Elisabet

Denna dagen ett liv ....

En torsdag i slutet av juli.
Skånegästerna som övernattat tackar för sig .., jag skjutsar Nelly till djursjukhuset för borttagning av tandsten och eftersom hon ska sövas, får vi invänta telefonsignal om att det går bra att hämta henne.
Och jag kör till vårdcentralen i Slöinge i akt och mening att spola mitt vänstra öra, men den vänliga sköterskan som är av den mer äldre stammen, hon säger att nej minsann, någon vaxpropp är där inte och jag förstår ingenting, men vad ÄR det då ..., det som susar som en björkskog och som gör att alla ljud som passerar det vänstra örat får mycket högre volym!

Nåväl.

Sen hemåt och jag tar cykeln till stranden och ramlar nästan baklänges, ty där är bara en barnfamilj och jag själv! Förra veckan var det absolut överfullt med människor där nere, nu är det öde.

Jag ligger på en blå frottéhandduk och det plingar i min mobil.
Kan jag tänka mig att ta ett extrapass på lördag .. någon vill vara ledig .., och jag svarar att okej, jag kan ta halva passet, men inte hela och efteråt får jag aningen dåligt samvete. Jag brukar aldrig neka att hoppa in, men någon gång kanske blir den första?

Och igår hände nåt fantastiskt!
Då uppenbarade sig plötsligt en blond kvinna på gräsmattan och sa "du känner kanske inte igen mig ...?" och jag sa ..."Är det Åsa?!"
Det var det.
Åsa som en gång bodde på Ringvägen i Malå och det var Åsa och hennes storebror som jag satt barnvakt hos och det var i det huset - ett jägmästarboställe - som det fanns en turkosfärgad bidé och SOM jag undrade vad detta var! När ingen såg på och när barnen somnat, testade jag att använda den som fotbad, utan större lycka.

Nu mot jobbet!