fredag 7 oktober 2016

Då och nu ....


Från ellem i Skellefteå kommer ett utdrag från en bok som handlar om den första barnmorskan i Dikanäs, där min mamma en gång växte upp. När jag läste texten tänkte jag osökt på några tidningsrubriker från Skåne; det handlade om blivande mammor som upprördes över att tvingas åka två, tre mil till närmaste BB och jag tänkte på hur det är hemmavid, med tretton eller nio mil till närmaste BB och hur lite problematiskt det ändå är.

Så här lyder i alla fall utdraget .., tack du underbara ellem som tog dig tid med detta!

"I mars 1917 var det dags för Anna Lovisa Israelsson att föda sitt sjunde barn. 
Familjen bodde i ett gammalt stall med rum för forkörare på väg till Norge för att handla. Stallet var beläget vid Vefsenvattnet sju mil väster om Dikanäs i Västerbotten. 
Efter förlossningen drabbades Anna av bröstböld och måste uppsöka barnmorskan i Dikanäs för att få hjälp. Hon spände på sig skidorna och gav sig av genom väglöst land till närmaste orten Skalmodal för att hämta mjölk, sill och potatis till de tre hemmavarande barnen medan hon var borta. De var 11, 9 och 4 år gamla. Det nyfödda barnet lämnade hon hos sin bror och svägerska på andra sidan sjön. Första världskriget rasade. Sambon Konrad Lindkvist låg inkallad.

Nästa morgon spände Anna åter på sig skidorna och åkte under ökande smärtor till Dikanäs. När hon skulle komma tillbaka var det ingen som visste, men barnen hade fått förhållningsorder om att mjölka kon och geten ordentligt. De såg sin mor försvinna genom skogen mot öster.

Om detta öde i obygden berättar Folke Grubbström i senaste numret av tidskriften Västerbotten, nr 4:04, som handlar om att färdas.

Men barnmorskan kunde inte hjälpa Anna utan hon måste fortsätta till provinsialläkaren i Vilhelmina dit det var tio mil fågelvägen från Dikanäs. Hon hade inga pengar till skjuts utan fortsatte på skidor och med en ost som färdkost. Vatten att dricka fanns i bäckarna. På tredje dagen övernattade hon i ett nybygge i Tresund. Nu hade hon feber och yrade. Husfadern gjorde en sorts bysthållare av mässingstråd för hennes onda bröst och hon fick fisk och gröt att äta och smörgåsar som matsäck. De sista kilometrarna från Lövliden fick hon åka hästskjuts.
Så opererade doktorn bort bölden, Anna tillfrisknade och skidade hemåt. Metallbehån lade hon i ryggsäcken; den kunde kanske komma till användning igen. När hon äntligen kom hem och ställde upp skidorna mot stallväggen hade hon varit borta 14 dagar. Hon hade tillryggalagt sammanlagt 17 mil. Äldsta flickan ställde fram mjölk blandad med vatten på bordet. Det var vad huset förmådde."

4 kommentarer:

Bloggblad sa...

Helt otroligt. Och jag blir förstås rörd av det, som gade min pappa i Vilhelmina under några år innan jag föddes. Farbrotr Erik i Dikanäs, och i Lövliden fanns en ung manvid den tiden ellem skriver om, som senare blev mycket god vän med min far. Med hans son, född på 30-talet, har jag fortfarande sporadisk kontakt, och han bor kvat i Lövliden.

Babsan sa...

Åh vilken stark kvinna

Elisabet. sa...

Bloggblad och Babsan: ja, det är inte klokt vilka livsöden som man är helt ovetande om och tänk, det är ju inte sååå himla länge sedan heller!

christel sa...

Åh, bröstböld som gör så ont.
Fick en när min äldsta var en månad och bara tanken på att ställa mig på skidor gör att jag ryser. Starkt!