dialekt. Även denne man har varit en av deltagarna i DPS.

Och nu förmiddag.  

Det blev senare frukost än vanligt och så småningom telefonsamtal med vännen Eva i Tyresö. Teckningen är från henne och kom för ett antal år sedan. Där är pv som åker rullskidor ., där är jag själv i kassan och där är Den Halvlånge som packar i sina varor. Eva är duktig på att fånga ögonblick med pennan. 

Ett "blir-det-något-bad-i-havet-samtal" kom också, men från pv:s kusin Maria. 

Så har den här dagen börjat.

Dagens fönster ...

Promenerar bland fönsterbidrag vilka legat och deppat och känt sig onyttiga. Tänk, att bara ha fått visas en enda gång under alla år! 

För nio år sedan besökte Anna-Lena - då distriktssköterska i Getinge - Nya Zeeland och tänka sig, att hon hade tagit med sig fönsterhåven.

Såja, nu kan även det här fönstret känna sig lite nöjd och belåten.