Dag 4 ...

Rimfrostig morgon, ja, allt är inbäddat i rimfrost. 

Och igår såg det ut så här ..., Steven som låg på sängen och tittade ut mot Kärleksstigen där det ofta passerar hundrastare och ibland strörenar .., vi såg flera stycken i höstas som spankulerade omkring där. 

Steven är den av hundarna som är mest kelig. Charlie, den svarta, har integritet och krusar inte, han bara lever för sin matte. 

Pv tycker nog att den kelige är favoriten; själv föredrar jag Charlie, då han är mer som en självständig kattherre.

Om någon timme tänker vi bege oss till idrottsplatsen/fotbollsplanen där Malmfältsloppet ska gå av stapeln. 

I min ungdom var den skidtävlingen tämligen stor .., pappa var speaker, jag gullbad honom att sluta, men han tyckte att det var jätteroligt och min äldsta syster var stolt som en tupp över pappa Ivar som stod liksom på någon slags "tribun"/mindre älgtorn och bad publiken heja på åkarna och berättade om åkarnas tider ovs.

Här pappa som intervjuar en för mig obekant man. (Vilken snygg kofta han verkar han ha!)  

Bildgooglade och fick svaret att det var Sir Edmund Hillary, den berömde bergsbestigaren, men se det kan vi nog avskriva ,-).

Ett annat förslag var författaren Johnn Steinbeck .., nix pix, han hade nog annat för sig.  

När alla åkarna gått i mål, blev det prisutdelning på Malåborg. Då var pappa också speaker och priser från Stenbergs Elektriska, Bergströms Järn och allehanda butiker vilka då fanns att tillgå, delades ut. Vinnaren fick först välja och sedan fortsatte det. 

Under Malmfältsloppet var det liv och rörelse i samhället och det hände flera gånger att någon skidåkare övernattade hemma hos oss. 

Ja, det var då det. Om en timme är det dags för start.

Allt blir blått ...

Men egentligen .., så är hela världen - i alla fall här - vitare än vitast.

Kritvit. 

Och snöhögarna är flera meter höga.

Dag 3 ...

Klockan är kvart i åtta och såväl Maria som pv har givit sig av till respektive jobb. Nu, när Maria inte har någon bil (hon hämtar den i Sthlm nästa helg) promenerar hon till sjukstugan (båda döttrarna går med väldig fart!). För Maria tar det ungefär tio minuter att gå till jobbet; att jämföra med tiden när hon bodde i Upplands Väsby och skulle köra hem i värsta rusningstrafiken. Eller när hon skulle TILL jobbet och väl framme leta parkeringsplats.

Själv - totalt arbetsbefriad - sitter jag nu vid hennes köksbord och utanför fönstret är det svart som på natten. I Halmstad går solen idag upp klockan 08:23 och här i Malå 09:03. 

Från ovanvåningen hörs småbarns-steg i trappan .., det är familjen från Lund (med ursprung i Peru) som är på språng till skola och arbete. En trappa ner bor kvinnan med den hårlösa katten som heter Svante. Så tryggt det känns att höra ljud från andra människor. 

Bilden togs igår och visar utsikten från vardagsrummet. 

- 11 C nu på morgonen.

Den studiecirkeln hade jag gärna deltagit i. 

Ser att Malå´s dialekter  stavas på två olika sätt i annonsen, 

Snyggt med de röda linjerna som delar upp stycket, är det i alla fall. och Stellan Larsson blir nog en trivsam cirkelledare.

Det här med dialekter är ju bara så intressant. Vare sig min pappa eller mamma talade någon utpräglad malådialekt. 

När pappa telefonsurrade med sin kusin Sigge som hela livet bodde i Kalvträsk eller just utanför, då kunde man höra hur  pappa föll in i den ursprungliga dialekten; lite som en blandning av hur det pratas i Norsjö och Burträsk.

Pappa - uppvuxen i Kalvträsk (sydöst om Malå, mer mot Skelleftehållet) och mamma från Dikanäs. längre västerut i fjällvärlden, nej, ingen malådialekt alls för någon av dem. Tänker på dig Gunnel i Luleå .., har du kvar några språkspår från åren i Malå? 

Sånt funderade jag på, då när jag stod och läste om detta på anslagstavlan. 

Antalet sparkar utanför biblioteket har ökat betydligt sedan jag var hemma i början av december. 

Just nu måste det vara helt perfekt sparkföre!

På väg hem från affären igår. Stannar till och tar några bilder - ingen blir riktigt bra - men det må vara. 

Så här såg det ut i alla fall. 

Fyra hela dagar kvar i Malå. Känner mig helt utvilad. Rofylld.

På väg hem till Malå ...

Obs: Bilden - som är fri att uppladdas från Wikipedia - visar Norsjö kyrka i försommarskrud. Inget namn på fotografen. En enda gång har jag besökt den, nämligen när Mia-Marianne och Per Filip hade någon slags konsert just där. Måhända sjöng de då den här sången ..., det var på den tiden jag var aningen "hällörad" som smålänningen kallar det. 

Nåväl, igår när jag satt i bussen och vi passerade Norsjö - 5 mil hemifrån - lade jag särskilt märke till den stora träkyrkan som i viss mån påminner lite om kyrkan som flyttades i Kiruna i höstas. 

Googlade snabbt och det var minsann mycket att ta del av - väldig dramatik också -. Fina interiörbilder fann jag på bloggen Sverigeinspiration, så jag mejlade och undrade om det var okej att länka till den sidan. Det var det. Tack Lasse! Och här är länken!

Och här en bild från Skellefteå Museum som visar den gamla kyrkan, den som stod på Näset.

Ringde min äldsta syster och frågade om hon visste var pappa och mamma hade gift sig? Var det möjligen i Norsjö kyrka? "Absolut inte!" sa hon tvärsäkert. Hur i fridens dagar får man reda på sådant? Pastorsexpeditionen? Jag vet datumet, den 29:e april 1951, men  v a r?  "Kanske pingstkyrkan i Malå?" föreslog min syster. "Aldrig i livet, det hade inte pappa gått med på!" svarade jag. 

Mina båda systrar kanske inte var närvarande vid vigseln? Rigmor var då 9 år, skulle fylla 10 om några månader och Birgitta var 3 år yngre och deras mamma hade - då vid giftermålet - varit död i nästan exakt 1 år.

Torsdagsfönstret ...

... speglade sig i det gamla ekskåpet som en gång tillhört pv:s föräldrar eller far, - eller morföräldrar. Jag hade gärna bytt ut det, han vill ha kvar det. 

I skåpet finns fint porslin som aldrig någonsin används. 

Nåväl. Bilden visades i slutet av januari för tio år sedan och så här hade jag skrivit under den: 

Nu väntar en sån fin tid!
Solstråleskuggor ..., blommor mot en skåpdörr.
Kanske kaffe mot söderväggen.

Mycket på gång ....

Ja, så är då resan till Malå avklarad och det kändes att det varit mycket nu. Först Bunkeflo .., hemfärden från Västerstad och allt krånglet .., och så nu stressen med att hinna med byten från flyg till nytt flyg, och från flyg nr 2 till flygbussen för att hinna med regionbussen nr 27 från Skellefteå till Malå. 

Bråttom  - och långt var det - till gate C D 14  på Arlanda (precis som i t.ex Grekland fick vi passagerare tränga in oss i en buss som körde oss från flyget till inrikesterminalen!) och det blev till att bums inta sina platser på planet. 

Där var mest män som skulle med flyget och många hade fina, välputsade skor och portföljer i läder, i matchande färg med skorna. Den flygturen, mellan Arlanda och Skellefteå, blev på slutet ett äventyr. Planet krängde fram och tillbaka och ömsom gasade piloten likt den värste racerförare. Lägg därtill att jag satt med motorerna där utanför fönstret. Jag tänkte att detta kan aldrig gå vägen. 

Dessutom satt jag ensam vid fönstret; den långe unge mannen som först satt intill mig, ja, han ombads av en vänlig flygvärdinna att sitta vid nödutgången, kanske för att han skulle vara stark och smidig nog för att öppna dörren om det nu skulle behövas,

Att plötsligt sitta helt elena, det kändes aningen otryggt. Då såg jag en äldre herres stora och kraffulla händer; högst otroligt att han hade tillbringat arbetslivet vid ett skrivbord, tänkte jag. Den mannen satt också ensam. Och jag tänkte ännu mera .., att skulle vi till att störta och jag skulle hinna, ja, då hade jag skyndat mig att ta sätet intill honom, mest för att det då hade känts aningen tryggare. Nu förstår jag plötsligt varför; händerna hade lika gärna kunnat vara min pappas. 

Med knappt tre timmars sömn natten mot idag, var jag totalt färdig efter att med nöd och näppe ha hunnit med bussen till Malå. 

Tre resenärer var vi, varav en var en kvinna på knappt sjuttio år. Hon var född i Norsjö och berättade livfullt om sin mamma som hade många syskon och en stor del av dem hade namn som började med bokstaven S. 

Och här hos dottern och pv? Jo, jag har duschat i det mjukaste vatten jag vet .., i ett huj blev mitt hår superlockigt och så  lent. 

Pv har kört 1.3 mil på skidor efter dagens värv och totalt nästan 11 mil på den korta tid som där funnits bra skidspår. I morgon är det föräldramöte efter skolans slut, (tillsammans med barnen) det handlar bland andra om de hårda ord som - kanske framför allt pojkarna - använder mot andra elever.  Fem veckor kvar nu för herr Göransson.

Dagens fönster ...

... speglar sig i hallväggen och fångades när jag den dag i förra veckan råkade titta upp från tangentbordet och det händer ju inte alltför ofta ,-). 

Ljusstaken i järn inhandlades under ett besök i Skagen, i Danmark. Den är massiv och jag tycker så mycket om den. 

Det som på bilden ser ut som en rutig matta, är en tjock ullfilt. När det var som kallast här för en tid sedan, såg jag ingen annan utväg än att filten fick bli matta. 

För barfotafötter på väg ner från sovrummet, blev den filten en alldeles perfekt lösning!

Kväller ....

... efter en bra dag. 

Skjutsar friherrinnan och A-M till affären, packar i varorna och så hem till Steninge med såväl damerna som all maten. Telefonsurrar med Eva i Tyresö som - om det nu inte räckte med allt det andra hon drabbats av - har fått ett våldsamt kliande eksem runt halsen. Den Halvlånge maken som i år fyller åttiotvå, är i stan (Sthlm) och spelar badminton. Det gör han två gånger per vecka och pv har spelat mot honom och det var kämpigt .., en är tämligen storvuxen, den andre kort i rocken. 

Satt därefter ute i solen en stund, men omgavs hela tiden av den grå katten; den med teddypäls. Jag har nog aldrig varit med om en sån pratig katt och till slut uthärdade jag inte längre .., gick in  (den sprang före och visste tydligen precis, som hade den bott hos oss i åratal!), så skar jag rökt skinka i bitar tillsammans med lite ost och allt gick ner, nästan genast. Att man inte bör mata främmande katter, det vet jag, men det hjälps inte .., den är ju uppenbarligen hungrig. 

Efteråt blev jag så trött .., så det blev helt sonika en "gubbvila" på soffan och den grå katten (jag vet inte ens om det är hon eller han)  hoppade upp i fåtöljen, kurade ihop sig på den gröna Klippanfilten och så låg vi där på var sitt håll och vilade i någon timmes tid. Sedan hade den fått nog och skyndade sig ut genom dörren. För mig är detta livskvalitet av allra bästa slag.

Hade dessförinnan pratat med den rara ellem i Skellefteå, vars make Mats dog i lördags efter att ha drabbats av lunginflammation, ja, dessförinnan hade han fått amputera sitt andra underben, så det har varit mycket nu. Tanken var att skicka ett kondoleanskort, men det kändes så .., tomt, så det blev ett samtal i stället. 

Ellem känns som en stor, trygg ek, med rötterna rejält i jorden. Jag frågade vad hon hade tyckt bäst om hos Mats och hur han var som människa. Och hon berättade om hur sjuk han hade varit den sista tiden och hur det blev och när allt tog slut. 

När vi sagt hejdå, kom efter en stund ett litet sms. Så här stod det  ..., och jag läste och log: "Hej igen! Jag tänkte på dig när jag plockade ihop kläderna till Mats. Såg framför mig bilden på din mammas strumpklädda fötter och tänkte att strumpor och skor behöver han inte ha". (Ja, han var ju som sagt amputerad). Bilden är från 2008 i april när mamma lämnade jordelivet.

Och ellems rader skrevs apropå när mamma skulle läggas i kistan och personalen på boendet frågade vilka skor hon skulle ha på sig? "Skor ....? sa jag häpet. Varför skulle hon ha skor när hon ligger i en kista? 

Personalen förklarade att .., ja, men det var det vanliga tillvägagångssättet, men för mig kändes det helt absurt. Vi struntade i skorna.

Så mamma fick ligga så vackert i sin kista, med blå kjol, nylonstrumpor och fötterna pekandes åt var sitt håll. (Vi hade nämligen öppen kista i Pingstkyrkan i Ystad). 

Ellems Mats, som vi aldrig hann träffa, blev sjuttiotre år. 

Men vad har då bilden längst upp med texten att göra? Jo, jag tänkte på den värme som ellem utstrålar och hur jordnära hon är. Så var den här dagen.

Dagens fönster ...

... fångades i Malmö i helgen. 

Fönstret satt i en liten, liten stuga i Slottsparken - närmare bestämt på "Sagolekplatsen", byggnad 618". 

Undrar verkligen hur det var gjort .., själva bilderna på fönstret.

Visst är det läckert ...!

Efteråt .... 

Så här blev det. Härlig lördag tillsammans med Anders, Maja och pojkarna och på kvällen kom Sara, före detta klasskamrat till Anders från Ystad, samt hennes son Oliver. Full fart blev det  på framför allt 3-åringarna som sprang och var läskiga figurer och hade svärd och absolut inte ville leka med dockor. 

Elliot och jag själv låg i dubbelsängen och jag frågade om vi skulle be kvällsbön och det tyckte han var en bra idé. Sen höll vi varandra i handen och jag tänkte att detta är ju pricken över i, i tillvaron. 

Söndagmorgon, det vill säga idag, var det tidig handbollsträning klockan 09:00. 

"Farmor! Jag vill åka med dig!" ropade Elliot och så satt han där intill mig och sa plötsligt - när vi såg en flock kajor flyga iväg - "farmor, är det där STANNFÅGLAR ..:?" ¨

Det var knappt att jag trodde mina öron.

I hela mitt vuxna liv har jag försökt få först två döttrar och en son intresserad av fåglar - utan resultat -. Helt ärligt har vare sig Edvin, Elliot eller Viggo (inte heller Emil och Emma) visat minsta lilla intresse, men detta tog jag som att litet, litet frö kanske såtts! Hurra! 

Körde sedan till Västerstad till min syster med familj för att gratulera systerdottern Rita på hennes bemärkelsedag. Min äldsta syster såg trött ut och någon koll på varför vi skulle fira, det hade hon inte. Inte heller att hon själv ska fylla åttiofem år i september. Och varför var nu inte Harry med? 

Hämtade hårborsten från badrummet och borstade hennes hår som mest liknade Einsteins .., det stod åt alla håll och kanter och jag kände att kanske skulle det vara tovigt, men inte alls! Det var mer som änglahår .., sånt som vi hade i julgranen i vår barndom och  det var långt och sprött, men hon vägrar i sten att uppsöka ny frisörska - hennes tidigare har flyttat eller helt enkelt slutat med sitt värv -. 

Så skulle det bli hemfärd för min del. Om denna kan man göra en kortfilm eller långfilm som visar hur en kvinna på 72 år och som har alldels för bråttom skriver in "Halmstad by" på gps-displayen (eller jag skrev enbart Halmstad och då kom väl någon slags valmöjlighet upp, men det såg jag inte) och som sedan irrar Skåne runt och till slut tror att hon har tappat allt förstånd. Tanken från början var att fylla på el i Mellbystrand vid Ica Maxi, men med alla extramil längs småvägar i skogen och ute vid leriga åkrar, och upptäckten att man inte kör åt rätt håll .., ja, så sinade det raskt i bilens batteri. 

Allt löste sig till slut (kunde fylla på hos Q8 på Hallandsåsen), men innan dess tyckte jag mig höra att det susade i huvudet. Lättnaden, när batteriet efter laddning visade på 12 mil kvar .., var oändlig. Och allt var som sagt mitt eget fel. (Å andra sidan fick jag njuta av ett oehört vackert landskap och ställen där jag aldrig någonsin satt min fot!)

Bilden från min systers kylskåpsdörr.

Dagens fönster ...

Ett fönster fångat av Ulrika i januari 2016. Då var det nog kallt ute.

Dagen därpå ...

Igår blev en sån känslosam dag. Först lunch hos Ecke och Britt och deras Jonas och innan dess hämtade jag upp Birgitta inne i centrum och med hjälp av gps:en blev det en ny, mycket enklare väg, till henne. 

Vi bjöds på halverad krabba med tillbehör .., en fisksoppa som var himmelskt god (och i en ugnsform på bordet fanns mängder med färska räkor att skala och ha till soppan!) och till efterrätt den tårta jag hade med mig. 

Som vanligt mycket småprat och lite storprat också. Trump, Grönland, barndop i Lund, en snäll granne, pv och hans tid i Malå och mitt i alltihopa ringde Birgittas granne; hon hade nämligen tappat sina lägenhetsnycklar och var alldeles över sig av oro.

Nå, allt ordnade sig till det bästa. Sen hemåt. Tittade på reprisen av skidskyttet ..., gick på promenad ner till havet .., satte mig i trädgårdsstolen och det nästan snurrade i huvudet .., det hade varit en sån känslostorm hela dagen. Senare på kvällen kände jag hur det susade i skallen .., och jag tänkte att så mycket enklare det skulle vara om man vore mera ..., ja, så där så att känslorna inte rusar iväg på det viset! 

Tänk, att Ecke som hade så besvärligt i sitt vänstra öga .., att det nu fungerar så bra. 

Det var hornhinnan som hade brustit, men tänk .., innan dess, förstå hur ont han måtte ha haft! 

Lite otänkt av mig var det allt  med tårtan, garnerad med physalis och passionsfrukt .., det är inte det enklaste att hantera när man är totalt blind. 

Nå, det löste sig. 

Och Jonas var så fin, hade på sig jultröjan .., en röd historia, inköpt i Skottland. 

Birgitta, samt Ecke och Britt är alltid tjusiga. 

På kvällen blev det telefonsurr och jag fortsatte att titta på suveräna "Line of Duty" från många, många år tillbaka. Hela första säsongen såg jag nu - uppdelat på två kvällar -  det var så omåttligt spännande, så det var inte klokt. Och inte blev jag mörkrädd heller. 

Det bästa med den serien är att ingen är enbart ond eller god. Det finns alltid förklaringar. 

Idag .., ja, jag hämtade ut Henning Trollbäcks kalender för 2026 och i kartongen låg ett typ .., reklamblad för hans keramiska alster (han har haft utställning i Japan av alla ställen!), ja, men det tycker jag var genialiskt. Smart, helt enkelt. 

På hans hemsida kan man titta på fler alster. Och tänk, han illustrerar frimärken också! 

Nu ska jag snart köra till Sonja och bjuda henne på en semla från Solhaga bageri. Man får passa på innan klockan blir 18.00, ty Sonja är - till skillnad från undertecknad - oerhört ståndaktig och äter ingenting efter det klockslaget. /Elisabet

Idag ...

... fyller den här tösen sjuttiotvå år. 

Vilken oändlig tacksamhet att man har fått bli så pass till åren kommen! 

Pratade nyss med friherrinnan och vi var helt eniga i att efter sjuttio, då minsann går det undan! 

Men tänk .., alla gånger man kunnat snava i trappan .., ätit mat som fastnat i halsen .., kunnat drunkna ..., tänk, att ha klarat av covid och varit så sjuk eller hjärtgrejset som jag inte kallar hjärtinfarkt .., eller bilolyckan för evigheter sedan! 

Pappa blev sextiosex .., mamma åttiosju (men till vilket pris ..?) .., farfar och farmor knappt fyrtio .,  min morfar trettio! Långlivade är vi inte. 

Just därför känns det som en enda stor n å d, detta att få fylla år och bli äldre. 

T a c k! vill jag säga.

Ps. Min äldsta syster sa en gång att jag hade världens längsta överläpp ..., jaaaa, det ser jag ju tydligt nu. Och så föddes jag utan hals. Det också ,-). Ds.

Dagens fönster ...

Bilden togs av Turtlan/Annica i Karlstad och så här skriver hon: "Bilderna är från Fårö. Det där fiskeläget vi kom förbi som gjorde mig så betagen. Färgerna och stillheten." 

Så fint, Annica!

Tillbakablick ...

Eftersom jag ändå är ensam alla kvällar, blir det mycket tv-tittande. 

Ikväll började jag repristitta på första omgången av Line of Duty, den bästa polisserie jag någonsin har sett. Säsong 1, avsnitt 2 är jag på nu. 

Så många bekanta ansikten ..., och så mycket pirr i magen .., då man vet att här är det korrupta poliser lite varstans och vem kan man lita på? 

Hu, så spännande!

Förbi fabrikören ...

Så snart skidskyttet  är tillända, tar jag pv:s ena skidstav och siktar in mig att gå johansson-rundan. 

Nere vid parkeringen ser det ut så här - blåis och vattenpölar -.

Kommer ner mot stranden. Man får verkligen skynda sig om man ska hinna fånga solnedgången.

Och det gäller att hålla sig vid sidan om isen.

Och så uppe vid pausstenen där vi brukade sitta några minuter, Harry på min högra sida och jag själv. 

Otaliga gånger; det började i slutet av mars 2021 efter covid och i månader efteråt fanns det aldrig tillräckligt med luft. 

Nu, fem år senare, går det bra, men jag sitter där på stenen ändå .., vilar bara blicken mot havet till och känner sån oändlig tacksamhet över tillvaron och över själva livet.

Och jag ler för mig själv när jag upptäcker att en liten kanin eller hare också har suttit där på stenen och kanske vilat sig en stund. Och bajsat så fint i skrevan. 

Och så nästan hemma, bara förbi Eckes lilla gula hus som nu är gråaktigt och inrett så fint med dusch och allt. 

Efter lilla huset finns raden meds postlådor och så svänger man vänster och går tjugo meter kanske och så mot vår uppfart. 

Sätter mig i trädgårdsstolen efter promenaden och tittar lite på några koltrastar vilka hoppas på ännu flera äppelskivor, men äpplen är dyrt (35:-/kilot och mer än så), så jag säger att nej, det blir inget mera idag. 

I handen har jag ett fint fönstervykort som har kommit från Karlstad, det får bli morgondagens Dagens Fönster.

Så blev det istid ...

Så - i ett huj - tackade snön för sig och såväl gräsmatta som upp/nerfarten till Edjervägen har nu förvandlats till rena isgatan! 

Jag undrar hur det ser ut på sjukhusakuten idag? Kommer gipsen att räcka till? Hur många brutna handleder ....? 

Tre gånger har jag själv brutit handleden, armen en gång och nyckelbenet en annan. Alltid på höger sida. Funderar på att bära handledsskydd när det blir halt ute; så där, utifall ut. 

Ska hur som haver be pv att i höst ordna med en stor låda fylld sand, en låda som vi kan ha placerad nära backen. Tänk, så enkelt då att vid svår halka bara strö ut sanden och på så sätt kunna ta sig upp med bilen.

Pv, ja. Han ringde igår och var så glad! En av eleverna som aldrig dittills skrivit godkänt på ett matteprov, hade nu lyckats och det rejält också! Vilken härlig känsla, såväl för eleven som för läraren! Under åren på Ankaret hade jag arbetskamrater som i gymnasiet hade haft pv som mattelärare och jag minns att en av dem sa att han var så himla bra på att förklara.

Lägg därtill att det idag - äntligen - skulle bli premiär för skidåkning i elljusspåret! Själv ska jag ägna en del av eftermiddagen åt skidskytte hos SVT. Start 14.20. 

Tisdag ....

Mildväder. Vaknar tidigt .., lyssnar till Vetenskapsradion som jag tycker så vansinnigt mycket om, bland annat diskuteras detta att äldre människor oftare än tidigare skiljer sig. Så där från sextioplus och uppåt. Om någon frågade mig, skulle jag gissa att det är mest kvinnor som tar steget till separation, men nu är jag ju ingen forskare. Här - 26:34 - kan man komma direkt till det avsnittet i programmet. 

Senare idag lyssnade jag till ett program där man fick ta del av hur en papperskonservator arbetar. Helt ärligt visste jag inte ens att det yrket fanns, men det säger förstås mer om mig, än om själva yrket i sig. 

Här finns en länk till dagens avsnitt. 

Hur kan jag ha missat detta? Det finns mängder med olika yrkeskategorier som man får ta del av; hör bara! 

Ädelstensslipare, gitarrbyggare, träbildhuggare, murare, förgyllare, dekorationsmålare, dockmakare, biografmaskinist .., ja, fler yrken än dessa, men det är ju helt sanslöst! 

Programmet finns i P1 och heter alltså Hantverket. Å, så jag hade önskat att det även hade filmats och visats i tv!

Dagens bästa? Anders ringde och det blev en hel del prat med Viggo som berättade att jag skulle få komma på hans fyraårskalas (ja, det är i augusti) och att han då önskade sig en dinosaurie och en orm och att där skulle finnas en fiskedamm där man kan fånga godispåsar. 

Just nu tittar jag på andra säsongen av Sanningen. Första avsnittet var så enbarmligt dåligt, så jag tänkte att nää, nää, det här får vara, men sen tog det sig. Nu börjar det bli riktigt bra. Lite romantik är ju inte dumt heller, mitt allt elände.

Om man inte har något särskilt för sig ...

Ja, då kan man till exempel titta på "Billy & Molly: an otter love story."

Filmen är 1timme och 18 minuter lång och är filmad på Shetlandsöarna, vilket innebär svindlande vackra vyer och mycket annat hjärtevärmande. Den handlar alltså om en man och hans bekantskap med en utter; en unge som växer upp i familjens närhet. 

Det är alltså inte en spelfilm, utan en dokumentär.

Här en länk om någon är intresserad. 

Upptäcker nu att den visas ikväll, med början 20:30.

Filmen visas på svt.play t.om den 2:a januari 2028.

Här och nu och då ...

Bilden från januari 2015. 

Femton minusgrader igårkväll och nu har det stigit till plus åtta. Ikväll ska det t.om bli plusgrader! Kan detta vara möjligt? 

Eldar i såväl kaminen som i vedpannan och ingen värme är så ljuvlig, som den från stora pannan. Det blir en slags "trygg-värme" som sprider sig från pannrummet till badrummet, till hallen och in i köket. 

Ägnade gårdagkvällen åt "Sanningen", tv-serien med Sofia - "Bron" - Helin i huvudrollen. Ganska bra .., men hennes karaktär är ju mellan varven inte särskilt sympatisk - och exakt likadan som i Bron - så ... ja, jag får se om säsong 2 är likadan. För övrigt bra skådespelare .., t.ex mannen som spelar "Rowan" - Marco Cenaki - och hennes kollega "Jens", spelad av  Håkan Bengtsson. 

Upptäckte att på Viaplay kommer det från och med ikväll att sändas en dokumentärserie från S:t Görans Sjukhus i Sthlm .., det första av tio avsnitt och det vore ju nånting ...., men då måste jag väl byta abonnemang?

Sånt kan man fundera på, denna måndag i januari.