Igårkväll när jag kom hem från jobbet, berättade jag för pv om två så ..., annorlunda möten i affären.
Det är ju så här, att dom allra flesta i den lilla affären, dom säger "hej" eller "har ni badat idag" och jag säger ungefär samma sak .., "allt väl?" eller .., "så fin du är i håret, har du klippt dig?"
Sånt.
Vardagligt prat; ett slags socialt smörjmedel.
Småprat, helt enkelt.
Men ibland .., utvecklas det där småpratet till nånting annat.
Det kan vara en kund som postar ett paket till sitt barn som ligger på ett sjukhus långt hemifrån och som av en händelse tar pratet andra vägar och kunden berättar om den förtvivlan man som förälder kan känna, ja, när man står där bredvid - totalt maktlös - inför en sjukdom som är mer än allvarlig.
Efteråt kan man kasta en slängpuss till den kunden och få en slängpuss tillbaka.
Det kan också vara en kund som ser mer trött ut än vanligt och vi är ensamma i kassan och plötsligt säger kunden (som har kommit långt upp i åren och som jag tycker så oändligt mycket om!) att "nu vill jag berätta för dig .Bettan .." och man får ta del av ett livsöde - eller egentligen flera - och får veta varför kunden inte kan sova om nätterna och vad som bekymrar.
Lågmält prat.
Oro som läggs på ett kassaband.
På ett sätt är det som att somliga sträcker fram en nyckel till själva hjärtats finrum - eller ger en portkoden - och så får man kliva in och slå sig ned och det är en ren och skär ynnest - den allra finaste av presenter -.
En slags innerlig tillit.
Precis så var det igår.
4 kommentarer:
Fantastiskt vilken uppgift du har i den där butiken! Inte enbart de "vanliga" sysslorna. Och du är helt klart rätt kvinna på rätt plats! Såna där möten är oerhört viktiga för många människor. Kram till dig! ellem
ellem: ja, eller vilken uppgift ALLA har i en affär, för så är det ju, att det småpratas även i charken och den som fyller in varor i hyllorna får också surra med kunderna, nu var det ren tur att jag råkade stå där.
Sen måste man ju kunna läsa av kunderna .., somliga bjuder in - man ser eller hör det -, märker det helt enkelt. Många lever ensamma och har ingen alls att prata med. Man kan förstå att taxichaufförer, frisörer, fotvårdare osv, att dom fyller en uppgift här i världen.
Och dom som har ett hjärta av guld känner kunderna igen. Så enkelt är det.
Du har ett av dom finaste jobben man kan ha, även om det inte ger hög status och astronomisk lön med fallskärm. I mina ögon bör t.ex Annika Falkengren på Seb-banken kliva ner åtskilliga pinnhål på sin stege.
Du är tusen gånger mer värd än henne. Basta!
Anne i Mantorp
Tror inte heller att kunder öppnar hjärtat för vilken kassörska som helst. Du måste begripa att du har en gåva, och vett att använda den väl.
Skicka en kommentar