Klockan nio skulle det vara bomläggning nere i lilla hamnen, den som av någon anledning kallas för Oskars Hamn. Massor med män (kanske alla båtägarna?) fanns på plats och jag cyklade ner i akt och mening att ta några bilder och föreviga det hela.
Plötsligt upptäcker jag hur pv ligger raklång på marken och är kritvit i ansiktet!
Min första tanke är att han har fått en hjärtinfarkt, så jag går dit och får då veta att han fått bommen (som är TUNG) rakt över handen - den tippade över på nåt vis - och oj, så ont han har i sin
En gång hade jag ett brott på handleden, den andra gången en spricka och jag minns hur djävulskt ont det gjorde och när jag säger till pv att "du har säkert ett brott nånstans ..?" så säger han "nej, absolut inte!"
Men så är det.
Vi åker till akuten (jag kan den vägen utantill numera .., kan nog köra den i sömnen ...) och får rätt snabbt komma in till en sköterska, därefter till röntgen .., så till ett gipsrum där en ortopedläkare (islänning) har med sig en AT-läkare och vi får veta att där finns en fraktur på strålbenet och så blir det gips i en månads tid, just det.
Ibland tänker man att världen är så ond och eländig, men under den här väntetiden på sjukhuset tänkte jag att ..., nej, så är det verkligen inte, det vimlar av vänliga människor här i världen!
Som den solbrände mannen på sjuttiosex år som efter ett halvår på Cypern nu kommit hem till Halland och fått problem med ena ögat ..., eller den kvinnliga ögonläkaren som snart ska bli sextio och såg så alldeles omåttligt vänlig ut och berättade om hur svårt det var med det nya datasystemet ..., eller sköterskan som tog emot .., eller kvinnan som är kund i affären och hejade så glatt när vi möttes utanför röntgenavdelningen.
Och nu är vi hemma.
Mannen med gipsad underarm rättar prov (tur att det var vänster hand ...) och jag har räfsat och tillsammans har vi druckit kaffe i växthuset och sett småfåglarna flyga av och an till fröautomaten.
Hur många gånger har jag sagt att jag ska sluta mata dem?
Tre?
Fyra?
Men när det är frost om nätterna och kyliga morgnar, har jag inte hjärta att stå emot längre.
9 kommentarer:
Jag tänkte ungefär som du med den rubriken. Hu.
Krya på dig, PV!
Men så trist! Fast... med tanke på vad din hjärna hann tänka, så var det ju inte så farligt. Allt är relativt. Hälsa till den spruckne!
Åååh ... Han slipper diska.
Vilken otur! :-)
God läkning önskas.
Det var väl vänster hand ? Hamnen heter Oskar efter han som började med den. Hans namn var Oskar Andersson.
Hälsar Frihetrinnan
Knappt man vågar läsa här längre ;)
Efter allt flimmer och med den början på inlägget kändes en gipsad hand rätt okej ändå. Men hemskt oturligt förstås!
Vi har kvar mat i automaterna, men sedan våren kom är det bara en liten blåmes som kommer då och då.
Usch, jag kan tänka mig hur ont det måste ha gjort, man kanske får vara tacksam om man tuppar av i en sån situation.God bättring önskas den otursamme.
Cecilia N, Bloggblad och Steel City Anna: nej, så känner jag det också, att varje dag blir ett slags spänningstillstånd. SKA det bli ännu en elkonvering?
Ska han klara sig lite längre den här gången? Och när jag såg honom ligga pall på rygg och vit i ansiktet, var jag övertygad om att nu ....! Huvva!
Bert: disk är inget bekymmer för mig; jag är nog den som allt som oftast tar hand om den och det går på momangen .., jag, som inte är särskilt huslig av mig, avskyr att ha disk stående i diskhon eller på diskbänken. Den tas om hand bums :)
Friherrinnan: tack för både det ena (vänster hand) och det andra (Oskars Hamn)!
norbergianblue: ja, och än mer ont fick han när jag körde in honom till akuten och råkade gasa på lite över ett gupp ...
mossfolk: här vimlar det av småfåglar ännu! Men så snart värmen kommer och alla flugor och allt annat .., då är det slut på serverandet!
Skicka en kommentar